25:e november och gräset grönskar

Ja gräset grönskar, regnet står som spön i backen och i svampskogen gör man fortfarande finfina fynd.

Igår, strax innan mörkret föll och i hällande regn, gav sig familjen ut i skogen för att fylla korgen med delikata trattkantareller. Lilla Ida fick åka på min mage i bärsele genom snåren med en luva från Axels regnjacka på huvudet. Det gick alldeles utmärkt och i skenet av Tobbes pannlampa lyckades vi fylla korgen till brädden. Lycka!

Svampstället hittade jag häromdagen när jag var mitt ute skogen med hunden och gick. Helt plötsligt stod jag i ett hav av kantareller och inget hade jag att plocka i. Som tur var hade jag en tuss toapapper i fickan av vilket jag rev fyrkanter av för att snitsla väg med. Man vill ju inte tappa bort ett sånt där ställe!

Så nu har vi massor med goda kantareller i frysen som vi kan avnjuta när snön ligger tjock (om den nu nånsin kommer att göra det denna vinter).
Här är förresten en annan bild som jag tog för nån vecka sen. Än blommar lupinerna!

Djurpolisen nästa...

Fy fasen för det här vädret!
Det regnar och regnar och regnar. Och när det inte regnar så är det i alla fall så fuktigt i luften att man blir alldeles blöt så fort man sticker ut näsan utanför ytterdörren.

Det är lerigt på vägarna, lerigt på gårdsplanen och LERIGT i hästhagen. De stackars krakarna klafsar omkring i leran och är blöta och skitiga konstant. Sin torra ligghall använder de väldigt sparsamt. Hade detta varit i USA hade väl djurpolisen kommit och omhändertagit hästarna på stuberten. Så , trots att jag inte gillar varken snö eller kyla, så är det just det jag längtar efter nu.

Till helgen får hästkrakarna sova inne på nätterna för att kunna torka upp lite. Annars finns väl risk att de upplöses i all väta.

Att hämta sonen hos dagmamman är ju också ett kapitel för sig i det här gudsförgätna vädret. Man skulle behövt klä sig med skyddskläder. För den varelse som möter en på eftermiddagarna liknar mer nåt odefinierbart uppstiget ur ett träsk än min son. Fast när man väl skalat av honom alla genomblöta, leriga kläder, så finns han där under, min fina pöjk.

Äntligen!

Idag har jag tagit första ridturen efter graviditeten. Trots det dassiga vädret var det helt underbart att äntligen sitta på en gungande hästrygg igen. Vi skrittade mest och travade ytterst sparsamt och ändå var det så himla roligt att jag nästan flinade runt på vägen hem.

Tor var på alerten och kändes mjuk, fin och lydig även om han fick för sig att det just idag var hans tur att bestämma när vi skulle vända hemåt igen. Blev tvungen att tala om för honom att läget var precis som vanligt: Här är det matte som bestämmer och ingen annan!

Saknade dock min argsinta och explosiva Saga-häst en aning. Tor är härlig och mysig på alla sätt och vis men saknar ändå den där gnistan som svarta madam har. Trots att hon är en surpuppa (eller kanske just därför) så har hon det där lilla extra som gör att jag gillar henne så mycket. Men damen har det väldigt bra där hon är och jag är glad att hon äntligen får visa framhovarna på tävlingsbanorna igen.

Nu önskar jag bara att jag kommer ha möjlighet att fortsätta rida en par gånger i veckan framöver, men eftersom tidsbrist är något jag har gott om, så får vi väl se hur det blir med den saken.

Hår hår hår

Sambo och barn är ute på utflykt för tillfället så jag har passat på att sova en skvätt och att ta en lång varm dusch.

Tänk vad det är roligt att fundera på världsliga problem så här mitt på dan. För när jag stod där i duschen kunde jag konstatera att det som sägs om kroppsbehåring under graviditet och amning stämmer.
Under graviditeten var jag nämligen tvungen att raka mina armhålor varannan dag för att det inte skulle bli rejäla buskar. Och då var det ändå rejält med skäggstubb under armarna efter de där två dagarna. Nu när jag ammar så ser behåringen under armarna efter två dagar ut som om jag nyss rakat mig. Det är ju rätt behändigt faktiskt. Tråkigt nog så följer huvudhårets tillväxt samma mönster och kalufsen börjar kännas rätt stripig och tråkig vid det här laget. Värre blir det väl antar jag.

Men det är det naturligtvis helt VÄRT eftersom vi fått en så fin liten brutta som tillskott i familjen. Än så länge (peppar, peppar och allt det där) verkar det som om vi begåvats med en riktigt lugn och tillfreds liten bebis. Det är inte ofta hon gormar för full hals, och om hon nån gång gör det så går det över rätt fort. På nätterna sover hon för det mesta som en stock med många timmar mellan tankningarna. Dessutom är hon ju världens finaste! Och jag är inte ett dugg partisk så det så! ;)

I går kväll tittade jag på Grannfejden och som varje gång jag kollar på det programmet, känner jag en djup tacksamhet över våra snälla och genomtrevliga grannar. För trots att vår smått förståndshandikappade katt både skiter i Lillemors rabatter och lite då och då går husesyn hos dem och nån enstaka gång tagit en lur i Kåkes säng så gör det inget. Inte tycker de att det gör nåt att hästarna, när de varit på rymmen, gjort kratrar i form av hästhovar på deras välskötta gräsmatta heller. TACK för trevliga grannar!! Måste nog gå över med en pava vin och några bärs nån dag och tacka dem för det.

Ännu ingen kabel

Kabeln till kameran lyser med sin frånvaro... Suck!

Laddar upp några kassa bilder från mobilen istället då. Håll till godo så länge!