Människan är det ondaste av alla djur

Råkade fastna i ett tv-program på tvåan i går kväll, "Ett renrasigt helvete", som handlade om hunduppfödning och att vissa raser blivit så sönderavlade att de har allvarliga hälsoproblem. Programmet var från England ska tilläggas och i många fall är den svenska kennelklubben hårdare i sina regler för hundavel än vad den engelska är, men ändå. I många fall var de här engelska uppfödarna medvetna om de fel som deras prisbelönta avelsdjur nedärvde  men valde att stoppa huvudet i sanden och ignorera problemet. Allt för att kunna fortsätta ställa ut och avla på sin vackra hund och för att kunna fortsätta vinna ära och respekt i utställningsringen och i avelskretsarna. Men vem är det som får betala priset för detta arroganta och själviska handlande? Jo just det, djuren…

För många av dessa raser har fått förödande defekter till följd av de rasideal som människan har bestämt. Som bulldogens eller mopsens extremt korta nos vilket gör att hunden har svårt att få luft och dessutom riskerar att drabbas av värmeslag i betydligt större utsträckning än vad hundar med normal form på nosen har. Eller cavalier king Charles spaniel vars hjärna är för stor för det lilla skallbenet vilket i sin tur gör att hjärnan blir missbildad och till slut trycker sig genom ryggmärgen. Kan orsaka oerhört mycket smärta och lidande. Obotligt, det enda man kan göra är att försöka minska hundens lidande. Eller boxern som riskerar att födas med ett obotligt njurproblem som gör att hunden till slut kommer att dö i förtid, oftast i svåra plågor.

Jag blev riktigt illa berörd av programmet och kände att jag ville gråta för de stackars aningslösa hundarnas skull och jag mådde illa över hur mänskligheten beter sig.

Idag hamnade jag på denna blogg som visar hur näthatet ser ut och jag och blev än mer illamående över hur människor beter sig. De kommentarer som bloggerskan fått är vidriga! Jag blir på allvar mörkrädd och riktigt ledsen med en känsla av vanmakt över att det ser ut på det här sättet. Är det till den här världen jag har satt barn? Hur gör jag för att skydda de från all denna ondska och hur gör jag för att uppfostra de på ett sånt sätt att de inte blir influerade av allt detta hat och blir onda själva? Fy fan, jag vet verkligen inte och det gör mig så himla rädd. Jag kan ju inte hålla de borta från samhället och den verkliga (onda) världen hur mycket jag än skulle vilja det. Hjälp….

Ridningen i helgen bestod i en trevlig tur på lördagen tillsammans med grannen. Lugn och fin tur med skritt och trav. På söndagen tänkte vi ta en till likadan tur, jag och grannen, men snön var kladdig och satte igen på nåt sätt, trots snöklampsulor, så broddarna inte tog ordentligt och det blev fruktansvärt halt. För att hästarna skulle få jobba lite i alla fall så pulsade vi en liten vända i djupsnön och när vi tyckte att det räckte hoppade vi av och ledde hästarna hemåt.

Grannens snälle sambo plogade ridbanan och för att jämna till underlaget roade sig sedan båda våra gubbar med att dra en pall efter fyrhjulingen. Givetvis kan allt arbete göras till förnöjsam lek och de turades, med breda leenden, om att dra varandra på pallen. Boys will be boys… Men ridbanan blev slät och fin och nu ska vi bara vänta på att det fryser till lite så kan vi snart använda den igen. All snö som kom gjorde ju att underlaget inte hann frysa till, fortfarande mjukt och grävvänligt under snön.

Idag har Emma träffat sin doktor. Hon har ett tag varit väldigt halt och stel i ena frambenet när hon legat stilla en stund, men efter lite rörelse har det försvunnit. Det visade sig dock inte vara nåra större fel på damen förutom den där gammeln som de flesta drabbas av efter några år. Kanske att hon hade en liten inflammation i ledkapseln i armbågen. Vila och antiinflammatoriskt några veckor blev ordinationen.

Julen 2011, alla vill sitta i mammas knä...

Apropå onda människor. Idag var jag och gubben och hämtade hö med hjälp av hästtransporten. Underlaget var inte det bästa och lössnön var tjock när vi med finkan full i hö skulle in på macken på hemväg. Vi fastnade tack vare en sullig tant som inte klarade av att hålla sig på sin sida av vägen, tack för det liksom. Ett äkta tack dock till de som hjälpte oss lös. Och till den gubbe i en svart fyrhjulsdriven stor bil som vrålande skällde på oss för att vi var i vägen, vill jag rikta en hård spark i arselet.

Kaninmamma död och jag har lärt mig nåt nytt

Hittade kaninmamma Roxy död i morse. Mycket tråkigt på en mycket vacker och en mycket trevlig individ. Hon har varit lite hängig av och till och första gången hon var det var i höstas. Hon piggnade dock på sig då och har gjort det förut också. Den här gången piggnade hon inte på sig… Hon har dessutom, sedan i somras, haft väldigt svårt att hålla hullet. Har inte spelat nån roll hur mycket mat jag gett så har hon varit fruktansvärt benig. Hon har inte haft diarré vilket annars skulle kunna ligga nära till hands.

Nu när hon dog blev jag givetvis genast jäkligt orolig att hon hade nån smittsam och obotlig sjukdom så alla kaninerna skulle dö och vi skulle bli tvungna att sanera alla kaninutrymmen och vara kaninlösa i flera år för att smittan skulle försvinna. För sån är ju jag. Men eftersom jag är en riktig nörd som vill veta allt som går att veta om de djur jag har så googlade jag åt alla möjliga håll och kanter men tyckte inte att nån av de vanliga kaninåkommornas symptom har stämt in alls på Roxys. Men så hittade jag det. Och drog en lättnadens suck. För hon har inte dött av nåt smittsamt och hon har inte dött av några brister i skötsel, utan det som dödade henne vara hennes föräldrar. Kan verka skumt va? Men så här är det tydligen :

Om två dalmatinertecknade (eller mantel- eller schecktecknade) kaniner paras så blir en stor del av avkomman så kallade vitscheckar. De har oftast mycket lite teckning och är mestadels vita. Dessa vitscheckar kan ha nån sorts defekt i tarmen som gör att de inte kan ta upp näring ordentligt. De flesta av vitscheckarna med tarmproblem dör innan de når året, vissa kan leva längre. Om man inte vet ifall man har en vitscheck kan man kontrollera detta genom att para den med en helfärgad kanin. Om alla avkommorna blir manteltecknade så är föräldradjuret vitscheck.

Roxys båda föräldrar var båda dalmatinertecknade, hon själv mest vit med nån enstaka svart prick. Alla hennes kullsyskon dog helt plötsligt. Roxys samtliga avkommor tillsammans med Red Fred (enfärgad) är manteltecknade. Alltså, Roxy var vitscheck. Problemet löst. Nu ska jag leta efter en ny avelshona.

Den som vill läsa mera om detta kan titta här! http://kaninmagazinet.se/2012/march/vitscheck.html

Jaha...?! Och nu tänkte jag ladda upp lite bilder på Roxy, Red Fred och de manteltecknade avkommorna, men det går visst inte. Får spara det till nån annan gång dårå...

Men lite länkar kan jag kanske få in...

Bilder på dalmatinertecknade kaniner

Bilder på manteltecknade kaniner
Manteltecknade har en färg på ovansidan av kroppen och är vita på undersidan, enkelt förklarat.

Snögalopp

Några bilder från söndagens ridtur som avslutades med några galopprepor i ena beteshagen. Min gamla tant tyckte det var superkul och hade nog gärna sprungit bra mycket mer än vad jag tillät. En gammal dam ska kanske vara lite försiktig med att kuta runt på det där viset. Härliga bilder blev det!

Annars känner jag mig lite trött och sliten. Längtar till jul och alla lediga dagar. Har tagit två dagar ledigt i mellandagarna och får alltså hela elva dagars sammanhängande ledighet. Härliga tid, det känns som om jag behöver det nu!

Prisa Gud! Skatteåterbäringen!

Skatteåterbäringen har kommit! Som jag har längtat! Lagom till jul och allt. Nu kan vi, som egentligen är redigt fattiga nuförtiden sedan gubben blev arbetslös och enbart får lägsta nivå på stämplingen, köpa både julklappar och julmat. Vi lyckades även sälja traktorn idag. Vår lilla röda fina traktor som tyvärr mest stått och tagit upp plats sedan fyrhjulingen gjorde sitt intåg till gården. Nu har vi pengar istället. Ett tag. Frid i själen och bomull i magen.

Har varit ute och ridit i riktigt härligt, soligt, stilla vinterväder idag. Saga var taggad till tusen och började takta så snart jag kortade upp tyglarna de minsta. Universallösningen på sånt när det gäller den damen, är övergångar. Ett antal skritt-trav-skritt och halt-trav-halt så slappnade hon av en smula och lyssnade på mig. Tills vi fattade första galoppen. Tog en höger galopp och WOW vilken himla fin fattning! Styrka och stabilitet! Och sedan höll hon galoppen stadigt rund och fin en lång stund tills jag bad henne sakta av. Skulle sen ta vänster galopp men då formligen sprutade det energi ur öronen på min tant och när jag inte lät henne göra som hon ville stod hon ett tag och hoppade på stället. Men eftersom matten är en envis jävel så blev det inge galopp förrän hon lugnat ner sig och skrittade avslappnat. En lika underbart fin fattning åt vänster! Helt fantastiskt att hon kan göra ett så underbart jobb med galoppen trots att vi inte jobbat den alls mycket den senaste tiden. Jisses vilken härlig häst jag har!

Red med sadel idag och jag måste säga att trots att jag rider bättre utan än med sadel så älskar jag den här sadeln helhjärtat. Den är mjuk och stadig, jag sitter som en smäck i den, den passar Saga mycket bra och Saga hatar den inte. Och idag, när jag verkligen intalade mig att jag skulle rida precis likadant i sadeln som jag gör barbacka så funkade allt så jäkla bra. Jag kanske inte är ett omöjligt barbacka-fall ändå...

Fy fasen vad många superlativer det var i mitt inlägg idag. Måste varit en hejdlöst bra dag med andra ord.

Nåt mer som jag älskar, den eluppvärmda vattenbaljan, här inbäddad extra i isolerande snö:

Inte minsta lilla iskristall i vattnet

Inte så kaxig längre

Snön vräker ner.

Igår förde jag spektakel över att Stockholmarna vid 2 dm snö fått ”snökaos”. I morse, när jag skulle ta mig till jobbet, med näsan nästan tryckt mot vindrutan för att se nåt och med så mycket snö på vägen att det tog i underredet på bilen, kände jag mig inte lika kaxig längre kan jag erkänna. Det har kommit jävligt mycket snö på jävligt kort tid, i morse snöade det fortfarande lika mycket och mina vindrutetorkare lämnar en hel del i övrigt att önska, om man säger så. Det kändes rätt äventyrligt att åka bil i morse faktiskt. Inte heller färden hemåt var gjord i en klackspark då vägen var som en tvättbräda. Pust! Skönt att det är helg i morrn och vi får vara hemma.

Mycket snö har det som sagt kommit och igår när jag kom från jobbet tog jag itu med den ”angenäma” uppgiften att gräva fram och flytta på bommarna och tunnorna som låg mitt på ridbanan. Under all snö. Det var ju tur att jag visste exakt var de låg. Efter en timmas grävande och rullande och bärande och pulsande var allt återbördat till sitt hörn och ur vägen. Jag gick in och åt pannkaka och duschade ungar medan grannen fixade allt med hästarna. Skönt!

Hade en helt hästfri dag även i tisdags då grannen tog ansvaret. Vi brukar liksom turas om. Och jag måste säga att trots att jag är en hästnörd av stora mått och älskar att pyssla med hästarna och ute i stallet, så är det väldigt skönt att helt kunna koppla bort hästjobbet emellanåt och ägna mig helhjärtat åt mina barn. Livet har i och med det blivit enklare. Jag behöver inte längre ha dåligt samvete åt än det ena och än det andra hållet för nu går det helt plötsligt att göra båda delarna, pyssla med hästarna vissa dar och mysa med barnen andra dar, utan att jag behöver stressa och slita som en galning med hjärtat i halsgropen för att hinna med allt. Tack Granne!!

Den eluppvärmda vattenbaljan fungerar numera klockrent och det är en stor lättnad i mattehjärtat att hästarna har frostfritt vatten dygnet runt. Tack Grannes Sambo!!

Nog är det kallt allt!

26 minus i går morse och 27 minus i morse. Det är rätt friskt väder det. Och krångligt blir det. Med vatten åt kaninerna som måste bytas flera gånger om dagen för att stackringarna inte ska törsta ihjäl. Och inne hos de två slasktrattarna till ankor fryser det trots värmelampa. Att städa ur spån som det slaskats vatten på och som frusit är inte den enklaste uppgift man kan företa sig. Hunden, som är jordens största fryslort går inte utanför dörren om vi inte tvingar henne. När hon väl gått ut skyndar hon sig allt hon kan för att så snabbt som möjligt komma in i värmen igen. Tjock-Glenn har inte gått utanför dörren på flera dar, ligger helst på värmegolvet i badrummet och jäser. Vilde-katt däremot, han drog hemifrån kvällen till igår. Just när temperaturen började sjunka. Och inte kom han tillbaka. Idag, när vi just börjat inse att kattstackarn måste ha frusit ihjäl nånstans, kommer han inknallande igen, inte ont anande om de oroskänslor han framkallat.

Och den superfina eluppvärmda vattenbaljan som grannens sambo snickrat åt hästarna, har lagom till denna bistra kyla infann sig bestämt sig för att inte fungera mer. Vi har felsökt allt i hopp om att det inte var baljan det var fel på. Kablar, säkringar, grenuttag och timer har bytts ut, men näe, det är baljan som är boven i dramat… Suck! Så de senaste dagarna har det varit till att knacka is och skopa ut lite av kallvattnet innan vi fyller på med hetvatten. Flera gånger om dan. Vill ju inte att pållarna ska få kolik på grund av vätskebrist liksom. Dessbättre har granngubben just varit hit och hämtat hem baljan för att fixa till den igen. Skönt!

Fast just nu är tempen uppe på minus 13 bara. Rena rama blidvädret…

Ojdå...

Jag hann inte mer än posta förra inlägget förrän snöovädret var ett faktum. Det kom väldigt mycket snö på väldigt kort tid helt enkelt. Det kom nästan så mycket att jag ångrade att jag nånsin önskat mig snö. Lördagen ägnades i alla fall till mesta del åt snöskottning. Skotta för att kunna komma ut till hönsen, skotta så att hönsen kunde komma ut i hönsgården (vilket de i alla fall inte vill när det är snö), skotta för att kunna öppna dörrn till dynghögen, skotta för att kunna stänga portarna till ladan, skotta inuti ladan eftersom det yrt in så in i bomben, ja och så där höll det på...

När det kändes som om jag skottat armarna ur led tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en ridtur i all den fluffiga nysnön. När jag hämtade Saga ur hagen såg hon ut så här:

Borstade bort det värsta och försökte så gott jag kunde ta bort de mest besvärande istapparna. Vissa fick jag klippa bort. Ridturen gick på oplogad skogsväg och givetvis barbacka. Damen fick jobba lite i den djupa snön. Travade och galopperade så snön sprutade runt öronen. Helt underbart och jag kunde inte låta bli att skratta högt!

Väl hemma fick alla hästarna vara inne några timmar för att tina bort all is och snö. Det tror jag de var rätt glada över faktiskt.

Idag hade det äntligen slutat snöa men var iskallt istället. En underbar gnistrande vinterdag. Blev en tur med grannen och hennes ponny och grannens lilla terrier Elsa i släptåg. Elsa nådde inte att se över kanten på traktorspåret vi var på och en sväng tänkte hon bege sig "off pist". Hon insåg ganska snart att det inte var nån vidare briljant idé... Hon i det närmaste simmade i djupsnön.

Efter ridtur, barnkalas och handling for jag med familjen till Edsbyn för att hämta spån. Skönt, nu klarar vi oss ett tag.

Jaha, då återstår egentligen bara att hoppa i säng och i morrn börjar en ny arbetsvecka. Phu!