Jag har sett ljuset!

Jo visst sörru! För nu när jag åker till jobbet på mornarna så är det ljust! Och ljuset håller i sig till långt inpå eftermiddan.

Halleluja! Det känns helt plötsligt som att det finns hopp om livet och man kan börja se en ljusnande framtid an. För det är helt obeskrivligt vad mycket jag längtar till våren och sommaren nu. Bara tanken på ljudet av löv som rör sig i vinden och doften av gräs och solvarma tallar får mig att bli alldeles knäsvag. Men det är i slutet på februari och våren verkar hålla sig så långt borta den bara kan. -29 häromdan. Det är ohemult!!
Att värmen i kära Skodan har pajat gör inte saken bättre direkt. Igår tinade jag inte upp förrän jag trampat på cykeln en stund.

Ja cykeln då? undrar ni kanske. Hur fungerar den?
Jag vet att det är i alla fall en som undrar.
Jo, jag är faktiskt positivt överraskad. Den fungerar mycket bra. Både jag och Tobbe använder den titt som tätt och ställer man upp motståndet rejält och trampar på i frisk fart så blir i alla fall jag rejält svett. Positionen bredvid braskaminen kan visserligen spela in en del också kanske...

Jag tycker dock att den hopfällbara cykeln är ett mycket bra alternativ till att sitta i soffan och pilla navelludd och fast det inte är som att vara ute och springa så funkar den för att kroppen ska bli rätt nöjd. Härligt!

I morrn är det fredag, löning och på kvällen ska jag på kalajs med brudarna! Underbart!

Jag lessnade

Idag lessnade jag på att det här förbaskade vintervädret gör att man blir inne overksam i tid och otid.

Vaknade upp i morse och konstaterade att termometern stod på -29 grader, varvid mina planer att hinna med en ridtur innan Tobbe drog på en helhelg med isracing, grusades. Igen... Solen sken visserligen senare under dagen men det var i alla fall kallt och bistert varför jag avbokade barnvakteriet och hoppade över utomhusliga häst- och hundaktiviteter helt och hållet.

Men jag blir galen på det här! Jag vill göra nåt, jag vill röra på mig, motionera, bli fysiskt utmattad. Så jag drog till Rusta och inhandlade en motionscykel. Hade egentligen hellre velat ha ett löpband eftersom jag känner att det verkligen är motion som ger mig den där fysiska utmattningen. Dessutom skulle ett sånt ha varit lämpligt att springa av Emma-hund på också de dagar hon på grund av kyla vägra vistas någon längre stund utomhus. Men, ett löpband kostar bra mycket mer än cykeln och tar dessutom större plats så det blev en cykel.

Ska montera ihop den så snart mina små "stjälpredor" gått och lagt sig. Sen ska jag cykla!



Tror ni jag får upp Emma på den?

Webb-TV Halleluja!

Jag har upptäckt webb-tv! Eller återupptäckt är det väl egentligen.

Det är så himla smidigt när man som vi inte har någon inspelningsbar boxer och allt som oftast missar program man vill se. Igår kväll spanade jag in sista avsnittet av Solsidan och i kväll blir det antingen Mannen som talar med hundar eller Ponnyakuten.

Ponnyakuten förresten- ett mycket intressant program. Missade helt förra säsongen men nu, tack vare webb-tv följer jag det med stort intresse. Att se de olika ekipagen och de olika problem de har och hur de jobbar med dem är väldigt lärande och jag önskar nästan att ett ”Hästakuten” skulle starta för att jämföra om det är samma problem med de stora hästarna som med ponnyerna.

Sen att ponnyakutens lärare Tobbe Larsson har Friesers gör att det blir ÄN mer intressant för min del. Otroligt vacker hästras! En sån ska jag ha nån gång innan jag dör!


Vackra va?!

Något som slagit mig dock när jag tittat på programmet är hur oerhört rika vissa av barnen verkar vara. De kommer till gården med flotta hästtransporter dragna av dyra bilar. Vissa av ponnyerna är dyrare än alla mina tre hästar tillsammans. Och min transport… och min bil…. Inte undra på att hästsport anses som en snobbsport. Även om det verkligen inte känns det minsta snobbigt när man i sina skitiga vinterkläder i kylan och mörkret sliter arslet av sig för att mocka hopfrysta hästbajsar i ligghallen. Då känns det mer som ett slavgöra om jag ska vara riktigt ärlig. Tur det inte är vinter året runt!

Äntligen nya batterier

Ja äntligen tog jag tag i den otroligt arbetsamma uppgiften att ladda lite batterier att stoppa i kameran!

Lustigt det där, att nåt så enkelt kan kännas så jobbigt. Som att byta glödlampa i klädskrubben. Är inte speciellt svettigt alls och tar bara några minuter. Mindre ansträngning att byta den jävla lampan än att bli sur och svära varenda gång man går in där och får famla i mörkret.

Nåja. Bilder då.

Köksbordet. Försök att visualisera vita stolar till det också.

Stol inköpt på Erikshjälpen

Mitt kära gamla pottskåp

Och igen

Det här är ingen inredningsblogg men jag kan väl göra ett försök att göra som de luttrade inredningsbloggarna så här kommer en detalj från köksbordet

Och en bonusbild bara för att jag råkade hitta den. Så här går det till i vårat hus när katten (dvs jag) är borta. Då dansar råttorna på bordet minsann!!

I helgen var Tobbe borta och ägnade sig åt rundbanekörning på is för hela slanten. Som tur är har jag en snäll mor och en snäll svärmor som ville passa barnen så jag kunde rida. Både lördag och söndag! Härligt!

Tyvärr är det så mycket snö att det är svårt att rida ordentligt. Vill ju gärna ha Emma med mig och då är det skogsvägar som gäller. Där är det oplogat vilket innebär snöpulsning. Både Saga och Emma hör väl till kategorin damer i äldre medelåldern vid det här laget varför jag inte vill låta de slita i djupsnö alltför mycket. Efter söndagens ridtur fick Emma kramp i bakbenen trots att vi tagit det så lugnt, så var vi ska rida om det fortsätter vara så här det vet jag inte. Nu är det ju i och för sig askallt så nu behöver jag väl inte bekymra mig om det på några dar. Emma tänker garanterat inte följa med på nån ridtur om det är -20.

Jag är TRÖTT på vinter nu!!! Capisce?!

Kung Bores härjningar under natten....

...satte sina spår.

Det var inte nån enkel match direkt att ta sig till jobbet i morse.

Tittade ut genom köksfönstret det första jag gjorde när jag klivit upp för att se hur mycket snö som egentligen vräkt ner under natten. En enorm snöhög alldeles utanför fönstret gjorde att jag inte såg nåt. Inte nåt mer än snö i alla fall. Då började jag ana oråd..

När jag klev utanför ytterdörren gick snön lårhögt. Ja ja, jag får väl till att skotta lite för att kunna komma iväg, tänkte jag optimistiskt. Så jag klev ut i snömassorna med snöåkan och tog mig an uppgiften. Men bara genom att sätta ner åkan i snön så blev den överfull. Suck!

Bäst jag gick där i snöyret och slet kom grannen förbi med traktorn. Såklart såg han att en stackars kvinna var i nöd och svängde ner och plogade upp gårdsplanen och jag kunde få upp bilen på vägen. Halleluja!

Fast äventyret var ju absolut inte slut där och många gånger efter vägen till Arbrå ångrade jag mig djupt att jag ens startat min vådliga färd. Det hade drivit nåt infernaliskt och flera gånger höll bilen på att gå kurk och vissa sträckor såg jag inte många meter framför mig.

Men till slut kom jag till helskinnad till fortet och kunde parkera min trogna Skoda , som var rätt ensam på parkeringen faktiskt, och konstaterade då att detta var det värsta snöoväder jag nånsin varit med om.

Hade varit betydligt enklare om jag tagit hästen till jobbet i stället!