Julen är över

Ja hej och hå, och så var julen över för denna gång. Nu återstår bara att äta upp kvarvarande julmat och julgodis. Och att "leka" med klapparna naturligtvis...
Helgen gick fort och, hör och häpna, mina värsta farhågor besannades faktiskt inte! Vi klädde granen under ordnade former och slog in julklapparna fint med rosetter och vi till och med hann med att plita ned lite rim på klapparna.

Pelletsbrännaren skötte sig med den äran och snön valde att spara sitt ymniga "kräkande" till annandan.

Dessvärre frös kallvattnet till badrummet på julaftonen så att duscha i enbart hetvatten på julafton var inte att tänka på. Och, eftersom det var så förbaskat kallt, så pajade startmotorn på Tobbes buss då han på julaftonens morgon skulle försöka starta den för att åka och hjälpa grannen vars bil heller inte ville starta. Det är ju tur att vi har en pålitlig gammal Skoda i familjen som vi kan förlita oss på. Lite rostig är hon, och låter illa. Men hon startar snällt och ångar oförtrutet vidare.

Pga tidsbrist och eftersom det varit så infernaliskt kallt har jag inte, förrän igår, ridit en endaste millimeter de senaste veckorna. Typiskt! Jag som varit ledig och allt. Hundrackaren har heller inte varit ute många minuter i taget. Dan före julafton vägrade hon helt enkelt att bajsa alls för det var så satans kallt. Pinkade gjorde hon bara för att jag tvingade ut henne under något som i det närmaste skulle kunna kallas som mordhot! Och då hade jag bylsat på henne både en långärmad polotröja och fodrat täcke. Pjoskmaja!

På annandan snöade det på alla betänkliga och obetänkliga ledder och att Tobbe skottade gårdsplanen syntes inte ens senare på eftermiddan. När jag gick ut till hönsen hade jag snö ända upp under armhålorna. Nog för att jag är kort men ÄNDÅ!

Denna vecka har jag gästspelat lite på jobbet i två dar innan jag tog lite ledigt igen. Igår hann jag ta en ridtur i djup snö och idag är det dags igen. Emma-hund ska följa med så att hon är lagom trött och loj till kvällens nyårsfirande.

Och bara för att det känns så skönt att veta att man inte är ensam i denna värld om att vara en stressad, argsint och eldsprutande drake till småbarnsmamma så måste jag tipsa er att läsa om Emmas julförberedelser! Enjoy!

Merry fucking Christmas!

Det är mycket nu…

Det lackar obönhörligen mot jul, vare sig man känner sig redo eller ej. Och jag kan krasst konstatera, i år igen, att jag har arslet fullt för att hinna "klart" till jul. Fast vad är det egentligen jag behöver bli klar med?? Att julklapparna måste vara klara till jul är ju givet. Likaså maten. Men städa, är det så himla viktigt egentligen? Och pynta? Pyntet ska ju snart tas bort i alla fall..

Ja, det är säkert mycket jag skulle kunna skippa men vad tusan, jag VILL ju så mycket! Jag VILL att här ska vara välstädat och vackert och stämningsfullt julpyntat så att vi kvällen före julafton kan pusta ut och känna lugnet breda ut sig samtidigt som vi, hela familjen, förnöjt beundrar vår vackert dekorerade julgran. VILL ha glögg- och pepparkaksdoft i hela huset, lugn fridfull julmusik i bakgrunden, snälla rena och välklädda barn fulla av förväntan. Glädje, ro i kropp och själ och julmys.

Men antar att det blir som vanligt:

Granen kläs under panikartade former (och jag håller tummarna HÅRT att julgransbelysningen fungerar som den ska) medans julklapparna får sin sista "smörjelse" med julklappsapapper som får lappas ihop eftersom vi, som vanligt, har gjort av med mer papper än beräknat. Skinkan griljeras i all hast, det blir senapsstänk i halva köket och en liten (brännhet) smakbit av skinkan hinner slinka ned innan julklapssinslagandet och julgransklädantet återupptas. Barnen vänder upp och ned på leklådan så leksaker sprids över hela huset så även i den nypyntade granen och i hundens bädd vars ägare bajsnödigt pockar på uppmärksamhet för som VANLIGT har ingen tid att ge henne hennes välbehövliga motion. Pelletsbrännaren kommer med all säkerhet att jävlas lite extra, julen till ära, och förmodligen RASAR snön ner från himlen så att även snöskottning måste trängas in på kvällens, redan knökfulla, agenda.

Alltför sent ramlar vi hålögda i säng men vrider oss av sömnlöshet samtidigt som hjärnan registrerar allt som ska göras nästföljande dag.

Innan - det - är - FÖR - SENT!

GOD JUL ALLIHOP!!

I morrn åker jag dessutom till Stockholm på jobbresa. (Vilket i ärlighetens namn är mest skönt. Jag får sova ostört, slipper städa och laga mat och får smörja kråset med hotellfrukost!)

Till helgen ska jag till Sundsvall med bästa brudarna för att varva ned och mysa lite på hotell. Jag längtar! Ska bli SÅ skönt att komma ifrån alla måsten ett litet tag och bara vara. Äta gott, dricka gott och diskutera livets väsentligheter i det oändliga. Så där som bara riktigt goda vänner kan göra. En välbehövlig paus i vardagens stressiga tillvaro gör gott för själen. Nästa vecka är jag utvilad och full av energi igen.

OCH alldeles alldeles snart hästarnas eluppvärmda vattenbalja klar! Den som ska bespara mig åtskilliga gråa hår då jag vet att hästkrakarna kommer ha tillgång till ofruset vatten hela dagen och hela natten. Tack Tobbe för den tidiga julklappen!

Som en Saga

Oj, nu var det länge sen! Det är tyvärr inte helt lätt att få ihop tid till bloggandet just nu. Jobb, barn, djur, hem allt ska få sin lilla tid och... ja... tid har jag ont om...

Nåväl, i helgen passade jag på att rida rejält både på lördag och söndag. På lördagen tassade jag upp ur sängen tidigt, tidigt. Alla andra sov. Efter en snabb frukost tog jag med mig mina fyrbenta damer ut på en runda i snöigt vinterlandskap. Det hade ännu inte ljusnat riktigt och det var otroligt mysigt när vi hittade en skogsbilväg som var helt otrampad i den vita snön. Hur mysigt som helst!

Sagan var bra på G, men eftersom hon vilat några dagar var hon spretig och stretig. Slängde med huvudet och spjärnade med tungan (och stundom hela huvudet, stretmajan där...) Efter att ha jobbat med lite övergångar lugnade hon sig dock och började lyssna. Efter en stund kändes vi väldigt samspelta och jag behövde inte anstränga mig mycket för att hon skulle förstå vad jag ville. Vi övade också på att stå stilla, vilket är en nyttig övning både för hund och häst. Saga-tanten vill gärna framååååt hela tiden och Emma-vovve blir helt konfys när vi helt plötsligt bara står stilla.

Tyvärr fick Emma-hund kramp i sina bakben när vi väl kommit hem. Förmodligen berodde det på att hon fick gå i relativt djup snö hela tiden. Efter en stund gick det i alla fall över och vi får väl passa oss lite för djup snö i fortsättningen.

På söndagen var det betydligt kallare ute och jag trodde nästan ett tag att nästippen skulle ramla bort. Men efter lite trav blev jag varm i kläderna igen.

Denna dag var Saga betydligt mer följsam och mjuk och det behövdes inte mycket jobb innan vi var så där härligt samspelta igen. Eftersom vi lämnat flamsiga Emma-hund hemma kunde vi koncentrera oss på galoppfattningar. Några stycken på raken går bra men sen vill min svarta madam förekomma mig och så snart jag bara vrider en aning på bäckenet så börjar hon galoppera på stället. Då slängde jag in lite skolor mellan galoppfattningarna och när vi till slut fick till en hyfsad galoppsluta åt höger då avslutade vi dagens övningar och jag log nog hela vägen hem. Att jag tycker att min häst är bäst, är väl ingen nyhet, men i söndags var hon världsbäst!! Inte kan man tro att hon är 20 år inte!

Så här frostig var hon i sitt skägg efter söndagens ridtur.
Ikväll har jag varit på dagis och tittat på mina telningar när de lussat. Söta som socker var de båda två. Axel i tomtedräkt med Gällivare-häng och Ida i en två nummer för liten pepparkaksgubbedräkt.
Tobbe jobbar kväll och missade det hela. Men tur för mig så följde barnas farmor var med. För hade inte hon varit med hade jag nog inte fått med mig lika många ungar hem som jag kom dit med...

För två år sen på lucia gjorde vi det här.

Mirakulöst

Ett mirakel har skett!!

Pelletsbrännaren har gått och gått och gått i flera dagar! HELT otroligt!

I förrgår stannade jag den för att kunna sota ur så att den inte skulle stanna "när man minst anade det"… Skulle jag aldrig gjort... För sen dess har den inte gått nåt vidare…

Tror faktiskt att den har ett eget liv den där. Och att den verkligen skiftar rejält i humör, för ibland går den som en klocka och när den gjort det ett tag tröttnar den på det och börjar lägga av lite nu och då. Den använder sig av olika bortförklaringar varje gång. "Tändfel" och "bränslefel" är anledningar som åberopas titt som tätt. Lymla latmask!

Veckan utan husbonn i huset har gått förvånansvärt bra. Men det är mycket tack vare Tobbes mamma som kommit två kvällar denna vecka för att ta hand om barnen när jag donat med hästar och höns och lite annat "utegöra". Tack och tack kära svärmor! Dessutom har hon fixat så att Axel fått sin vildvuxna kalufs friserad.

Måste dock säga att jag är djupt imponerad av de föräldrar som är helt ensamstående med barn och dessutom jobbar 100 %. Hur fan pallar de??? Hur fasen hinner de med allt??? Själv tycker jag att de veckor när jag jobbar fulltid är knökfulla med saker att göra. Inte många minuter man har tillgodo för att umgås och kramas med sina barn. Hemma efter jobb och dagishämtning vid fem. Laga mat, äta mat, plocka undan efter mat och sen är det jäklar i mig inte lång tid kvar av kvällen innan barna måste hoppa i säng.

Nåväl, nu är Tobbe hemma igen för denna gång, och efter att ha blivit bjuden av honom på en utsökt middag här hemma, drog jag till skogs med vackraste Saga-flickan. Hur härligt som helst trots snöyran. I helgen ska jag rida mera!! Och dessutom äta gott med mina bästa brudar! Och gå på Mustasch! Tjohoooo!

SEX!

Sex minuter.

Det är så länge som jag har träffat och pratat med min sambo öga mot öga denna vecka.

Fler minuter än så lär det inte bli heller eftersom han drog till Arjeplog idag. Hem kommer han först nästa vecka. Han ska på träningsläger.

Så, nu är jag isracingänka igen. Jag ber till Gud, och alla hans kumpaner, att pelletsbrännaren ska stå mig bi under denna svåra tid. Med min oerhörda tumme med han där ovan, så packar den väl ihop redan ikväll. Pelletsbrännaren alltså.

Dessutom är det inge kul att gå omkring hemmavid och vara konstant orolig heller. Det är ju inte direkt schack han ägnar sig åt...

Tror faktiskt han har lite dåligt samvete för att han lämnar mig "i sticket" också, för när jag kom hem från jobbet idag väntade tio röda rosor på köksbordet. Och pilsner i kylen. Och tre liter Pepsi Max. Och när jag öppnade köksskåpet visste min glädje inga gränser när det låg TVÅ påsar med snacks och väntade på mig! Dessutom har han ombesörjt så att jag nu kan ha varmt vatten i slangen ut i hästhagen. LYCKA!

Dessutom har jag sån tur att nära och kära lovat ställa upp med barnvakteri. Det är mycket välbehövligt när man är ensam hemma med två små barn och dessutom en hel drös med djur som också ska tas om hand. Kan lätt bli lite stressigt annars.

Och vilken tur att jag har min kära Emma-vovve, som med sin ansenliga kroppshydda och sin djupa basröst kan, genom sin blotta närvaro enbart, skrämma bort mina funderingar på obehagliga typer i mörkret.

Ikväll ska det fredagsmysas med barnen! Vi får väl se hur länge de orkar vara vakna. Jag tippar att de somnat båda två innan Idol börjat. Men då får jag väl mysa själv då. Med Pepsi och snacks.

Knyppling

Ibland önskade jag att var intresserad av knyppling istället. Eller nån annan, stillsam, innesittande, inte så arbetskrävande hobby. Att jag aldrig nånsin kommit i närheten av hästar och ridning och alltså aldrig förlorat min själ till hästvärlden. Hade jag inte gjort det hade jag ju kunnat ägna mig åt knyppling med liv lust utan att ha den blekaste aning om vad jag, i min spetsfyllda värld, gick miste om. Det hade liksom varit så mycket enklare att stillsamt sitta och plocka med lite trådar än att i mörker och kyla kånka höbuntar och vattenhinkar och att kämpa med en av skit överfylld skottkärra från hagen och till dynghögen.

Jag hade sluppit mixtra och trixa så förbaskat för att hinna med min stackars hobby. Eller få dåligt samvete över att jag misslyckats med mitt mixtrande nån dag. Knypplingen kan liksom vänta utan att stelna till av för många dagars vila . Inte kommer den att vare sig svälta eller törsta ihjäl heller.

Känner att jag är inne i en svacka nu. Drabbas lätt av handlingsförlamning och ett tänk av ”det är ingen idé”. Det är dumt! Kände av det massor i måndags. Hade tänkt rida på ridbanan efter att ungarna somnat. Men redan innan jag hunnit ta in Saga från hagen skrålade babyvakten och annonserade att Ida var vaken. Efter att ha sprungit in och stoppat om henne igen hade lusten liksom runnit av mig. Det blev ingen ridning. Har ju ingen lust att behöva kuta in och ut som en jädra jojo under ridpasset.

Igår gjorde jag annorlunda! Jag tog mig i kragen och valde att se lösningar istället för att på förhand ge upp. Efter jobbet hämtade jag brorsdottern Matilda som fick passa barnen medan jag red. Det blev en mysig tur i skogen tillsammans med mina fyrbenta flickor. Snön knarrade vintrigt under hästhovarna och träden gnistrade i pannlampans sken. Härligt!!

Blir till att utnyttja mina kära brorsdöttrar lite nu och då de närmaste veckorna. Min stackars kära mamma har ramlat och brutit armen och kommer vara tvungen ha gips ca åtta veckor. Stackars mamsen!!

Hur seriös med Chivhavha...?

Nåt jag gör väldigt ofta, fast jag egentligen inte har någon direkt anledning till det, är att läsa djurannonser. Främst hästannonser så klart och hittar varje dag nån häst som det ”står mitt namn på”…

Djurannonser jag dock ofta hakar upp mig på är hundannonserna. Jag undrar ofta hur seriösa vissa hundfolk egentligen är? För oerhört ofta läser jag om blandisar till salu, ”mixat och klart”. Missförstå mig rätt, jag har verkligen inget emot blandrashundar. Det är blandrashundsaveln jag tycker inte verkar helt genomtänkt alla gånger. Visst, det finns de som råkat ut för misstag, förrymda hundar eller en snabb kärleksstund under ett obevakat ögonblick. Det kan jag köpa. Det finns också de som medvetet blandar (närlbesläktade) raser för att få fram bra hundar till en särskild arbetsuppgift, draghundar exempelvis. Köper jag också.

Däremot verkar det vara oroväckande många som avlar på sina hundar ”bara för att”. Och blandar sorter lika lättvindigt och vårdslöst som en annan blandar grogg, ungefär. Hur många av dessa har egentligen kollat upp den fysiska statusen på sin hund innan parning? Hur många kollar upp att den tilltänkta partnern är uppkollad? Och hur många kollar upp att den egna rasens tillkortakommanden inte är desamma som hos den hundras man valt till pappa/mamma åt de tilltänkta valparna?

Ofta blir valparna helt okej men ofta hade det lika gärna kunnat bli lite hur som helst.

Läser ofta annonser om blandisvalpar till salu där det inte står en stavelse om vilka hundraser som är inblandade. Som hundköpare antar jag att det kan vara rätt relevant om det är Chihuahua-Papillon blandis eller Sankt Bernhard-Leonberger liksom…

Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur engagerad man är som hundägare och uppfödare om man inte kan stava till den egna hundens rasnamn! Chivhavha är bara ett exempel bland många.

Synd att vår Rådesjan Ridchbäck inte har nån livmoder kvar annars kanske man hade skaffat smått. Finns väl nån Jämthund eller nån annan hanhund i grannskapet som är sugen på lite rajraj…

Rådesjan Ridchbäck

Tannalös...

Sitter här med ömmande och blodsmakande mun...
För idag blev jag helt plötsligt en tand mindre...

Har av och till haft ilningar i en tand men lyckats förtränga det faktum att jag förmodligen borde pallra mig till tandläkarn för att få den åtgärdad. Man är väl en hårding som bara skrattar åt smärtan och ignorerar den.
Men i går hade smärtan i tanden ändrat karaktär och det gjorde mer ont i hela munnen än bara i tanden så i morse tog jag mod till mig och ringde Folktandvården. Tjugo i nio ringde jag och redan kvart över tio fick jag en tid. Hjälp!! Jag som normalt behöver några dagar på mig för att gruva mig. Att gå och få tänderna omsedda av tandis är normalt inte min favoritsysselsättning. Förutom att det oftast gör ont och är obehagligt så brukar det bli förbaskat dyrt också.
Nåja, kvart över tio var jag där. Gaddarna blev fotade och det konstaterades att en visdomstand blivit inflammerad. Bäst att dra ut.
Och NU blev det jobbigt på riktigt!! För att gå och dra tänder behöver jag gruva mig en par veckor MINST!! Nu blev jag helt tagen på sängen och kände hur svetten bröt fram. Men, va fan, var det inte en hårding jag nyss påstod att jag var?!
"Dra ut eländet!" Sa jag medan jag stålsatte mig för det hemska som skulle komma att ske.

Läckert bedövad i halva huvudet började han så bända och vrida. Det knastrade härligt. Det kändes som en hel evighet men tog nog egentligen inte en minut heller innan tanden var väck. Skönt!

Nu har bedövningen släppt för länge sen och det ömmar både här och där efter bedövningssprutor och avsaknad av tänder. Dessutom börjar jag får skavsår på insidan av kinden av den nya kant som uppstod när tanden längst in försvann.

Men va fan, man är väl en hårding!

Flyga drake

I eftermiddags var jag ute på en mycket angenäm ridtur i det klara höstvädret. Det var kallt och snön låg som ett tunt, vitt täcke över marken. Solens strålar strilade lite svagt genom det tunna molntäcket och luften var härligt frisk.
Eftersom det var fruset och hårt i backen tog jag och Saga en tur vilken leder genom skogen på en stig där jag visste att sanden fortfarande skulle vara tillräckligt mjuk för en liten lugn galopp. Väl framme på denna sträcka var det nån vänlig själ som kapat sly alldeles intill stigen och lämnat fem eller sex småträd över stigen med lagom mellanrum för att det skulle bli en liten hoppserie. Trots att träden bara var ca 30 eller 40 cm över marken var det riktigt spännande att galoppera fram och ta några skutt.
Men, helt plötsligt "tornade" ett större träd över stigen upp sig framför oss, kanske 70 cm högt. Jag som helt och hållet litar till min hästs hoppförmåga tvekade inte utan gav henne lite friare tyglar och överlämnade ansvaret till henne. Då gjorde hon det som hon är allra bäst på, hon bredde ut sina vingar och flööög.
Kändes det som i alla fall.

Resten av ridturen var vi nog lika glada och uppspelta både jag och min vackra häst. Vägen hem gick i skritt på den tjälade marken och vi övade istället på öppnor, slutor och skänkelvikningar. Och allt gick som en dans.

Det är såna tillfällen man bär med sig och tar fram ur minnet när vardagen känns tung och trist. Vad skulle jag ta mig till om jag inte hade häst och kunde ta en uppiggande ridtur då och då? Då skrumpnade jag nog ihop till en sur gammal kärring ganska fort.

Hur det går att jobba?
Jodå, jag överlevde första veckan. Livet var inte slut. Vilken himla tur!

Födelsedagsbarn, söndagsångest och icke-knipövningar

Veckan som gått har vi lagt nästan all energi på att fira födelsedagar. I måndags fyllde liten Ida 1 år och i tisdags fyllde det stora "barnet" Tobbe 33 år. Födelsedagsfirandet har därför pågått i flera dagar. Fröken fräken har firats av alla och envar och fått många fina presenter. Även om hon själv nog var rätt omedveten om den uppståndelse hon orsakat.
Av "grannarna" Ulf och Inger fick Ida sin första alldeles egna ponny! En uppstoppad sådan med hjul och medar på. Den både gnäggar och frustar om man nyper den i örat och trots att Ida fortfarande känner sig lite osäker i sadeln så älskar hon sin nya kompis.

Att det nu är ett helt år sedan Ida föddes känns helt jäkla overkligt! Var ju inte längesen hon kom ut! Var ju inte länge sen alls sen det var bajsblöjsbyte och amning som gällde på nätterna. Jag har ju nästan inte förstått att tösen nu äter samma mat som vi gör och sover i sitt eget rum. Hon har tänder, går upprätt och vet vart soporna bor. Hjälp me, vad tiden går fort!

Och det är dessutom dags för mig att börja jobba jobba igen. På måndag är det dags... Och just nu lider jag av söndagsångesten från helvetet. Det är slut på slödagarna nu. Inget mer promenerande soliga dagar med ljudbok i öronen, hunden glatt på släp och en sovande bebis i vagnen. Inget mer slumrande i soffan efter lunch med en tryggt sovande liten tös i famnen. Inget mer våldgästande hos familj, vänner och bekanta pratandes skit och drickandes kaffe. Inget mer.... liv...? Eller...?
Som tur är har i alla fall inskolningen av Ida hos dagmamma fungerat alldeles ypperligt och jag är inte det minsta orolig att lämna henne där. Hon kommer säkert att få skitroligt. Det är annat med mamman...

Ett till som tur är, är att ridbanan, tack vare den torra sommaren och hösten, fungerar jättebra att rida på nu. Förra hösten liknade den mer en anläggning för gyttjebrottning och att vistas på den var nästan förenat med drunkningsfara. Nu funkar även belysningen (tack Tobbe!) bra och det är himla positivt eftersom det kommer bli mycket ridning där i höst då mörkret fallit och barnen sover.
Provade den grundligt en kväll denna vecka och övade på att rida med bäckenet utan att knipa med låren. Barbacka, min vana trogen. Känner mig närmare hästen om jag skippar sadeln.
Jag och Saga övade på tempoväxlingar, galoppfattningar och avsaktningar. Allt gick hur himla bra som helst. Min häst lyssnade på mig och jag kände att vi samarbetade bra och fick till en riktigt bra form utan några som helst protester från pållan i fråga. Jag var riktigt nöjd när vi ridit klart.
Dagen efter hade jag träningsvärk. På insidan av låren... Hmmm....

I går var det tjejmys tillsammans med bästa brudarna och det är helt ofattbart vad mycket vi har att prata om jämt. En aldrig sinande källa att ösa ur tydligen. Att umgås med dem är som balsam för själen!

Okej, det är lördag, Sju timmar kvar till det är söndag. Trettioen timmar till det blir måndag och trettionio timmar innan jag börjar jobba igen.... Gulp!

Cykelstyre...?

Nyss hemkommen från Rengsjö och träningen för Ylva.

Det gick bra och jag känner mig nöjd. Jobbade mycket med min sits idag och naturligtvis påpekade Ylva alla de fel som jag vet att jag gör men som är så himla svåra att jobba bort. Jag vrider händerna (cykelstyre), tittar ner, kniper med låren och låter axlarna åka framåt. Läxan den här gången blir att jobba mer med att styra med mitt bäcken. Lite trixigt att göra samtidigt som jag INTE får knipa med låren... Eller vrida händerna... Eller titta ner... Fasen! Man har väl varit "buskryttare" alldeles för mycket i sitt liv och vant sig vid alla dessa små olater. Bara till att lära om!
Hon tyckte dock att vi såg mycket mer samspelta ut nu än vad vi gjorde första lektionen vi hade och det var ju roligt att höra. Dessutom tycker hon att min häst är så vacker! Förnuftig kvinna det där!

När vi skulle iväg lasta dessutom Saga sig själv. Farsgubben var med idag och jag bad honom hålla i henne utanför transporten medan jag gick in och grejade lite. Då följde helt sonika Saga med mig in och pappa tyckte det var lika bra att låta henne. Där ser man!
På hemvägen tvekade hon, men det var inte många minuter. Skönt att det där börjar ordna till sig.

Nu är det bara att vänta två veckor till nästa träningstillfälle. Trökigt, jag vill iväg NU.

En bra dag!

Igår hade jag en riktigt bra dag.

Började med att lastträna min egensinniga Saga-madam. Förra gången vi gjorde det så tog det nog en halvtimme innan hon gick in i transporten. Igår tänkte jag prova ett nytt förfarande och tydligen funkade det bra på egensinniga Saga-madamer, för innan jag ens hann klargöra för henne hur det hela fungerade så knatade hon raka vägen in. Jihoooo!! Håller tummarna att det kommer vara så enkelt i fortsättningen också.

Därefter tränsade jag damen och vi tränade lite på ridbanan. Övade på den hemläxa vi fick med oss från förra träningstillfället i Rengsjö och det gick verkligen kanonbra. Genom inre bilder fattade vi galopp så det stod det härliga till (Jo, jag tror tammesjutton att min häst kan läsa mina tankar ibland) och innan ridpasset var slut gjorde vi avsaktningar från galopp till skritt snabbt men ändå mjukt och utan vare sig dragkamp eller flackhet. Hon är verkligen bäst min häst.


Vid lunch kom mina föräldrar och kidnappade med sig Ida för övernattning så att Axel skulle få möjlighet att rå om sina föräldrar helt på egen hand. Vi packade ryggsäcken full med smarrig matsäck och begav oss till skogs. Medan Axel kastade stenar, "svärdade" med grenar och tumlade omkring i den mjuka mossan, plockade jag och Tobbe (föga överraskande) trattis för kung och fosterland. Tror det blev nästan 20 liter innan det var färdigt... Skogen verkligen kryllar av dem...

Hem och äta go'middag och sen bubblade vi i bubbelbadet, vilket Axel älskar.

När Axel hoppat i säng återstod "bara" för oss vuxna att rensa svamp. Kvart över ett var vi klara... Phu!

Ikväll har jag, Axel och Axels kusin Matilda varit på teater. Karlsson på taket. Mycket uppskattat av sonen som skrattade så han skrek. Underbart. Tack kära mor o far för biljetter!

Feber

Jag har drabbats av feber....
SVAMPFEBER!!
För var jag mig i skogen befinner mig så står de där. I klasar, klungor eller prydligt på rad. Trattkantarellerna. De växer verkligen som ...öh.... svampar i jorden... Överöveröverallt!!
Och jag som är ute rätt mycket i skog och mark ser de små läckerheterna hela tiden. Blir alldeles konstig på ögonen och i hjärnan och bara glåmar efter svamp. Och det kryllar verkligen av dem. Härligt!
Fast jobbigt...

Min primitiva samlarsjäl får nämligen ingen ro innan jag plockat dem. Allihop! Och de är ju några stycken... Bara den här veckan har jag plockat säkert tio liter på mindre än två timmar.
Det är roligt att plocka svamp. Att rensa svamp är skittråkigt!

För närvarande vet jag av i alla fall fem ställen som kryllar av trattkantareller och där svamparna bara står och väntar på att jag ska komma och hämta dem. Bara jag får nån timme över så drar jag väl iväg till svampskogen igen. För... det liksom kliar i själen... vill HA dem!

Hjälp!
Finns det avgiftning för svamptokiga...?

Det är inte lätt när det är svårt...

....och man har en taskig storebror som fäller krokben för en titt som tätt.

Då kan man lätt få ett jack i pannan och en tår i ögat...

Vad GÖR man för att få knallhatten den äldre att förstå att man måste var snäll och försiktig med knallhatten den yngre???
Den som har facit till denna fråga kan gärna höra av sig så snabbt som möjligt! Tack.

Gula löv, röda äpplen och grönt snor

Hösten är här.

Igår när jag var ute i skogen och red med grannen Moa så blåste det till lite och hela luften blev full av nedsinglande gula löv. Vi konstaterade då att hösten är här och att det ändå är lite mysigt. Vackert med de gula och röda löven som klär både träd och mark. Mysigt med lite mörka kvällar så att man kan tända massor med tindrande stearinljus.
Fast samtidigt... Snart finns inga färgglada löv kvar och det är bara mörker, lera och kyla kvar. Då, innan snön kommer och lyser upp tillvaron, är det bara trist.

Fast än så länge går det att plocka svamp och njuta kantarellmackor och annat gött. Och äpplena hänger i röda klasar på träden här ute. Hästarna börjar tycka att äpple som godis är lite enahanda. Jag har dock varit duktig och kokat äppelmos och äppelsaft och bakat en och annan paj också. Smaskigt värre!

Med hösten kommer också förkylningarna, och i synnerhet när Axel börjar hos dagmamman igen efter sommaruppehållet. Då kan man kallt räkna med att förkylningen kommer som ett litet grönt, segt brev med posten. För närvarande hänger snoret i gröna tömmar på båda ungarna, med nästäppa, hosta och sömnsvårigheter som följd. För både barn och vuxna. Vissa nätter har barnen turats om att vakna och det har känts som om man bara hunnit med att ligga i sängen några enstaka minuter åt gången. Som tur är vet man att det kommer bättre tider.

När barnen blir förkylda blir naturligtvis jag också det. Så himla tråkigt. Nu när jag kommit igång med springningen och (relativt) lätt springer fem kilometer i ett sprut då kommer halsontet. Och det trots att jag smaskat i mig färsk ingefära varenda dag hela sommaren och hela hösten. Det verkade tyvärr inte hjälpa...
På lördag är det meningen att jag ska springa Mitt Hjärta-loppet.... Vi får väl se vad förkylningen säger om det...

Och till sist en bild på Ida som tycker att hundens matskål fungerar perfekt som stol!

Tränat

Nyss hemkommen från träningen i Rengsjö med Saga. Trött och rätt nöjd med hela trippen även om Saga inte direkt lastade sig själv på transporten.
Det är just lastningen som oroat mig när det gäller träningarna i Rengsjö. Innan Saga åkte på sitt lilla gästspeleri i Ånge gjorde hon sitt allra bästa för att slippa gå på transporten. I och för sig åkte vi alltför sällan och jag var alltför lat och upptagen med annat för att ta mig tid att lastträna.

Under tiden hos Ellen hade hon dock vant sig vid resandet och knatade helt självmant in i finkan utan någon som ledde henne in. Himla bra jobbat, måste jag säga!

Min förhoppning i kväll var naturligtvis att Ångeandan skulle sitta i min kära häst och att hon bara skulle kliva på. Men icke! Fast vi behövde faktiskt inte hålla på särskilt länge innan hon, med Tobbe i grimskaftet och mig ivrigt smackande, knatade in.

Efter träningen var jag ensam när hon skulle på i transporten och jag bävade lite för att vi skulle behöva bli kvar i Rengsjö hela natten. Men, jag bestämde mig för att är det på det viset så får det ta hela natten, hästen ska in. Och det utan att vi blivit osams eller arga på varandra. Så efter att hon skuttat av rampen några gånger så bestämde hon sig helt plötsligt för att det nog var bäst att gå in ändå. Skönt!

Nu ska jag passa på att lastträna med jämna mellanrum så ska nog det där gå som på räls snart.

Och träningen då?
Jo, det var jätteroligt men jobbigt, man är ju rätt ringrostig om man säger så. Fick lära mig att rida med diafragman istället för med säte och skänklar som man alltid får höra annars. Och det funkade faktiskt! När jag tänkte rätt och gjorde rätt med diafragma och mage fick jag en rund och mjuk häst som lyssnade fint. Men en halvtimme går så fort! Jag längtar redan till nästa gång.

Axels ponny, eller Man tager vad man haver...

Häromdan var Axel ridsugen. Sagt och gjort.
Jag sadlade på den största hästen jag kunde hitta här hemma, kortade stiglädren mer än vad som egentligen var möjligt och hivade upp den lille knatten.
Han såg ut som en liten vårta på en stor näsa ungefär. Men inte bekymrade det Axel inte. Han red glatt omkring alldeles ensam på ridbanan och styrde Tor än hit och än dit, stoppade honom och startade. Till och med styrde honom över några bommar på marken. Allt medan han skrattade högt över vad han lyckades åstadkomma och förvånat ropade till sin far: "Pappa, han lyder!!"
Det kanske blir en liten ridkille av honom ändå...



Idag var jag ut på första turen med Saga sedan hon kom hem. FY FAN vad roligt det var!! Och hon var precis så som jag kommer ihåg henne, taggad, kraftfull och ivrigt väntande på nästa kommando. Det blev en rätt lång skogsrunda och det var kanske inte helt igenom smart med tanke på min stackars otränade kropp. Undrar om jag kommer kunna sitta i morrn?

Saga

I går så kom hon äntligen. Min underbara Saga-häst. Lika vacker och bestämd som vanligt.
Knatade ut till grabbarna i hagen, skrek, kråmade sig för Tor och ignorerade Garlic så gott det gick. När han blev för närgången (försökte nosa lite försiktigt på henne) skrek hon ilsket och lyfte surt på nåt bakben. Precis som vanligt.
Nu står de i hagen, mina kära hästar, ungefär som om de aldrig varit i från varandra.
Och min prestationsångest är över. Nu är jag bara grymt taggad. Nu ska jag bli en aktiv hästtjej igen!
Redan på torsdag bär det iväg till Rid-Hia i Rengsjö för lektion. Ska bli hur kul som helst. Förmodligen kommer jag att få ont både i rumpan och i ALLA muskler efter det, jag har ju inte ridit ordentligt på... ja, väldigt länge, helt enkelt. Men fasen vad skoj det ska bli!

Badrummet

Okej, det är hög tid. Badrummet är ju klart nu, och har varit ett tag. Det enda som återstår är att skruva upp toalettpappershållaren.

Så här kommer lite bilder.



Vi är himla nöjda med vårt underbara badrum och lyxigast av allt är nog storleken på duschen. Vi får lätt plats hela familjen om vi skulle vilja. Lite annat än att stå och trängas i badkaret för en dusch.

På söndag kommer Saga! Jiiihoooo!
Förra söndagen tävlade hon. På Ellens blogg kan ni läsa mera, hon har även länkat till filmer på de båda ritterna. Det måste ni se! De är så himla duktiga båda två!

Nog nu.

Nu blir det frukost.

Hö hö hö

Ja, det är vad jag ser om jag klättrar upp på höskullen, bara hö hö hö. Inte helt oangenämnt!

Två dagar denna vecka har jag och Tobbe hivat, kånkat, staplat och stuvat och nu är nästan varenda ynka kvadradcentimeter uppe på loftet fyllt med hö. PLUS att vi har lite hö nere i ladan också, och ska hämta kanske ytterligare ca 100 buntar innan det är knökfullt överallt.

Det här året har jag också packat in höet ordentligt med odlingsväv och gammalt löshö så nu vore det väl faen om inte höet ska klara sig undan mögel!!

Och nu vore det väl faen om inte höet skulle räcka innan det är dags att släppa pållarna på bete igen!

Halleluja!

Hoppsan!

Oj, så var vi redan inne i mitten på augusti. Tiden går så himla fort att jag knappt hinner blinka förrän några veckor rusat förbi.

Luften ute börjar bli lite svalare, kvällarna är stupsvarta och luften börjar dofta höst. Snart kan man med bestämdhet säga att sommaren är över, men än så länge finns gott hopp om ytterligare härligt sommarväder.

Lilla Ida är redan tio månader gammal och går för fullt!
Lillkillen (som inte är så liten längre) fyller snart fyra år, och jag som knappt vant mig vid att han fyllde tre...

Vips så har det väl gått ytterligare två månader och jag börjar jobba. Har lite ångest över det faktiskt och skulle absolut inte säga nej ifall jag fick möjligheten att bli lyxhustru. Suck! Men pengar behöver man ju så det är bara att bita i det sura äpplet och pallra sig till arbetet när sötebrödsdagarna är över.

Något jag däremot längtar till är att min vackra Saga-häst flyttar hem i månadsskiftet augusti/september. Äntligen!! Som jag har saknat henne!
Men, samtidigt som jag ser fram emot att ha henne hemma igen har jag drabbats av lite prestationsångest också, för hur i hela världen ska jag hinna med det här nu då? Att ta hand om barn gör man ju inte i en grisblink direkt och när jag sen börjar jobba får jag ju inte mer fritid över... Men det ska tamefan gå! Hästar och ridning är ju det bästa jag vet (förutom min familj förstås) och hästar och familj borde inte vara omöjligt att kombinera... eller...?
Annars får jag väl rida på nätterna och sova ...öh..på jobbet...eller nåt...

Saga tävlade förresten i lördags och här kan ni läsa mer om det: Ellens blogg

I storskogen

De senaste två dagarna har vi tillbringat i de djupa Hälsingeskogarna tillsammans med våra "Stockholmsgrannar" Uffe och Inger, vandrandes längs Hälsingeleden i dryga fem mil med Harsa som vårt mål. Emma, som nu är helt återställd efter hältan, fick naturligtvis också följa med.

Vi startade i tisdagsmorse, lunchade i Acktjärbo och övernattade i den supermysiga stugan i Byvallen.

I början av vår vandring

Lunch i Acktjärbo

Äntligen framme i Byvallen! Uffe och Tobbe

Efter en hel dags vandring var det gott med kalops och potatis

Men ser det inte mysigt ut så säg?!

Tobbe, som två veckor innan köpt nya (dyra) vandringskängor, blev dyblöt redan innan vi nått Acktjärbo... Dagen innan hade han upptäckt ett hål i sulan på den ena av skorna och försökt lämna tillbaka men på Team Sportia ansåg de att skorna utsatts för yttre åverkan och ville inte mer än limma sulan med nåt speciallim... Men Tobbe har inte använt skorna mer än som vanliga vardagsskor, till och från bilen och så där. Och skor ska väl ändå tålas att GÅ på??!! Nåja, Tobbe kommer garanterat att gå tillbaka till butiken igen eftersom skorna var värdelösa mot vätan, de riktigt sög åt sig vatten och han kunde hälla ut en stor skvätt vatten vid varje stopp.

Efter frukost i Byvallen och ihoppackning och städning av stugan vandrade vi vidare mot Harsa. Njöt av finfin utsikt vid Svedåsen och åt vår efterlängtade lunch i Prästvallen.

Uffe fotar utsikt vid Svedåsen

Paus efter stigen nånstans mellan Prästvallen och Harsa.

Myggmedel behövdes...

ÄNTLIGEN!! Harsagården!!

Var framme i Harsa strax före fyra i går eftermiddag. Lite öm i benen och trött i fötterna. De flesta av oss med skavsår (inte jag) och Tobbe, som skadat sina fötter flera gånger när han kört isracing, haltade fram den sista milen. Nu går han med en sån här:

I helgen hade vi också finfrämmande i form av campinggästerna Lena, Jonas och Kalle. Det var hur mysigt som helst! Barnen badade pool och lekte och vi vuxna åt och drack och mös. Tack familjen Engberg/Nordström för en trevlig kväll!!

Äntligen!!!

Vår Vilde-katt har äntligen kommit tillbaka!! Efter nästan två månader! Vi som nästan hade gett upp hoppet om att nånsin få se honom igen! Men ikväll, när jag var till hästarna (som för tillfället går på bete hos grannen) så satt helt plötsligt vår gråe, bortsprungne misse i snåret och kurade. Inte mager eller illa medfaren på nåt sätt men däremot lite skygg. Men när jag lockat på honom en stund med den mjukaste kärleksfullaste röst jag kunde uppbringa, så kom han fram och, på äkta Vilde-manér, stångade mig på näsan.

Nu sitter han bredvid mig och stryker sig mot skärmen på min laptop. Det är nästan lite overkligt!

Nu har han utegångsförbud några dagar och kommer då att skämmas bort med skinka och annat smaskigt, han kommer aldrig mer att vilja lämna oss!

Älskade Emma

Det kan inte vara lätt att vara hund i en småbarnsfamilj. Allt de måste stå ut med; barnskrik, barnspring, leksaker i bädden, bollar i huvet och småbarn som klänger. Emma klarar detta med glans. Hennes tålamod är verkligen oändligt och hon är lugn som en filbunke trots att vi i bland har huset fullt av stojande, stimmande barn som springer så fort benen bär dem och skriker för full hals. Vår kloka Emma-hund ligger lugn och fin i sin bädd och lyfter knappt ens på ögonbrynet.

Ibland, när jag tycker synd om henne där hon ligger på golvet omgiven av barn, ett som övar bergsklättring på henne och ett som använder hennes ridge som bilbana, beordrar jag henne att gå och lägga sig i sin bädd. Bädden är hennes frizon och där får inga ungar vara. Men när hon lomar iväg till sin bädd tittar hon på mig med en min full av besvikelse vilket gör att jag får en känsla av att hon gillar att ha barnen omkring sig. Och jag vet att ifall hon tycker barnen blir alltför jobbiga så reser hon sig sonika upp och går. Alternativt att hon slickar dem med en lång blöt tunga i hela ansiktet, då brukar de ihärdiga barnen dra sig undan en smula. Vår älskade, förståndiga vackra vovva!
Tyvärr är hon fortfarande inte helt hundra efter krocken med bildörren och när hon inte kan motionera ordentligt brukar hon bli lite knasig i magen. Hoppas innerligt att hon snart blir så pass bra så vi i alla fall kan börja gå promenader igen.

I kväll är det cruising här i stan och Tobbe har tillbringat de senaste dagarna och kvällarna med att fixa till bubblan. Ännu är inte allt klart men förhoppningsvis så blir det det till ikväll så vi kan ta med oss sonen och "glida" lite. Eller vad det nu kallas i en bubbla...

Sonen är för övrigt djupt förälskad i raggarbilar och förra året när vi tog med honom ner på stan då det var cruising blev han alldeles i extas. Ögonen nästan poppade ur hålorna på honom och så fort han såg en raggarbil utbrast han: Oh, en raggarbil!
Eftersom det en sån kväll är rätt MÅNGA raggarbilar i omlopp sa han det rätt många gånger den kvällen....

"På landet"

Oj oj, dagarna bara rusar förbi och jag hinner knappt reflektera över att det snart är augusti redan och att det snart bara är två månader kvar till jag börjar jobba igen. Usch, när jag tänker på det får jag visst lite ångest... Huga!

Osten blev i vilket fall mycket lyckad, och eftersom det inte var det minsta komplicerat att egenhändigt tillverka ost kommer jag garanterat att fortsätta med detta. Nästa projekt blir att koka messmör av vasslen, vi får se hur det blir. Man skulle blitt bonnmora...
I går skulle vi fått campinggäster, men eftersom de fick förhinder passade vi på att åka till Dåasen istället. Vi lyckades lura med oss vår sommargrannar från Stockholm, Uffe och Inger, för att visa dem vad vi menar med "på landet". För oss innebär "på landet" en stuga i skogen utan vare sig el eller rinnande vatten, och stugan i Dåasen personifierar "på landet"s primitivitet med sitt utedass och murpannan, där vi värmer disk- och tvättvatten. Stadsborna tyckte det var ett riktigt trevligt ställe!
Tobbe, Axel, Uffe och Inger passade på att besöka Loos koboltgruva, vilket är ett utmärkt turistmål! Där får man sig ett stycke historia berättat om upptäckten av nickel, koboltbrytning och om gruvarbete förr i tiden och dessutom en spännande tur ner i den mörka, kalla gruvan. Rekommenderas! Läs mer här:
Loos koboltgruva

Jag har ju varit där nere många gånger varför jag valde att stanna på udden i stugan med farsgubben. Mysigt!

Efter middagen tog vi ekan och for vidare till badplatsen Härnösandsviken. Medan solen gick ned i horisonten badade Axel tills läpparna var blå och hela hans kropp var alldeles knottrig av kylan. Tänk att det kan var så himla roligt med vatten!

När vi for hem tog vi med den plastbåt som Axel fått av min släkt. Båten har tidigare använts i Dåasen men har de senaste åren legat på land då vi haft en annan båt att åka i. Nu har Axel fått plastbåten och tanken är väl att vi ska ta med Axel i den för att fiska.

Idag knatade jag och bästaste Lena och gulligaste Kalleman ner på stan för att kolla på hästparaden. Där såg vi stora ardennrar och små ponnisar, som inte var större än Emma i mankhöjd. En Noriker såg vi också, vilket är en ovanlig hästras i Sverige, men ack så snygg! Jag är ju som sagt en aning svag för kallblod...

Efter en lång, avslappnande dag med Kalle och Lena vankades det räkkryssning på ångbåten Warpen med trevligt sällskap av Uffe och Inger. Vädret var perfekt, räkorna var utsökta, och så även vinet. Ett himla bra avslut på en himla bra dag, med andra ord!

Uffe och Inger

Warpen åker förbi svärfar Rolfs ö

Ost

När vi förra sommaren började på att städa ur mormors hus i Loos så var ett gammalt ostkar en av de saker jag fick med mig hem. Ostkaret är tillverkat av min morfars far Simon nån gång på 60-talet.
Idag får karet åter göra nytta då jag fått för mig att göra äkta, hederlig hemost med mjölk direkt från grannens kossor. Förhoppningsvis blir det så smaskigt att hemost blir ett vanligt förekommande fenomen här hemma. I morrn vet vi svaret.

Häromdagen sprang vår Emma-hund, i ett lekrus tillsammans med en betydligt mindre hund, in i hörnet på en öppen bildörr. Det blev en rejäl smäll och hon haltade några dagar. Det innebar såklart vila. Jag, som är van att alltid ha min hund med mig så fort jag är ute och går eller springer, tyckte det var skit. Var ute och sprang i skogen utan henne och det kändes fruktansvärt onaturligt, ensamt och till och med lite läskigt. Vanligtvis när jag är ute i skogen brukar jag köra med många glada tillrop till min följeslagerska för att försäkra mig om att alla eventuella björnar hör oss lång väg. Det kändes den här gången därför lite märkligt när jag i alla fall körde med glada tillrop för att skrämma bort rovdjur.
Tur att jag inte mötte nån!

Underbara, bara under

Edith, Kalle och Alfred i vattenbrynet på Orbadens strand. Gulliga gofisar!
Jag är så GLAD att solen har lyst över oss så länge och att det verkar som om den tänker fortsätta med det ett tag till. Allt blir så mycket roligare och lättare när det är vackert väder! Sola och bada på Orbaden till exempel...

I går var det dags för en Orbaden-vända igen. Den här gången var tyvärr inte gullungarna ovan med, men älskade AXEL var det! Han har varit borta över en vecka i Dåasen hos sin mormor, morfar, morbror Pär och kusinerna. Han har badat, fiskat och åkt båt hela dagarna och inte längtat hem ett endaste dugg. Fast efter en vecka borta från mamma, pappa och syster yster var det nog skönt att komma hem igen. Tyckte även vi som längtat efter lillgrabben som galningar. Men nu är han hemma och ordningen är återställd. LOVELY!


Härom morgonen vaknade jag med en känsla av Déja Vú. Jag kommer alltför väl ihåg hur det brukade vara förr (nu skulle jag kunna skriva "när jag var ung", men eftersom jag envist vägrar erkänna att jag är en endaste dag över 25 så skiter jag i det) när jag varit på krogen och dagen efter vaknade med en äcklig stank i näsborrarna. Stanken av cigarettrök som pyrt sig in i håret och som sen gnussats in i kudden, täcket och hela förbaskade sängen. Enbart själva lukten gjorde att man ville gå och spy och baksmällan gjorde garanterat inte saken bättre.
Nåja, den här gången rörde det sig inte om cigarettrök (och ingen baksmälla heller, vill jag passa på att tillägga) utan håret, kudden och sängen luktade DYNGA!
I och för sig en lukt jag föredrar framför cigarettlukten, men ändå!

Vi hade varit hos grannarna och grillat kvällen innan och de har åkrar som omger huset på tre sidor. Den där dagen var åkrarna nygödslade och när vi var där på altanen luktade det ungefär som om vi satt i bondens svämtunna och käkade... Fast det var himla trevligt och gott ändå!! Och jag har inga som helst problem med att lukta lite skit! Fast det räcker med lite...

Påminnelse

Vill bara påminna er....

Så här såg det ut i vintras:

Lite svårt att riktigt komma ihåg hur kallt och "vintrigt" det faktiskt var i vintras nu när äkta sommarvärme äntligen slagit till och vi svettas och pustar och svalkar av oss i sjöar och pooler.

Lika svårt som det är att komma ihåg det nu, lika svårt var det att i vintras kunna tänka sig att det nånsin skulle bli plusgrader och gröna gräsmattor i vårt land igen. Eller att isen nånsin skulle försvinna från våra sjöar. Att vi nånsin skulle tina upp från den köldkramp som drabbade oss när det var 20 grader kallt varenda dag och snöandet aldrig tycktes vilja sluta.

Men nu är sommaren verkligen här och jag älskar varenda härliga plusgrad och varenda solstråle.

Sommar och sol, snöbollskrig och kalla fötter

Sommaren är här och det har varit vackert väder länge nu. Jag håller tummarna att vädret håller i sig, efter den här vintern är vi väl förunnade lite sol och värme.

I söndags hade jag det stora nöjet att beskåda Takida på Freluga Trädgårdsscen. Tack vare Anna A hamnade vi längst fram, och att se ett band av den kalibern när man sitter på en filt på första parkett med svensk sommarkväll doftande i näsborrarna var en helt underbar upplevelse. Lite vin och god choklad till gjorde kvällen helt magnifik. När Ångegrabbarna spelat klart var det dags att hoja hem igen, och då... öppnade sig himlen. Det regnade och regnade och när man trodde att det inte kunde regna häftigare då smattrade det på än värre. När vi kom fram till Lena var jag blöt ända in till trosorna.

Blöt och kall åkte jag sen hem och hjälpte Tobbe att packa in det sista i bussen, inklusive barnen, för att styra kosan till Norge. (Eller "Norget", som Axel envisas med att kalla det.) Vi tänkte att det skulle vara lämpligt att åka på natten när barnen sov. Eftersom Tobbe varit ut kvällen innan var det kanske inte så himla lämpligt trots allt. Vi fick stanna otaliga gånger och sova en kvart här och tjugo minuter där. Jag försökte hålla mig vaken för att kunna hjälpa till att hålla Tobbe vaken men det slutade i nackspärr...

Nåja, efter några omtöcknade timmar kom vi till slut fram till vårt mål, campingen Meringdal i Eresfjord. Meringdal camping måste vara den vackraste camping som finns på denna jord. Den ligger intill en sjö av kristallklart fjällvatten omgiven av höga berg. Det är så storslagen natur där att det är svårt att ta till sig hela härligheten.

Matdags i Meringdal
På tur i bergen

Efter några dagar i det vackra Meringdal, där vi tog dagen som den kom, så packade vi ihop oss i bussen igen och for hemöver. Den här gången på dagtid. Turen gick via Trollstigen, Geiranger och Lillehammer. På vindlande, smala, branta vägar, förbi vattenfall, fjällsjöar och utsikter så vackra att man tappar andan. Norge är verkligen förbaskat vackert!!

Håll hårt i grabben!

En lyxkryssare nere i fjorden

Uppe på ett av bergen passade vi på att kasta lite snöboll så där mitt i sommaren och Axel tyckte att det var hur häftigt som helst.

Kalla fötter

Ifredags kväll kom vi hem till Åsbacka igen. Borta bra men hemma bäst!

Wild Cat Bill

Vi saknar vår Vilde-katt!
Han har varit borta i en vecka nu och vi hoppas innerligt att han bara är ute på ett av sina äventyr. Förr i världen (innan han blev snöpt) brukade han kunna överge sitt hem månader i sträck. Efter kastreringen har han brukat vara bättre på att hålla sig på hemmaplan även om han gjort några längre vandringar då och då. Förhoppningsvis kommer han instövlande här endera dagen, obekymrad om den oro han orsakat.

Men tyvärr kan det ju också vara så att han faktiskt försvunnit för gott den här gången. Överkörd, tagen av en räv, adopterad av nån annan, råkat bli instängd nånstans utan mat och vatten... Hemska tanke!

Det är, otrevligt nog, risker man får ta när man väljer att ha sina katter fritt strövande. Det är många som anser att man är djurplågare som riskerar sina katters liv och lem genom att ha det så. Jag anser däremot att frispringande katter är lyckliga katter!
Om man bor så att det är svårt att ha utekatter eller om man har dyra raskatter, vars naturliga instinkter till viss del är bortavlade, förstår jag dock fullt ut att man väljer att ha sina katter som innekatter.

Nåväl, vi saknar vår VildeBill och vill att han ska komma hem NU!!

Döden döden!

Vår lille son har börjat bekymra sig över döden.

Han vaknar på nätterna och gråter hjärtskärande. Underläppen darrar och stora runda tårar blöter ner kudden. Han är rädd för att han ska dö, han är rädd för att jag ska dö, han är rädd för att hans pappa ska dö, och grannarna och "barna" och... Listan kan göras oändlig.

När jag förklarar att vi alla ska dö men att det är jättelångt dit och att vi ska bli gamla och gråa först, bekymrar han sig över vem som ska ta hand om vårt hus när vi blivit gamla och gråa och dött... Han är för go' vår lille knos!

Tiden går fort när man har roligt!

Oj oj, nu var det återigen evigheter sen jag bloggade. Jag skyller på att det är så mycket roligheter som händer hela tiden att jag verkligen inte hunnit. Det märks att sommaren är här då de två senaste veckorna varit fullsmackade med aktiviteter av allehanda slag, vilket verkar vara rätt vanligt när kvällarna blir ljusare och temperaturen varmare.

Förra veckan drog skojset igång redan på tisdag då Lena och Kalle kom på besök. Efter att Lena ridit på Tor en sväng och jag och Kalle matat hönsen så lyxade jag och Lena till det med en ljuvligt doftande burk full med surströmming! Sååå gott!! Naturligtvis stoppade vi ( i alla fall jag) i oss så magen värkte. Tänk att jäst fisk kan vara så himmelskt gott!

Dagen därpå var det dags igen. Strax före tre kom mamsen hit för att ta hand om husets telningar medan jag och brudarna for till Gävle. En sväng till Ikea resulterade i en full bil med grejer, trots att ingen av oss egentligen hade nåt att handla där. Men så där är det ju alltid... Efter allehanda shopping i city smörjde vi kråset på Church Street Saloon. När vi var övermätta och mycket belåtna strosade vi vidare till bion för att tjeja till det riktigt rejält genom att se Sex And The City 2. Mycket trevlig film med gott om anledningar till att skratta högt. En höjdarkväll!

Redan på lördag var det dags igen...
Med anledning av det kungliga bröllopet hade våra vänner Lotta och Anna E ordnat en utomordentligt härlig prinsessfest! Temat var naturligtvis prinsessa och färgen var rosa... De som känner mig vet att jag varken är direkt prinsessig av mig och hyser heller ingen större förkärlek till rosa. Lyckades trots detta prinsessa till mig som den värsta adelsfröken innan det var färdigt.
På festen vankades rosa drinkar, mat, tilltugg och naturligtvis direktsändning från Bröllopet. Trots att jag verkligen inte är någon rojalist hade jag kungligt roligt hela kvällen och skulle mycket gärna göra om det igen!

Den här veckan har det firats midsommar så på torsdagen tog jag med mig sonen för att åka till stugan. Dottern och sambon anlände först på fredag. Och eftersom mina kära föräldrar är så himla underbara så fick barnen sova i deras stuga och jag och Tobbe fick sova helt ensamma utan att behöva bekymra oss det minsta lilla om tappade nappar, välling och otäcka mardrömmar. Härligt! Till och med vädret var bättre än vad man kunnat hoppas på. Midsomrar brukar ju vanligtvis innebära regn och snålblåst men i år tittade solen till och med fram lite då och då.

Nu hoppas jag på att resten av sommaren fortsätter i samma anda!

Lättlurad....

I fredags fyllde jag år. Hela 35 år...
Det känns himla konstigt på nåt sätt eftersom jag i själ och hjärta inte känner mig en dag äldre än 25. Dessutom var det ju faktiskt nästan igår som jag fyllde 25 också. Att det faktiskt var tio år sen känns som helt och hållet orimligt. Men, men... åren går tydligen jäkla fort och tyvärr är det väl bara att försöka hänga med på karusellen så gott det går.

Eftersom jag fyllde år tog min käre sambo med mig ut för att käka. Vart vi skulle var han dock mycket förtegen med men på vägen dit lyckades han få mig att tro att vi skulle på formidabla Lilla K. När vi sedan hamnade utanför Strandrestaurangen hade jag svårt att dölja min besvikelse...
Och när Tobbe knatade in där och gick nån sorts kringlekrok innan vi kom fram till bordet anade jag fortfarande inga ugglor i mossen. Men helt plötsligt var det några som klämde i med "Ja må hon leva" för full hals! För där, satt mina vänner och väntade! Snacka om att jag blev överraskad och snacka om att det blev en toppenkväll! Stort tack till min sambo och mina kära kamrater som gjorde min födelsedag så himla bra!!

Lördagen fikades det födelsedag här hemma för både mig och min bror, som fyllde år på torsdagen.

Och på lördagkväll fick vi äntligen bada i vårt bubbelbadkar! Lite bubbel i bubblet och vi kände oss riktigt lyxiga. Och äventyrliga. För eftersom vi ännu inte riktigt lärt oss alla funktioner lyckades vi skvätta vatten i hela badrummet och vid ett tillfälle fick jag anledning att skrika högt i falsett då jag helt plötsligt fick en vass stråle av iskallt vatten i ryggen. Men till nästa gång har vi nog lärt oss hur man gör...

Nu hoppas jag på att min förkylning (som ständigt kommer och går) ska ge med sig så jag kan prova mina springskor som jag införskaffade häromdagen för pengarna jag fick av mina vänner. De är så sköna och bra så jag hoppas att de ska sköta hela springandet åt mig!

Kanske kanske...

Idag fick liten Ida för första gången i sitt unga liv prova på att sitta till häst. Flickan sken i kapp med solen och skrattade högt när hon borrade in sina små fingrar och tår i den lilla kvarvarande vinterpäls som Tor fortfarande har. Dottern älskade verkligen den lilla ridturen och det gläder mitt hästflickshjärta. Kanske, kanske hon väljer att ägna sin tid åt enkla hästkrafter på fyra ben, än åt motordrivna ditos, så kanske, kanske jag får en kompis i stallet, så som Tobbe har en kompis i garaget i Axel. Vore faktiskt inte så himla tokigt att få bli ponnymamma!

Här är en bild på Liten Ida på en Stor Tor:
I måndags gick Vårruset av stapeln. Jag var med tillsammans med laget Six Pack. Naturligtvis hade jag förberett mig väldigt bra genom att några månader springa långa rundor var och varannan dag. Jag anlände således till tävlingsplatsen, stark, smidig, muskulös och med en kondition som skulle gjort Gunde Svan, i sin glans dagar, avundsjuk. När startskottet gick skuttade jag därför likt en gasell iväg och var såklart först över mållinjen!

Närå... Skämt åsido så hade jag faktiskt hunnit med några få löprundor innan tävlingen och tränat upp konditionen en aning i alla fall. Så under de 5 kilometer som ska tillryggaläggas under loppet kände jag mig faktiskt stark och pigg. Gick dock en hel del ändå pga förkylning (och nä, det är ingen bortförklaring!). Nu siktar jag, och resten av laget, in oss på tjejmilen 2011. Då jäklar alltså! DÅ ska gasellen i mig komma fram!

Jahaja

Den senaste tiden här hemma har allt handlat väääldigt mycket om badrum, föga överraskande kanske.
Kakel, klinkers, handfat, tvättställsblandare, duschblandare, toa, toalock, på vilket sätt kakel och klinskers ska sättas upp, stående, liggande, runt fönster eller inte, ALLT ska man ju ta ställning till. Så det är mycket som har snurrat runt i skallen den senaste tiden och jag har många gångar önskat att det inte skulle finnas så otroligt många valmöjligheter. Finns det bara två sorters blandare att välja mellan ja, då blir allt så mycket enklare!
Men tro det eller ej, vi har valt och bestämt oss klart! PHUUUU! Nu är det bara kakling vi väntar på sen kan vi börja stoppa in dusch, badkar osv och sen är det KLART! Tjohej!

Ungarna kommer nog dock att sakna att bada i baljan på köksgolvet.

En sak till som är helt klar är veden. Allt ligger kapat och klyvet inne i vedbon. Härligt!!

I torsdags kände vi att vi ville familja oss lite efter allt badrummande och vedklyvande så vi passade på att dra till ridhuset på ridhusinvigning/familjedag. Axel fick rida på en liten ponny vid namn Charlie och travade så hjälmen hamnade på sniskan. Tänk vad mycket smidigare för honom att rida på en häst i lite mer passande storlek än på bjässen StorTor.

Efter det var det dags för kändishoppet där folk ur Hanna-kören, Bollnäsprofiler och andra kändisar med varierande förkunskaper fick hoppa en bana. Vissa "hoppade" bara över bommar på marken febrilt fastklamrande på en häst som leddes fram. Andra imponerade stort med sina kunskaper. Jag blev rätt impad av konstnären Jerker Andersson som red som ett jehu på startfältets absolut snyggaste häst. Som såklart visade sig vara en kallblodstravare. Med en liten gnutta ångvält i sig tror jag, för han låg på mellan hindren och kastade sig sen över dem med något som såg ut som raseri. Men han tyckte nog bara att det var satans kul.

Då, när jag satt där började jag längta så mycket efter min Saga-häst att jag nästan dog på fläcken. Jag vill OCKSÅ! Men skulle jag haft henne hemma skulle jag ju i alla fall inte hunnit med att rida upp hennes kondition så att jag skulle kunna hoppträna med henne. Hon har det bra där hon är och får göra det hon tycker om. Träna och tävla hoppning: Kolla här!
Jag får väl nöja mig med att lunka omkring på Tor ett tag till. Nån gång i framtiden ska jag väl ha tid till mitt hästeri på allvar igen.

I går var det varmt, jäklar i min lilla låda! Snart är sommaren här på riktigt!

Slänger in en bild på mig och Saga in aktion. Då, när det begav sig...

På äventyr i "stor"skogen

Idag tog jag med mig ungarna hem till min kära mor eftersom elbolaget skulle stänga av strömmen hela dan pga underhållsarbete. Tråkigt! Tänkte jag och rymde hemifrån med mina telningar.

Väl där såg min förståndiga mamma att det nog var hög tid för lite kvalitetstid mor och son emellan, utan uppmärksamhetstörstande småsystrar. Hon skickade därför helt sonika ut mig och Axel i skogen med en rejält tilltagen matsäck medan hon själv passade lillaystern.

Axel och jag hade hur mysigt som helst i skogen. Vi hoppade över bäckar, klättrade på stenar, "fiskade" i några vattenfyllda diken, passade oss för "floden" (lite smältvatten som rann nerför stigen) och smackade i oss den goda matsäcken. Och spillde ut en del av densamma när det skulle kastas pinnar (...eller, svärd... var det väl...) emellanåt.
Två fjärilar såg vi, och myror och spindlar, hästlortar och hundlortar, en död larv, blåsippor, tussilagon, rävar (fast rävarna var det bara Axel som såg) och mycket annat. Jag önskar att jag kunde se på världen lite mer på det där sättet. Som att allt är spännande och värt att lägga ner tid på att undersöka. Barn är för underbara!

Horse & Spa

De senaste två dagarna har vi haft våra små häckar fulla. Förutom de vanliga bestyren med matlagning, tvättning, blöjbyten osv har vi också roat oss med att hämta lite hö, kapat och klyvt ved och grejat med badrummet.

Där med att få in ved i vedbon frammanar samma känsla som när man hämtat hö och hela höloftet är knökfullt av gröna, doftande höbuntar. En känsla av tillfredsställelse. Som att nu kan det bli snöstorm, permafrost, missväxt eller vad som helst, JAG har i alla fall mitt på det torra. Likadant med veden. När allt är klart och vedklabbarna ligger där de ska är det nästan så man längtar till vintern så man får en anledning att fjutta eld på pinnarna och njuta av den goa värmen.
Att jobba med det hela är nästan också lite terapiarbete, man utför samma rörelser om och om igen och vedhögen växer sakta men säkert. Och när hela familjen är samlad runt sysslan är det riktigt gemytligt: Ida sover i vagnen, Axel leker med trehjulingen i hagen runt hörnet och Emma-hund ligger mot laduväggen och myser i solskenet. Nu tyckte dock Liten-Ida att det var riktigt tråkigt med vedbestyr och vi hade sån tur att Tobbes mamma varit här i dagarna två för att roa lillstinta medan vi fått massor gjort.

Ikväll plockade vi också ur allt ur vårt gamla badrum eftersom snickarna kommer i morgon och river väggen mellan gamla badrummet och utbyggnaden. Den sista duschen i gamla badrummet har just tagits och i väntan på nya badrummet har vi installerat en duschkabin i Garlics box. Se så pittoreskt!

När vi inte behöver den längre tänkte vi i alla fall låta den stå kvar och börja med ett nytt koncept: Horse & Spa.
Det skulle vara nåt va? Det är inte bara ett pittoreskt duschrum i stallsmiljö med hästskitdoft vi har att erbjuda, utan alldeles runt hörnet finns även ett välgörande gyttjebad... Modell STORT! När man lessnat på att Spa:a sig kan man ge sig ut på äventyr där vi kombinerar ridturer med björnsafari. Den här sortens annorlunda semester borde statsborna vilja betala multum för!

Morgonstund har guld i mun....?

Jaha, då sitter man här, i den arla morgontimman. Trött som få. Att vi föräldrar var uppe till sent i går det ger lilltösen blanka sjutton i och har sedan en dryg timme tillbaka legat i sängen och pruttat med munnen. Lika bra att kliva upp då... Skulle väl ha plockat ur diskmaskinen, vikit tvätt eller nåt annat produktivt men... Skiter man väl i...

I går firades valborg. Vi hade Lena, Jonas och goaste Kalleman på besök. Vi åt och drack och hade mysigt. Tittade på kase på Dönjegården och försökte samtidigt hålla koll på var yrvädret Axel höll till. Den ungen är verkligen inte förskräckt av sig och springer glatt omkring bland alla okända människor utan en tanke på att han faktiskt kan tappa bort sina föräldrar.
Ida är det däremot enklare att hålla koll på. Än så länge i alla fall... Hon tillbringade den mesta av tiden framför kasen med att sova, trots smällandet omkring oss.

Idag ska vi åka till Vallsta för att fira Matildas födelsedag.

Byggnationerna går bra. Igår restes väggarna till utbyggnaden upp och på måndag kommer de att riva väggen emellan. Då blir det till att duscha med slangen ute i stallet för en tid framöver... Eller nåt... Men det kan det vara värt, vi kommer nämligen få ett grymt snyggt och bra badrum sen!

Badrum och björnfrossa

Först vill jag börja med att gratulera min vän Emma och hennes sambo Robert till tillökningen i familjen. Här: http://mahoglunds.blogg.se/ kan ni läsa hennes dråpliga berättelse om hur hon upplevde barnafödandets vedermödor.

Här, i det Åströmska/Stenbergska hushållet har utbyggnaden av vårt badrum nu börjat. Än så länge är det grävning och dränering som gäller. Så samtidigt som våren och all smältande snö sörjar till gårdsplanen för oss så passar även vi själva på att förvärra det hela genom att gräva gropar och att åka runt i en stor maskin med taggiga larvfötter. Hund och katter drar in så mycket lera i huset att vi skulle behöva dammsuga och torka golvet flera gånger om dan. Men roligare saker kan man ha för sig och därför knastrar det fint under fötterna när man förflyttar sig över golven här. Härligt att våren är här!!

Och vår ja... Ja, det är ju då björnarna brukar komma fram ur idet, och det är väl ingen större hemlighet att vi brukar ha ganska många björnar omkringvandrande här i krokarna. Så även i år.
Det blev jag mycket väl medveten om häromkvällen då jag var ute på promenad med Emma-hund. När vi rundade en krök på den ensliga skogsvägen stod det helt plötsligt fyra björnar där! En hona och tre ungar.
Min första tanke var att det var nån som var ute med sina stora, mörka och lösa hundar men i samma ögonblick som jag insåg vad det var som verkligen stod framför mig på vägen, gjorde jag helt om i rasande fart och lyckades väsande (och så högt jag vågade) kalla till mig Emma samtidigt som jag försökte beordra mina ben att inte vara så löjligt spaghetti-aktiga.

När jag gått några meter kom jag på att jag ju var tvungen att dokumentera mitt möte, bildbevis vill man ju ha! Lyckades gräva fram telefonen ur fickan samtidigt som jag vände tillbaka. Björnarna (som aldrig upptäckte vår närvaro) hade då börjat gå åt andra hållet och avståndet emellan oss var inte idealiskt ur fotohänseende. Mina fötter vägrade dock att ta ett steg närmare de lurviga nallarna varför jag sträckte mig så långt min korta kropp tillät men till ingen vidare nytta. När jag stod där och sträckte på mig kom jag på att jag faktiskt har zoom på mobilkameran! Men i mitt nervösa tillstånd lyckades jag istället stänga av kameran två gånger innan jag lyckades få till en bild. Och då hade jag fortfarande inte lyckats zooma pga härdsmältan i hjärnkontoret.
Nåja, här kommer "bildbeviset" i alla fall. Allra lääääängst bort på vägen kan man se fyra små prickar. Om man zoomar vill säga...