Bilder

Jag känner att jag skulle ha lagt in lite bilder på vårt nytillskott. Tyvärr har nån förlagt kabeln till vår kamera och vi kan inte hitta den. Jag misstänker starkt att det är min käre sambo som drullat bort kabeln och det innebär att den kan ligga precis var som helst. Vi har letat på alla ställen där den skulle kunna tänkas ligga, men förgäves... Börjar bli dags att vända upp och ner på hela huset för att nå resultat. Suck! Jag lovar dock att återkomma med bilder så snart kabeln kommit till rätta.

Ida är nu snart tre veckor gammal och det känns som om vi haft henne för alltid. Hon är ett så självklart inslag i våra liv och förgyller allas vår tillvaro. Även Axel verkar tycka om henne trots att han nog också känner att det är lite jobbigt att helt plötsligt inte vara ensam om all uppmärksamhet längre. Ofta pratar han mjukt till henne samtidigt som han klappar henne på huvudet. Eller "mjukar" henne som Axel kallar det. Han frågar också ibland efter sin lilla vän, och menar då Ida. Det är så gulligt så mammahjärtat smälter flera gånger om.

Kärlek

Älskar min lilla vackra flicka med Stjärnblick, Persikokind och Smultronmun.

Bomber och granater!

Mjölken har runnit till, och jag säger bara det: Dolly Parton, släng dig i väggen!!
Och mina jättemeloner är dessutom helt naturliga. Har aldrig stött på den minsta tillstymmelse till silikon eller annat bjäfs. Här är det bara vanlig hederlig mjölk som ger storleksförändringen. Resultatet består dessvärre inte under någon längre tid, vilket jag i och för sig tycker är skönt. För jag kan verkligen inte förstå vem som egentligen vill gå omkring med så här stora bomber. Måste ju vara fruktansvärt opraktiskt. Ja ja, om några dagar hoppas jag att de återgår till mer normal storlek.

Lilla Ida är i alla fall glad att morsan har gott om käk. Hon har inte gått ner ett gram sedan hon föddes utan har bara gått upp. Tydligen anser barnmorskor och BVC-tanter att det är rätt anmärkningsvärt. Men trots detta är det andra gången jag lyckats med att detta konststycke. Axel gick heller aldrig ner ett endaste litet gram. Måste betyda att mina bomber verkligen går in för sin uppgift i alla fall.

Stackars Emma-vovven har blivit lite åsidosatt sedan den nya familjemedlemmen anlände till världen. Tur hon är snäll och medgörlig. Men i morse tyckte jag riktigt synd om henne när jag gav henne mat. Emma är mycket väluppfostrad när det gäller maten och äter inte förrän det är "varsågod". I morse glömde jag säga det där "varsågodet" eftersom jag hade så fullt upp med att bedåras av mina fina barn. Säkert i fem minuter satt Emma med spetsade öron och förväntansfull blick och dregglade, innan jag kom på min fadäs. Stackars flickan hade dregglat en mindre insjö på köksgolvet, men inte sagt nåt och inte tjuvätit. Duktiga flicka!

Nä, nu verkar det som om lilla Ida vill ha käk så det är väl bäst att hon får det då.

En liten Ida har kommit till världen

I söndags var en dag då vi fick mycket uträttat. Morgonen började med att jag kände att jag hade värkar. Axels morföräldrar tillkallades och när det var ca fem minuter mellan värkarna for vi mot Gävle. Vi hade inte hunnit så himla långt innan värkarna helt stannade av. Beslutade oss i alla fall för att åka in till förlossningen för att kolla läget. Innan stannade vi dock till på Biltema. Godsaker till sambon.

Väl inne på förlossningen kunde konstateras att jag var väldigt lite öppen, för lite för att de skulle vilja sätta igång mig, och fick rådet att fara hem. Jahaja...

Åkte till Ikea på vägen hem och handlade en byrå, några blomkrukor och lite annat smått och gott. Hade ont lite emellanåt men det kändes inte som regelrätta värkar ändå. Var så besviken över att vår efterlängtade bebis tydligen inte skulle komma så jag var tvungen att gråta en skvätt inne på Ikeas restaurang. Så då har man gjort det också!

När vi närmade oss Bollnäs började jag dock få rejält ont och väl hemma hann jag ligga på soffan och plågas i ungefär en kvart innan vi, ca 16:00, vände åter till Gävle för andra gången denna dag. Och den här vändan gick det undan!! Jag låg i baksätet och vrålade alla eder jag kunde komma på och andades så fingrarna domnade bort på mig, medan Tobbe plågade Skodan allt han som gick. Mitt enda hopp för att över huvudtaget överleva, kändes det som, låg till den efterlängtade epiduralen som jag visste jag skulle få när jag kom fram.

Visst sörru! När barnmorskorna rullat in mig med rullstol till förlossningsrummet, hjälpt mig av med strumpor och skor och kontrollerat så visade det sig att jag redan var fullt öppen så någon ljuvlig och efterlängtad bedövning hann jag inte få. Förbaskade skit!

17:55 gjorde jag dock det som jag alltid tidigare varit så djupt imponerad på att andra kvinnor gjort. Födde barn utan bedövning. Då kom nämligen lillan till jorden. Liten Ida, vår dotter, Axels lilla bedårande syster. 3 318 g tung och 52 cm lång.

Ja bowling är väl kul...

Började dagen med att vakna och besviket konstatera att allt fortfarande var som vanligt. Dvs stor mage och ingen bebis.
Börjar känna mig lite snuvad på konfekten faktiskt. Vid det här laget hade ju jag tänkt att jag skulle ha en mjuk, varm och rosig liten bebis. Men icke! Istället går jag omkring med en mage så hård och tung att det känns som om jag svalt ett 18-kilos bowlingklot. Vet ju att bebisar har en tendens att komma när de själva känner att de är redo för det men själv har jag ju varit redo i flera veckor nu!! Tvättat kläder så de skulle vara rena till BB-vistelsen, klippt tånaglarna för att de skulle vara presentabla och sånt där. Nu måste jag ju börja om med alla såna där grejer. Och att klippa tånaglarna är jobbigt! Hade helst sparat med det tills magen inte tog emot längre, men men.

Igår glufsade jag dessutom i mig en hel färsk ananas alldeles själv eftersom jag hört att det skulle kunna sätta fart på det hela. Hela munnen sved och jag tillbringade resten av kvällen med att pilla bort fruktkött som fastnat mellan tänderna. Men ingen bebis blev det.

Idag övervägde jag en stund att putsa lite fönster eftersom det är många som hävdar att det är ett stupsäkert sätt att sätta igång förlossningen på. Men jag hatar att putsa fönster mer än vad jag hatar att vara höggravid så jag struntade i det.

Jag hoppas att de som säger att den kommer när den är klar, har rätt. Skulle vara otroligt frustrerande att tillbringa resten av mitt liv som höggravid.

Dagen D

Jaha... Enligt all expertis var det igår som var Dagen D. Dagen då bebisen skulle komma. Men ännu ingen bebis...

Det enda som märks är en massa obehagliga förvärkar som kommer som ett brev på posten så fort jag rör mig lite. ONT gör de! Men bara jag vilar lite så försvinner de. Undrar hur många dagar till vi ska behöva gå här och vänta. Är ju lite extra nervöst eftersom Tobbe jobbar som han gör och man aldrig vet var han befinner sig när det blir så dags. Förhoppningsvis lyckas han hålla sig relativt nära under de närmaste dagarna (veckorna...?).

Till sist vill jag ondgöra mig lite över denna Anka till kvinna som uppmärksammats så väldigt på senaste tiden. (Jag ska erkänna att jag skäms lite över att späda på denna uppmärksamhet ytterligare men det kan inte hjälpas...) För maken till osympatisk och självisk människa är nog svårt att hitta. När man hör hennes snedvridna syn på kvinnor och människor som inte lyckats med konststycket att bli lika snuskigt rika som hon själv, så kan man lätt få för sig att hon är helt blåst i sitt lilla magra huvud som ventilerar sina obehagliga åsikter så öppet. Men jag tror faktiskt inte att så är fallet, istället är det nog så att hon anser sig vara så mycket förmer än alla andra människor att hon faktiskt inte bryr sig om hur hennes framtoning uppfattas av omgivningen. Att hon faktiskt får även sin make att framstå i dålig dager pga sitt otrevliga synsätt har nog aldrig slagit henne. (För handen på hjärtat... älskar man en så otrevlig kvinna måste man ju vara lite otrevlig själv...Eller?)
Och när markattan, i det senaste avsnittet, förbjöd sin dotter att ta farväl av fadern med orden: "Prata inte med honom, han är ett jävla rövhål!" blev jag riktigt illamående. Stackars, stackars flicka som tvingas höra sånt om sin egen far! För även om Anna Anka var arg på sitt ex så tycker jag inte att det är rätt att säga så rakt ut till den stackars dottern som förmodligen älskar sin pappa ändå. Usch och fy!!!

Den här ankan är mycket mer sympatisk!

Ännu ingen bebis...

Men däremot är min hett efterlängtade foderhäck åt hästarna klar.

Med den är det meningen att höspillet ska minska vilket är väldigt bra för ekonomin. Den ska också se till att hästarna inte har någon möjlighet att glufsa i sig mat längre utan de ska pilla ut strå för strå genom att anstränga sig lite. Detta leder naturligtvis också till bättre ekonomi för hästägarinnan men även till att kusarna (förhoppningsvis) inte blir så smällfeta till nästa vår som de var till den här.

Min käre sambo har svetsat och snickrat och resultatet blev så här:
Man kan också använda den som barnvakt om man har lust... ;)