Underbart är kort

Ja det blev lite snopet det här...

Harry har nämligen flyttat hem igen. Hon som äger honom fick problem med sina inackorderingar vilka hastigt och lustigt flyttade varvid hennes islänning blev ensam kvar. Ensamma hästar är ju inte så himla bra så Harry fick flytta hem till sin polare igen.
Saga gick runt och ropade på honom ett halvt dygn innan hon fattade att han var borta. Tor blev väl mest lättad tror jag. Barnen blev lite småledsna först men när jag förklarade varför så förstod de.




I söndags började jag använda mig av Balsammetoden till mitt hår igen, vi får väl se hur bra det går den här gången…

Bara 99 gånger kvar...

Harry var lite orolig i söndags och trots att barnen tjatade en del så fick de inte rida. Igår däremot hade han lugnat sig så pass väl att det var dags att prova. Liten Ida red runt på ridbanan och lyste som en sol. Men när fadern startade fyrhjulingen ville hon hellre åka med på den?! Vad är det för konstig unge jag har???

När Ida försvunnit på de motordrivna hästkrafterna fick Axel prova att rida. Eftersom Harry skötte sig med den äran så tyckte jag att vi skulle gå upp en liten vända i skogen. Allt gick hur bra som helst, Axel kvittrade som en fågel och Harry knatade lugnt på. Men helt plötsligt gjorde den lille fyrbente ett förskräckt tigersprång framåt varvid Axel ramlade i backen. Vojne vojne. Han grät som om kniven skulle sitta i honom och jag är säker på att alla grannar i närheten hörde vrålet. Harry var dock åter lugn som en filbunke och när han slickade Axel på kinden så lugnade även pojken ner sig. Efter lite övertalning fick jag upp honom på hästryggen igen och vi knatade hem, utan dramatik denna gångMin förklaring att man måste ramla av 100 gånger för att bli en riktig ryttare och att han nu ”bara” hade 99 kvar verkade inte imponera det minsta på lillkillen.

Jaha, det gick ju inge vidare det där… En unge som hellre åker fyrhjuling än rider ponny, och en unge som jag säkert skrämt upp så pass att han kanske aldrig vill sitta på en häst igen… Suck, jag som vill bli ponnymamma!


Finns säkert de som undrar hur det gick med mitt hår och balsammetoden… Ja, vad kan jag säga… jag gav upp…

Efter att ha använt mig av enbart balsam i en månad eller nåt så kändes håret alldeles för mjukt för sitt eget bästa. Så mjukt att det såg risigt ut. Så vidare värst mycket lockigare blev det inte heller, bara för en kort stund innan det av ren och skär mjukhet bara raknade. Dessutom kände jag att jag blev fet i hårbotten nästan direkt och att dra handen genom håret kändes rent av obehagligt. Så när jag blev sjuk orkade jag verkligen inte hålla på längre så jag tvättade därmed håret i vanligt hederligt schampo. Skönt!

Men efter att ha läst på lite vad den där mjukheten och feta känslan kan bero på så tror jag att jag ska göra ett nytt försök men ändra rutinerna en smula. Var till frissan i måndags och efter att jag tvättat ur allt så bra det går med vanligt schampo blir det till att prova med balsam igen, får se om det går bättre denna gång.

Harry har äntligen kommit!

Så äntligen kom då dagen då lille Harry kunde flytta hit!

Harry tillhör en granne och tillika min hårfrisörska. Vi får låna honom för själv tycker hon inte att hon hinner med honom så mycket och jag vill gärna se om det finns nåt äkta hästintresse i mina barn. Tänkte att det kanske blir lite roligare och enklare för dem att pyssla med en häst som de når högre än till magen på...

Idag kom alltså den lille parveln hit. Förutom att Saga skriker som nåt svart otäckt med vingar på från Sagan Om Ringen, så gick ihopsläppet bra. Förhoppningsvis får lille pigge Harry lite fart på de båda gamlingarna här hemma också. De blev liksom lite väl lugna när Garlic flyttade.

Några bilder lyckades jag få med honom på också innan batteriet i kameran dog.

Tråkigare är dock att igår fick Kallekanin lämna jordelivet. Jag hade inte tänkt att han skulle få gå med sin böld så länge men en influensa kom i vägen. Igår kom dock snälle svärfar och hjälpte till att förpassa kaninstackarn till andra sidan. Känns bra ändå, nu har han det bra. Synd om Roxy bara som blev ensam kvar.

Rosjerka (Saga)

Den där Saga

Saga, registrerad som Rosjerka
Kallblodstravare
Född: 1990
E: Möllebos Jerker
U: Rosgutta

Köptes in på våren 2002.

En vän, som visste att jag väldigt gärna ville ha en kallblodstravare, hittade en annons på ett välridet kallblodstravarsto till ett vettigt pris och inte alltför långt borta. Jag hade ju egentligen en häst, Garlic, och skulle väl egentligen inte ha en till. Men ibland är det svårt att stå emot när ”rätt” häst dyker upp. Åkte iväg till ridskolan i Delsbo för att titta och när jag fick se henne skritta iväg på ridbanan var jag redan såld. Vacker som en dag och med en nacke som inte gick av för hackor. Skritten var avslappnad och vägvinnande. När jag fick prova henne själv kände jag att hon var oerhört känslig och lättmanövrerad. Det blev köp. Hästen var registrerad med namnet Rosjerka, men omdöpt till Saga vid fyra års ålder då hon blev ridskolehäst efter avslutad travkarriär.

Min första tid tillsammans med Saga var lite smått enerverande. Jag hade haft ston tidigare men aldrig ett sto med så fruktansvärt mycket att säga till om och när hon hela tiden högg i luften efter mig så ångrade jag faktiskt köpet. Men så snart jag kom upp på ryggen älskade jag henne av hela mitt hjärta.

Nu älskar jag henne hel och hållen. Även hennes urusla humör. Genom åren har vi lärt känna varandra så pass väl att jag vet att hon numer faktiskt gillar mig. Hennes sätt att hugga efter mig och pipa ilsket handlar egentligen bara om att hon talar om vad hon inte gillar. Och det hon inte gillar är mycket! Däremot brummar hon kärleksfullt ibland när jag kommer och hon fullkomligt älskar när jag kliar henne på juvret.

Denna häst har garanterat lärt mig oerhört mycket om mig själv genom att uppmärksamma mig på hur viktigt mitt kroppsspråk är tillsammans med hästar. De andra hästarna i mitt liv har varit väldigt överseende med min okunnighet men Sagan talar direkt om när jag befinner mig på ett för henne olämpligt ställe. Tex om jag vänder jag mig för snabbt om vid grinden till hagen när jag just släppt ut/in henne och ska stänga så vispar hon ilsket med svansen och talar om att jag inte ska vända röva mot henne på det sättet.
I början blev jag arg på henne, korrigerade och försökte få henne att bete sig annorlunda. Det funkade verkligen inte bra, för då blev hon ännu surare. Numera ignorerar jag oftast hennes små sura ”kommentarer” men gör samtidigt mitt bästa för att i möjligaste mån göra sakerna på det sätt hon kan acceptera.

När det kommer till ridningen är hon ambitiös och känslig. Väl utbildad och kan det mesta. Hon är duktigare än mig och jag är oerhört tacksam att jag fått ha henne som läromästare.
Hoppning är hennes stora passion, så snart hon ser att bommar plockas fram tänder hon till lite extra. På hoppbanan en klippa. Om någon är hopprädd skulle Saga vara den perfekta hästen att övervinna sin rädsla med. Hon är lättreglerad mellan hindren, sköter taxeringen själv, stannar aldrig och hur mycket man som ryttare än trasslar till det så lyckas hon reda ut det hela utan att det känns osäkert eller farligt.

Summa summarum är Saga världens bästa häst! För mig i alla fall…

Åsen Tor

Den där Tor

Åsen Tor
Kallblodstravare
Född: 1989
E: Slogum Tor
U: Spiltlova

Är nummer två in bland mina hästar. Han är egentligen min fars, men hans hästintresse har svalnat vid det här laget och Tor hamnade därvid under mina vingars beskydd.

Jag hade just fått hem Garlic och pappsen ville ha en häst att skogsmulla och rida långritt på. Gärna nåt rejält. Eftersom jag har en viss förkärlek för kallblodstravare föll det sig naturligt att vi letade efter en sådan. Efter att ha kuskat runt i landet och tittat på lite olika kandidater så såg vi helt plötsligt en annons ute i den lokala tidningen på ett kallblodstravarsto. Vi var, pga uppstallningsmöjligheter, enbart ute efter en vallack. Men titta går ju. Far åkte ut till gården och fick se ett magert och ämligt sto som inte såg mycket ut för världen. Bakom henne stod dock en nästan lika mager och ämlig vallack som trots allt såg rätt maffig ut. Och hade snälla ögon. Efter lite övertalning gick ägaren med på att jag skulle få provrida den stora vallacken.

En urgammal militärsadel utan stigbyglar dammades av och sattes på hästens rygg. Farbrorn kastade upp mig och jag fick rida iväg efter skogsbilvägen. Med tanke på hästens magra och tufsiga tillstånd ville jag inte mer än känna lite på lydigheten. Hästkraken tassade försiktigt och mjukt fram och verkade vara snäll, så det blev köp.

De båda hästarna, Tor och hans halvsyster som såldes till en tjej i närheten, fick således lämna gården samtidigt.

Anledningen till hästarnas magra och tufsiga utseende vet jag inte, men jag misstänker att det till viss del kan ha berott på mask för mat tror jag ändå att de fick. Ägaren var en äldre farbror som hållit på med djur och hästar under stor del av sitt liv och han älskade de högt. Jag tror inte att han var riktigt medveten om hur ämliga hästarna verkligen såg ut och jag klandrar honom inte på nåt sätt. Jag är bara glad att hästarna fick möjlighet att bygga upp sina kroppar igen.

Nåja, Tor avmaskades och släpptes i en hage med lite gräs. I början var Tor så försiktig. Han tassade försiktigt fram, kollade av läget innan han gjorde nåt och var inga problem att hantera. Men efterhand som hullet, musklerna och styrkan kom tillbaka blev han en buffel. Sprang gärna över en när det var dags för utsläpp på morgnarna. Så snart boxdörren öppnades för att man skulle på med grimman, drog han ut. Otaliga morgnar ägnade vi oss åt att göra om proceduren tills han lugnt kunde vänta, gör om gör rätt, liksom. Idag är han rätt okomplicerad att hantera och leda, han anpassar farten efter mig och ifall jag stannar så stannar han bakom mig.

I början tränade vi honom mycket från marken bara för att få honom att förstå att han skulle lyssna. Lärde in att ptro betydde stanna osv. Just detta ledde i och för sig senare nästan till en ofrivillig avsittning då jag skulle prova galoppera med Tor första gången. För när Tor började öka ptro:ade jag för att få honom att lugna tempot lite varvid Tor tvärnitade! Duktiga häst!

Som skogsmullehäst har Tor varit perfekt. Han har varit stadig och med alla fyra fötterna på jorden och efter att han kommit över sin rädsla för att hoppa över bäckar och diken har han gått fram överallt. Dock har Tor alltid haft bekymmer med att stå stilla. Det har övats och övats och övats i det oändliga. Men mer än några sekunders stillastående är fasen en omöjlighet.

Tor är stor som ett hus och snäll som en nallebjörn. Dessvärre är han lite harig av sig vilket ibland kan bli lite otäckt när han är så himladens stor. Men som tur är så reagerar Tor vid rädsla oftast med att bara gå sin väg. Han är visserligen ostoppbar men farten är ju låg i alla fall. Och när Tor går då GÅR han! En gång gjorde han kaffeved av boxdörren då han vid intag blev lite småstressad och boxdörren var stängd. Tor gick helt enkelt in till tryggheten i sin box, att dörren var i vägen tog han ingen som helst notis om.

Vi har också kört Tor en del. I början var han rädd för tömmarna vilket en gång orsakade vilt sken (i galopp för ovanlighetens skull) med släde. Framme vid slutdestinationen hos en granne skulle nämligen min far, efter att han klivit ur släden, hänga upp tömmarna på ena lokan. Tor blev rädd för tömmarna och drog iväg med släden slängande efter. Färden gick rakt igenom en snödriva, tänk ett sånt där Kalle Anka-hål som det blir i tecknade filmer, i diket bakom en radda postlådor, innan han kom ut på vägen. Där kom Tor på att han var på väg åt fel håll och saktade av och var lätt att fånga. Idag är Tor INTE rädd för tömmarna.


Redan från början har Tor haft veka kotor, dvs hans kotor har böjt sig onormalt mycket vid belastning och jag har alltid vetat att det är hans ben som skulle vara det första att gå sönder på honom.
Redan när han var 21 började jag märka av att han inte pallade kontinuerlig ridning lika bra längre och idag, vid 23, är Tor sällskapshäst. Nån enstaka skrittur ibland går bra, men blir det mera så blir han oren i gången. I hagen piper han dock runt och bockar ibland så jag är övertygad om att han i nuläget inte lider nåt. Dessvärre har han på senare år också blivit väldigt svår att hålla ett lagom hull på, han blir gärna för fet. Jag gör mitt bästa genom att minimera matintaget men han skulle behövt motionera också, vilket han inte kan. Givetvis belastas också hans ben mer när han är överviktig och allt har hamnat i en nedåtgående spiral. Jag har därför bestämt att Tor efter denna sommar ska få beta vidare på De Evigt Gröna Ängarna.

Tor i vinterskrud

Tor agerar barnponny, notera den exalterade pojken på ryggen

Puss på Tor!

Långritt 2007, Lena på Tor sist i ledet

Och så en bonusbild... Långritt 2004. På morgonen efter övernattning i Lobobnäs. Tor till vänster. Hästarna är på väg att kliva upp, men vad far gör längst till vänster i bild, det vete tusan...

Dr Garlic

Den där Garlic

Har ju inte så himla mycket att göra just nu och tyckte att det väl är dags för en presentation av pållarna. Först ut är den som kom först in, om man säger. Han är visserligen utlånad nu och bor i Västernorrland där han lever livet som ridhäst.

Dr Garlic, som han egentligen heter är en varmblodstravarvallack född 1996. E: Self Confident (som tydligen var en riktig mördarhäst) och U: Nice Michelle, UE:Tibur.

Garlic såg jag första gången när han var 2 år och han var den absolut fulaste häst jag nånsin sett. Han var liten och tanig och hans lilla huvud dominerades av ögonen som var stora som biljardbollar. Kaxig var han också. Stod installad i en hörnbox mellan två fullvuxna hingstar och Garlic högg i gallret så det dånade. Nä, fy fan vilken tur att jag inte äger den där, var min spontana tanke.

En tid senare, Garlic var då fyra år, var jag helt hästlös och på jakt efter en ny häst. Ägaren till Garlic tyckte att han skulle passa mig jättebra. Själv var jag skeptisk… Garlic var ung och obildad och egentligen var det en kallblodstravare jag ville ha. Blev dock övertalad att låna honom en tid, jag kunde ju alltid lämna tillbaka honom om jag inte gillade honom. Och det vet man ju hur sånt slutar. Givetvis med köp. Garlic hade vid det laget växt i sina gigantiska ögon lite bättre och var inte ful längre, men valpig. Vilket han fortsatt att vara genom åren.

För Garlic är den nyfiknaste häst jag träffat. Pillar på allt, vill vara med och kolla in vad man gör HELA tiden. Han är anledningen till att mitt hår började gråna i förtid, med alla sina hyss och påhitt. Flertalet gånger har han ägnat sina nätter åt att metodiskt plocka ned väggen mellan sin box och Sagas. Han har även lyckats skruva bort lampskyddet i plast som suttit över glödlampan i hans box. Inte en, utan två gånger. Denna har sedan dess alltid varit insmetad i illasmakande gucka. Samtliga plasthattar på rörstolparna i hagen har han också plockat bort och tuggat på så de sett ut som tillplattade, spruckna fat istället. Hur många täcken han slaktat har jag tappat räkningen på. Jadu, det finns massor att berätta… Som tur är har han aldrig varit annat än vänligheten själv ändå. Trots att vissa travmänniskor förskräckt backat när jag berätta vem som är hans far. Self Confident var tydligen en mycket argsint och lömsk häst och ska ha nästintill dödat sin skötare en gång. Garlic har aldrig haft några tendenser till elakheter som tur är.

Han är mer som en hund än en häst. En knähund. Skulle gladeligen suttit i ens knä och blivit kliad på om han fått möjligheten. Tack vare sin nyfikenhet har han alltid varit väldigt trevlig att ha att göra med. Det har alltid gått att locka med honom på det mesta och har nåt varit läskigt har ändå nyfikenheten till slut tagit över handen. Men pga sina hyss och sitt impulsiva handlande har han också varit lite klurig att rida. Godhjärtad och snäll, men, helt plötsligt har det prasslat nånstan eller han har sett en vägpinne i ögonvrån och explosionen har varit ett faktum. Trots det så har jag ridit honom både barbacka och bettlöst utan några större problem. Tack vare sitt underbara hjärta har han alltid gjort sitt bästa, även om det blivit lite fel ibland.

År 2001 råkade jag dock köpa Saga, och i och med att barnen började komma till världen fanns det inte längre tid till att ha två hästar i kondition i mitt liv, Garlic har dessutom alltid varit sådan att han måste ridas kontinuerligt, helst varje dag, för att fungera ordentligt . Så, efter att Garlic bara knatat runt som sällskapshäst här under några år fick han flytta till Fränsta där Olina rider och tränar honom.

Garlic är verkligen one-of-a-kind och till och med min hovslagare pratar om Garlic och skrattar och skrockar lite över denna personliga häst. För jag tror att alla som träffat honom sett att där, innanför de stora vidöppna ögonen, bor en riktig personlighet med, en för hästar, tankeverksamhet utöver det vanliga.

När jag alldeles nyss fått hem honom

Garlic på språng

Välförtjänt bete efter en långritt på tio mil 2004

Sjukstuga

Har sjukstuga...

Tobbe insjuknade natten mot torsdag, barnen natten mot fredag. Jag lyckades hålla febern borta ända till lördag eftermiddag. Innan hade jag förberett min annalkande sjukdom genom att skotta pellets, bära in ved, mocka ligghall och handla en massa nödvändiga sjukdomsprylar såsom alvedon, glass och festis.

Nu så ligger vi alltså här, allihopa, framför barn-TV. Hålögda och trötta. Glor på Fåret Shaun och Oscars Oas.

Livet är inte på topp. Men det blir väl bättre...