Dalmatiner Rex

Igår blev det tillökning i vår familj. Barnen och jag åkte iväg och hämtade en liten kaninunge på 11 veckor. En hona av rasen Dalmatiner Rex som vi har döpt till Roxy. Söt som socker så klart!


Tanken är att hon till våren ska bli flickvän till Kalle Kanin och att de ska få producera ungar ihop. Ungarna ska sedan säljas och/eller slaktas till husbehov.
Dessvärre har Roxys alla kullsyskon var och en dött knall och fall varför jag är rädd att detta öde drabbar även henne. Vi håller dock tummarna för att hon klarar sig bättre än sina bröder och systrar.

Många tycker det är en bestialisk tanke att slakta sina egna små gullekaniner för att äta upp dem men jag är av den bestämda uppfattningen att ett dött djur inte lider. Däremot kan de lida på sin väg till döden, varför det i min själ känns skönt att äta egenuppfödda djur som jag vet har haft det bra under sin tid på jorden. Att handla kött i kyldisken i matvaruaffären är enligt mitt tycke bra mer bestialiskt då vi inte har en aning om ifall djuren haft ett elände genom livet eller inte. Inte vet vi vad de fått i sig heller i form av medikamenter och andra konstigheter. Mina kaniner däremot kommer att födas upp på naturligt och bra käk.

Rexkaninen härstammar från Frankrike. Pälsen är mycket tät med raka 15 till 20 millimeter långa hår. Täckhåren är lika korta som underullen, vilket ger en mycket tät päls men en känsla av plysch. Finns i olika färger och färgteckningar. Dalmatinern är, som man kan ana, prickig.

Kräftkalas med bästa brudarna

Helgen var underbar! Stressade som en liten amfetamin-hög iller för att få till allt innan jag kunde åka hemifrån. Mata höns, katter, kanin och kolla vatten åt hästarna. Packa åt barnen, åt Emma och åt mig. Packa maten som skulle med och dessutom samtidigt försöka se till så ungarna inte blötte ner sig eller lortade ned sig mer än nödvändigt under tiden. Var blöt i svett när jag väl satte mig i bilen för att dumpa av mina skyddslingar hos sina vakter. Hunden hos mor och far och ungarna hos svärmor. Efter avlämningarna åkte jag till Lena och så drog vi!

Mot Finsthögst och Lappudden, Lottas stuga där vi skulle kräftkalasa och umgås hela natten. Hur mysigt ställe som helst!

Vi började med att smörja kråset med kräftor och tillbehör. Givetvis drack vi vin till och efter maten blev det dags att bada i badtunna. Varmt och gött och helt underbart uppfriskande att hoppa i sjön emellanåt. Dock blev det väldigt mörkt efter en stund och lite svårt att veta var man skulle sätta fötterna. Att vi drack skumpa i plurret hade givetvis inte ett dugg med det att göra.

Efter bad var vi tydligen hungriga igen för då slank det ner en hel del snacks tillsammans med massor med allmänt prat och till och med en liten musik-quiz utan facit. Vissa av oss satt uppe till tre och diskuterade livets alla gåtor. Vädret var varmt och vi satt ute hela tiden och såg en enda mygga på hela tiden. Stjärnklart var det också stundtals och mycket vackert.

Dagen efter polymasade vi. Satt på en brygga och åt frukost, drack lite kaffe och badade lite. Pratade mycket. Städade slutligen ihop och for hem. En mycket lyckad vistelse och jag hoppas att vi snart kan göra om det hela. Jag är så glad över alla mina fina vänner.

Söndagen var jag och barnen bara hemma. Fick besök av goda grannar som ville fira Axel i efterskott.

Vips så var denna helt till ända och snart är det dags för nästa. Då står Tjejmilen på agendan för min del och en hel helg i huvudstaden. Dessvärre börjar jag känna en viss ”ihålighet”, eller vad man ska kalla det, i bihålorna. Vi får väl se…

Ridtur

Igår fick jag äntligen bege mig ut på en liten ridtur igen. Hovis kom på eftermiddan och fixade både Tors och Sagas fötter, så efter en snabb middag sadlade jag min fina flicka och traskade upp i skogen med henne.

Hade tänkt ta en lugn och försiktig tur eftersom hon inte varit igång så mycket på det senaste. Tyvärr (eller hur man nu ska säga) är Saga så förbaskat ambitiös och positiv till arbete att det blir svårt för mig att hålla igen. Det är ju så himla roligt när hon är så där lyhörd och villig och utför allt jag ber om att jag liksom inte kan låta bli att arbeta henne. Stackars tanta! Fast hon verkade i och för sig bara tycka att det var roligt.

Trots att turen var ganska kort lyckades vi plocka in diverse övningar såsom övergångar, skolor i skritt och trav, skänkelvikningar och galoppfattningar från både skritt och stillastående. Övade kort kort galopp och därifrån direkt halt. Koncentrerade oss även en hel del på att få till en dröjande och fin takt i skolorna vilket funkade super. Som ni ser lyckades vi trycka in det mesta på denna lilla ridtur vilket kanske inte är optimalt för en gammal häst som stått rätt mycket på senaste tiden. Men det var ju så himla roligt!!! Och hon är så underbar min fina häst! Det märks absolut inte att hon är 21 år!

Sådär ja. Nu har jag skrutit över Sagan ytterligare en gång. Jag måste ju liksom det, hon är ju faktiskt min drömhäst och jag kan inte för mitt liv tro att jag någonsin får tag på en lika underbar häst igen. Jag bävar inför den tidpunkt då hon börjar känna av sin ålder….

Nu blir det väl lite stiltje med ridningen igen några dar då Tobbe beger sig till Tyskland en vända över helgen. Själv ska jag på kräftkalas med bästa brudarna!


Avslutar med en liten bild från i måndagskväll. Idas blodiga näsa efter hemkomsten från akuten.

Dåndimpen

Igår höll vi allihop här hemma på att dö en smula. De flesta av oss av skräck och en av oss genom att ramla i golvet så det dånade i hela huset.

Det var lilla Ida som ramlade ur Axels loftsäng. Tur i oturen så landade flickstackarn på näsan och den brukar tydligen vara rätt mjuk i den åldern. Visserligen blödde hon en hel del och vi blev rejält chockade allihop. Inte minst Axel som såg när det hände och drabbades nog av lite panik för han gallskrek rakt ut och blev jätteledsen.

Jag och Tobbe var på nedervåningen när det hände. Hörde en rejäl duns, gav varandra ett ögonkast och slängde sen allt vi hade för händer och rusade upp på Axels rum. Ida hade då börjat kravla sig upp från golvet med blodet forsande från näsan. Att hon gallskrek kändes som en stor lättnad i sammanhanget. Tobbe plockade upp henne och jag fick ta mig an en skrikande och storgråtande Axel.

Det blev en tur till akuten där de kontrollerade att allt stod rätt till. Läkaren kände på huvud och nacke och kollade ögon och öron och allt såg bra ut. På frågan var hon hade ont nånstans så tryckte Ida, hårt (ajaj!) och bestämt på näsan men nekade att hon skulle ha ont nån annanstans. Läkaren bad oss stanna en timme för att hålla koll på ifall hon skulle börja kräkas eller bli onormalt trött. Men hon mådde varken illa eller blev trött, däremot hade vi fullt sjå att få henne att låta bli att klättra på allt!

Vid läggdags var Ida lite täppt i näsan men annars lika glad och go som vanligt. Axel kände sig lite ledsen när det var dags för honom att klättra upp i sin säng så jag låg däruppe med honom en stund och vi pratade om vad som hänt. Han är så duktig och förståndig vår lille grabb och jag hoppas att han inte tar på sig nåt av olyckan. Både jag och Tobbe har förklarat bestämt för honom att allt var vårt fel och ingen annans.

När jag själv lagt mig kom alla obehagliga ”tänk om”-tankar krypande… Tänk om hon landat på huvudet och inte på näsan. Tänk om hon landat på nån hård och kantig leksak. Tänk om tänk om tänk om…. Hua! Dessutom klandrar jag naturligtvis mig själv för att inte ha förutsett det hela och sett till att hon inte var där uppe. Känner mig som en urusel människa som inte förtjänar att vara mamma. Typ…

Men nu har vi lärt oss nåt. Allihop. Förhoppningsvis även Ida. Vår lilla klätterkusa.

I helgen firade vi Axel som fyllde fem. Trots att han tidigt på lördagmorgon förklarade för oss att han inte ville varken fylla år eller ha presenter eftersom han inte vill bli stor, så verkade han i slutändan inte ha något alls emot tårta och att öppna sina paket. På lördag tog vi med honom på bio och tittade på Bilar 2. Axel blev som väntat alldeles exalterad.

I söndags fixade jag tillslut den sista halvkilometern för att avverka milen. Gick ju bra även om jag efter ungefär halva sträckan kände för att lägga mig ned och sova en skvätt. Jag antar att två dagar med bullar och tårta som huvudsakligt födointag inte är direkt lyckat i träningssammanhang… Men det gick och nu ska jag inte springa så långt nåt mer förrän det är dags för Tjejmilen.

I helgen hade jag dessutom, förutom allt det andra med kalas och springning och grejer, tänkt rida en massa. Men när jag tog in Sagan för en liten tur redan på fredagen så hade damen tappat en sko. Provade rida en liten vända och visst, tanten var taggad som vanligt, men jag kände ändå att hon tappade vänster bak (den skolösa) emellanåt, varför det inte blev mer ridet i helgen, vill inte riskera nåt i onödan. Hade jag kunnat använda ridbanan hade det säkert gått utmärkt men den är alltför hård när det är torrt ute och alltför lös när det är blött. Suck! På onsdag kommer i alla fal hovis så jag hoppas på att kunna rida lite mer till veckan istället.

Seg tupp och vacker häst

Springningen börjar ta sig. Var ut i på en längre runda i söndags på hela 9,5 km. Jag tog det lugnt och joggade på i så fin takt att jag inte ens kände mig trött när jag kom hem. Avverkade det hela på 63 minuter vilket jag känner mig mycket nöjd med. Om jag utnyttjar utförslöporna lite bättre och pinnar på lite extra där kan jag säkert kapa några minuter också. Oron inför Tjejmilen har således mildrats något och jag ser hellre fram emot det som en rolig helg i trevligt sällskap.

Idag har vi haft Åström till middag… Dvs den elake tuppen som legat i frysen sen den dagen han mötte sin skapare. Igår tillbringade jag långt tid i stallet med att flå den satan. Men utan riktiga grejor, dvs en rejält vass och bra kniv, så såg det mer ut som om jag ägnade mig åt ”massaker av dött djur” än beredning av mat. Men efter många om och men, blodvite på mig, ett förbaskat långt flöde av osande svordomar och hätska dödshot, både riktat mot den redan mycket döde tuppen och mot kniven(?!), så var han tillslut naknare han varit nånsin tidigare.

Han smakade i alla fall rätt okej även om han var så seg så det knappt gick att tugga i sig. Men det skyller jag tillagningen på. Nästa gång det vankas avdankad tupp får det bli i gryta!

Ikväll har jag även lyckats hinna med en liten ridtur. Kändes helt underbart på en underbart positiv häst! Eller ja… positiv när jag väl sitter på. När jag stod på backen och skulle göra iordning tanten var hon som alltid lite sur och tvär. Men en Saga som inte är bitsk är en Saga som det är nåt fel på. Så är det! Hon är en riktig ragata när det ska borstas och grejas men förvandlas till en sprudlande, hårt arbetande stridshingst när man väl sitter på. Helt underbar! Dessutom var det en förbicyklande som utbrast "Gud vilken fin häst!" när hon såg oss vilket naturligtvis förgyllde hela ridturen lite extra.

Till helgen vankas det födelsedagskalas. Axel fyller fem år och jag kan inte förstå att jag kan vara mamma till en så stor grabb. Jag som är så ung liksom! Ja ja, vi planerar i alla fall firande i dagarna två och ett litet biobesök. Bilar 2 tänkte vi ta med Axel på och vi tror han kommer bli extatisk av glädje.

Tur med djur... eller inte...

Ja här hemma verkar den ena djurskadan efter den andra avlösa varandra.

Sagas sårskada har tack och lov dragit ihop sig bra och det ser inte ut att bli några större kvarvarande ärr. Det är ju skönt. Men förra helgen upptäckte jag att Tor har fått några konstiga skador på rumpan. Det ser ut som om han bränt sig via friktion eller nåt med stora brännblåsor till följd både här och där. Kan inte hitta nåt i hagen som kan vara den tänkbara orsaken. Har smort med rejäla lager Helosan varje dag och nu börjar den skadade huden lossna för att ge plats för friskt rosafärgad hud under. Tor formligen stornjuter när jag är där och smörjer.

Förra helgen blev dessutom en av våra hönor mål för grannterriern Elsas blodtörstiga käftar (inte så illa som det låter, Elsas jaktinstinkt tog överhanden helt enkelt) vilket resulterade i en i det närmaste naken gump med två blodiga revor på. Vi hävde på blå sårspray ämnad för hästar, varför hönans rumpa nu lyser rosa med blåa fläckar på. Hon repade sig mycket fort och har inte lidit några större men av händelsen.

Och den senaste raden av djurskador, och den värsta, drabbade vackra Emma i fredags då hon, inte ont anande, fick sina fiskar varma av en väns hund. Två sår på ena frambenet som vid den första anblicken inte såg så farliga ut men för säkerhets skull fick hon åka till veterinären. Huden hade slitits loss från köttet på ett stort område på benet och två dräneringsslangar sattes in samt att hon fick antibiotika och smärtstillande utskrivet. De första dagarna låg Emma i sin bädd och gnällde och skrek högt så fort hon var tvungen att röra på sig. Nu har den värsta smärtan gått över och största bekymret verkar vara tratten som hon stuttar med både här och där, och knuffar omkull ungarna med. Dessutom skrämmer hon hästarna halvt från vettet när hon kommer traskande med den stora parabolen runt skallen.
På tisdag ska dränet tas bort om allt ser bra ut. Jag hoppas att min fina stackars flicka snart ska vara helt återställd.
Gör ett försök att uppväga allt elände med en bild på våra gulliga och yngsta kycklingar med mamma.

Hästar, ridning och att springa lagom

Just nu känns det lite frustrerande det här med hästeriet. För hur jag än vrider och vänder på det så verkar det aldrig finnas tillräckligt med tid som jag kan lägga ner på hästarna. Inte ens i sommar när vi haft semester båda jag och Tobbe har jag lyckats få till det med ridningen som jag önskat. Det har varit tokvarmt, ösregn, tappskor, sårskador och en massa annat bös som kommit emellan. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det som jag vill. Det är nästan så att jag ibland funderar på att sluta med hästar helt och hållet och vänta till tiderna blir bättre. Att ständigt vara besviken och frustrerad över att jag aldrig hinner det jag tänkt är så jäkla nedbrytande på nåt vis. Men… om jag slutar med hästar… vem blir jag då? Hästarna är ju liksom en del av mig själv. Nåt jag alltid tänker på och som jag alltid ”drömmer” om. Nåja, bara barna blir äldre så blir det säkert bättre.

I morgon bitti planerar jag dock en ridtur. Ämnar pallra mig upp ur sängen klockan fem så jag kan ta med tanten på en liten kort morgontur innan jobbet. Och till helgen borde jag väl kunna få till en liten tur också va?!

Det jävliga är att jag måste ju ut och springa också. Tjejmilen går av stapeln i början på september och jag har ännu inte sprungit mer än sju kilometer. Måste få till en längre runda i helgen!
I morse var jag uppe tidigt och sprang sex kilometer i alla fall. Och idag kändes det helt okej. De senaste gångerna har jag nämligen känt mig lite smått döende efter nån kilometer. Hela löprundan har således varit en enda lång pina från början till slut och jag har inte kunnat förstå hur det kunna bli så. Tanken på att behöva lida så i en hel mil har gett mig milda känslor av panik. Men i morse kom jag på varför jag lidit så: Jag har sprungit för fort! Idag, när jag drog ner tempot lite så återfick jag den där känslan av att jag hade kunnat springa hur långt som helst. Skönt! Det ger mig lite nytt hopp inför den där milen som snart ska avverkas.

Någon som rider kontinuerligt och tränar var och varannan dag är i alla fall Olina. Hon har tränat upp Garlic riktigt riktigt bra och jag är så himla glad samtidigt som jag är så stolt över min lilla häst!

Film när de hoppar.

Läs mer om deras träningar här:

Olinas blogg

Borttappade barn

Inser att jag nästan aldrig har tid att blogga längre. Det finns liksom så himla mycket annat att göra istället. Men nu har jag några minuter över efter att jag gnitt på som ett skållat troll hela eftermiddan. Flytt av hästar, lite hönsskötsel, matlagning, ätning, badning av barn, nattning av barn och så har jag lyckats damma hela huset på det också. Så där under tiden och emellan så att säga. Har man dammvippan under armen går det ju bra att vispa runt lite med den när man förflyttar sig mellan badrum och kök liksom. Inte undra på att jag känner mig trött emellanåt. Nåja, nu sover knoddarna förhoppningsvis och jag har tid att slänga in några rader.

Sägensafarit var i alla fall kanonbra. Lite lagom skumt på kvällskvisten så man hade fullt sjå att kolla på stigen för att inte snubbla och att samtidigt glo inåt skogen efter allt som prasslade och viskade. Vid ett tillfälle blev det så himla spännande att instinkterna slog till och alla i sällskapet utnyttjade säkerheten av att vara i flock. Helt plötsligt hade vi alla gyttrat ihop oss i en klunga med Tobbe i mitten som nån sorts mast att hålla i när stormen går. Skoj! Ett överlevnadscertifikat fick vi också. Eftersom vi överlevde;)

Annars händer det inte så himla mycket just nu. Tobbe och barnen drog till Gotland några dagar och jag var hemma själv. Innan de åkte planerade jag en massa saker som jag tänkte få gjort när jag barnlös skulle ha så mycket tid och ork över. Men hur det nu blev så kändes det som att ligga i hammocken och läsa en bok var viktigare än att måla hyllor, städa hus och sadelkammare och att olja in utemöblerna. Man behöver koppla bort alla måsten emellanåt också. Fast hur härligt det än var att rå sig helt själv så grumlades naturligtvis den frigjorda känslan av att jag längtade efter mina små huliganer. Inte utan att man blivit lite störd i hjärnkontoret efter man fått barn…

Och barn ja… det är ju liksom rart med barn….
Åkte till Valbo och Gävle med barnen och deras mormor i lördags. Jag hade tänkt att jag skulle försöka shoppa några skor på rea till i höst när vi åker till Thailand. Jag hade även intentionerna att jag skulle försöka få tag på en ny bikini. Men det enda som jag kom hem med efter den shoppingrundan var en deodorant och en nagelsax. Det går liksom inte så himla bra att shoppa när barnen inte är det minsta medgörliga. Det som fick droppen att rinna över och lusten att försvinna rakt ner i avloppet var när Axel försvann. När jag skulle betala mina prylar (deodoranten och nagelsaxen) på HM så gick grabbhalvan upp i rök. Medan mor förvarade Ida sprang jag runt i hela butiken och letade. Runt runt. Flera varv. Frågade personalen som inte sett till honom. Började vråla hans namn samtidigt som skräcken grep tag i mig och det enda jag kunde tänka på var boken jag just läst. ”3096 dagar” av Natasha Kampusch. Flickan som kidnappades av en främmande man när hon var tio år och som inte blev fri förrän åtta år senare…. Tidningslöpsedlar om försvunna barn som återfunnits mördade fladdrade också förbi i min panikslagna hjärna.
Då kommer den en pappa förbi med barnvagn och pekar inåt butiken. ”Han gömmer sig där borta.”
Under en klädställning låg Axelpaxel ihopkrupen och fnittrade! Phuuuuuuu!
Han har lovat att han inte ska göra om det mer nånsin…

Älskade lymla pöjk!

Inte nog med att jag tappar bort mina barn heller. I morse tappade jag även bort en av de stora kycklingarna. Räknade in de igår när vi stängde in fjäderfäna för natten och alla var på plats. Men i morse saknades en! Jag letade i hela hönshuset och trodde jag hade blivit galen på nåt vis. Nästan gnuggade mig i ögonen. Nåväl, en höna mer eller mindre är ju ändå ingen större katastrof men konstigt var det. Pallrade mig ut på en löprunda samtidigt som jag funderade på vart i helvete den satans kycklingen tagit vägen. Hemkommen igen gav jag mig fan på att jag skulle hitta den och se, bakom barnkammaren (en låda där höns med nykläckta kycklingar brukar placeras) fanns hon. Men springan är liten och jag kan inte för mitt liv förstå hur hon lyckats trycka in sin kropp där. Nåja, skönt att alla nu är på sina platser, både folk och fä!