Tannalös...

Sitter här med ömmande och blodsmakande mun...
För idag blev jag helt plötsligt en tand mindre...

Har av och till haft ilningar i en tand men lyckats förtränga det faktum att jag förmodligen borde pallra mig till tandläkarn för att få den åtgärdad. Man är väl en hårding som bara skrattar åt smärtan och ignorerar den.
Men i går hade smärtan i tanden ändrat karaktär och det gjorde mer ont i hela munnen än bara i tanden så i morse tog jag mod till mig och ringde Folktandvården. Tjugo i nio ringde jag och redan kvart över tio fick jag en tid. Hjälp!! Jag som normalt behöver några dagar på mig för att gruva mig. Att gå och få tänderna omsedda av tandis är normalt inte min favoritsysselsättning. Förutom att det oftast gör ont och är obehagligt så brukar det bli förbaskat dyrt också.
Nåja, kvart över tio var jag där. Gaddarna blev fotade och det konstaterades att en visdomstand blivit inflammerad. Bäst att dra ut.
Och NU blev det jobbigt på riktigt!! För att gå och dra tänder behöver jag gruva mig en par veckor MINST!! Nu blev jag helt tagen på sängen och kände hur svetten bröt fram. Men, va fan, var det inte en hårding jag nyss påstod att jag var?!
"Dra ut eländet!" Sa jag medan jag stålsatte mig för det hemska som skulle komma att ske.

Läckert bedövad i halva huvudet började han så bända och vrida. Det knastrade härligt. Det kändes som en hel evighet men tog nog egentligen inte en minut heller innan tanden var väck. Skönt!

Nu har bedövningen släppt för länge sen och det ömmar både här och där efter bedövningssprutor och avsaknad av tänder. Dessutom börjar jag får skavsår på insidan av kinden av den nya kant som uppstod när tanden längst in försvann.

Men va fan, man är väl en hårding!

Flyga drake

I eftermiddags var jag ute på en mycket angenäm ridtur i det klara höstvädret. Det var kallt och snön låg som ett tunt, vitt täcke över marken. Solens strålar strilade lite svagt genom det tunna molntäcket och luften var härligt frisk.
Eftersom det var fruset och hårt i backen tog jag och Saga en tur vilken leder genom skogen på en stig där jag visste att sanden fortfarande skulle vara tillräckligt mjuk för en liten lugn galopp. Väl framme på denna sträcka var det nån vänlig själ som kapat sly alldeles intill stigen och lämnat fem eller sex småträd över stigen med lagom mellanrum för att det skulle bli en liten hoppserie. Trots att träden bara var ca 30 eller 40 cm över marken var det riktigt spännande att galoppera fram och ta några skutt.
Men, helt plötsligt "tornade" ett större träd över stigen upp sig framför oss, kanske 70 cm högt. Jag som helt och hållet litar till min hästs hoppförmåga tvekade inte utan gav henne lite friare tyglar och överlämnade ansvaret till henne. Då gjorde hon det som hon är allra bäst på, hon bredde ut sina vingar och flööög.
Kändes det som i alla fall.

Resten av ridturen var vi nog lika glada och uppspelta både jag och min vackra häst. Vägen hem gick i skritt på den tjälade marken och vi övade istället på öppnor, slutor och skänkelvikningar. Och allt gick som en dans.

Det är såna tillfällen man bär med sig och tar fram ur minnet när vardagen känns tung och trist. Vad skulle jag ta mig till om jag inte hade häst och kunde ta en uppiggande ridtur då och då? Då skrumpnade jag nog ihop till en sur gammal kärring ganska fort.

Hur det går att jobba?
Jodå, jag överlevde första veckan. Livet var inte slut. Vilken himla tur!

Födelsedagsbarn, söndagsångest och icke-knipövningar

Veckan som gått har vi lagt nästan all energi på att fira födelsedagar. I måndags fyllde liten Ida 1 år och i tisdags fyllde det stora "barnet" Tobbe 33 år. Födelsedagsfirandet har därför pågått i flera dagar. Fröken fräken har firats av alla och envar och fått många fina presenter. Även om hon själv nog var rätt omedveten om den uppståndelse hon orsakat.
Av "grannarna" Ulf och Inger fick Ida sin första alldeles egna ponny! En uppstoppad sådan med hjul och medar på. Den både gnäggar och frustar om man nyper den i örat och trots att Ida fortfarande känner sig lite osäker i sadeln så älskar hon sin nya kompis.

Att det nu är ett helt år sedan Ida föddes känns helt jäkla overkligt! Var ju inte längesen hon kom ut! Var ju inte länge sen alls sen det var bajsblöjsbyte och amning som gällde på nätterna. Jag har ju nästan inte förstått att tösen nu äter samma mat som vi gör och sover i sitt eget rum. Hon har tänder, går upprätt och vet vart soporna bor. Hjälp me, vad tiden går fort!

Och det är dessutom dags för mig att börja jobba jobba igen. På måndag är det dags... Och just nu lider jag av söndagsångesten från helvetet. Det är slut på slödagarna nu. Inget mer promenerande soliga dagar med ljudbok i öronen, hunden glatt på släp och en sovande bebis i vagnen. Inget mer slumrande i soffan efter lunch med en tryggt sovande liten tös i famnen. Inget mer våldgästande hos familj, vänner och bekanta pratandes skit och drickandes kaffe. Inget mer.... liv...? Eller...?
Som tur är har i alla fall inskolningen av Ida hos dagmamma fungerat alldeles ypperligt och jag är inte det minsta orolig att lämna henne där. Hon kommer säkert att få skitroligt. Det är annat med mamman...

Ett till som tur är, är att ridbanan, tack vare den torra sommaren och hösten, fungerar jättebra att rida på nu. Förra hösten liknade den mer en anläggning för gyttjebrottning och att vistas på den var nästan förenat med drunkningsfara. Nu funkar även belysningen (tack Tobbe!) bra och det är himla positivt eftersom det kommer bli mycket ridning där i höst då mörkret fallit och barnen sover.
Provade den grundligt en kväll denna vecka och övade på att rida med bäckenet utan att knipa med låren. Barbacka, min vana trogen. Känner mig närmare hästen om jag skippar sadeln.
Jag och Saga övade på tempoväxlingar, galoppfattningar och avsaktningar. Allt gick hur himla bra som helst. Min häst lyssnade på mig och jag kände att vi samarbetade bra och fick till en riktigt bra form utan några som helst protester från pållan i fråga. Jag var riktigt nöjd när vi ridit klart.
Dagen efter hade jag träningsvärk. På insidan av låren... Hmmm....

I går var det tjejmys tillsammans med bästa brudarna och det är helt ofattbart vad mycket vi har att prata om jämt. En aldrig sinande källa att ösa ur tydligen. Att umgås med dem är som balsam för själen!

Okej, det är lördag, Sju timmar kvar till det är söndag. Trettioen timmar till det blir måndag och trettionio timmar innan jag börjar jobba igen.... Gulp!

Cykelstyre...?

Nyss hemkommen från Rengsjö och träningen för Ylva.

Det gick bra och jag känner mig nöjd. Jobbade mycket med min sits idag och naturligtvis påpekade Ylva alla de fel som jag vet att jag gör men som är så himla svåra att jobba bort. Jag vrider händerna (cykelstyre), tittar ner, kniper med låren och låter axlarna åka framåt. Läxan den här gången blir att jobba mer med att styra med mitt bäcken. Lite trixigt att göra samtidigt som jag INTE får knipa med låren... Eller vrida händerna... Eller titta ner... Fasen! Man har väl varit "buskryttare" alldeles för mycket i sitt liv och vant sig vid alla dessa små olater. Bara till att lära om!
Hon tyckte dock att vi såg mycket mer samspelta ut nu än vad vi gjorde första lektionen vi hade och det var ju roligt att höra. Dessutom tycker hon att min häst är så vacker! Förnuftig kvinna det där!

När vi skulle iväg lasta dessutom Saga sig själv. Farsgubben var med idag och jag bad honom hålla i henne utanför transporten medan jag gick in och grejade lite. Då följde helt sonika Saga med mig in och pappa tyckte det var lika bra att låta henne. Där ser man!
På hemvägen tvekade hon, men det var inte många minuter. Skönt att det där börjar ordna till sig.

Nu är det bara att vänta två veckor till nästa träningstillfälle. Trökigt, jag vill iväg NU.

En bra dag!

Igår hade jag en riktigt bra dag.

Började med att lastträna min egensinniga Saga-madam. Förra gången vi gjorde det så tog det nog en halvtimme innan hon gick in i transporten. Igår tänkte jag prova ett nytt förfarande och tydligen funkade det bra på egensinniga Saga-madamer, för innan jag ens hann klargöra för henne hur det hela fungerade så knatade hon raka vägen in. Jihoooo!! Håller tummarna att det kommer vara så enkelt i fortsättningen också.

Därefter tränsade jag damen och vi tränade lite på ridbanan. Övade på den hemläxa vi fick med oss från förra träningstillfället i Rengsjö och det gick verkligen kanonbra. Genom inre bilder fattade vi galopp så det stod det härliga till (Jo, jag tror tammesjutton att min häst kan läsa mina tankar ibland) och innan ridpasset var slut gjorde vi avsaktningar från galopp till skritt snabbt men ändå mjukt och utan vare sig dragkamp eller flackhet. Hon är verkligen bäst min häst.


Vid lunch kom mina föräldrar och kidnappade med sig Ida för övernattning så att Axel skulle få möjlighet att rå om sina föräldrar helt på egen hand. Vi packade ryggsäcken full med smarrig matsäck och begav oss till skogs. Medan Axel kastade stenar, "svärdade" med grenar och tumlade omkring i den mjuka mossan, plockade jag och Tobbe (föga överraskande) trattis för kung och fosterland. Tror det blev nästan 20 liter innan det var färdigt... Skogen verkligen kryllar av dem...

Hem och äta go'middag och sen bubblade vi i bubbelbadet, vilket Axel älskar.

När Axel hoppat i säng återstod "bara" för oss vuxna att rensa svamp. Kvart över ett var vi klara... Phu!

Ikväll har jag, Axel och Axels kusin Matilda varit på teater. Karlsson på taket. Mycket uppskattat av sonen som skrattade så han skrek. Underbart. Tack kära mor o far för biljetter!

Feber

Jag har drabbats av feber....
SVAMPFEBER!!
För var jag mig i skogen befinner mig så står de där. I klasar, klungor eller prydligt på rad. Trattkantarellerna. De växer verkligen som ...öh.... svampar i jorden... Överöveröverallt!!
Och jag som är ute rätt mycket i skog och mark ser de små läckerheterna hela tiden. Blir alldeles konstig på ögonen och i hjärnan och bara glåmar efter svamp. Och det kryllar verkligen av dem. Härligt!
Fast jobbigt...

Min primitiva samlarsjäl får nämligen ingen ro innan jag plockat dem. Allihop! Och de är ju några stycken... Bara den här veckan har jag plockat säkert tio liter på mindre än två timmar.
Det är roligt att plocka svamp. Att rensa svamp är skittråkigt!

För närvarande vet jag av i alla fall fem ställen som kryllar av trattkantareller och där svamparna bara står och väntar på att jag ska komma och hämta dem. Bara jag får nån timme över så drar jag väl iväg till svampskogen igen. För... det liksom kliar i själen... vill HA dem!

Hjälp!
Finns det avgiftning för svamptokiga...?