Ja, det händer verkligen inte mycket i min blogg nu förtiden. Men det beror väl i huvudsak på att det inte händer mycket i livet över huvudtaget just nu. Jag vaggar mest omkring som en övergödd anka och väntar på att det ska hända nåt. Varenda kväll går jag och lägger mig och tänker att i natt sätter det nog i gång, i morrn får vi nog en bebis. Så vaknar jag på morgonen och kan besviket konstatera att allt är som vanligt. Magen är fylld som en uppumpad badboll och inte en endaste liten bebis i sikte. Börjar nästan misströsta och tror emellanåt att den bestämt sig för att bosätta sig därinne för evigt.
Men, enligt beräkningarna är det ju en vecka kvar till nedkomst så jag får väl hålla mig till tåls ett tag till. Har dessutom bestämt mig för att jag ska på bio på fredag så då är det väl lika bra att bebis håller sig kvar därinne till efter fredag i alla fall.
Har dock funderat en del på våra kommunpolitiker. Hur fasen tänker de egentligen?? De har bestämt att det inte finns några pengar för att rusta byskolan i Växsjö. Men däremot är de beredda att hosta upp redigt mycket pengar för att bygga en multiarena vid gamla SJ-området. För mig känns det helt bakvänt men jag är ändå inte dummare än att jag lyckats räkna ut att det är den högt prisade (överskattade...?) bandyn som övervägande styrt detta beslut. Bandy i all ära. Det är ju tydligt att den sporten är väldigt viktig för många i vår kommun... Men, är inte barnens utbildning, kommunens framtid, viktigare?! I min enfald trodde jag faktiskt att det var så att kunskap, utbildning och framtid var viktigare än vilken jäkla sport som helst i hela världen. Eller???
Nåja, det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på det hela, så kommer jag nog alltid att anse att våra kommunpolitiker lever i nån sorts låtsasvärld där det inte finns mycket sunt förnuft att förlita sig på.
tisdag 29 september 2009
söndag 13 september 2009
Men kom nu'rå!!
Nu känns det som om jag gått och varit på smällen hur länge som helst. Det var ju flera månader sedan som jag gick omkring och spydde titt som tätt. Nu vaggar/haltar jag omkring i värsta segfarten och bara väntar på att nåt spännande ska hända, att en liten knodd ska vilja komma ut till exempel... Är väl egentligen ett tag kvar på min väntan men nu börjar jag bli less.
Jag är trött på att vara så in i bomben begränsad med vad jag kan göra. Att ta en trevlig långpromenad med Emma i skogen är bara att glömma, en cykeltur likaså. (Om det inte är nedförsbacke hela tiden så jag slipper trampa...) Som tur är klarar jag fortfarande av att köra häst så Emma kan få följa med på dessa turer och få sin välbehövliga motion ändå emellanåt.
Fogarna klagar på minsta lilla extra ansträngning nu för tiden och därför har jag också helt slutat plocka upp Axels leksaker från golvet. Orkar helt enkelt inte böja mig ner tretusenfemhundraförtiosju gånger varje dag. Så när jag dammsuger föser jag omkring leksakerna över golvet med dammsugarmunstycket och försöker glädjas åt det faktum att det i alla fall blir rent under leksakerna.
Magen är konstant i vägen och stuttar i dörrkarmar, utdragna stolar och sittande folks huvuden hela tiden. Att ta på sig några andra skor än slip-ins är ett helt företag. Fotvård är ett minne blott... Och för mig som är i det närmaste beroende av att fila fötterna är det rena rama tortyren att behöva gå till sängs med ett par fnasiga fötter som dessutom är fast förankrade i min egen kropp!! Bläää!
Så: KOM nu lilla klut! Jag är redo!!!
Eller... är jag det egentligen...?
Tanken på att helt plötsligt ha två barn som kräver skötsel och uppmärksamhet är ju lite smått skrämmande faktiskt. Hur fasen hinner man med allt? Jag menar, förra gången, när Axel kom, hann man ju inte med ett skit annat för en tid utom att amma och bära och vyssja och hålla på. Hur sjutton ska man hinna med allt detta plus det barn man redan har??? Och alla djuren? Och hemmet? Och SIG SJÄLV???
Nä, kanske bäst att knodden stannar kvar där inne tiden ut så jag i alla fall hinner med att njuta av att vara ensam med underbare Axel ett tag till. Eftersom jag är ledig nu så har jag möjlighet att verkligen umgås med min ljuvlige son och jag tror att han också är rätt nöjd över att ha sin mamma hos sig hela dagarna. Tråkigt bara att jag inte kan ta med honom ut på skogsutflykter och liknande och att jag, vissa dagar, är så trött att jag inte orkar annat än ligga i soffan och vila. Axel, stackarn, placerar jag då framför TV:n... Sicken mamma!
Jag är trött på att vara så in i bomben begränsad med vad jag kan göra. Att ta en trevlig långpromenad med Emma i skogen är bara att glömma, en cykeltur likaså. (Om det inte är nedförsbacke hela tiden så jag slipper trampa...) Som tur är klarar jag fortfarande av att köra häst så Emma kan få följa med på dessa turer och få sin välbehövliga motion ändå emellanåt.
Fogarna klagar på minsta lilla extra ansträngning nu för tiden och därför har jag också helt slutat plocka upp Axels leksaker från golvet. Orkar helt enkelt inte böja mig ner tretusenfemhundraförtiosju gånger varje dag. Så när jag dammsuger föser jag omkring leksakerna över golvet med dammsugarmunstycket och försöker glädjas åt det faktum att det i alla fall blir rent under leksakerna.
Magen är konstant i vägen och stuttar i dörrkarmar, utdragna stolar och sittande folks huvuden hela tiden. Att ta på sig några andra skor än slip-ins är ett helt företag. Fotvård är ett minne blott... Och för mig som är i det närmaste beroende av att fila fötterna är det rena rama tortyren att behöva gå till sängs med ett par fnasiga fötter som dessutom är fast förankrade i min egen kropp!! Bläää!
Så: KOM nu lilla klut! Jag är redo!!!
Eller... är jag det egentligen...?
Tanken på att helt plötsligt ha två barn som kräver skötsel och uppmärksamhet är ju lite smått skrämmande faktiskt. Hur fasen hinner man med allt? Jag menar, förra gången, när Axel kom, hann man ju inte med ett skit annat för en tid utom att amma och bära och vyssja och hålla på. Hur sjutton ska man hinna med allt detta plus det barn man redan har??? Och alla djuren? Och hemmet? Och SIG SJÄLV???
Nä, kanske bäst att knodden stannar kvar där inne tiden ut så jag i alla fall hinner med att njuta av att vara ensam med underbare Axel ett tag till. Eftersom jag är ledig nu så har jag möjlighet att verkligen umgås med min ljuvlige son och jag tror att han också är rätt nöjd över att ha sin mamma hos sig hela dagarna. Tråkigt bara att jag inte kan ta med honom ut på skogsutflykter och liknande och att jag, vissa dagar, är så trött att jag inte orkar annat än ligga i soffan och vila. Axel, stackarn, placerar jag då framför TV:n... Sicken mamma!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)