Katter och årets slut

I vår familj har vi två katter.
Vi kan kalla dem för Kattskrälle 1 och Kattskrälle 2





Kattskrälle 1 är mycket kinkig med hygienen i och runt sin toalett. Är det det minsta lortigt, ostädat eller illaluktande gör han sitt kisseri bredvid lådan istället för i den.
















Kattskrälle 2 är inte alls lika kinkig, vilket ju är bra. Dessvärre är ju Kattskrälle 2 lite mindre bemedlad i hjärnkontoret och har ibland problem med att gräva över sina högar i lådan. Om det beror på att han helt enkelt struntar i det eller om han verkligen inte klarar av det, det vet jag inte.

Kattskrälle 1 och Kattskrälle 2 under samma tak är därför ingen vidare lyckad kombination. Det blir många pölar utanför lådan... Den senaste tiden har det dessutom blivit pölar trots att jag som en galning rensat kattlådan så fort det hänt några nyheter där. Men eftersom det var ett tag sedan sanden i lådan helt byttes ut så har jag trott att bredvidskvättandet berott på detta. Igår inhandlades därför en helt ny kattlåda, ny matta att ha under kattlådan och ny fräsch sand att hälla i den nya lådan. Nöjd trodde jag att det skulle blidka Kattskrälle 1. Men icke.... En timme efter att den nya lådan stod klar i sitt hörn, skinande ren, så var det en pöl bredvid... Jippie...
Vad jag då kände för att göra med Kattskrälle 1 stämmer väldigt illa överens med bilden av den djurvän jag i själ och hjärta är. Det blir väl till att fortsätta med skurandet...

I dag är det nyårsafton och den har jag och Tobbe valt att fira hemmavid. Detta då vi har en stackars förskräckt hund som är väldigt rädd för raketer och smällare. Hon darrar, dregglar, flåsar och skallrar tänder. Här i urskogen är det lite lugnare med den varan varför det inte känns riktigt rätt att ta med henne nånstans där det smälls mer. Att lämna henne helt ensam hemma en sån kväll är helt uteslutet.
Och även om hästarna klarar smällandet bättre än hundstackarn så känns det ändå bra att vara hemma så jag kan titta till dem. För det har faktiskt hänt ett år att jag dagen efter nyårsfirandet hittade skit i taket i Tors box. Hur den hamnat där kan jag inte riktigt förstå, han måste ha stått på frambenen och bajsat eller nåt.
Jag må därför låta som en sur gammal kärring, men jag önskar faktiskt att smällare och raketer skulle förbjudas helt och hållet. Att många tycker det är roligt kan jag förstå, men det lilla nöje människan ser i detta skulle vi väl kunna ge upp för alla stackars rädda djurs skull.

Hur som, GOTT NYTT ÅR allihopa!

-25

Brrrr, idag visar termometern på -25 grader och med det antar jag att jag får ge upp mina planer på att ta med mig vovvan och prova sparkföret. Är det så här kallt vill man inte vara ute långa stunder i taget och Emma-vovve vill garanterat inte sätta en endaste tass utanför dörren idag. Blir till att tvinga ut henne för att göra sina behov.

Ute i hagen går hästarna med ångande andedräkt och det klirrar i pälsen när Tor rör sig pga istapparna i hans hårrem.
Vattnet i baljan fryser och det går åt en hel del jobb att tina upp och hålla efter så att hästarna hela tiden har möjlighet att dricka. Mycket hö går det åt också när det är så här kallt. Det är mycket jobb med hästar, helt klart.
Efter en titt på höskullen häromdagen var jag dessutom tvungen att fälla några besvikna tårar. Den bedrövligt fuktiga väderleken hela hösten har nämligen gjort att yttersta lagret av allt hö nu är täckt av ett fint vitt ludd. Mögel! Inte ett ord man vill behöva använda i samma mening som hö, men så är det. Förhoppningsvis har höbuntarna under klarat sig och tur i oturen att jag inte fick hem så mycket hö som jag hade tänkt i somras. Brukar vanligtvis täcka över höet med ett rejält lager odlingsväv men i somras var jag gravid och tjock så det blev inte av att täcka över höet på skullen. Som tur är täcktes ett annat parti hö över och har klarat sig från mögel och än så länge äter hästarna av det.

Som grädde på moset har Tor drabbats av mugg pga leran i hagarna. Och med den behåring han har begåvats med på benen är det inte lätt att hålla rent. Funderar på att raka bort alltihop för att bättre komma åt. Men jag antar att Tor inte lättvindigt går med på ett dylikt tilltag. När han blir skraj för nåt tar han nämligen till sjappen. Han springer dock inte, utan går, med långa bestämda kliv och bekymrad blick. Flertalet gånger har han gjort så och i sin (inte så vilda) framfart demolerat både haggrindar och boxdörrar. För när Tor går, då går han...

Nåväl. Senaste tidens elände med hästeriet gör att jag för tillfället allvarligt funderar på att helt och hållet sluta med hästar. Den lilla tid av nöje jag hinner med i form av nån liten ridtur då och då står liksom inte i proportion till allt arbete jag lägger ned. Suck. Fast, känner jag mig själv rätt så försvinner min negativa syn på det hela för en stund igen, bara jag får avnjuta en timme på hästryggen. Brukar vara så.

Luciamorgon

Sitter här i den bistra decembermorgonen. Sonen tittar på barn-TV och dottern befinner sig i babysittern och skrattar åt nåt, åt vad vet bara hon själv. Det är lucia och jag antar att man borde titta på något luciafirande på TV istället för på Musses klubbhus och sånt, men är Axel nöjd så är jag nöjd.
För exakt ett år sedan idag så befann vi oss i Vietnam. Närmare bestämt på ön Phu Quoc där vi på luciadagen låg på den vackra stranden och slappade hela dan. Så där härligt avspända som man bara kan vara när man vet att ens största bekymmer för dagen är att bestämma var man ska äta sin middag och att det är hett åt fötterna i sanden när man ska förflytta sin svettiga lekamen från solsängen till svalkan i det blåa havet. När jag nu tittar ut genom fönstret på det kompakta mörkret utanför och genom en blick på termometern konstaterar att det är -5 ute känns det lite smått overkligt att tänka på faktiskt. Tur det finns bildbevis!

...Och som vanligt när man letar efter nåt så hittar man det inte... Får återanvända en bild då istället... (och fjärrkontrollen till TV:n är också puts väck!)

Föräldraskap

Att vara förälder är fanimej ingen enkel syssla. Det är nog det svåraste åtagande man nånsin kan göra. För trots att man älskar sina barn så att det värker i hela kroppen så räcker det tyvärr inte alltid med bara det. Den senaste tiden har jag nämligen önskat att jag hade begåvats med ett betydligt större tålamod än vad jag i nuläget har. Och då är det inte bebisen i familjen som frestar på tålamodet hos en stackars tvåbarnsmamma. Nä det är treåringen, vars hela väsen genomsyras av trots, som ställer till så att håret grånar.
Det är NEJ och VILL INTE och JO och JAG VILL för hela slanten, beroende på vilken fras som för tillfället bäst går stick i stäv med mina önskemål. Och ju tröttare jag blir på trotset desto intensivare blir trotset. Tillslut känner man sig som en ilsken, eldsprutande drake som bara förbjuder, förmanar, gnatar och hotar hela tiden. Tomten är populär att ta till i dessa tider...

I helgen lånade vi bort det lilla trotsmonstret till dess morföräldrar. Och trots att det ger mig dåligt samvete måste jag erkänna att det var SKÖNT att slippa honom några dagar. Vi kunde pusta ut och känna oss som normalt folk en stund och fick nya krafter att hantera små treåriga trotsmonster.
Tydligen gjorde det både oss och Axel gott att vara ifrån varandra litegrann för när han kom tillbaka var han snäll och kärleksfull och delade glad i hågen ut pussar och kramar i mängder till sina nöjda föräldrar. Då är allt som bortglömt, och man kommer återigen ihåg att barnen är det absolut bästa man har.

Förbaskade latmaskar!

Dessa övergivna trädgårdsstolar var vad jag hittade igår när jag var ute och promenerade med hund och bebis efter en skogsbilväg här i byn. Och på andra sidan av vägen stod ytterligare två stolar och trängdes med granplantorna.

Sånt här gör mig så himla förbannad! Om man nu har tröttnat på sina utemöbler kan man väl, istället för att belasta naturen med dem, sälja dem eller skänka bort dem.
Om nu båda dessa alternativ inte är genomförbara kan jag ändå inte förstå hur man är funtad om man väljer att dumpa prylarna ute i naturen. För om man har energi nog att packa dem i bilen/på släpvagnen för att åka ut i skogen och lasta av dem där, kan man väl lika gärna åka lite längre och lasta av dem på tippen?!

Efter en annan skogsbilväg här i närheten har någon dumpat ett bilbatteri. Vad är det för FEL på folk egentligen???

25:e november och gräset grönskar

Ja gräset grönskar, regnet står som spön i backen och i svampskogen gör man fortfarande finfina fynd.

Igår, strax innan mörkret föll och i hällande regn, gav sig familjen ut i skogen för att fylla korgen med delikata trattkantareller. Lilla Ida fick åka på min mage i bärsele genom snåren med en luva från Axels regnjacka på huvudet. Det gick alldeles utmärkt och i skenet av Tobbes pannlampa lyckades vi fylla korgen till brädden. Lycka!

Svampstället hittade jag häromdagen när jag var mitt ute skogen med hunden och gick. Helt plötsligt stod jag i ett hav av kantareller och inget hade jag att plocka i. Som tur var hade jag en tuss toapapper i fickan av vilket jag rev fyrkanter av för att snitsla väg med. Man vill ju inte tappa bort ett sånt där ställe!

Så nu har vi massor med goda kantareller i frysen som vi kan avnjuta när snön ligger tjock (om den nu nånsin kommer att göra det denna vinter).
Här är förresten en annan bild som jag tog för nån vecka sen. Än blommar lupinerna!

Djurpolisen nästa...

Fy fasen för det här vädret!
Det regnar och regnar och regnar. Och när det inte regnar så är det i alla fall så fuktigt i luften att man blir alldeles blöt så fort man sticker ut näsan utanför ytterdörren.

Det är lerigt på vägarna, lerigt på gårdsplanen och LERIGT i hästhagen. De stackars krakarna klafsar omkring i leran och är blöta och skitiga konstant. Sin torra ligghall använder de väldigt sparsamt. Hade detta varit i USA hade väl djurpolisen kommit och omhändertagit hästarna på stuberten. Så , trots att jag inte gillar varken snö eller kyla, så är det just det jag längtar efter nu.

Till helgen får hästkrakarna sova inne på nätterna för att kunna torka upp lite. Annars finns väl risk att de upplöses i all väta.

Att hämta sonen hos dagmamman är ju också ett kapitel för sig i det här gudsförgätna vädret. Man skulle behövt klä sig med skyddskläder. För den varelse som möter en på eftermiddagarna liknar mer nåt odefinierbart uppstiget ur ett träsk än min son. Fast när man väl skalat av honom alla genomblöta, leriga kläder, så finns han där under, min fina pöjk.

Äntligen!

Idag har jag tagit första ridturen efter graviditeten. Trots det dassiga vädret var det helt underbart att äntligen sitta på en gungande hästrygg igen. Vi skrittade mest och travade ytterst sparsamt och ändå var det så himla roligt att jag nästan flinade runt på vägen hem.

Tor var på alerten och kändes mjuk, fin och lydig även om han fick för sig att det just idag var hans tur att bestämma när vi skulle vända hemåt igen. Blev tvungen att tala om för honom att läget var precis som vanligt: Här är det matte som bestämmer och ingen annan!

Saknade dock min argsinta och explosiva Saga-häst en aning. Tor är härlig och mysig på alla sätt och vis men saknar ändå den där gnistan som svarta madam har. Trots att hon är en surpuppa (eller kanske just därför) så har hon det där lilla extra som gör att jag gillar henne så mycket. Men damen har det väldigt bra där hon är och jag är glad att hon äntligen får visa framhovarna på tävlingsbanorna igen.

Nu önskar jag bara att jag kommer ha möjlighet att fortsätta rida en par gånger i veckan framöver, men eftersom tidsbrist är något jag har gott om, så får vi väl se hur det blir med den saken.

Hår hår hår

Sambo och barn är ute på utflykt för tillfället så jag har passat på att sova en skvätt och att ta en lång varm dusch.

Tänk vad det är roligt att fundera på världsliga problem så här mitt på dan. För när jag stod där i duschen kunde jag konstatera att det som sägs om kroppsbehåring under graviditet och amning stämmer.
Under graviditeten var jag nämligen tvungen att raka mina armhålor varannan dag för att det inte skulle bli rejäla buskar. Och då var det ändå rejält med skäggstubb under armarna efter de där två dagarna. Nu när jag ammar så ser behåringen under armarna efter två dagar ut som om jag nyss rakat mig. Det är ju rätt behändigt faktiskt. Tråkigt nog så följer huvudhårets tillväxt samma mönster och kalufsen börjar kännas rätt stripig och tråkig vid det här laget. Värre blir det väl antar jag.

Men det är det naturligtvis helt VÄRT eftersom vi fått en så fin liten brutta som tillskott i familjen. Än så länge (peppar, peppar och allt det där) verkar det som om vi begåvats med en riktigt lugn och tillfreds liten bebis. Det är inte ofta hon gormar för full hals, och om hon nån gång gör det så går det över rätt fort. På nätterna sover hon för det mesta som en stock med många timmar mellan tankningarna. Dessutom är hon ju världens finaste! Och jag är inte ett dugg partisk så det så! ;)

I går kväll tittade jag på Grannfejden och som varje gång jag kollar på det programmet, känner jag en djup tacksamhet över våra snälla och genomtrevliga grannar. För trots att vår smått förståndshandikappade katt både skiter i Lillemors rabatter och lite då och då går husesyn hos dem och nån enstaka gång tagit en lur i Kåkes säng så gör det inget. Inte tycker de att det gör nåt att hästarna, när de varit på rymmen, gjort kratrar i form av hästhovar på deras välskötta gräsmatta heller. TACK för trevliga grannar!! Måste nog gå över med en pava vin och några bärs nån dag och tacka dem för det.

Ännu ingen kabel

Kabeln till kameran lyser med sin frånvaro... Suck!

Laddar upp några kassa bilder från mobilen istället då. Håll till godo så länge!

Bilder

Jag känner att jag skulle ha lagt in lite bilder på vårt nytillskott. Tyvärr har nån förlagt kabeln till vår kamera och vi kan inte hitta den. Jag misstänker starkt att det är min käre sambo som drullat bort kabeln och det innebär att den kan ligga precis var som helst. Vi har letat på alla ställen där den skulle kunna tänkas ligga, men förgäves... Börjar bli dags att vända upp och ner på hela huset för att nå resultat. Suck! Jag lovar dock att återkomma med bilder så snart kabeln kommit till rätta.

Ida är nu snart tre veckor gammal och det känns som om vi haft henne för alltid. Hon är ett så självklart inslag i våra liv och förgyller allas vår tillvaro. Även Axel verkar tycka om henne trots att han nog också känner att det är lite jobbigt att helt plötsligt inte vara ensam om all uppmärksamhet längre. Ofta pratar han mjukt till henne samtidigt som han klappar henne på huvudet. Eller "mjukar" henne som Axel kallar det. Han frågar också ibland efter sin lilla vän, och menar då Ida. Det är så gulligt så mammahjärtat smälter flera gånger om.

Kärlek

Älskar min lilla vackra flicka med Stjärnblick, Persikokind och Smultronmun.

Bomber och granater!

Mjölken har runnit till, och jag säger bara det: Dolly Parton, släng dig i väggen!!
Och mina jättemeloner är dessutom helt naturliga. Har aldrig stött på den minsta tillstymmelse till silikon eller annat bjäfs. Här är det bara vanlig hederlig mjölk som ger storleksförändringen. Resultatet består dessvärre inte under någon längre tid, vilket jag i och för sig tycker är skönt. För jag kan verkligen inte förstå vem som egentligen vill gå omkring med så här stora bomber. Måste ju vara fruktansvärt opraktiskt. Ja ja, om några dagar hoppas jag att de återgår till mer normal storlek.

Lilla Ida är i alla fall glad att morsan har gott om käk. Hon har inte gått ner ett gram sedan hon föddes utan har bara gått upp. Tydligen anser barnmorskor och BVC-tanter att det är rätt anmärkningsvärt. Men trots detta är det andra gången jag lyckats med att detta konststycke. Axel gick heller aldrig ner ett endaste litet gram. Måste betyda att mina bomber verkligen går in för sin uppgift i alla fall.

Stackars Emma-vovven har blivit lite åsidosatt sedan den nya familjemedlemmen anlände till världen. Tur hon är snäll och medgörlig. Men i morse tyckte jag riktigt synd om henne när jag gav henne mat. Emma är mycket väluppfostrad när det gäller maten och äter inte förrän det är "varsågod". I morse glömde jag säga det där "varsågodet" eftersom jag hade så fullt upp med att bedåras av mina fina barn. Säkert i fem minuter satt Emma med spetsade öron och förväntansfull blick och dregglade, innan jag kom på min fadäs. Stackars flickan hade dregglat en mindre insjö på köksgolvet, men inte sagt nåt och inte tjuvätit. Duktiga flicka!

Nä, nu verkar det som om lilla Ida vill ha käk så det är väl bäst att hon får det då.

En liten Ida har kommit till världen

I söndags var en dag då vi fick mycket uträttat. Morgonen började med att jag kände att jag hade värkar. Axels morföräldrar tillkallades och när det var ca fem minuter mellan värkarna for vi mot Gävle. Vi hade inte hunnit så himla långt innan värkarna helt stannade av. Beslutade oss i alla fall för att åka in till förlossningen för att kolla läget. Innan stannade vi dock till på Biltema. Godsaker till sambon.

Väl inne på förlossningen kunde konstateras att jag var väldigt lite öppen, för lite för att de skulle vilja sätta igång mig, och fick rådet att fara hem. Jahaja...

Åkte till Ikea på vägen hem och handlade en byrå, några blomkrukor och lite annat smått och gott. Hade ont lite emellanåt men det kändes inte som regelrätta värkar ändå. Var så besviken över att vår efterlängtade bebis tydligen inte skulle komma så jag var tvungen att gråta en skvätt inne på Ikeas restaurang. Så då har man gjort det också!

När vi närmade oss Bollnäs började jag dock få rejält ont och väl hemma hann jag ligga på soffan och plågas i ungefär en kvart innan vi, ca 16:00, vände åter till Gävle för andra gången denna dag. Och den här vändan gick det undan!! Jag låg i baksätet och vrålade alla eder jag kunde komma på och andades så fingrarna domnade bort på mig, medan Tobbe plågade Skodan allt han som gick. Mitt enda hopp för att över huvudtaget överleva, kändes det som, låg till den efterlängtade epiduralen som jag visste jag skulle få när jag kom fram.

Visst sörru! När barnmorskorna rullat in mig med rullstol till förlossningsrummet, hjälpt mig av med strumpor och skor och kontrollerat så visade det sig att jag redan var fullt öppen så någon ljuvlig och efterlängtad bedövning hann jag inte få. Förbaskade skit!

17:55 gjorde jag dock det som jag alltid tidigare varit så djupt imponerad på att andra kvinnor gjort. Födde barn utan bedövning. Då kom nämligen lillan till jorden. Liten Ida, vår dotter, Axels lilla bedårande syster. 3 318 g tung och 52 cm lång.

Ja bowling är väl kul...

Började dagen med att vakna och besviket konstatera att allt fortfarande var som vanligt. Dvs stor mage och ingen bebis.
Börjar känna mig lite snuvad på konfekten faktiskt. Vid det här laget hade ju jag tänkt att jag skulle ha en mjuk, varm och rosig liten bebis. Men icke! Istället går jag omkring med en mage så hård och tung att det känns som om jag svalt ett 18-kilos bowlingklot. Vet ju att bebisar har en tendens att komma när de själva känner att de är redo för det men själv har jag ju varit redo i flera veckor nu!! Tvättat kläder så de skulle vara rena till BB-vistelsen, klippt tånaglarna för att de skulle vara presentabla och sånt där. Nu måste jag ju börja om med alla såna där grejer. Och att klippa tånaglarna är jobbigt! Hade helst sparat med det tills magen inte tog emot längre, men men.

Igår glufsade jag dessutom i mig en hel färsk ananas alldeles själv eftersom jag hört att det skulle kunna sätta fart på det hela. Hela munnen sved och jag tillbringade resten av kvällen med att pilla bort fruktkött som fastnat mellan tänderna. Men ingen bebis blev det.

Idag övervägde jag en stund att putsa lite fönster eftersom det är många som hävdar att det är ett stupsäkert sätt att sätta igång förlossningen på. Men jag hatar att putsa fönster mer än vad jag hatar att vara höggravid så jag struntade i det.

Jag hoppas att de som säger att den kommer när den är klar, har rätt. Skulle vara otroligt frustrerande att tillbringa resten av mitt liv som höggravid.

Dagen D

Jaha... Enligt all expertis var det igår som var Dagen D. Dagen då bebisen skulle komma. Men ännu ingen bebis...

Det enda som märks är en massa obehagliga förvärkar som kommer som ett brev på posten så fort jag rör mig lite. ONT gör de! Men bara jag vilar lite så försvinner de. Undrar hur många dagar till vi ska behöva gå här och vänta. Är ju lite extra nervöst eftersom Tobbe jobbar som han gör och man aldrig vet var han befinner sig när det blir så dags. Förhoppningsvis lyckas han hålla sig relativt nära under de närmaste dagarna (veckorna...?).

Till sist vill jag ondgöra mig lite över denna Anka till kvinna som uppmärksammats så väldigt på senaste tiden. (Jag ska erkänna att jag skäms lite över att späda på denna uppmärksamhet ytterligare men det kan inte hjälpas...) För maken till osympatisk och självisk människa är nog svårt att hitta. När man hör hennes snedvridna syn på kvinnor och människor som inte lyckats med konststycket att bli lika snuskigt rika som hon själv, så kan man lätt få för sig att hon är helt blåst i sitt lilla magra huvud som ventilerar sina obehagliga åsikter så öppet. Men jag tror faktiskt inte att så är fallet, istället är det nog så att hon anser sig vara så mycket förmer än alla andra människor att hon faktiskt inte bryr sig om hur hennes framtoning uppfattas av omgivningen. Att hon faktiskt får även sin make att framstå i dålig dager pga sitt otrevliga synsätt har nog aldrig slagit henne. (För handen på hjärtat... älskar man en så otrevlig kvinna måste man ju vara lite otrevlig själv...Eller?)
Och när markattan, i det senaste avsnittet, förbjöd sin dotter att ta farväl av fadern med orden: "Prata inte med honom, han är ett jävla rövhål!" blev jag riktigt illamående. Stackars, stackars flicka som tvingas höra sånt om sin egen far! För även om Anna Anka var arg på sitt ex så tycker jag inte att det är rätt att säga så rakt ut till den stackars dottern som förmodligen älskar sin pappa ändå. Usch och fy!!!

Den här ankan är mycket mer sympatisk!

Ännu ingen bebis...

Men däremot är min hett efterlängtade foderhäck åt hästarna klar.

Med den är det meningen att höspillet ska minska vilket är väldigt bra för ekonomin. Den ska också se till att hästarna inte har någon möjlighet att glufsa i sig mat längre utan de ska pilla ut strå för strå genom att anstränga sig lite. Detta leder naturligtvis också till bättre ekonomi för hästägarinnan men även till att kusarna (förhoppningsvis) inte blir så smällfeta till nästa vår som de var till den här.

Min käre sambo har svetsat och snickrat och resultatet blev så här:
Man kan också använda den som barnvakt om man har lust... ;)

Inga nyheter alls

Ja, det händer verkligen inte mycket i min blogg nu förtiden. Men det beror väl i huvudsak på att det inte händer mycket i livet över huvudtaget just nu. Jag vaggar mest omkring som en övergödd anka och väntar på att det ska hända nåt. Varenda kväll går jag och lägger mig och tänker att i natt sätter det nog i gång, i morrn får vi nog en bebis. Så vaknar jag på morgonen och kan besviket konstatera att allt är som vanligt. Magen är fylld som en uppumpad badboll och inte en endaste liten bebis i sikte. Börjar nästan misströsta och tror emellanåt att den bestämt sig för att bosätta sig därinne för evigt.
Men, enligt beräkningarna är det ju en vecka kvar till nedkomst så jag får väl hålla mig till tåls ett tag till. Har dessutom bestämt mig för att jag ska på bio på fredag så då är det väl lika bra att bebis håller sig kvar därinne till efter fredag i alla fall.

Har dock funderat en del på våra kommunpolitiker. Hur fasen tänker de egentligen?? De har bestämt att det inte finns några pengar för att rusta byskolan i Växsjö. Men däremot är de beredda att hosta upp redigt mycket pengar för att bygga en multiarena vid gamla SJ-området. För mig känns det helt bakvänt men jag är ändå inte dummare än att jag lyckats räkna ut att det är den högt prisade (överskattade...?) bandyn som övervägande styrt detta beslut. Bandy i all ära. Det är ju tydligt att den sporten är väldigt viktig för många i vår kommun... Men, är inte barnens utbildning, kommunens framtid, viktigare?! I min enfald trodde jag faktiskt att det var så att kunskap, utbildning och framtid var viktigare än vilken jäkla sport som helst i hela världen. Eller???
Nåja, det spelar ingen roll hur man än vrider och vänder på det hela, så kommer jag nog alltid att anse att våra kommunpolitiker lever i nån sorts låtsasvärld där det inte finns mycket sunt förnuft att förlita sig på.

Men kom nu'rå!!

Nu känns det som om jag gått och varit på smällen hur länge som helst. Det var ju flera månader sedan som jag gick omkring och spydde titt som tätt. Nu vaggar/haltar jag omkring i värsta segfarten och bara väntar på att nåt spännande ska hända, att en liten knodd ska vilja komma ut till exempel... Är väl egentligen ett tag kvar på min väntan men nu börjar jag bli less.

Jag är trött på att vara så in i bomben begränsad med vad jag kan göra. Att ta en trevlig långpromenad med Emma i skogen är bara att glömma, en cykeltur likaså. (Om det inte är nedförsbacke hela tiden så jag slipper trampa...) Som tur är klarar jag fortfarande av att köra häst så Emma kan få följa med på dessa turer och få sin välbehövliga motion ändå emellanåt.

Fogarna klagar på minsta lilla extra ansträngning nu för tiden och därför har jag också helt slutat plocka upp Axels leksaker från golvet. Orkar helt enkelt inte böja mig ner tretusenfemhundraförtiosju gånger varje dag. Så när jag dammsuger föser jag omkring leksakerna över golvet med dammsugarmunstycket och försöker glädjas åt det faktum att det i alla fall blir rent under leksakerna.

Magen är konstant i vägen och stuttar i dörrkarmar, utdragna stolar och sittande folks huvuden hela tiden. Att ta på sig några andra skor än slip-ins är ett helt företag. Fotvård är ett minne blott... Och för mig som är i det närmaste beroende av att fila fötterna är det rena rama tortyren att behöva gå till sängs med ett par fnasiga fötter som dessutom är fast förankrade i min egen kropp!! Bläää!

Så: KOM nu lilla klut! Jag är redo!!!

Eller... är jag det egentligen...?
Tanken på att helt plötsligt ha två barn som kräver skötsel och uppmärksamhet är ju lite smått skrämmande faktiskt. Hur fasen hinner man med allt? Jag menar, förra gången, när Axel kom, hann man ju inte med ett skit annat för en tid utom att amma och bära och vyssja och hålla på. Hur sjutton ska man hinna med allt detta plus det barn man redan har??? Och alla djuren? Och hemmet? Och SIG SJÄLV???

Nä, kanske bäst att knodden stannar kvar där inne tiden ut så jag i alla fall hinner med att njuta av att vara ensam med underbare Axel ett tag till. Eftersom jag är ledig nu så har jag möjlighet att verkligen umgås med min ljuvlige son och jag tror att han också är rätt nöjd över att ha sin mamma hos sig hela dagarna. Tråkigt bara att jag inte kan ta med honom ut på skogsutflykter och liknande och att jag, vissa dagar, är så trött att jag inte orkar annat än ligga i soffan och vila. Axel, stackarn, placerar jag då framför TV:n... Sicken mamma!

En Saga mindre

Jaha, då har min vackra Saga-häst lämnat mig... Jag saknar henne redan!

Som tur är så vet jag att hon kommer få det jättebra! Det är min vän Emma från Fränsta, Ånge som lånat henne på foder ett tag. Och eftersom jag vet att Emma är riktigt mån om sina djur så är jag inte det minsta orolig. Saknaden handlar egentligen bara om min egoism. Jag vill ju ha henne sjääälv!!! Men, som sagt, det är svårt att få ihop tiden till tre hästar när man har små barn och en massa andra djur som ska skötas. Att ha ständigt dåligt samvete för att man försakar än den ena än den andra är inte roligt. Saga är dessutom en häst med mycket kvar att ge att det känts riktigt synd att hon bara gått och drällt i hagen. Nu kommer hon tränas och tävlas och det känns väldigt positivt. Skönt att just du ville ha henne Emma!

Kvar i hagen går grabbarna grus, Tor och Garlic. Försäljningen av Tor blev, som ni säkert redan förstått, aldrig av och lika bra var väl det. Den gigantiska galla han fick tidigare i sommar tyder ju faktiskt på att han börjar bli gammal och då känns det inte riktigt rätt att sälja. Han får gå i hagen och polymasa tillsammans med sin vän och komma ut på regelbundna och lugna kör- och ridturer emellanåt. Passar nog gammelgubben bra!



Nu har jag bara en endaste, liten, ynka arbetsdag kvar innan jag tar ett långt uppehåll för barnafödande och efterföljande skötsel av litet knyte. Ska bli skönt! Även om det inte är nån direkt semester att vara barnledig kommer det i alla fall att vara en lättnad att slippa fundera på jobbet på ett tag.

EN dag kvar! Tjohoooo!!!!

Åren går och går

Tänk, idag fyller Axel tre år! Han blir stora killen och snart är han också storebror. Åren går fort minsann, när man har roligt. Tycker egentligen att det var alldeles igår som Axel bara var en liten lealös bebis, samtidigt som det känns som om Axel alltid har funnits. Jag menar, vad var livet innan han fanns liksom...

Ikväll ska han firas med tårta och presenter. Tobbe har snickrat en sandlåda åt honom som fylldes med finaste sand i går kväll och jag har målat upp en gammal säng åt honom som han ska få istället för spjälsängen. (Hög tid att grabben får en riktig säng!!!) Jag tror nog att båda presenterna blir uppskattade.

Igår fick vi äntligen tillökning i familjen...

Vår stackars, tålmodiga lånehöna har äntligen fått förmånen att bli mamma på riktigt då en liten kyckling kläcktes igår. Hon ruvar fortfarande på ytterligare fyra ägg så nu håller vi tummarna att det blir fler kycklingar av dessa och att de överlever. Försökte titta lite på lillkycklingen i morse men mamma höna burrade upp sig, sa elaka saker till mig och bet mig i fingrarna. Men jag hörde ett litet pip bakom hennes uppspärrade stjärtfjädrar så den lille dunbollen lever i alla fall.

Avslutar med att slänga in en bild som för mig handlar om avslappning:

För att i sakta mak färdas bakom en gigantisk, gungande hästrumpa med häst- och skogsdoft i näsborrarna, fågelsång i öronen och vindens sus i trädkronorna, det är frid i själen det!

Släpp hästarna fria

I morse klockan 06.01 vaknade jag med ett ryck. Jag hörde ljudet av galopperande hästhovar utanför det öppna sovrumsfönstret, och det lät INTE som om det var i hagen de galopperade...

Mycket riktigt! Jag hade tre glada rymmare ute på vift. Och det dundrar rätt bra när tre hästar, varav en av modell större, spränger fram i vild galopp på packat grus.

Så det var bara att gnugga sömnen ur ögonen, slänga på sig paltorna och bege sig ut på hästjakt.

Garlic, den satans uppviglaren, tycker att det är så himla spännande att vara utanför stängslet att han inte kan låta bli att dra iväg som värsta vildhästen på gräsmattor och efter grusvägar. De andra är inte sena att följa efter.

När jag var klädd och klar och stod ute på bron hörde jag ljudet av hovarnas smatter försvinna bortåt efter vägen. Mot grannen, där de går på bete delar av sommaren. In i bilen för att ta upp förföljandet. Som tur var hade de stannat hos grannen och sprang inte som galningar längre.

Förutom att vara en uppviglare är Garlic lustigt nog även den som är lättast att fånga in. Han kommer fram helt självmant och det verkar som att han tycker det är väldans roligt att även matte vill följa med på äventyret. Så även i morse. Och när han väl är infångad följer de andra två nötterna snällt med, så det var bara att stoppa in de i hagen. Dessvärre i hagen hos grannen, där det inte finns el för tillfället, så det var bara att knata tillbaka med hästarna till vinterhagen där det är rejält med ström i staketet.

Det är en bit att gå coh det blir några vändor fram och tillbaka innan alla är på plats. Det gillade inte mina fogar som just nu säger: Aj! och: Gå och lägg dig!! Så nu får vi se hur jag överlever den här dagen. Jag misshandlade de stackars fogarna även igår då jag överskattade min fysiska förmåga och hjälpte till att klippa gräs. Det resulterade i rejäl smärta och mycket svårt att sova. Suck! Tänka att man ska behöva bli halvt invalidiserad bara för att man har en bulle i ugnen.

I kväll bllir det till att laga staket och kolla att strömmen är okej. Vilken tur att jag har en mätare för det ändamålet, Annars hade jag ju fått skicka ut sambon att känna... ;)

Ur led är tiden...

Det har varit en märklig helg. Jag har varit med om nåt som jag inte upplevt på flera år.

Jag har varit ensam hemma! På onsdag kväll drog nämligen övriga familjen till Norge för att fiska och umgås med goda vänner. Kvar blev jag, ensam så när som på djuren. Från början var det meningen att jag skulle följa med också men min jobbsituation ville annorlunda. Det är första gången jag har varit helt ensam så här länge sedan sonen föddes för tre år sen.

Så i hela fyra dar har jag kunnat göra nästintill precis vad som fallit mig in. En mycket märklig känsla... Jag har varit uppe sent, sovit länge, varit ute i skogen med Emma, varit ute och kört Tor, läst böcker, sovit middag, målat lite och helt enkelt rått mig själv. Jag har kommit hem från jobbet och huset har sett ut precis likadant som jag lämnade det. Inga kvarglömda smulor på bordet... Ingen disk som nån glömt att stoppa i diskmaskinen... Det har varit jätteskönt!

Fast igår började längta efter pojkarna i mitt liv. Här var så tyst och tomt och ensamt...

Nu är i alla fall mina pojkar på väg hem så inatt nåt tag har jag åter min familj runt mig. Nu hoppas jag bara på att grabbarna har lite fisk med sig hem också!

Axel prövar fiskelyckan i Eikesdalen, Norge.

Kom på!

En till sak som ska läggas till min att-göra-lista-som-ogravid:

9 Börja jogga igen. Jo, det är faktiskt sant, även om det är väldigt svårt att tro. Jag, Anna, var ut och sprang ca 3 ggr i veckan innan Vietnam och graviditet. Antar att det är många som aldrig skulle ha kunnat tänka sig det men så är det faktiskt. Magen, kroppen och själen mår ju så himla bra efter att man sprungit och fått upp flåset lite.
Men till vintern kanske jag skippar att lyssna på skräckböcker på mp3 spelaren när jag ska ut i mörka vinterkvällen på oupplysta vägar. Kan lätt bli att man springer lite fortare än man egentligen klarar av då...

Att göra som ogravid:

Som gravid är man begränsad vad gäller en hel del saker i livet. Därav denna lista:

Saker att göra som ogravid:

1 Så snart det är möjligt när bebisen väl ligger utanför min kropp, ska jag vräka i mig mängder med Brieost och andra sorters mögelost. Dessa förbjudna delikatesser är något jag kan gråta av att se i affären samtidigt som jag vet att jag inte får äta. Jag saknar faktiskt mögelost varje dag. VARJE DAG!

2 Till mögelosten måste naturligtvis ett glas rödvin inmundigas. Denna goda dryck, röd som rubin och kombinerat med osten blir det en explosion av smak i munnen. Mmmmmm... (oj, måste nog torka av tangentbordet från dreggel snart...)

3 Har även fått ett väldigt sug efter allehanda kallskurna saker. Lufttorkad skinka, ölkorvar och annat gott. Brukar inte vara särskilt intresserad av sånt annars men antar att det är just att det för tillfället är "förbjudet" som det verkar så lockande. Vad är det man säger? Förbjuden frukt är godast.

4 Till den lufttorkade skinkan och till ölkorven måste man ju dricka öl. En kall, immig, läskande starköl! (Ajöss tråkiga alkoholfria öl!)

(hmmm, denna lista handlar oroväckande mycket om saker man äter eller dricker... Är jag verkligen så besatt av mat? Nåja, även nästa är en sån.)

5 Jag ska njuta av att kunna äta normala portioner igen. Som läget är nu blir jag stoppmätt efter bara en par tuggor. Finns inte mycket mer plats i magen när bebisen ligger där och tar upp det mesta av utrymmet. Trist när maten är god och man hungrig sett fram emot att smörja kråset.

6 Äntligen kan jag ligga på rygg och sova utan att drabbas av en känsla att få blodstopp i hela kroppen. Förhoppningsvis bidrar detta till bättre sömn också. Att bebisen förmodligen kommer att hålla mig vaken ändå väljer jag att förtränga för tillfället.

7 Så snart jag läkt ihop "down under" så att säga, så ska jag börja rida igen!!! Åååh vad jag saknar att sitta på en varm, bred hästrygg och lunka i skogen!

8 Och ta långa skogspromenader med Emma. För tillfället har jag svårt att gå längre sträckor utan att få rejält ont i fogarna.

Sen om tid finns för nr 7 och 8 i nån större utsträckning är väl en annan femma, drömma kan man ju alltid.

Finns säkert en hel del mer saker jag kommer vilja göra (och äta...) men än så länge ska jag se till att ha bullen kvar i ugnen tills den är färdigbakad. Lilla knyte!

Skogens guld

I går när jag satt i vagnen bakom Tor och filosoferade såg jag något som glimmade som guld i skogen...

Så, idag, efter tio minuters svampplockande, nästan runt husknuten, detta smarriga:

Så nu blir det smörstekta kantareller på macka till kvällsfika. Jag älskar att bo i skogen!!

Man ska ha husvagn

Efter att ha tillbringat hela helgen i Kilafors vadande i lera och med hårdrock konstant brusande i öronen kände vi att det var dags att "familja" oss lite. Vi packade in barn och hund i bussen och styrde vår kosa mot Dalarna. Tanken var att vi skulle campa en natt nånstans i krokarna kring Orsa och för att sedan tillbringa en dag hos björnarna i Orsa Björnpark.

Till en början försökte vi hitta en egen liten plats nånstans nära en sjö där vi ostört kunde sätta upp förtältet till bussen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort, varför vi till slut hamnade på campingen i Mora. Helt okej men mycket liv och rörelse vilket gjorde att vår supersociale son sprang runt och skulle prata med allt och alla. Han till och med frågade en förbipasserande farbror ifall han ville vara med och dela på det kex som Axel för tillfället knaprade på...

I vår jakt på en egen liten campingplats stötte vi dock ihop med en man som gjorde att jag var lite smått förbannad under hela vår lilla campingtripp. Tänk att vuxet folk kan vara så in i helvete ohövliga! Man undrar vilken sorts uppfostran såna har fått...
I alla fall var det så att vi svängde in på en liten snirklande skogsväg och hamnade vid en gräsbevuxen parkering intill några bryggor vid en sjö. En liten sandstrand fanns där också och så snart Axel såg den ville han naturligtvis bada. Ovanför parkeringen låg några stugor/hus och vi fann det för gott att fråga där ifall vi fick lov att spendera natten där. Tobbe knatade iväg medan jag och Axel väntade i bussen. Människorna i första huset var mycket gästvänliga och bedyrade att det gick hur bra som helst. Vi kunde använda deras brygga att bada ifrån och ifall vi ville ha dricksvatten var det bara att komma upp till deras hus för att hämta. För att vara på den säkra sidan gick Tobbe även iväg till grannen för att fråga. Fast där blev det stopp. Till en början sa mannen i huset bara "Nej". Men när Tobbe sa "Okej, men då vet vi" och började gå därifrån så fortsatte mannen: "Och ställer ni bussen här då lovar jag att jag ska elda runt den inatt!" Sedan fortsatte han att gorma och svära och ondgöra sig över campare en lång stund. Man kan säga att den mannen nästintill mordhotade oss! Och det som svar på en hövlig fråga! Det hade helt och hållet räckt med ett enkelt nej.

Senare på kvällen satt jag och eldade upp mig över det där och hade god lust att ta vägarna förbi där sedan, ta Axel i hampan, knata dit och med min svällande mage i vädret förkunna att jag tagit väldigt illa vid mig av det hot som mannen hävt ur sig över min familj. Men jag antar att såna där nötter är helt obildbara....

Nåja, bemötandet var betydligt trevligare på Mora camping och där behövde vi inte bekymra oss över att nån skulle smyga runt bussen på natten för att leka pyroman.

Vistelsen på björnparken var helt okej den med även om vi blev lite besvikna på den dåliga skyltningen. Ibland visste vi inte alls vilket sorts djur vi tittade efter när vi gick utanför hägnen. Järvhägnet hittade vi inte ens. Däremot var hägnen stora och jag är säker på att djuren har det bra där trots sin fångenskap.

Idag är sista dagen på min semester och jag börjar få sån där obehaglig "söndagsångest". Mycket roligare att ha semester än att jobba ju!!

Bantningen av Tor har stannat av lite den senaste tiden. Efter senaste körpasset upptäckte jag en märklig och gigantisk galla på höger bak och har låtit honom vila drygt en vecka för att se ifall den skulle försvinna. Det har den inte gjort och idag ringde jag ut distriktsveterinären. Hon konstaterade att, trots att gallan var väldigt stor, så var det nog ingen fara utan jag kunde fortsätta köra honom lite lugnt. Gallan berodde, enligt henne, dels på ålder och dels på att han var lite överviktig. Annars tyckte hon att han såg väldigt fin och fräsch ut trots sin ålder och även tänderna såg finfina ut. Så nu ska vi börja ut och lunka med vagnen efter skogsbilvägarna igen. Härligt!!

Med lera upp till knäna...

Rockweekend i Kilafors har dragit i gång.

Dragit igång har också ett ihållande regnväder gjort som förvandlat såväl festivalområde som festivalbesökare till ett enda gytter av lervälling. Idag blir det kroppskondom på i form av regnbyxor, regnponcho och gummistövlar.

Igår avslutades festivalen med en mycket bra spelning av D-A-D. Inte visste jag att att de där gamla danskarna var så mycket show! bra var det och jag kunde nöjd åka hem till min varma TORRA säng efter en dag på en genomlerig åker. Min bil stod parkerad på campingen och det var en himla tur att jag hade villigt folk som ville skjuta på, annars hade bilen (och jag) blivit kvar där i leran.

Idag vete fasen vart jag placerar kärran. Att parkera på festivalens parkering kostar 150 spänn! Etthundrafemtio svenska kronor!!! Rena rama rånet!! Själv hade jag, som gravid och spiknykter, tänkt förunna mig lyxen att sova i min egna, sköna säng under festivalen så att då pröjsa 450 kr för det känns inte som något alternativ. Så det så!!!

Har just varit ute på en rejäl skogsvända med hunden. Nu ska jag packa ihop lite stövlar och regnkläder till de tuffa festivalbesökare i min bekantskapskrets som bor kvar på campingen. Sen bär det iväg till Kilafors igen. Ikväll ser jag fram emot Mustasch, Arch Enemy och Paradise Lost. Jihoooo!!!

Höet är inne!

Var och hämtade hö i går. Det är ingen rolig sysselsättning. Vanligtvis varmt som attan och med mullrande åska och löfte om regn vid horisonten, vilket naturligtvis sätter en viss press på att skynda på för att undvika att det torkade höet blir fuktigt igen.

I år gick det förvånansvärt smärtfritt. Fick hjälp av Tobbes morbror vilket var guld värt. En annan bidragande orsak var också att bonden inte hade hunnit pressa alla ton jag beställt varför vi "bara" fick med oss ca två ton hem. Blir väl att hämta ytterligare en gång innan sommaren är över, suck.

Hur som så är det en otrolig lättnad när sista bunten kastats in på höloftet. Då drar man en lättnadens suck och tänker att nu får det regna bäst fasen det vill för min del, jag har mitt på det torra!

Årets värmebölja har också gjort att det finns en hel del hö bärgat redan vilket underlättar för oss stackars djurägare som inte har möjlighet till egen höproduktion. Detta året skulle jag kunna handla på mig hur mycket hö som helst, verkar det som. Värre var det förra året då jag till slut var tvungen att använda mig av ensilage. Mycket krångligare att hålla på med och en av hästarna reagerade med att bli väldigt lös i magen. Inga såna bekymmer i år verkar det som.

I morrn ska jag och Axel dra iväg till Furuvik. Titta på djur och åka karusell. Tjohoooo!

Sälja Tor?!

Fick idag reda på att det finns en person som är intresserad av att köpa Tor. Jag vet att han skulle få det bra, bli både riden och körd och det är inte så långt bort så jag har möjlighet att hälsa på honom när jag vill. Att denna någon dessutom är intresserad av att skaffa sig en gammal gubbe som skogsmulle gör ju inte saken sämre, h*n vet ju vad h*n ger sig in på.

Men tanken skrämmer mig! Det har aldrig funnits med i funderingarna att Tor skulle vara den av hästarna som lämnade gården. Han är ju den som hjälper mig att se till att ordningen i hästflocken upprätthålls. Utan honom skulle Saga ha alla möjligheter i världen att elakt terrorisera Garlic hela dagarna i ända. Dessutom är det ju Saga och Tor som är de två turturduvorna i hagen. Utan Tor blir Saga en riktig bitterfi**a.

Samtidigt vet jag att det vore bra att göra sig av med nån häst. Finns inga möjligheter i världen att jag skulle hinna eller orka med tre hästar med allt vad det innebär av motion och skötsel och dessutom resten av farmen/gården när barn nummer två gör sitt inträde i världen i oktober. Jag har redan dåligt samvete över att hästarna går och dräller i hagen hela dagarna utan någon egentlig uppgift i livet.

Så, hjärnan säger ja men hjärtat säger NEJ! Vad gör jag???

Är det sommaren...?

Tredje dagen på min semester och jag njuter i fulla drag. Solen har äntligen betämt sig för att värma upp denna kyliga del av världen och jag börjar så smått hoppas på att sommaren äntligen har kommit på allvar.

på midsommaraftonen hade dock sommaren ännu inte kommit och när vi klädde midsommarstången var Tobbe klädd i långkalsonger, vinterjacka och mössa! Nåväl, efter "några" innanför västen och lite förvärmning i bastun blev han den i familjen som tog årets första dopp. Det såg jäkligt kallt ut!

Har nu börjat komma igång lite smått med att köra StorTor och jag tror minsann att omfånget på späck-nacken börjar minska. Tor sköter sig med den äran framför vagnen men jag ska erkänna att jag var ganska nervös första turen vi tog. Det var ju ändå ca fem år sedan han var förspänd sist. Men Tor betedde sig som den gamle kloke farbror han (oftast i alla fall) är och tog det hela med ro. Trots baktändande motorcyklar anno 1937 och fyrhjulingar...

Nu ska jag fortsätt njuta av min semester med lite lunch på altanen. Härligt!

Hmmm... tänkte ladda upp några trevliga bilder från midsommar, men det verkade fungera dåligt idag...

Äntligen är den här

Nu är den här. Dagen som man väntar på ett helt jäkla år. Sista dagen före semestern!!

Om åtta timmar avslutar jag denna arbetsdag och beger mig hemåt för att glömma allt vad elavtal och kWh heter för några veckor. Ska bli SÅ skönt!!

Tvättkorgen Från Helvetet!

Jag börjar misstänka att det vilar en otäck förbannelse över tvättkorgen som bor i detta hus. Det spelar nämligen ingen roll hur mycket man tvättar så är den alltid överfull. Och har man nån dag, efter att idogt ha fyllt tvättmaskinen gång på gång, lyckats se botten på tvättkorgen så är den likförbannat full igen nästa dag.
Locket på korgen skulle vi kunna avskaffa, det fyller i alla fall ingen funktion när det hela tiden står på vid gavel ändå.

Allt detta idoga tvättande som Tvättkorgen Från Helvetet genererar leder i sin tur till att vi, förutom lorttvätt, även översvämmas av ren tvätt som ligger överallt och dräller. På torkställningen hänger ren tvätt som torkat. I torktumlaren ligger ren torr tvätt. I nåt hörn ligger det tvätt som man i all hast slitit ur torktumlaren för att få plats att torka nästa laddning nytvättad tvätt. I ett annat hörn ligger hopvikt tvätt som bara väntar på att få komma in i garderobar och byråar. Dessa gapar dock alltid ekande tomma och ska man ha rena strumpor får man leta i alla betänkliga högar för att hitta två som matchar. Har man riktig tur, så är båda rena också....

Tänk en förbannelse av det hör slaget skulle ha passat mig finfint om man varit som Pojken med Guldbyxorna. Men istället har man blivit Kvinnan med Tvättkorgen utan botten...

Så, jag knäpper mina händer och ber: Snälla Tomten! Jag lovar att vara god som guld ända till julafton. Jag lovar att vara artig och väluppfostrad och att äta min spenat var dag. Bara jag får en hushållerska i julklapp...

Från det ena till det andra måste jag bara nämna vad oerhört uppfriskande ( och i viss mån uttröttande) det är att träffa sina vänner och alla deras barn. Det blir så härligt stimmigt med stojiga barn och stirriga föräldrar, smulor överallt, bajslukt (från vems unge? är det din? eller min?) och härliga skratt och lustiga barnkommentarer. Nu har dessutom barnaskaran utökats med en liten Edvin. Alldeles ny i denna världen och så oerhört gullig med sin mörka kalufs! Underbart!

Nä, nu är det dags att hoppa i säng, jag ska bara gå och bränna upp tvättkorgen först...

De åker låååångsamt förbi...

Ja, nu är de här.

Man ser direkt när de glider förbi att de är såna. De åker så sakta förbi, oftast med hela släkten i bilen och tittar och tittar. Efter en liten stund kommer de glidande tillbaka i samma sakta mak. Förmodligen utan att ha sett nåt mer rafflande än några får och nån häst.

Det är de som är ute på björn-safari jag snackar om. Det är ju allmänt känt att det i Åsbacka-skogarna finns gott om björn. Så när våren kommer och de första björnarna visat sig börjar intresserade människor att vallfärda förbi här med förhoppningen att få en glimt av en livs levande björn.

Själva har vi blivit rätt blazé vid det här laget: Jaha, och där var björnen... idag igen...ja ja, nu måste jag hem och laga middag! Det är ungefär så man tänker när man skymtar en lurvig nalle i skogsbrynet när man är på väg hem efter jobbet. Snacka om att bli avtrubbad...

Fast för tillfället är det vildaste jag ser i djurväg knäpp-katten Glenn som just kom in genom kattluckan och försöker göra sitt bästa för att tigga till sig lite mat. Att matskålen redan är fylld har han inte ens märkt än. Och i hörnet ligger det en stor trött hund och snarkar som värsta skogsarbetaren. Hon drar rejäla timmerstockar och ser ut så här:

Idag är förresten dagen D för kycklingarna. Dagen då de borde kläckas. Men inte ett liv från äggen har vi märkt av. Mamma höna har nog tyvärr varit alltför upptagen med att stajla för tuppen istället för att hänge sig helt och fullt åt sin roll som äkta hönsmamma så jag antar att det inte blir några kycklingar. Om de fortfarande inte visat sig några små fjunisar om nån dag så förpassas äggen till dynghögen istället. Och vi får köpa fler hönor.

Provade förresten en sele på Tor i går. En lite lättare och smidigare sele än den tunga lokselen som vi har. Den nya selen räckte inte runt hela vägen.... Verkligen hög tid att vi tagit itu med bantingen!

Födelsedagsbarn!

Idag fyller han 20!!
Åsen Tor

På den här tiden var han dock smal och smäcker....

Ikväll ska han få banan och äpple av matte för att fira bemärkelsedagen.

På safari

Jag har en sån här i hästhagen:

Det är säkert!

Tor heter han och är mer än lovligt fet. Börjar oroa mig för hans fysiska hälsa och har bestämt att nu ska det bantas. Vågar inte släppa honom på bete förrän jag fått hem den gräsreducerare som jag beställt. Det är meningen att den ska reducera intaget av gräs så pållen inte lägger på sig ÄNNU mer fett. Förmodligen kommer Tor att HATA den. Och även mig som tvingar på honom den. Men hellre det än att hästkraken blir sjuk i fång!

Motioneras ska det göras i högre grad också. Tyvärr har jag väl nyss insett att mina ridande dagar för den här sommaren är i det närmaste över, så nu ska sele och rockard dammas av och vi får bege oss ut på vagnsturer istället.

På senaste tiden har jag, som så många andra, uppslukats av Facebook. Levde länge med inställningen att det där skiten skulle jag då aldrig gå med i. Men grupptrycket blev för stort och nu är jag fast. Jäkla skitkompisar man har! ;)

Sill

Kolla in det här:
http://www.youtube.com/watch?v=Dp8jT_BM6xc

Jag är glad att jag bor i det glest befolkade Åsbacka jag....

Tillökning i familjen

Och då menar jag inte den människobäbis vi förväntas få i början på oktober. Det är liksom gamla nyheter vid det här laget.

Nä, vi har fått en höna till låns som ruvar på ett gäng ägg. Så om hönan sköter sina åtaganden, och allt går som det ska så borde hönsgården snart befolkas av små fjuniga kycklingar.

Och här är en bild på den som fått det stora ansvaret att hålla ordning i hönsgår'n:

Han ser rätt så barsk ut så det borde nog gå bra. Dessutom kommer han få god hjälp av denne "lille" gynnare, Lilla Kanin:

Tyvärr handskas han med hönor på ett sätt som får tankarna att dras till Hönan Agda. Han biter nämligen stjärtfjädrarna av den stackars enda höna vi har. Hon ser lite skamfilad ut, stackarn.

Nåväl, med några fler hönor hinner han kanske inte med detta ofog längre så håll nu tummarna att vi får smått i hönsgår'n om två veckor.

I confess...

Jag ska erkänna en sak...

Jag gillar reklamavbrotten när jag kollar på TV.... Det är faktiskt sant!

I och för sig tycker jag att det kan bli lite långdraget när man kollar på långfilm och den bryts stup i kvarten för reklam. En film på en och en halv timme blir lätt tre timmar lång då, och det är ju lite väl långt för kvällströtta personer som jag själv. Däremot är gångerna många då jag bänkat mig framför en långfilm på nån av de två kanaler som inte bryter för reklam, och jag mitt i filmen blir så förbaskat kissnödig att en reklampaus skulle varit som en skänk från ovan. Naturligtvis är filmen spännande också och att springa ifrån några minuter för att göra ifrån sig går liksom inte. Man kan ju missa nåt vesäntligt!

Eller som igår: Jag tittade på Mannen som talar med hundar. Men samtidigt som jag gjorde det så torkade jag golv och hängde tvätt. I reklampauserna fejade jag runt som en galning och fick ett rent golv och rena kläder. Samtidigt som jag tittade på TV. Smidigt som attan.

Fast reklamen ställer till det för mig ibland också. Särskilt när jag kollar på House på tisdagar.

Som jag tidigare nämnt är jag kvällstrött, så när sista reklampausen bryter House så slumrar jag till, nio gånger av tio, och vaknar inte förrän eftertexterna rullar. Så snopet! Där har jag suttit hela tiden och följt funderingarna över vad veckans patient lider av för mystisk åkomma och så somnar jag strax innan det ska avslöjas! För att vakna strax efter att House lyckats knäcka nöten. Jag missar pricken över i:et på nåt sätt.
När jag kollar på Greys Anatomy somnar jag däremot inte! Men det beror mest på att jag har fullt upp med att torka mina rödgråtna ögon och snyta näsan. I vart och varannat avsnitt så är det nåt litet barn som blir sjukt och dör eller som blir sjukt och mirakulöst klarar sig. Mitt veka, blödiga mammahjärta klarar inte sånt längre, och jag bryter ihop till en snorig pöl i soffan.

Ingen risk att somna i alla fall...

En ung cowboy...

Häromdan fick Axel rida en sväng. Första gången utan att jag satt bakom honom.
Så här häftigt tyckte han att det var:

Huvudvärk...

Vaknade med huvudvärk i morse... Igen...
Blääää!!

Mina kära vänner!

Tänk vilken lycka att ha så himla fina vänner som jag har! De är guld värda och jag älskar dem så mycket!

I går lurade de kanaljerna med mig till IKEA. En heldag med mina vänner (synd bara Anna att du inte kunde följa med, utan dig blev vi ju inte riktigt fulltaliga) och en hel massa shopping. Under tiden hade de listiga bruttorna sett till att skaffa barnvakt åt Axel (min kära mor var också med i komplotten) så att Tobbe skulle kunna fixa upp min hett efterlängtade vägg i sovrummet. Tapeter till nämnda vägg införskaffade jag när jag var gravid med axel. Han blir tre i höst....

Tobbe, mitt hjärtas kärlek, hade snickrat hela dagen. Tänk att reklamen är alldeles sann: "Plötsligt händer det!"

Nu återstår "bara" gipsskivor och tapeter så är väggen klar. Då tar Tobbes nästa uppdrag vid: att bygga en egen designad sänggavel. (Jag antar att det är bäst att överlåta snickrandet till den som kan.) När vi sen skaffat nytt golv till sovrummet och lagt det så kommer vi att ha det snyggaste sovrummet i hela Åsbacka! Tjohooo!!

Så, jag tackar er än en gång, mina kära vänner, för att ni är så listiga och finurliga!

I lördags kom Emma från Ånge ner och tog med mig på körtävling på Heden. Det var riktigt spännande att se de olika hindren som skulle övervinnas med häst och vagn, men tyvärr blåste det så in i vassen att vi hölla på att blåsa bort från den lilla kulle vi stod på. Mitt ena öga, som har en tendens att tåras för minsta lilla, har fortfarande inte hämtat sig och folk som inte känner mig skulle säkert få för sig att jag är olyckligt på nåt sätt varför tårarna rinner hela tiden.

Antar att helgens äventyr blivit lite för mycket för mig. Har idag haft väldigt ont i huvet som startade redan i går för att sedan hålla mig vaken långa stunder i natt. Så idag har jag varit hemma och sovit och vilat. Nu börjar det kännas bättre och i morrn är jag nog tillbaka i gängorna igen.

Segpropp

Jag är oerhört dålig på att uppdatera denna blogg känner jag. Kan nog med all säkerhet bero på att det inte händer så hemskt mycket rafflande saker i mitt liv för tillfället. Jag jobbar, fixar käk åt både folk och fä, sover och kliver sen upp för att jobba igen.

Idag är det i alla fall äntligen fredag igen och dags för några dagar då man kan LEVA.

Illamåendet har för övrigt gått över och nu mår jag prima ballerina igen! Och säkerligen håller jag på att äta igen det jag förlorade under mina kräk-dagar... Godis är gott!

Förra veckan var vi på UL för att kolla att pyret mådde bra. Och för att kolla att det faktiskt bara var ett pyre. Och det var det! Han/hon sprattlade omkring rejält i sitt trånga lilla bo och både sparkade rejält och viftade med armarna. Sög även på tummen. Så, nu känns det lite mer verkligt och jag börjar längta efter att träffa den där krabaten.

Slutligen vill jag ge er alla ett gott råd:
Om ni helt plötsligt skulle få lust att lyftträna er ca 7 kg tunga kanin av rasen Tysk Jättecheck, se då till att ha något mer på er än kortärmat. Man blir inte så fin om armarna annars. Dessutom gör det ONT med långa, djupa revor över hela armarna!
Det kan också vara lämpligt att ha BH på sig under tröjan. Även tuttarna blir nämligen vackert sönderklösade annars.

Kräkmosters vardag

Jaha, jag trodde att det värsta graviditetsillamåendet hade lagt sig. Men efter en släng av magsjuka förra veckan, då både jag och Tobbe blev drabbade, så verkar det ha blommat upp igen. Börjar lite smått oroa mig för att jag kommer svälta ihjäl innan den här graviditeten är till ända.

På helgerna går det skapligt, men på vardagarna när jag jobbar är det värre. Man kan ju inte gå och lägga sig och vila titt som tätt när man är på jobbet direkt...

Ingen mat är god, kylskåpet är en ständig källa till kväljningar och den mat jag ändå lyckas pina i mig har en tendens att snabbt som ögat komma upp igen. Så även igår. Satt både länge och väl vid matbordet och pinade i mig matjesill (som är en av de få maträtter jag fortfarande gillar) men hann knappt resa mig från bordet förrän sillen förpassades ner i toan. Suck.

Känns som om jag ständigt går omkring och har en svag doft av spya i näsan, halsen blir alldeles skrovlig och huvudvärken är en konstant följeslagare då jag inte får i mig den näring jag behöver. Bebis verkar dock må bra eftersom jag känner små fladdringar därinne emellanåt och på torsdag ska vi iväg på ultraljud och kolla till henne/honom. Ska bli spännande att se vårt lilla knyte!

Igår lade Tobbe färdigt golvet i matrummet. Det blev så fint och så fräscht till skillnad från den gamla sega linoleummattan som låg där innan. Roligt!

Män som hatar...

Var på bio med Lena igår. Män som hatar kvinnor.

Eftersom vi båda hade läst boken var vi rätt oroliga att vi skulle tycka att filmen var kass. Vi kollade på Låt den rätte komma in för ett tag sen också och efter att ha upplevt boken som magnifik, så blev vi djupt besvikna på filmen.

Vi var därför rätt övertygade om att vi skulle bli besvikna även denna gång och satt innan och intalade oss att filmen säkert var lika dålig som Låt den rätte....

Men vi blev inte ett dugg besvikna!! Filmen var verkligen kanonbra och nu längtar vi efter efterföljaren, Flickan som lekte med elden.

Gjorde förresten som Anna uppmanade i sin blogg och kollade in Susan Boyle i Britan's got talent på youtube. Jag är gravid. Jag är således full av hormoner. Tårarna sprutade därför när jag fick höra den vackra stämman. Och bara för att plåga mig ytterligare kollade jag även in 2007 års vinnare i samma program, Paul Potts. Jag behöver väl knappast berätta att tårarna flödade än ymnigare av den mannens oerhörda sångröst. Suck, det är hopplöst. Kan inte ens lyssna på Axels cd-skivor med Emil i Lönneberga utan att tårarna trillar.

Påskhelgen

Påskhelgens lediga dagar bara flög iväg. Tänk att tiden kan gå så fort när man är ledig. När man sitter på jobbet då sniglar sig minutrarna iväg minsann!

Vädret i helgen har varit helt underbart. Det var bara på måndagen som morgonen bjöd på ett ihållande regn. Efter lunch hade det dock slutat regna och då beslöt vi att ta en tur upp till högsta toppen på Nyboberget här i Röste/Åsbacka. Berget är högre än Bolleberget och utsikten är magnifik.

Det var både långt och brant upp till högsta toppen och eftersom Tobbe lägligt nog fått ont i ryggen så var det jag som fick kånka på Axel i bärstol när hans små ben blev trötta. Axel hade noll förståelse för att det blev jobbigt för hans stackars mamma ibland. När jag stannade upp emellanåt för att vila, sa den lille slavdrivaren uppfordrande i örat på mig: "Men GÅ då!" När jag pustande förklarade att jag faktiskt var tvungen att vila en stund var han tyst ca 5 sekunder innan han deklarerade: "Nu du vilat klart!"

Men väl uppe på toppen möttes vi av denna syn, så det var värt all möda!

På långfredagen lagade vi till Ace (den avpolletterade tuppen). Han blev Coq au vin (Tupp i vin) och Lena, Jonas och Kalle fick vara med och smaka. Det blev helt okej och vi kan mycket väl tänka oss att laga till det igen om vi skulle behöva ta några fler tuppar av daga.

På söndag kväll träffades vi tjejer hos Lena och åt mat och babblade. Och babblade, och babblade, och babblade lite till. Kom inte hem förrän halv ett på natten. Tänk att det finns så mycket att prata om! Och tänk vad underbart det är med så många fina vänner!

Nu är våren här!

Nu måste väl ändå våren vara här!

I lördags sken solen från en klarblå himmel och man riktigt såg hur snön smälte undan i en rasande fart. Tranorna tillkännagav sin ankomst till Åsbacka-dammen genom sina genomträngande läten. Några nässelfjärilar hade vaknat till liv i värmen och fladdrade omkring hemmavid.

Men det säkraste vårtecknet av alla var väl ändå att jag plockade fram cykeln!
Jag och Emma tog en uppfriskande cykeltur i det vackra vädret och njöt av grusknaster mot asfalt och den vårlika doften av smältande snö och gegga. Härligt!

Ett annat säkert vårtecken är att höns och tuppar vågat sig ut ur sitt uppvärmda hönshus för att spatsera runt på den kvarvarande snön i hönsgården. Ett vårtecken som så när retat gallfeber på våra arma nerver. Fördelningen två tuppar och en enda höna är nämligen inte att rekommendera! Tupparna tenderar då att gala oavbrutet hela dagarna i sina tappra försök att överrösta varandra. De till och med gal inne i hönshuset på nätterna!
Så, igår fick den ene av tupparna stryka på foten. Det var den minst dominanta av de båda, den gråa tuppen Ace som fick sätta livet till. Och eftersom vi är ekologiska av oss har vi tagit hant om köttet och han hänger nu på mörning i garaget. Till påsk blir han gryta. Även skinnet har tagits om hand så att vår vän Jonas ska kunna använda hans praktfulla fjädrar till att binda flugor med. Inget svinn här inte!

Och lugnet har lagt sig i hönsgården. När tuppen Tuppen (väldigt fantasifullt namn eller hur?) nu gal får han inte svar på tal längre varför han tystnar rätt snart. Skönt, annars hade säkert grannsämjan kunnat sättas på prov.

I går red jag en sväng också. På underbara Sagahästen som var lika underbart härlig som vanligt. Efter ridturen passade jag på att borsta av alla hästarna så mycket päls jag bara orkade. Det blev så mycket hår över att jag nu ska samla ihop allt och tillverka en ponny åt Axel... ;)

Hur många?

Ja, går in i vecka 14 idag och magen växer i en rasande fart.

Och trots att jag vet att det är normal när man fått barn förut så kan jag inte låta bli att oroa mig för att det döljer sig fler knoddar än en där inne. Känns som om det räcker alldeles utmärkt med en bebis åt gången liksom.

Men jag får väl hoppas att det bara är mina förslappade magmuskler som tillåter magen att expandera i denna takt, det är ju inte som om jag haft magrutemage innan liksom...

Var ute på en ridtur i helgen också. Härliga tider! Tog med mig Emma på turen och faktiskt skötte hon sig riktigt bra. Vanligtvis, när hon inte fått följa med på länge, brukar hon studsa som värsta terriern och försöka slicka hästen på mulen, till hästen stora förtret, men den här gången lyssnade hon fint på matte och höll sig relativt lugn. På slutet var det till och med hon som var den förståndiga av mina två fyrbenta töser. Sagan däremot var ilsk och hade ingen förståelse för att hon måste vänta när Emma blev nödig.

Det välsignade tillståndet??

Som det flesta av er redan vet så väntar vi tillökning i familjen. Denna gång gäller det varken hönor, kaniner eller hundar utan en alldeles riktig människobäbis. I början av oktober är det beräknat att vår nye familjemedlem ska se dagens ljus för första gången. Vi längtar!

Jag är alltså i vecka 12 just nu. För tillfället mår jag skapligt men graviditetsillamåendet har under de senaste veckorna hållit mig och min mage i ett järngrepp. Vissa dagar har jag inte kunnat röra mig för då har magen vänts ut och in direkt och all föda man lyckats få ner har kommit upp igen. Den som kallar det här för ett välsignat tillstånd måste ha varit man som aldrig upplevt det hela själv. Inte nog med att man mår illa och spyr titt som tätt. Känslig är man också. Tårarna kan komma när som helst. Till och med när man inte är direkt ledsen. Tobbe tittar på mig, skakar på huvudet och skrattar. Och tröttheten sen! Somnar på soffan varje kväll och egentligen borde jag gå och lägga mig klockan 21 för att orka upp på mornarna. Man känner sig som en spyende, gråtmild jäkla tråkmåns!

Men eftersom jag är i vecka 12 nu så borde det värsta snart ha gått över så man får njuta och glädjas lite i stället.

Våren står dessutom i startgroparna och i söndags var jag ute på en liten ridtur i den härliga vårsolen. Det var flera veckor sedan jag red sist och det visade sig i kraftig träningsvärk dagen efter och rejält ont i rumpan. Är ju skandal att jag som kallar mig ridtjej får ont i arslet av 45 minuter i skritt!! Jag borde skämmas!

Härligt var det i alla fall och min underbara, vackra Saga-häst måste vara den härligaste hästen på jorden. Man kan verkligen inte tänka sig att hon är 19 år när hon trippar som en medeltida stridshingst med vilja och framåtbjudning som är en ren och skär lycka att uppleva!

Älskade häst!

Fredag föder fräcka fjäderfän

Äntligen freeeeedag!
Ja, visserligen var jag ledig måndag och tisdag denna vecka men det gör inte att jag längtat mindre till fredagen för det. Det börjar liksom bli lite jobbigt att släpa sig ur sängen varje morgon, släpa sig till jobbet och sen sitta där hela dan innan man får åka hem och sköta sina hemmasysslor, krypa i säng och sen upp igen. En lång härlig semester skulle verkligen göra finemang för humöret nu. Men det är väl bara att snällt vänta... Det är ju bara sex veckor kvar till påsk... GAAHH!

Solen skiner i alla fall och det är ju alltid trevligt. Mindre trevligt var det i morse när jag skulle bryta mig in i min bil. Det var en (EN) dörr som inte hade frusit fast i morse. Den dörr som vanligtvis brukar vara den som inte går att öppna gick nu att öppna hur bra som helst så jag kom i alla fall in i baksätet. Krånglade mig fram i förarposition och påbörjade min resa mot Arbrå. I höjd med PerErs (där det mesta brukar hända, så som att värmen kommer och där fartkameran sitter och så där) bestämde sig dörren på passagerarsidan att slutligen göra sin ägarinna till viljes och öppnade sig. Tänk att det är ett äventyr varje morgon! ;)

Det börjar för övrigt verkligen bli dags för oss att fylla på med hönor i hönshuset. För närvarande har vi två tuppar och en stackars höna. Vad denna snedfördelning kan ha för konsekvenser fick jag erfara häromdan när den av tupparna som aldrig får "komma till" (namnet på honom är Ace för övrigt, döpt efter Ace Ventura- den galopperande detektiven...) gjorde ett rejält utfall mot mig. Antar att han är frustrerad och sur så när jag skulle böja mig ner för att ge dem banan small det bara till så hade jag tuppklor i ansiktet. Så nu har jag en fin reva på näsan och folk frågar mig i fall jag lekt med katten... Jäkla tupp! Så snart vi fixat till resten av hönshuset ska det dock inhandlas fler fjäderfän av det kvinnliga könet, då ska väl tuppjävlarna bli nöjda.

Börjar bekymra mig rejält för hö igen. Rundbalarna jag köpte sist höll inte måttet vad gäller den av bonden uppgivna vikten. Istället för en påstådd vikt på 250 kg ligger de på enbart 150 kg styck.... Kommer inte att räcka till betessäsongen börjar. Försöker dryga ut med halm och lusern men kommer i alla fall att bli tvungen att skaffa mig mer hö nånstans. Men ont om hö är det gott om för tillfället så vi får se vart jag lyckas få tag på nåt. Hua!! Tänk att man aldrig kan lita på bönder! Förra bonden jag köpte av lovade att jag skulle få komma och hämta några ton till innan vintern tog slut, men när höet på min skulle började sina och jag hörde av mig för att bestämma datum för hämtning så hade han sålt hela fadderullan!! Grrr!

Det är i alla fall fredag. Kanske jag lyckas smyga mig ut på en lite ridtur också i helgen, det gör att man blir på gott humör några dagar igen.

Brrrrr

Kylan håller i sig. Termometern visade på minus 18,6 grader när jag klev upp i morse. Fy sjutton! Men livet måste fortgå trots att hela kroppen fastnat i nån sorts frys-spasm som man inte kan ta sig ur hur våldsamt man än eldar i braskaminen. Hästarna måste matas (ännu mer nu pga kylan) och vattnet i hagarna måste hållas någorlunda tinat.
Till jobbet måste man åka också. I en kall bil där dörrarna fryser fast och där jag inte kunnat låsa förardörren med nyckel på hur länge som helst pga fruset lås.
Lagom till att man passerar Per-Ers i Arbrå börjar värmen sprida sig i kupén. Man hinner njuta en par minuter i alla fall innan man är framme och måste kliva ur bilen för att huttrande springa de få metrarna in till kontoret. Knappt vaken och nästintill genomfrusen sätter man sig sen och försöker jobba. Men fingrarna är lika stela som på ett lik. Brrrr! Längtar till sommaren!!!

En till som längtar till sommaren är fryshunden Emma.
När det är så här kallt ute vill den stackars flickan inte gå ut förrän det är absolut kris och hon håller sig så länge det bara går. Tvingar man ut henne på promenad protesterar hon trots att man klätt på henne varmfodrade kläder. Det hjälper inte. Emma anser att det är på tok för kallt och att hon hellre ligger hemma framför braskaminen än plågar sin kropp genom ohälsosamma promenader i bitande kyla som en oförstående matte tvingat henne till. Tänderna hackar och hon hoppar på tre ben och försöker hela tiden övertala matten att vända och gå hem. Och jag förstår henne. Kan inte vara lätt att som ursprunglig afrikanska hamna i ett vinterkyligt Norrland.
På sommaren däremot trivs Emma! Då ligger hon utsträckt på altanen mitt i den gassande solen och bara njuter. Själv håller man sig i skuggan för att undvika värmeslag. Och när man, lite smått orolig, kollar ifall hundstackarn verkligen andas eller om hon dött där i solen, tittar hon lite lojt upp på en och man förstår att det HÄR är hennes rätta element.

Trots allt klagande måste jag dock erkänna att jag alla gånger föredrar detta vinterväder mot denna halvmessyr till vinterväder vi haft de senaste vintrarna. Hellre snö och bitande kyla än plusgrader, slask och is!

Och snart är ju faktiskt våren här och innan man ens hinner fatta det så är det juni och sommar igen!

Bättre sent än aldrig

Förlåt. Här har varit alldeles för lite action på senaste tiden. Lovade ju att vi skulle lägga upp en massa bilder så snart vi hittat batterierna till kameran. Batterierna har vi sedan länge hittat och laddat men saker har kommit emellan hela tiden vilket gjort att vi haft tankarna på annat håll.

MEN NU ÄR DET DAGS!

Börjar med en bild på den ofattbara trafiken i Ho Chi Minh City. Mopeder, mopeder och mopeder. Nån enstaka bil i allt gytter av mopeder bara.

Här är vår bungalow (den med kackerlackor och dammtussar) vid stranden Mui Ne. Var väldigt trevligt att sitta här ute och smutta på en öl om kvällarna med ett värmeljus tänt.

I Saharas öknen.... Närå, det är bara de vita sanddynerna som låg en bit bortanför Mui Ne.

Här ligger Tobbe och glassar på den vackra stranden på ön Phu Quoc.

På moped i djungeln.

En hund med den för ön Phu Qouc typiska ridgen på ryggen. Har kollat runt lite angående detta och det mest troliga verkar vara att urhundsrasen Thai Ridgeback Dog från Thailand spritt ut sina gener till denna ö vilket resulterat i denna ridge på nästa alla hundar på ön.

Nu äre jul igen...

Trafikstockning nånstans i Mekongdeltat.

I Cu Chi tunneln.

Såja, det var allt för denna gång!

Förresten, måste bara skriva några rader om hur man ibland får sina fördomar bekräftade.

Skulle nyss byta kanal åt sonen, till något för honom mer intressant än tv4fakta. Sambon hade somnat på soffan, men naturligtvis med ett stadigt grepp om fjärrkontrollen. För att inte behöva väcka honom vid kanalbytet försökte jag lite smidigt lirka fjärrkontrollen ur hans hand. Utan att ens vakna greppar han än hårdare om fjärrisen och drar den åt sig med ett våldsamt ryck! Ja se karlar... ;)