Kallblodig mördare?

Blodtörstiga Anna...

Japp, det är jag det!

Reaktionerna när jag berättar om mina kaninslaktarplaner är minst sagt olika. Vissa anser att jag tänker helt rätt. Nån säger med beundran i rösten att jag är häftig. Vissa utstöter nåt sorts mmm-ljud och säger: kanin är gott!

Sen finns det de där andra… De som tittar på mig med en blandning av avsky och förfäran i blicken. Som tycker att jag är grym och att det är hemskt. Dessutom ser jag i deras blickar att de tycker att jag är konstig.

Jag tycker fenomenet är mycket intressant då de flesta av dessa reaktioner har uppstått i lunchrummet på jobbet. De flesta sitter då och smaskar i sig av sina köttfärsbiffar eller ost & skinksallader. När jag lite försiktigt frågar om de inte tycker att det är bättre att äta kött från djur som man vet haft ett gott liv än att äta kött som man köpt i butiken (och åsyftar naturligtvis den animaliska produkt som ligger på skeptikerns egna tallrik) och inte vet ett dugg hur de levt sitt liv så blir svaret: Men kaniner är ju så SÖTA!
Ehhh… jaha..? Och logiken i det är….?

Är det alltså mer legitimt att leva ett gott (och långt) liv om man är söt? Eller är det bara en tankevurpa hos de som uttrycker sig på detta dubbelmoraliska sätt?

Jag hoppas det. På tankevurpa alltså.
Samtidigt är jag ändå rätt övertygad om att detta dubbelsidiga sätt att se på saken kommer att fortsätta. Kommer att spridas ner i generationerna så att folk till slut inte alls kan sätta samman biffen på den egna tallriken med att ett djur fått sätta livet till.

För de som anser att det är hemskt och grymt att döda kaniner för att äta upp dem tycker också att det är hemskt att barn får vetskap om denna grymhet. Men varför då? Det torde inte vara någon hemlighet att naturen och världen ser ut som den gör: Vi äter kött. Kött är djur. Så är det bara.

Då är det väl bättre att barnen får ta del av detta som den naturliga sak det egentligen är. Så här är livet, liksom. Sen är det upp till oss förståndiga (?) vuxna att få barnen att inse att man kan påverka för köttdjurens väl och ve genom att välja att äta upp såna som har haft ett bra liv. Den egna kaninen hemmavid torde, om allt gått rätt till, ha haft det betydligt bättre än ett industriuppfött djur med allt vad det innebär. Trånga ytor, för kraftigt foder vilket ger för kraftig tillväxt där skelett och leder inte orkar med tyngden, djur som aldrig får se solen eller känna gräsets doft. DET tycker jag är grymt! Inte att döda den lyckliga, nöjda, inte ont anande kaninen. som trots sin oerhörda söthet inte lider när den väl är död.

Medryttare och haglyft

Nu har jag vallat alla medryttar-aspiranter klart. Tror Sagan blev lite konfunderad över alla nya ryttare hon blivit presenterad för den senaste tiden. Vissa gillade hon bättre än andra, och visade det med all tydlighet. Naturligtvis lyssnade jag på min tant och valde den som passade både henne och mig bäst. Det visade sig bli en tjej som bara bor en par kilometer bort! Saga verkade gilla henne och jag gillade det faktum att hon tog det väldigt försiktigt när hon red. Provade lite smått liksom och öste inte på i galopp det första hon gjorde. Dessutom är det givetvis ett stort plus att hon bor nära.

Nu hoppas jag att detta fungerar bra så att tant kan få komma ut och röra på sig fyra-fem gånger i veckan. Då slipper hon stelna till och jag slipper gå omkring och ha dåligt samvete för att jag inte hinner med att rida henne.

För övrigt är jag nöjd med helgen då jag för en gångs skull tycker att jag fått mycket gjort. Kaninburarna i stallet är färdigbyggda. (Tack till bästa sambon!) Jag har också påbörjat arbetet med att byta ut trådarna i hästarnas vinterhage och fixa till de stolpar som behöver rättas upp och jag hann med mer än jag räknat med. Hagen kommer bli så fin!

Nu en till jobbarvecka innan det är dags för lite helg igen. Fasen vad veckorna går fort!!

Tjockis

Fan också!

Jag verkar ha tappat greppet...
För första gången sedan jag köpte Saga har hon blivit fet. Grov har hon varit tidigare men nu ser hon ut som en välfödd julegris. Känns inte bra...

Förra hösten var problemet det motsatta, jag hade svårt att hålla henne i hull. Denna höst är hon alltså en tjockis.

Men, som tur är kommer en lösning på problemet snart. Jag har nämligen annonserat efter medryttare eftersom jag kände att det inte var hållbart i längden att enbart motionera tanten en eller två gånger i veckan. Några svar har jag fått och ikväll var en tjej här och provade och i morrn kommer en annan.

Så snart hoppas jag på att Sagans träning kan komma igång med lite mer kontinuitet och vi slipper stela muskler och en tunnformad kropp.

Nytt och gammalt vrålåk

Kors i taket!

Jag har bytt bil….

Efter 12 fina år tillsammans med min underbara Skoda Felicia blev det helt plötsligt dags. Inte för att hon ännu gjort sitt på jorden utan helt enkelt för att Tobbe fick tag på en något bättre bil till ett väldigt bra pris. Och handen på hjärtat så börjar Skoda trots allt att bli lite skamfilad.

Det är inte utan att det känns tungt i hjärttrakten. Hon (för det är en hon!) har skött sig med den äran i så många år. Startat nästan jämt och tuffat på oförtrutet som värsta traktorn. Och trots att många mobbade mig när jag köpte henne, och fortsatte mobba mig genom alla år, har jag aldrig ångrat köpet av min kära Skoda. En mycket bra bil för lite pengar helt enkelt, och billig att underhålla. Men, nu är det alltså slut… Hon är såld.
Jag hoppas han behandlar henne väl...

Nya bilen då? Jo, det är en Audi. Inte lika rostig som Skodan och överlag något fräschare. AC, fönsterhissar och centrallås. Mjuk och trevlig att köra. Bäst av allt är att den har drag och att jag med den får köra min hästtransport på bara B-kort. Äntligen en egen dragbil!
Finns bara en sak som är dåligt med den. Den går alldeles för fort! Det är nästan en omöjlighet att köra i femtio för då känns det som om man står stilla. I åttio känns det som om man kör femtio. Men jag kämpar på och försöker hela tiden tänka på hastigheten, kanske lär mig nåt tag.

Här är en bild på den:


Av förklarliga skäl kallar jag honom för Burken. För att det är en han, det ser man ju!

Sjumilakliv...

…gjorde jag inga alls i helgen… Däremot älgade jag omkring rätt bra ändå. Var ju äntligen dags för tjejmilen. Redan på fredan så hoppade Lena, Linda, Lotta och jag på bussen för vidare färd till huvudstaden och det väntande hotellrummet. Väl framme skyndade vi oss iväg för att hämta ut vår nummerlappar och efter det passade vi naturligtvis på att shoppa lite. När vi kände oss nöjda med det blev det en snabbvisit på hotellrummet innan vi älgade iväg för att leta nånstans att äta middag. Tyvärr fick vi älga på rätt länge innan vi kom fram varför vi fick äta rätt snabbt för att hinna älga vidare till bion som vi köpt biljetter till. Det blev under dagen ett jäkla springande fram och tillbaka. Och då menar jag inte att vi promenerade i maklig takt utan det var mer i fart av Powerwalk hela tiden. Vi hade därför redan motionerat oss rätt bra när det slutligen blev lördag och dags att gå (jodå vi gick dit också…) till start. Efter loppet gick vi tillbaka… Sen, på kvällen, gick vi ut och letade efter restaurangen vi bokat bord på. Den hade flyttat… Så då fick vi gå lite till… Så förutom själva loppet så fick vi nog någon mil extra i bena denna helg.

Så jag kan nog tala för oss alla när jag säger att vi kände oss rätt möra i våra ben igår. Och fötter. Och höfter. Men själva löpandet gick bra och jag tror att vi alla var nöjda med våra prestationer. För egen del gick jag i mål några minuter snabbare än jag hade räknat med. Hastigheten överlag under loppet var snabbare än vanligt. Det var roligt, och jobbigt och väldigt mycket folk. Under de 10 km som jag sprang spanade jag in otaliga rumpor. Rumpor i alla möjliga former och storlekar gungade förbi, breda, långa, gigantiska, små, fasta, sladdriga, bulliga och en och annan troslös. Mycket underhållande.

I matväg hade vi tur som i dagarna två fick möjlighet att avnjuta delikata måltider. Sushi, pasta, fisk och magnifik efterrätt. Att jag sen fick huvudvärka à la migrän när det vankades drinkar och klubbliv på lördagkväll var ju inte så roligt. Snälla Lena fick eskortera en illamående stackars Anna tillbaka till hotellrummet. Trots en relativt tidig kväll utan stora mängder alkohol och sovmorgon till 9 så hade jag fortfarande huvudvärk på söndagen. Förbaskade skalle!

Nu är helgen över och vi har redan börjat se fram emot nästa Tjejmil. Då ska vi springa ännu snabbare!