Loppisfynd

Drog till Erikshjälpen i förrgår efter jobbet då jag är på jakt efter en hoper gamla stolar för att matcha vårt nya stora fina matbord. (Bordet är inte riktigt klart än då vi håller på att måla det för fullt.)

Hittade två gamla skavda stolar för 85 riksdaler styck som fick följa med hem. Nu väntar de på att bli piffade med lite färg (och lim och en och annan skruv också kanske…).
Att ha udda stolar gör mig inte ett dugg, huvudsaken de är gamla och med rätt ”känsla”.

Råkade också impulsköpa ett gammalt pottskåp. Det blev kärlek vid första ögonkastet och eftersom det finns en plats på vår nybyggda toa på övervåningen som är som gjord för ett gammalt pottskåp så blev det naturligtvis affär. Har länge vetat att toan ”behövt” ett sådant skåp men inte hittat nåt varför ett ommålat sängbord fått pryda platsen istället. Men nu så, är den inre bilden av vår fina toa snart fulländad. Pottskåpet och spegeln (som jag blivit retad för av oförstående sambo och andra lika oförstående män) utgör en för ögat (i alla fall mitt öga) perfekt harmoni.

Jaha, och nu hade jag tänkt fota prylarna och visa er dem. Men slut på batteri i kameran..

Knäpper kort nån annan dag istället.

I SPA:t

I lördags drog vi till Sundsvall. Lämnade barnen hemma och tog vägarna förbi Birsta för att handla lite på det stora svenska möbelvaruhuset. Mest nyttogrejer i form av förvaringslådor till Axels rum och till alla hans miljarder bilar och annat leksakskrafs som vanligtvis brukar ligga på golvet och skräpa.

Väl framme på hotell Södra Berget i Sundsvall hamnade vi på kattutställning(?) och var rörande överens om att det garanterat saknades en tjock, korkad, svartvit katt med alltför många klor bland alla tjusiga raskatter. Med Glennsan där hade utställningen varit fullkommlig!

Efter mellanspelet med kattorna så drog vi till SPA:t! Låg och lögade oss både länge och väl i varma pooler, kalla pooler och bubblande pooler. I Eucalyptusbastun tappade Tobbe bort mig i all ånga och ropade efter ett tag: Anna, vart tog du vägen!
Ja så det kan bli....

Tillsnyggning på hotellrummet därefter trerätters middag. Goan mat och gott vin till, och som de oerhört vilda partydjur vi är så gick ögonen i kors av trötthet redan halv tio. Tio låg vi i sängen och för egen del dröjde det nog inte många andetag innan jag sov sött. Och länge. Säkert 10 timmars sömn! Och då somnade jag ialla fall i bilen på vägen hem! Oj oj, snacka om att lite vila var precis vad fröken Stenberg behövde!

Summa summarum en härlig helg och ljuvligast av allt var att komma hem till våra älskade barn!

Månskensritt

Egentligen skulle jag väl hållit mig hemma för att kurera min förkylning men jag kunde banne mig inte hålla mig. Så igår kväll sadlade jag min vän och vi begav oss ut på en tur i månens sken. Pannlampan glömde jag hemma men det gjorde inte ett dugg eftersom månen lyste upp vår väg alldeles förträffligt bra.

Damen var betydligt mjukare och mer flexibel i sin rygg än förra veckan, det kändes att hon tog längre kliv med bakbenen. Eftersom vi lämnat Emma-hund hemma kunde vi i lugn och ro öva på galoppfattningar. Sagas galopp behöver stärkas och då är fattningar och övergångar bra. Trots att vi gjorde många fattningar på raken och Sagan blev stark och het så gick det relativt lätt att få henne att lugna stegen igen och bli lång och mjuk.

När hon gjorde halt från trav och tog trav direkt från skritt genom mina små, små hjälper så kändes det som om allt klickade. Och det var då jag kom på:

Jag har lärt mig rida!!

Poletten har äntligen trillat ner efter så många år på hästryggen. Helt plötsligt finns känslan där istället för den mekaniska ”gör si och gör så”- kunskapen. Detta måste ha hänt de senaste månaderna.

Jag kände mig lite smått religiös när jag red hemåt i månskenet.

Mitt liv är som i en reklamfilm

Jo faktiskt, så är det!
För ni har väl sett den där reklamfilmen för nåt sängmärke? Den där man får följa en kvinna under hela hennes dag? Hon skjutsar barnen till dagis, jobbar, tränar på gymet, kommer hem, tittar på TV. Och allt går i en rasande fart innan hon till slut dråsar i säng med en djup suck.

Det är så mitt liv känns. Dagarna rullar på och allt sker i en rasande fart och jag hinner knappt reflektera över dagarna innan de är slut och jag med en djup suck dråsar i säng. Skillnaden mellan mig och reklamkvinnan är dock att där hon springer på ett löpband på gymmet så springer jag fram och tillbaka ute på gårdsplanen med höbuntar och vedkorgar.
Och när jag dråsat i säng blir det aldrig så där lugnt och avslappnat som i reklamen eftersom vår minsting bestämt sig för att vakna MINST 30 gånger varje natt. Och man raglar upp och pluggar napp, säger sssch sssch och raglar tillbaka till sin egen säng. Nu har det gått så långt att jag och Tobbe inte längre sover i samma rum. En av oss sover i Idas rum för att slippa springandet fram och tillbaka.

Ibland på kvällarna när jag ska ge hunden mat så står jag där vid fodertunnan och tänker att det här har jag ju nyss gjort! Eller var det i morse? Eller igår?
Herregud! Har inte hunden fått mat sen igår?
Eller...?
Hon kanske nyss åt...?
Eller......?

Ja, fullt ös medvetslös skulle man kunna kalla det.
Och i helgen sa min kropp (och kanske min själ) STOPP! och jag blev förkyld och fick en sån där huvudvärk så jag trodde ögonen skulle ploppa ur sina hålor. Måndagen och tisdagen har därför spenderats hemmavid, i myskläder och utan att göra många knop. Svårt när jag vet vad mycket det finns att göra i alla lymla vrår här hemma. Fast det enda jag gjorde var att sota ur braskaminen!
Och dammsuga golvet.... När jag ändå hade dammsugaren framme liksom...

Till helgen ska jag och min sambo åka bort. Ensamma. Utan barn. Vi ska umgås, bara vi två. Ska bli underbart att släppa allt ansvar och veta att vi kan samtala i lugn och ro utan att nåt barn ska stjäla uppmärksamheten hela tiden. Ska bli så skönt!

Bordet då?
Jo, det kom hem. Det är stooort. Men, det luktar skunk av det! Axel var och kröp under bordet och lukten gnussade av sig på hans hår så jag var tvungen att stoppa ungen i duschen. Urrrk! Men med lite färg (och en stor flaska trälim...) så blir det nog så bra så!

Söndagkväll

Sitter här och inväntar min sambo som är på väg hem efter att ha varit i Huddinge och tävlat. Med sig i bagaget har han ett bord som jag hittade på blocket. Har länge velat ha ett nytt köksbord. Större och rejälare. Egentligen vill jag ha ett gammal bockbord med breda plankor i bordsskivan. Detta är inte ett sånt bord men det är stort, rejält och byggd på ett gammalt sätt. Lite färg så tror jag det kommer bli urbra! Tråkigt nog är det ishalka efter vägarna så det dröjer väl till sent innan han lyckats ratta bussen hem.

Barnen och jag har varit på födelsedagskalas hos gulligaste Lova som fyllt fyra. Stora damen!

Igår hann jag med en ridtur också på min vackra Saga. De två senaste ridturerna har Saga känts spänd, kort i steget och väldigt trippig varför övningarna för dagen gick ut på att få damen att länga på stegen och höja ryggen utan att bli stum. I början gick det rätt bra men efter några galoppfattningar kom trippandet tillbaka. Där har vi verkligen nåt att jobba på!

Hallå våren! Kom hit!

Nu börjar jag bli rejält trött på vinter, snö och kyla och längtar som en galning till våren. Sol, värme och ljusare kvällar står högt upp på min önskelista just nu. Allt jag företar mig nuförtiden blir så förbaskat arbetsamt när det är antingen kallt eller mycket snö. Eller båda delarna. Och dessutom mörkt!

Hästarna äter som...... ja, som hästar, och dricker som sådana också, vilket innebär en jäkla massa kånkande med höbuntar och påfyllning av vatten. Hästskitarna fryser ihop till hårda klumpar som ligger i hagen och som jag snubblar över hela tiden. I mörkret...

Och eftersom jag lider av tidsbrist så har jag fortfarande inte hunnit mocka ur två av boxarna sen hästarna stod inne på nyårsaftonen. Det betyder att piss och skit frusit fast i golvet och för att få bort detta krävs spett och slägga. Och ett jädra slit...

Pga all snö så är översta eltråden i hästhagen snart i höjd med hästarnas knäskålar ungefär och jag antar att det inte finns mycket ström i den heller. På vissa ställen är eltråden HELT borta. Stora snöhögar ligger ovanpå och det är ju tur att pållarna inte fattat än att de egentligen skulle kunna klättra över snöhögen och kliva ut i frihet.

För några dagar sen var det töväder... Då rasade all snö från ladutaket av. Framför porten. Sen blev det kallt...

Vilken tur att min käre sambo tog tag i eländet och skottade bort det! Hade han inte gjort det hade jag själv aldrig lyckats uppbåda sådan energi (eller tid heller för den delen) att jag själv skottat undan det utan hade med största sannolikhet fått kravla mig över den förbaskade snövallen varenda gång jag skulle ut eller in i ladan tills den töade bort i april nån gång.

Igår upptäckte jag (vilket jag ju egentligen borde ha kunnat räkna ut redan innan, men jag kanske förträngde det) att jag inte fick upp dörren till dynghögen på baksidan. Snöras... I vanliga fall brukar jag kunna få upp dörren så pass att jag lyckas pressa mig igenom för att kunna skotta undan snön, men inte nu. Och hur jag ska göra för att komma runt till baksidan på ett smidigt sätt vet jag inte. Skidor? Snöskor? Om jag försöker gå, pulsa, läre jag vara helt utmattad innan jag ens kommit halvvägs.

Det går inte ens att rida ordentligt. Förutom att det är så kallt så jag måste bylsa på mig en massa kläder och bli orörlig och otymplig så är det också så mycket snö överallt att beträda en skogsstig är bara att glömma.

I måndags höll jag dessutom på att bli kvar i snön i skogen under ridtur. Red barbacka och valde Bergvägen ovanför vårt hus. På vägen hem upptäckte jag en benreflex som vi måste ha tappat på vägen bort. Glad över att reflexen (som är ny) inte försvunnit för tid och evighet, svängde jag benet över och i samma veva som jag gjort det, och obönhörligen var på väg att glida ner på marken, kom jag på att jag ju red barbacka. Hur fasen skulle jag komma upp igen?

Såg en snöklädd kulle intill vägen lite längre bort och trodde det var en sten eller en stubbe. Perfekt! Jag klev upp på den och sjönk sedan djupt ner i snön, ända upp till midjan och bottnade inte! Vevade med benen men kunde inte finna nåt stabilt att ta avstamp mot. Funderade ett tag på vad Tobbe skulle säga om jag ringde till honom och bad honom komma och "bärga" mig. Till slut smackade jag på Saga och hon fick dra mig upp med tyglarna. Stackars häst!

Jag längtar till våren!

Kramar och mobiler

Så var ytterligare en helg som isracing-änka över. Barnen har ömsom gett mig vackra sånger i mitt hjärta och ömsom drivit mig till vansinne och gett mig en obändig lust att rymma hemifrån. Det är väl så med barn… ett ljuvligt litet helvete helt enkelt.

Liten Ida har börjat säga saker (förutom mamma och pappa då som hon tjatat i ganska länge) och nåt av det allra första jag förstod att hon sa var KRAM! Hon är en riktig kramis den där flickan och en dag när jag var på väg ut till stallet böjde jag mig ned och bad om en kram. ”Kaam!” sa hon då. Hon lägger också huvudet lätt på sned och utstöter små ljud av välbefinnande. Även sin storebror har hon börjat kramas mycket med den senaste tiden och han spricker upp i ett glatt leende och verkar tycka det känns lika ljuvligt som jag tycker att det ser ut att kännas. Älskade barn!

I lördags kom mina kära föräldrar hit och vaktade de älskade knoddarna medan jag tog med mig mina fyrbenta damer ut på tur. Det är så härligt att komma ut i naturen med mina vackra flickor. Saga är pigg och explosiv och jag gläder mig åt varenda sekund jag kan sitta på hennes rygg. Jag gruvar mig så till den dag då hon börjar kännas gammal. Förhoppningsvis dröjer det så pass länge än att barnen hunnit bli lite större så att jag har bättre möjligheter att hålla igång henne. Vill verkligen inte att hon ska stelna till och bli förverkad i förtid bara för att jag inte har tid att motionera kontinuerligt. En gammal hästs största fara är vila. Då stelnar de gärna till och tappar snabbt muskler. Muskler och mjukhet som det är svårt att få tillbaka. Suck! Önskar att jag kunde dra av tio år på min vackra dams ålder.

Försökte under senaste ridturen att knäppa kort med mobilen där båda brudarna syntes i bild. Det var lättare sagt än gjort, kan jag säga. Hunden fick plötsligt för sig att hon skulle gå bakom hästens rumpa och dessutom var mobilen inte riktigt med på noterna och hängde sig till slut. Det blev inte bättre än att den tog ett mörkt kort på insidan av min ficka. Nåja, denna bild lyckades jag få till i alla fall innan fick-kortet togs.

På söndagen drog fem glada mammor med åtta ännu gladare barn till församlingshemmet. Väl där släppte vi lös de vilda små för att rasa av sig bland kuddar och i bollhavet.
"On my signal, unleash hell!" - ungefär... (De som sett filmen Gladiator kanske känner igen det där.)

Närå... Men stundtals var ljudnivån av den kalibern att vi mammor bara tittade på varann genom oljudet utan att ens försöka kommunicera. Fika försökte vi oss dock på med hedern i behåll. Det gick väl sådär, men det var väl bara vad vi räknat med. Alltid är det nån saftmugg som tippar över ända och nån kaffeskvätt som hamnar på ställen där kaffeskvättar helst inte ska vara. Lika glada var vi ändå och kände oss härligt nöjda när lekstunden var över. Skönt med, av lek, uttröttade barn och skönt för trötta mammor att kunna slappna av med alla ungar på ett ställe där det inte finns nåt som de kan förstöra. (Slappna av är väl i och för sig inte riktigt rätt ord i sammanhanget, för som småbarnsförälder slappnar man väl sällan av när barnen är med, i synnerhet inte när de leker med andra barn, alltid finns det nåt som måste bevakas och styras upp.)

Nytt år nya möjligheter

Jihopp, så var det 2011 då… Och jag som ännu inte vant mig vid att skriva 2010. Hur ska det HÄR gå??? Åren har börjat gå så himla fort att jag inte riktigt hinner med längre. Vips så har ett år till lagts till handlingarna och jag har (hua) blivit ett år äldre. Vilken tur, ändå, att man inte är äldre än man gör sig, vilket automatiskt innebär att jag fyller 25 år i år IGEN!

Nyår firade vi på Dalavägen tillsammans med familjen Engberg/Nordström. Gulligaste grabbarna Kalle och Axel lekte hela kvällen lång men orkade inte vara vakna ända till tolv utan kröp ihop tillsammans i Kalles säng och somnade ihopkurade under samma täcke. Gulligt som bara den! Vi vuxna spelade Guitar Hero tills vi, fyrkantiga i ögonen, såg konstiga syner på fondtapeten. Roligt som tusan, och nog jävlar i mig måste jag ha varit rockstjärna i ett tidigare liv?!

När det nya året tog över efter det gamla gick vi ut och skålade i bubbel. Tände några tomtebloss och skickade upp brinnande Khom Loy i luften. Ett mycket bättre alternativ till smällare och raketer! Emma-hund som är skotträdd klarade själva midnattssmällandet bra då hon fick följa med ut och jag trixade lite lydnad med henne. Med annat att fokusera på verkar hon glömma bort att bekymra sig över smällarna. Men när vi gick in igen och några eftersläntrande smällare fyrades av så började hon skallra tänder, flåsa och darra. Stackars!

Hemmavid hade hästarna fått vara inne ända sedan eftermiddan nån gång, med lyset och radion på och förtäckta fönster. När jag släppte ut de igen, efter att vi kommit hem från kalaset, var de trots detta storögda och högnackade. Tor hade bajsat överallt i sin box och inte ätit många strån av sitt hö och knep med rumpan som den värsta Susanne Lanefeldt. Garlic ser ju alltid, av någon märklig anledning, lite lätt panikslagen ut i ögonen men lite extra ändå på nyårsnatten. Saga är en cool dam som aldrig riktigt skulle erkänna ifall hon var rädd.

På lördagen bäddade jag ner båda mina vackra barn i sparklådan och tog med de och Emma på en liten härlig sparktur.

God fortsättning på det nya året! Må det bli ett år fyllt av glädje!