Människan är det ondaste av alla djur

Råkade fastna i ett tv-program på tvåan i går kväll, "Ett renrasigt helvete", som handlade om hunduppfödning och att vissa raser blivit så sönderavlade att de har allvarliga hälsoproblem. Programmet var från England ska tilläggas och i många fall är den svenska kennelklubben hårdare i sina regler för hundavel än vad den engelska är, men ändå. I många fall var de här engelska uppfödarna medvetna om de fel som deras prisbelönta avelsdjur nedärvde  men valde att stoppa huvudet i sanden och ignorera problemet. Allt för att kunna fortsätta ställa ut och avla på sin vackra hund och för att kunna fortsätta vinna ära och respekt i utställningsringen och i avelskretsarna. Men vem är det som får betala priset för detta arroganta och själviska handlande? Jo just det, djuren…

För många av dessa raser har fått förödande defekter till följd av de rasideal som människan har bestämt. Som bulldogens eller mopsens extremt korta nos vilket gör att hunden har svårt att få luft och dessutom riskerar att drabbas av värmeslag i betydligt större utsträckning än vad hundar med normal form på nosen har. Eller cavalier king Charles spaniel vars hjärna är för stor för det lilla skallbenet vilket i sin tur gör att hjärnan blir missbildad och till slut trycker sig genom ryggmärgen. Kan orsaka oerhört mycket smärta och lidande. Obotligt, det enda man kan göra är att försöka minska hundens lidande. Eller boxern som riskerar att födas med ett obotligt njurproblem som gör att hunden till slut kommer att dö i förtid, oftast i svåra plågor.

Jag blev riktigt illa berörd av programmet och kände att jag ville gråta för de stackars aningslösa hundarnas skull och jag mådde illa över hur mänskligheten beter sig.

Idag hamnade jag på denna blogg som visar hur näthatet ser ut och jag och blev än mer illamående över hur människor beter sig. De kommentarer som bloggerskan fått är vidriga! Jag blir på allvar mörkrädd och riktigt ledsen med en känsla av vanmakt över att det ser ut på det här sättet. Är det till den här världen jag har satt barn? Hur gör jag för att skydda de från all denna ondska och hur gör jag för att uppfostra de på ett sånt sätt att de inte blir influerade av allt detta hat och blir onda själva? Fy fan, jag vet verkligen inte och det gör mig så himla rädd. Jag kan ju inte hålla de borta från samhället och den verkliga (onda) världen hur mycket jag än skulle vilja det. Hjälp….

Ridningen i helgen bestod i en trevlig tur på lördagen tillsammans med grannen. Lugn och fin tur med skritt och trav. På söndagen tänkte vi ta en till likadan tur, jag och grannen, men snön var kladdig och satte igen på nåt sätt, trots snöklampsulor, så broddarna inte tog ordentligt och det blev fruktansvärt halt. För att hästarna skulle få jobba lite i alla fall så pulsade vi en liten vända i djupsnön och när vi tyckte att det räckte hoppade vi av och ledde hästarna hemåt.

Grannens snälle sambo plogade ridbanan och för att jämna till underlaget roade sig sedan båda våra gubbar med att dra en pall efter fyrhjulingen. Givetvis kan allt arbete göras till förnöjsam lek och de turades, med breda leenden, om att dra varandra på pallen. Boys will be boys… Men ridbanan blev slät och fin och nu ska vi bara vänta på att det fryser till lite så kan vi snart använda den igen. All snö som kom gjorde ju att underlaget inte hann frysa till, fortfarande mjukt och grävvänligt under snön.

Idag har Emma träffat sin doktor. Hon har ett tag varit väldigt halt och stel i ena frambenet när hon legat stilla en stund, men efter lite rörelse har det försvunnit. Det visade sig dock inte vara nåra större fel på damen förutom den där gammeln som de flesta drabbas av efter några år. Kanske att hon hade en liten inflammation i ledkapseln i armbågen. Vila och antiinflammatoriskt några veckor blev ordinationen.

Julen 2011, alla vill sitta i mammas knä...

Apropå onda människor. Idag var jag och gubben och hämtade hö med hjälp av hästtransporten. Underlaget var inte det bästa och lössnön var tjock när vi med finkan full i hö skulle in på macken på hemväg. Vi fastnade tack vare en sullig tant som inte klarade av att hålla sig på sin sida av vägen, tack för det liksom. Ett äkta tack dock till de som hjälpte oss lös. Och till den gubbe i en svart fyrhjulsdriven stor bil som vrålande skällde på oss för att vi var i vägen, vill jag rikta en hård spark i arselet.

Kaninmamma död och jag har lärt mig nåt nytt

Hittade kaninmamma Roxy död i morse. Mycket tråkigt på en mycket vacker och en mycket trevlig individ. Hon har varit lite hängig av och till och första gången hon var det var i höstas. Hon piggnade dock på sig då och har gjort det förut också. Den här gången piggnade hon inte på sig… Hon har dessutom, sedan i somras, haft väldigt svårt att hålla hullet. Har inte spelat nån roll hur mycket mat jag gett så har hon varit fruktansvärt benig. Hon har inte haft diarré vilket annars skulle kunna ligga nära till hands.

Nu när hon dog blev jag givetvis genast jäkligt orolig att hon hade nån smittsam och obotlig sjukdom så alla kaninerna skulle dö och vi skulle bli tvungna att sanera alla kaninutrymmen och vara kaninlösa i flera år för att smittan skulle försvinna. För sån är ju jag. Men eftersom jag är en riktig nörd som vill veta allt som går att veta om de djur jag har så googlade jag åt alla möjliga håll och kanter men tyckte inte att nån av de vanliga kaninåkommornas symptom har stämt in alls på Roxys. Men så hittade jag det. Och drog en lättnadens suck. För hon har inte dött av nåt smittsamt och hon har inte dött av några brister i skötsel, utan det som dödade henne vara hennes föräldrar. Kan verka skumt va? Men så här är det tydligen :

Om två dalmatinertecknade (eller mantel- eller schecktecknade) kaniner paras så blir en stor del av avkomman så kallade vitscheckar. De har oftast mycket lite teckning och är mestadels vita. Dessa vitscheckar kan ha nån sorts defekt i tarmen som gör att de inte kan ta upp näring ordentligt. De flesta av vitscheckarna med tarmproblem dör innan de når året, vissa kan leva längre. Om man inte vet ifall man har en vitscheck kan man kontrollera detta genom att para den med en helfärgad kanin. Om alla avkommorna blir manteltecknade så är föräldradjuret vitscheck.

Roxys båda föräldrar var båda dalmatinertecknade, hon själv mest vit med nån enstaka svart prick. Alla hennes kullsyskon dog helt plötsligt. Roxys samtliga avkommor tillsammans med Red Fred (enfärgad) är manteltecknade. Alltså, Roxy var vitscheck. Problemet löst. Nu ska jag leta efter en ny avelshona.

Den som vill läsa mera om detta kan titta här! http://kaninmagazinet.se/2012/march/vitscheck.html

Jaha...?! Och nu tänkte jag ladda upp lite bilder på Roxy, Red Fred och de manteltecknade avkommorna, men det går visst inte. Får spara det till nån annan gång dårå...

Men lite länkar kan jag kanske få in...

Bilder på dalmatinertecknade kaniner

Bilder på manteltecknade kaniner
Manteltecknade har en färg på ovansidan av kroppen och är vita på undersidan, enkelt förklarat.

Snögalopp

Några bilder från söndagens ridtur som avslutades med några galopprepor i ena beteshagen. Min gamla tant tyckte det var superkul och hade nog gärna sprungit bra mycket mer än vad jag tillät. En gammal dam ska kanske vara lite försiktig med att kuta runt på det där viset. Härliga bilder blev det!

Annars känner jag mig lite trött och sliten. Längtar till jul och alla lediga dagar. Har tagit två dagar ledigt i mellandagarna och får alltså hela elva dagars sammanhängande ledighet. Härliga tid, det känns som om jag behöver det nu!

Prisa Gud! Skatteåterbäringen!

Skatteåterbäringen har kommit! Som jag har längtat! Lagom till jul och allt. Nu kan vi, som egentligen är redigt fattiga nuförtiden sedan gubben blev arbetslös och enbart får lägsta nivå på stämplingen, köpa både julklappar och julmat. Vi lyckades även sälja traktorn idag. Vår lilla röda fina traktor som tyvärr mest stått och tagit upp plats sedan fyrhjulingen gjorde sitt intåg till gården. Nu har vi pengar istället. Ett tag. Frid i själen och bomull i magen.

Har varit ute och ridit i riktigt härligt, soligt, stilla vinterväder idag. Saga var taggad till tusen och började takta så snart jag kortade upp tyglarna de minsta. Universallösningen på sånt när det gäller den damen, är övergångar. Ett antal skritt-trav-skritt och halt-trav-halt så slappnade hon av en smula och lyssnade på mig. Tills vi fattade första galoppen. Tog en höger galopp och WOW vilken himla fin fattning! Styrka och stabilitet! Och sedan höll hon galoppen stadigt rund och fin en lång stund tills jag bad henne sakta av. Skulle sen ta vänster galopp men då formligen sprutade det energi ur öronen på min tant och när jag inte lät henne göra som hon ville stod hon ett tag och hoppade på stället. Men eftersom matten är en envis jävel så blev det inge galopp förrän hon lugnat ner sig och skrittade avslappnat. En lika underbart fin fattning åt vänster! Helt fantastiskt att hon kan göra ett så underbart jobb med galoppen trots att vi inte jobbat den alls mycket den senaste tiden. Jisses vilken härlig häst jag har!

Red med sadel idag och jag måste säga att trots att jag rider bättre utan än med sadel så älskar jag den här sadeln helhjärtat. Den är mjuk och stadig, jag sitter som en smäck i den, den passar Saga mycket bra och Saga hatar den inte. Och idag, när jag verkligen intalade mig att jag skulle rida precis likadant i sadeln som jag gör barbacka så funkade allt så jäkla bra. Jag kanske inte är ett omöjligt barbacka-fall ändå...

Fy fasen vad många superlativer det var i mitt inlägg idag. Måste varit en hejdlöst bra dag med andra ord.

Nåt mer som jag älskar, den eluppvärmda vattenbaljan, här inbäddad extra i isolerande snö:

Inte minsta lilla iskristall i vattnet

Inte så kaxig längre

Snön vräker ner.

Igår förde jag spektakel över att Stockholmarna vid 2 dm snö fått ”snökaos”. I morse, när jag skulle ta mig till jobbet, med näsan nästan tryckt mot vindrutan för att se nåt och med så mycket snö på vägen att det tog i underredet på bilen, kände jag mig inte lika kaxig längre kan jag erkänna. Det har kommit jävligt mycket snö på jävligt kort tid, i morse snöade det fortfarande lika mycket och mina vindrutetorkare lämnar en hel del i övrigt att önska, om man säger så. Det kändes rätt äventyrligt att åka bil i morse faktiskt. Inte heller färden hemåt var gjord i en klackspark då vägen var som en tvättbräda. Pust! Skönt att det är helg i morrn och vi får vara hemma.

Mycket snö har det som sagt kommit och igår när jag kom från jobbet tog jag itu med den ”angenäma” uppgiften att gräva fram och flytta på bommarna och tunnorna som låg mitt på ridbanan. Under all snö. Det var ju tur att jag visste exakt var de låg. Efter en timmas grävande och rullande och bärande och pulsande var allt återbördat till sitt hörn och ur vägen. Jag gick in och åt pannkaka och duschade ungar medan grannen fixade allt med hästarna. Skönt!

Hade en helt hästfri dag även i tisdags då grannen tog ansvaret. Vi brukar liksom turas om. Och jag måste säga att trots att jag är en hästnörd av stora mått och älskar att pyssla med hästarna och ute i stallet, så är det väldigt skönt att helt kunna koppla bort hästjobbet emellanåt och ägna mig helhjärtat åt mina barn. Livet har i och med det blivit enklare. Jag behöver inte längre ha dåligt samvete åt än det ena och än det andra hållet för nu går det helt plötsligt att göra båda delarna, pyssla med hästarna vissa dar och mysa med barnen andra dar, utan att jag behöver stressa och slita som en galning med hjärtat i halsgropen för att hinna med allt. Tack Granne!!

Den eluppvärmda vattenbaljan fungerar numera klockrent och det är en stor lättnad i mattehjärtat att hästarna har frostfritt vatten dygnet runt. Tack Grannes Sambo!!

Nog är det kallt allt!

26 minus i går morse och 27 minus i morse. Det är rätt friskt väder det. Och krångligt blir det. Med vatten åt kaninerna som måste bytas flera gånger om dagen för att stackringarna inte ska törsta ihjäl. Och inne hos de två slasktrattarna till ankor fryser det trots värmelampa. Att städa ur spån som det slaskats vatten på och som frusit är inte den enklaste uppgift man kan företa sig. Hunden, som är jordens största fryslort går inte utanför dörren om vi inte tvingar henne. När hon väl gått ut skyndar hon sig allt hon kan för att så snabbt som möjligt komma in i värmen igen. Tjock-Glenn har inte gått utanför dörren på flera dar, ligger helst på värmegolvet i badrummet och jäser. Vilde-katt däremot, han drog hemifrån kvällen till igår. Just när temperaturen började sjunka. Och inte kom han tillbaka. Idag, när vi just börjat inse att kattstackarn måste ha frusit ihjäl nånstans, kommer han inknallande igen, inte ont anande om de oroskänslor han framkallat.

Och den superfina eluppvärmda vattenbaljan som grannens sambo snickrat åt hästarna, har lagom till denna bistra kyla infann sig bestämt sig för att inte fungera mer. Vi har felsökt allt i hopp om att det inte var baljan det var fel på. Kablar, säkringar, grenuttag och timer har bytts ut, men näe, det är baljan som är boven i dramat… Suck! Så de senaste dagarna har det varit till att knacka is och skopa ut lite av kallvattnet innan vi fyller på med hetvatten. Flera gånger om dan. Vill ju inte att pållarna ska få kolik på grund av vätskebrist liksom. Dessbättre har granngubben just varit hit och hämtat hem baljan för att fixa till den igen. Skönt!

Fast just nu är tempen uppe på minus 13 bara. Rena rama blidvädret…

Ojdå...

Jag hann inte mer än posta förra inlägget förrän snöovädret var ett faktum. Det kom väldigt mycket snö på väldigt kort tid helt enkelt. Det kom nästan så mycket att jag ångrade att jag nånsin önskat mig snö. Lördagen ägnades i alla fall till mesta del åt snöskottning. Skotta för att kunna komma ut till hönsen, skotta så att hönsen kunde komma ut i hönsgården (vilket de i alla fall inte vill när det är snö), skotta för att kunna öppna dörrn till dynghögen, skotta för att kunna stänga portarna till ladan, skotta inuti ladan eftersom det yrt in så in i bomben, ja och så där höll det på...

När det kändes som om jag skottat armarna ur led tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en ridtur i all den fluffiga nysnön. När jag hämtade Saga ur hagen såg hon ut så här:

Borstade bort det värsta och försökte så gott jag kunde ta bort de mest besvärande istapparna. Vissa fick jag klippa bort. Ridturen gick på oplogad skogsväg och givetvis barbacka. Damen fick jobba lite i den djupa snön. Travade och galopperade så snön sprutade runt öronen. Helt underbart och jag kunde inte låta bli att skratta högt!

Väl hemma fick alla hästarna vara inne några timmar för att tina bort all is och snö. Det tror jag de var rätt glada över faktiskt.

Idag hade det äntligen slutat snöa men var iskallt istället. En underbar gnistrande vinterdag. Blev en tur med grannen och hennes ponny och grannens lilla terrier Elsa i släptåg. Elsa nådde inte att se över kanten på traktorspåret vi var på och en sväng tänkte hon bege sig "off pist". Hon insåg ganska snart att det inte var nån vidare briljant idé... Hon i det närmaste simmade i djupsnön.

Efter ridtur, barnkalas och handling for jag med familjen till Edsbyn för att hämta spån. Skönt, nu klarar vi oss ett tag.

Jaha, då återstår egentligen bara att hoppa i säng och i morrn börjar en ny arbetsvecka. Phu!

Alla hästar är skodda!!

Halleluja!

I vanliga fall brukar väl det faktum att alla hästarna fått skor på sig inte framkalla nån vildare lyckodans, men den här gången gjorde det det! För med tanke på hur Jasmin betedde sig vid förra skoningen så har vi gruvat oss rejält hela bunten. Jag, grannen och inte minst Hovis. För sist när han började spika i sömmen så röck hon åt sig bakbenen och måttade sen rejäla sparkar efter stackars Hovis som den här gången befarade att hans liv skulle hänga på en skör tråd.

Men tänk, vägen till en liten fläckig ponnyhästs bakskor går tydligen genom magen. Så snart Hovis började närma sig bakbenen på Jasmin så matade jag henne med lusern. Pellets per pellets. Och nån liten bit äpple ibland. Så snart Hovis släppte ner benet upphörde godsakerna att strömma till och jag tror att damen till slut insåg sambandet. Hon stod nämligen som ett litet ljus när sömmarna spikades i och nitades. Det gick fort och lätt och inte en gång sparkade hon efter Hovis.

Efteråt var både jag och Hovis (grannen fick inte vara med eftersom hon hade magsjuka) så lättade och glada att vi lovordade vårt teamwork och bestämde att vi, när vi kommit hem till våra respektive hem, skulle ta oss en bärs senare på kvällen och skåla för Jasmins bakskor. Jag drack förvisso ett litet glas vin istället, men skänkte ändå en varm och glad tanke både till Jasmin och till vår snälle Hovis som fixade skoningen så galant.

Halleluja! Alla hästar har vinterskor med snösulor och nu känner vi oss rustade för den kommande vintern. För allvarligt, den skulle väl komma nu?! De gick ju till och med ut med klass 1 varningar häromdan för att det skulle snöa så mycket. Men det bidde bara nån ynka centimeter. Inte mycket att varna för… Mer vill vi ha! (Och bara för det kommer väl snön att vräka ned non-stop till midsommar eller nåt. Den som gapar efter mycket osv…)

Äntligen!

Det har snöat! Det är vitt på backen. Det är ljusare, renare, kallare och leran går inte knädjup längre. Det är underbart! Jag hoppas det håller i sig och att vintern i och med detta har kommit för att stanna.

Helgen gick fort. Men det är ju liksom standard så det är egentligen inget att orda om.

På fredag hade vi middagsgäster och det var mycket trevligt. Börjar bli alltför långt mellan gångerna vi ses, men hur ska man hinna med allt liksom. En trevlig kväll med mat och prat kändes därför som en skänk från ovan.

Lördagen började tidigt för min del. Alltför tidigt. Dotra vaknade 05.12 och ville över till vår säng. Då vaknade mamman i fråga till och tankarna började givetvis snurra. Allt som skulle göras, handlas och kommas ihåg. Stressade upp mig så mycket över det där att jag fann det för gott att kliva upp när jag legat och vänt och vridit mig i en timme. Traskade ner till stallet för att ta ut Svea på en körtur bara det ljusnade. Men jag var tydligen jäkligt tidigt ute för jag hann med att mocka alla tre boxarna, städa åt kaninerna och greja med en hel massa innan jag tyckte att det var ljust nog för att våga mig ut i skogen. Emma-hund fick givetvis följa med och både hon och Svea verkade tycka att det var riktigt skoj. Svea smygökade hela tiden och ville helst trava så jag fick sitta och bromsa och bromsa. Riktigt roligt var det, men det regnade lite smått så innan jag var tillbaka hade jag blivit blöt och så kall att jag huttrade.

Efter frukost begav sig hela familjen iväg för att handla lite viktiga saker. Såsom cykellampor och reflexer att sätta på Sveas rockard. Och present som Axel fick ta med sig på kalas. Lite stearinljus, lite snacks och deodorant. Viktiga saker, alltså. Vi lämnade också iväg dotra till mormorn och morfarn för att hon skulle få lite semester från övriga familjen.

Sen red jag ut på en liten ridtur tillsammans med grannen. Genom en blöt och mörk skog där skogsmaskiner rumlat runt med stigen så den var i det närmaste oigenkännlig. Skönt att komma ut i skogen ändå, det är lyckan med en egen häst, att rida i skogen. Avslutade lördagens hästdag med att avmaska Sagan och Jasmin. Roligt att höra grannens förskräckta utrop när hon såg att jag stoppade in handen i Sagas mun för att ta tag i tungan när jag skulle in med avmaskningssprutan. Ha ha, den förskräckelsen kom verkligen från hjärtat. ”Aldrig att jag frivilligt skulle stoppa in hela handen i käften på den där draken!!” var kommentaren efteråt. Men vaddå då?

I går blev det inte lika tidig morgon och det tackar jag för. Även en mamma behöver sin sömn… Eftersom Ida under sin vistelse hos mormor och morfar blivit dålig och på vägen hem kräktes ned mormorns bil så ville grannen av någon outgrundlig anledning inte träffa mig i går… Jag fick ta en egen ridtur på kvällskvisten tillsammans med Emma. Det hade frusit på så det blev i princip bara skritt och en avslutning i klätterbacken. Väl hemma tvättade jag mugg, vilket det känns som om jag gör mest hela tiden nuförtiden. Tvättar febrilt med Hexocil och smörjer sen med Vegebomssalva. Sveas mugg är i det närmaste borta men Sagas verkar bara bli mer och mer. Jag hoppas att detta till viss del beror på olag i magen på grund av maskarna och att det nu blir bättre i och med avmaskningen. Jag håller tummarna. Hon låter mig i alla fall lyfta alla fyra nu utan de minsta betänkligheter. Min fina fina tant!

Måste bara förklara hur mycket jag älskar henne. Hon må vara en surpuppa av stora mått men det beror bara på att hon är så fruktansvärt bestämd. För när jag närmar mig henne i hagen och hon kommer mot mig med fladdrande näsborrar och mullrar kärleksfullt ända nerifrån magen, då vet jag att hon faktiskt gillar mig. Då blir jag alldeles varm i bröstet och nästan lite pirrig i magen. Min vackra älskade madam.

Ikväll fick jag möjlighet att prova de där cykellamporna i skarpt läge. Var nämligen ute en sväng med Svea och rockarden i mörkret. Lamporna fungerade finfint och gav lite ljus på vår väg. Svea tyckte det var lika kul som vanligt. Verkar som om hon är lite arbetsnarkoman den där damen också. Likt Saga alltså.

Efter körturen med Svea matade jag hästar och passade sen på att plocka av bakskorna på Jasmin. Hovis kommer i morrn och med tanke på hur dåligt det fungerade förra gången ville jag underlätta lite både för Jasmin och för Hovis genom att göra en del av arbetet. Jasmin skötte sig bra när jag söm för söm tog av hennes skor. Hon fick massor av beröm hela tiden. Och äpple. Jag hoppas hon sköter sig i morrn också!

Jag är bekymrad

Över min vackra Saga-madam… Hon har sedan igår helt plötsligt börjat trixa när jag ska lyfta ena bakbenet. När jag kommer med hovkratsen lyfter hon benet och gör sig redo men när jag tar tag i benet ställer hon ned det hårt och bestämt. Inte på ett elakt sätt utan mer som ”men ta inte där!” Vad tusan kan det vara? Hon rör sig som vanligt och jag får klämma och känna överallt på henne utan sura miner (eller ja, det är ju Saga vi pratar om, hon ser ju sur ut nästan jämt, men inte extra sur då). Funderar på om det kan vara muggen som stör henne. För jo, även Saga har fått mugg nu, på tre ben av fyra. Suck, stånk och stön. Jag hoppas att det är muggen som stör henne, för vad det annars skulle kunna vara oroar skiten ur mig. Ger det några dar för att se om det blir bättre.

Riktigt bra kan det väl knappt bli förrän det blivit nån vettig vinter. Det är lerigt som fan i hagen och givetvis som lerigast där de står som mest, vid höhäcken. Finns inte så många fler ställen att ställa höhäcken på heller så det får vara så här tills det fryser på. Som tur är använder de sin torra ligghall frekvent och även den del av hagen där det inte är lera upp över kotorna. Men som sagt, där maten står där ser det inte trevligt ut…

Inatt får de sova inne för att torka upp ordentligt och vi har tvättat flickornas ben ordentligt med Hexocil och hoppas att muggen ska gå tillbaka lite. Sen håller jag tummarna för att det blir minusgrader och snö snart. Ser faktiskt lite lovande ut till månadsskiftet, jag hoppas det inte ändrar sig. Det går ju knappt att rida ordentligt heller. Vår bästa och mest använda ridväg, där det i princip inte är någon trafik alls, är så blöt och vattensjuk att man inte gärna rider i nån snabbare gångart än skritt. Ridbanan är än värre. Tänk att man aldrig blir nöjd! Antingen är det för hårt eller så är det för löst… Snälla vintern, KOM nu!!!

Odlingsåret 2012 (på min egen lilla teg)

Dags att summera hur det gick med mina odlingar under säsongen 2012. Känns lite typiskt att det var sämsta odligssäsongen på mycket länge just det året då jag bestämde mig för att prova för allra första gången. Men så är det. Så förlåt alla andra odlare, att denna säsongen blev skit är förmodligen mitt fel…

Rabarbern växte, på grund av klåfingriga höns, skit och ingenting. Jag tror faktiskt att den till och med gick och dog. Jag ber med knutna händer att den ska piggna på sig till nästa år. Känner mig tveksam.

Äpplena var få och de stackare som ändå tog sig blev prickiga och fula. Det blev alltså ingen syrlig god äppelsaft eller rosa mjukt äppelmos.

Salladen blev angripen av miljarder med sniglar och det var schweizerostliknande sallad vi fick plocka in. Men god var den i alla fall. När vi sköljt bort sniglarna alltså…

Broccolin växte fint och blev mycket krispig och god. Det tyckte tydligen även alla gröna larver som lyckligt huserade på den. Men jag plockade bort alla dessa larver och serverade de till hönsen. De tyckte att larverna var goda. Kommer inte att odla broccoli nåt mer, tror jag. Den tar stor plats och tar lång tid på sig och när det väl blir nåt blir det inte så mycket. Visserligen gillade kaninerna bladen, men ändå.

Hinkpotatisen blev god men jag har insett att jag behöver sätta mera för att få flera. De där stackars hinkarna härbärgerade inte många portioner.

Morötterna skötte sig fint och blev både stora och mycket goda. Nästa år ska jag sätta fler morötter! Mums!

Jordärtskockorna har jag inte skördat några än. Jo, i slutet på sommaren grävde jag upp en som var stor som en vindruva ungefär, inte mycket att stoppa i potatismoset alltså. Jag hoppas de växt på sig lite nu. Ska täcka med lite halm och odlingsväv så att det blir möjligt att skörda även i vinter.

Så där ja. Blev ju ingen vidare skördefest av det där… Men skam den som ger sig! Till nästa år har jag redan satt vitlök och hoppas på en rejäl skörd. Vitlöken ska tydligen gro lite i jorden innan den riktiga vinterkylan kommer för att sen sätta fart när värmen kommer tillbaka igen. Skördedags redan i juli. Ska bli intressant att se hur mycket det blir.

Något som jag också är lite sugen att prova till nästa år är bondbönor. Funderar på om vi inte ska bryta till ett riktigt potatisland nästa vår och låta pärerna samsas med lite bönor. Tror det blir bra. Kruxet är bara att jag vill så himla mycket och hinner så himla lite så vi får väl se hur det blir med den saken.

Bättre kvot

Jihooo! Skickade iväg några tussar av det nya höet på analys. Inte kanonvärden men betydligt bättre än förra lasset. Kvot på 4,4 istället för 2,2. Skönt! Slipper jag ge så satans mycket proteinkoncentrat och då blir det ju dessutom bättre för plånboken också. Härligt!

En mörk helg

I vår bekanstapskrets har två personer lämnat jordelivet denna helg. Båda två i på tok för unga år. En till följd av sjukdom och en på grund av en ofattbar olycka. Det känns fruktansvärt onödigt och ledsamt och jag lider verkligen med deras familjer som fråntagits sina älskade. Man blir verkligen påmind om vad skört livet kan vara och vad snabbt vardagen radikalt kan förändras.


Här hemma i vår lilla enkla vardag har vi lyckats med att städa ladan. Den har efter diverse pannbyten och sadelkammarstädningar blivit belamrad med hur mycket grejer som helst. Vi har knappt tagit oss fram utan att steppa sidvärts liksom. Nu blev det välstädat och så mycket plats att jag med lätthet kan köra in Sveas rockard och faktiskt till och med välja och vraka på vilken plats jag vill parkera den.

Jag har hunnit med att rida Saga både lördag och söndag och underlaget har varit så pass bra att vi kunnat göra även annat än att bara skritta.

I dag invigde jag och Svea hennes nya sele och hennes lilla rockard. Selen passade perfekt. Skacklarna som gubben min förlängt blev perfekta och svängeln fungerade klockrent. Jag är verkligen nöjd! Och jag tror att Svea blev väldigt nöjd över att återigen få dra en vagn. Hon var pigg som en pelikan och ville helst trava hela tiden och helst trava jättefort! Jag ville ta det lite lugnare så jag fick sitta och bromsa nästan hela tiden. Svea är för övrigt lugn med allt och jag tror inte det finns nästan nåt som kan få henne att tappa fattningen. Jag gillar henne mer och mer för varje dag.

Synd att hon har mugg på tre av fyra ben och rätt rejält med mugg på bakbenen. Jag tvättar och smörjer och låter henne stå inne några timmar om dagen för att riktigt få torka upp om benen samtidigt som jag hoppas att det snart ska bli minusgrader och frysa på så att hon slipper all satans lera. Men ser ut som om det ska bli plusgrader ett tag till. Suck.

Selen 

Svängeln

Ida fick följa med efter att jag testat att Svea var lugn att köra

Eftertanke...

Den här dagen har genomsyrats av eftertanke och en påminnelse om att man aldrig ska ta de man älskar för givet. Allt kan förändras så fort. Jag tänder ett ljus ikväll, tänker på de som förlorat någon älskad och känner mig oerhört tacksam att jag har de mina hos mig.

Tankar om döden

Har haft en hästfri dag idag då grannen fixade med pållarna. Det är så skönt att emellanåt slippa tänka på alla måsten i stallet och faktiskt istället kunna ägna sig åt att bara umgås med barnen. Ge de uppmärksamhet och närhet. Att ha tid och diskutera saker och ting med dem och höra vilka funderingar och tankar de har. Barn har ju så härligt sätt att se på saker och ting och genom att få ta del av det känner jag mig lite som ett barn på nytt själv.

Hur barn tänker och uppfattar och bearbetar saker och ting funderade jag rätt mycket på häromdagen. Samtidigt som jag också funderade på ifall jag är onormalt okänslig eller på nåt sätt opsykologisk mot mina barn. Eller om det är andra som krånglar till saker och ting i onödan.

Ämnet som var uppe och snurrade i min hjärna var hur man ska låta barn få lära känna döden. Tänkte på det i och med att jag hörde ett samtal mellan två mammor som medvetet mörkat för barnen att nåt älskat husdjur dött. Mammorna var rädda att barnen skulle bli ledsna och förtvivlade och därför sagt att djuret istället hade flyttat. För mig skulle det inte kännas riktigt okej. Jag vill vara ärlig mot mina barn och jag vill att mina barn ska lära sig att döden är nåt naturligt och en del av livets gång. Leva och dö hör ju trots allt ihop.

Våra båda barn har fått se döda höns, döende höns (skadade och sjuka som vi sedan tagit bort) och de är också väl medvetna om att kaninerna vi föder upp så småningom ska slaktas. För de är det inget konstigt. Vi förklarade för dem varför vi var tvungna att ta bort Tor och om det ansvar man tar på sig när man skaffar djur att man måste se till att djuren får slippa lida när de börjar bli gamla och sjuka. För mig är det oerhört viktigt att mina barn förstår det. Det är en del av ett sunt djurägande, och om mina barn skaffar sig djur när de blir äldre vill jag att det där tänket finns med hela tiden. Döden är inte farlig, ett dött djur lider inte.

Barn är dessutom så öppna i sinnet och har så lätt för att acceptera saker och ting att jag tror att det istället är vi vuxna som gör döden till ett problem genom att mörka, försköna och ljuga. Om vi istället finns där för barnen och visar de att det är okej med smärta, ilska och gråt över den förlust som ett dött älskat husdjur för med sig så tror jag att det kan vara lättare för barnen senare i livet när de lider större och viktigare förluster. Barn är så öppna och så anpassningsbara att jag tror att de har lättare att se naturligt på så svåra saker som döden bara vi vuxna ser till att inte komplicera det hela.

Som i höstas, när tiden för att ta bort Tor började närma sig, och jag lite försiktigt (och lite väl inlindat, det medges) förklarade för Axel att nu är Tor gammal och snart kommer vi vara tvungna att låta honom somna in. Vid de orden tittade Axel förvånat på mig och sa: ”Va, skulle vi inte slakta honom?!” Och jo, det var väl så resonemanget gick, skulle vi skicka honom till slakt eller låta en slaktare komma hem osv. Det hade ju givetvis Axel snappat upp och även accepterat.

Eller som en vän berättat om en pojke som befann sig på sjukhuset där hans farmor just dött. En läkare såg pojken och tänkte ta hand om honom lite extra och gick fram till honom och sa: ”Jag hörde att din farmor just gått bort.” Varvid pojken svarade: ”Gått bort?! Nä, hon dog ju!!”

Vad menar jag i slutändan med mitt infernaliska svammlande då? Jo, jag tror, att bara vi är ärliga med barnen och inte själva gör döden till nåt oförståeligt och hemskt så tror jag att barnen får lättare att förstå och hantera döden. Döden är trots allt nåt naturligt och ju mer vi försöker skydda barnen från att komma i kontakt med den ju jobbigare blir det för dem den dagen de väl gör det.

Tänker jag helt tokigt? Blir mina barn traumatiserade kaninkramare när de blir vuxna? Eller de kanske blir helt normala trots allt? Önskar man hade facit...

Plötsligt händer det!

Ja, tänk hur det kan bli. Efter att i flera veckor ha våndats, dragit mig för och skjutit upp det så gick jag helt plötsligt ut i sadelkammaren igår kväll för att börja städa! Men kors i taket och halleluja!

Och halleluja vad mycket rammel det ryms i en ynka lite sadelkammare! Rensade ur allt rammel och slängde högvis med gamla tyglar, grimmor, sadelgjordar och tomma fodertillskottsburkar. Varför sparar jag på så mycket skit? Fotade det skit som var i lite bättre kvalité och skick och tänker sätta ut på annons, genererar väl alltid nån krona.

Efter att ha rensat ur, kastat, delat upp saker som ska vara kvar, och dammsugit sadelkammaren började jag återigen fylla den. Fast den här gången med saker som kommer att användas. Hann dessvärre inte klart och har fortfarande massor att göra. Ska slå mitt kloka huvud ihop med grannens kloka huvud för att klura ut lite fiffiga extra förvaringslösningar så ska det nog bli riktigt bra det där innan det är färdigt. Före- och efterbilder kommer.

Passade på att tömköra Svea en sväng före middagen igår också. Eftersom det började frysa på blev det bara några få varv. I vänster gick det bara bra men i höger ville hon voltstarta och ställa sig utåt. Jobbade en hel del med att försöka få henne att ställa sig åt rätt håll. Blev marginellt bättre men avslutade när det började lossna lite då jag inte ville traggla för mycket med henne, ovan som hon är vid sånt där ridhästtjafs.

Oooops!

Det visade sig att skacklarna var ca 20 cm för korta så idag har min händige man kapat och svetsat och förlängt och grejat och i morrn är nog rockarden klar. Tänk vilken tur jag har som har en sån händig karl! Blir förmodligen en körtur med lilla Svea till helgen skulle jag tro.

Igår var det stenhårt i backen och jag och grannen var ut på en lång skrittur. Visst kan man jobba hästarna i skritt också men lite trist är det allt.

Idag däremot var det inte lika hårt så idag har jag både travat och galopperat. Grannen var dessvärre sjuk så  det blev bara jag och Sagan idag. Tanten blev taggad som bara tusan så fokus fick ligga på att få henne att varva ner och lugna sig mellan galoppfattningarna. Vilka hon för övrigt tog genom att kasta sig iväg... Blev till att försöka ta det lilla lugna och bättre blev det under turen men inte helt bra. Förståeligt. Klart hon har en hel massa spring i benen efter allt jäkla skrittande.

Före ridturen, inte så taggad här, men efter en galopp då jäklar!

Tidigare idag var jag ut och promenerade med Svea och Emma. Ida fick rida och det gick lika bra som vanligt. Tyvärr upptäckte jag att Svea har mugg. Bara lite på frambenen och lite mer på bakbenen. Kan ju vara därför hon svullnat av och till också. Nu var hon inte svullen men märkbart besvärad av allt mitt pillande. Tvättade därför noga och lät henne stå inne och torka ordentligt några timmar. Nu är det ju lerigt och jävligt i hagarna igen också så det blir ett slit att få bort muggen. Ska inhandla bättre preparat bara så ska vi väl få ordning på det hela.

Vi har för övrigt fått en jäkligt flådig vattentunna åt pållarna också. Det är grannens sambo som snickrat och grejat och nu har hästarna en eluppvärmd vattentunna som är så jäkla snygg att det nästan känns som om det är förskadligt att ställa den ute hos hästarna. Måste knäppa kort nån dag och visa härligheten.

Har slappat ganska mycket i helgen. Kändes som om det behövdes. I fredags firade vi min fars födelsedag och käkade därför middag hos mor och far. Därefter spelade vi spel och drack nån öl med grannarna. I monopol lyckades jag få ihop en rejäl slant men då ville de andra helt plötsligt inte spela längre?! Det var sent och de skulle sova? Ja eller huuur.....!

I lördags somnade jag på vardagsumsgolvet tillsammans med barnen. Aj, det märks att man inte är tjugo längre...

Slapparkväll

Ikväll har jag, tack vare grannen och min man, varit bara hemma och myst med barnen hela långa kvällen. Grannen fixade med hästarna och mannen min ville helt plötsligt åka och simma med Emma i mitt ställe. Inte mig emot. Det var himla mysigt att kunna sitta i soffan och vara nära och kramas med mina underbara ungar en stund.

Nu väntar mera mys i soffan till en film.

Svängel och sele

Sitter i soffan och myser med lite tända ljus. Barnen har lagt sig och så har också tystnaden i detta hus. Skönt.

Skyndade mig hem från jobbet idag för att hinna med en liten ridtur innan det blev alltför mörkt. Sagan och jag tog med oss Emma och nöjde oss med en vända i klätterbacken. Efter den vändan var det mörkt. Jag är så glad att vi har den där backen så himla nära. Den är perfekt om man inte har tid eller ork till en längre ridtur eller ifall det, som nu, är så hårt i backen att något snabbare än skritt inte är att tänka på. En eller ett par vändor i vår underbara klätterbacke och hästen är väl motionerad ändå.

Efter ridturen provade jag selen på Svea. Den ser ut att passa bra och till helgen ska jag prova den tillsammans med rockarden. Då kommer det bättre bilder också.

Förhoppningsvis behöver skacklarna ej förlängas och det enda som behöver göras innan det blir premiärtur med rockarden är att svetsa på svängeln. För min gubbe har tillverkat en sån idag! Titta vilken händig karl jag har!

Undra om han inte ska slå sig på att bli svängel-makare... Nån som vill köpa?

Efter det var klart i stallet hade jag lyxen att få sätta mig vid dukat bord och det visade sig att svänglar inte är det enda min gubbe är en fena på att tillverka. Han bjöd nämligen på en gudomligt god köttfärslimpa. Till och med ungarna åt som små ponnyhästar.

Nåt som jag tänkt på de senaste dagarna är att, trots att jag saknar finaste StorTor enormt mycket, så känns det jättebra i mattehjärtat att han slipper uppleva detta stenhårda och vassa knöggel som nu är i hagen. Jag tvivlar att hans skraltiga ben hade klarat av det så bra. Känns skönt att inte behöva oroa mig över det. Det svåraste beslut att ta är också det mest ansvarsfulla, att se till att ens älskade djur slipper lida på ålderns höst.

Som ett barn på julafton

Så känner jag mig just nu!

För selen har kommit och jag ska just packa upp och inspektera! Spännande!

Gluggeliglugg

Det är inte lätt när tänderna sitter löst och sitter lite huller om buller i munnen. Han säger själv att det är lite besvärligt när han ska äta. Men det hör ju till det där...

Helgen var extra lång för mig den här gången eftersom jag var ledig även på fredag. På nåt konstigt vis var den ändå försvinnande kort. Det går verkligen fort när man har roligt. Har hunnit med en hel del i alla fall och jag känner mig nöjd. Även om det inte blev nån sadelkammarstädning den här helgen heller...

Däremot har jag hunnit med att rida de tre lediga dagarna. Svea har promenerats med och även Emma har fått rejält med motion. Har hämtat spån, mockat ur ligghallen och fyllt den med nytt spån. Kollat på och fotat saluponny åt en vän. Inhandlat betfor och fått bekräftat att det minsann går att lura i en lagran ponnytant maten med hjälp av den. Tur det slipper jag bekymra mig över proteinbrist på lilla Svea. Däremot har jag börjat oroa mig lite över att det återigen är lerigt vid foderhäcken och Sveas ben svullnar lite av och till. Tror egentligen inte att jag behöver bekymra mig så hårt, men ändå. Är väl född sån...

Har även umgåtts med goda vänner och ätit och fikat gott och diskuterat livets väsentligheter och oväsentligheter.

I fredags red jag min fina Saga på ridbanan här hemma. Underlaget funkade så pass bra att jag till och med vågade mig på att öva lite galoppfattningar. Gick hur bra som helst och efter ett tag lyckades jag få min energiska häst att vänta lugnt och sansat på mina hjälper istället för att braka iväg i galopp när hon tyckte det var dags. Hon är så härlig när hon är så där lyhörd!

Nu längtar jag till nästa helg!

Pärer = blä

Saga och Jasmin äter ordentligt sitt nya foder. Svea däremot äter inte sin mat som en duktig flicka… Tydligen tycker hon att potatisproteinet smakar blaj och väljer därför att försiktigt pilla ut lusernpelletsen och lämna resten. Inte bra inte bra. Tänkte att det kanske berodde på att hon hade svårt att få i sig den mängden det blev vid varje fodertillfälle och gav henne därför en halverad giva morse för att se ifall det gick bättre för henne att äta. Med tanke att hon skulle få nästa halverade giva på eftermiddan. Men näe… Hon smaskade ganska bra i början men när väl pelletserna var uppätna så avtog ättakten och till slut stod hon bara och tittade. Suck!

 

Ikväll överlistade jag dock den kräsna lilla tanten när jag rev ett äpple som jag blötlagde tillsammans med käket. Hon smaskade i sig alltihopa utan knot. Funderar därför på att inhandla en säck betfor och blötlägga lite sånt i rikligt med vatten och sen hälla det där vattnet över lusern och potatisprotein. Då borde det väl smaka lite bättre?! Som hästägare har man ständigt nåt att oroa sig över eller fundera på...

 

Svullnaden i hennes ben går upp och ned och jag tror att den uppkommer till största delen på grund av att hon står stilla. Väntar nu med spänning på att selen ska komma, har ju redan väntat i en halv evighet känns det som. När selen kommer ska damen få röra lite mera på sig.

 

Annars är underlaget för ridning minst sagt varierande för tillfället. Slask, glashalt, stenhårt eller en massa snöklamp. Det värsta är snöklampet. Broddar har vi nämligen men inga sulor än och när hästarna bygger snöstyltor under hovarna är det inte roligt att rida. Inte fasen förväntade vi oss en så här tidig vinter inte!

Bitter eller...?

Hände nåt annorlunda igår som jag fortfarande har lite svårt att släppa.

Jag blev ustkälld efter noter. Som tur var satt jag inne i bilen och damen som skällde på mig befann sig utanför min bil så jag hörde aldrig vad hon sa. Däremot syntes det ganska tydligt vilka svordomar hennes mun formade.

Kom åkande i min lilla bil och uppmärksammade en äldre dam med rullator som stod vid ett övergångsställe och snurrade. Väluppfostrad som jag är stannade jag givetvis så att hon skulle kunna passera. Det gillade inte damen. Med häftiga armrörelser vinkade hon och menade att jag skulle köra. När jag lite frågande svepte med handen och visade att det var fritt fram att gå började tanten veva alltmer frenetiskt med armen samtidigt som hennes rödmålade mun med glasklar tydlighet spottade ur sig diverse svordomar. Jättearg var hon. Jag fortsatte min färd men såg i backspegeln att hon knatade över vägen ändå.

Jaha tanten... jag ber så hemskt mycket om... ursäkt...? 

Nya smaker

Var iväg tillsammans med grannen och hämtade det nya fodret idag. Potatisprotein och en annan sorts lusernpellets med högre proteinhalt. Damerna i stallet var inte direkt förtjusta i den nya dieten, men efter lite handmatning, äppelbitar och en timma tillsammans med käket hade de petat i sig det ändå. Ska bli spännande att se hur potatisproteinet fungerar i det långa loppet.

Jag hoppas Sveas ben ska bli bättre när hon slipper sojan. Hennes ben svullnar av och till men de brukar bli bättre av rörelse. Häromdagen var alla benen helt utan svullnad och jag blev glad och lugn, men dagen efter var alla fyra svullna igen. Det som ändå lugnar mig i det hela är att alla ben är drabbade och att svullnaden går ner när hon får röra sig lite. Hon har heller inte haft nån feber på hela tiden. Jag hoppas det är sojan som är boven, för då borde det snart ge sig.

Annars är det hårt i backen och en hel del skritt som gäller. Längtar efter ordentligt vinterväglag faktiskt. Packad snö är underbart att rida på!

På ridbanan förra vintern

I helgen lyxade vi till det min man och jag. Han fick av mig när han fyllde en övernattning på Södra Berget i Sundsvall med tillhörande spa-vistelse och tre rätters middag. Perfekt även för att fira vår bröllopsdag. Vi har  ju snart varit gifta i ett helt år, gubevars! Så på fredag ångade vi upp till Sundsvall, sippade lite finvin på hotellrummet innan vi knatade vidare till Spa:t. Badade kallt och varmt och bastade och njöt för fulla muggar. Helt underbart. På kvällen åt vi goan mat. På lördag sov vi länge innan vi smaskade i oss en härlig hotellfrukost och drog hem igen. Väldigt skönt att få rå om varann helt ostörda från ungar och djur ett litet tag. Även om man som förälder är rätt skadad och längtar efter ungarna i samma sekund som man inser att man faktiskt är fri dem. Konstigt det där...

Ett stort tack till grannen och mamsen, som tagit hand om hästar, kaniner, ungar, katter och hund! Utan er vore allt så himla mycket krångligare liksom... Tack!

En klippa

Fina snälla Svea som så lugnt och tryggt bär runt på mina barn.

Vatten, gegga och pärer

Givetvis hann vi inte med sadelkammaren denna helg. Efter en lite längre ridtur på söndagen så kände vi oss frusna och lite hungriga och bestämde att sadelkammarstädning får vänta ett tag till. Men inte blev jag sysslolös för det. Passade istället på att städa ur hönshuset riktigt ordentligt. Allt strö kastade jag ut och sen dammsög jag hela hönshuset. Välbehövligt, det var riktigt äckligt därinne. Ankorna visade sig nämligen vara ena riktiga slaskpellar och har drällt vatten överallt i hönshuset så det riktigt kippade om fötterna när man gick där. Ohållbart. Albert och Herbert fick därför ett eget litet ankhus bredvid hönshuset med en alldeles egen utegård. Ankhuset är givetvis anpassat för vattendrällande ankor med en lägre avsats för vattenslask och mat, och en lite högre avsats med torr, varm halm att ligga i. Värmelampa när det blir kallt och belysning för oss människor. Skönt för grabbarna också att slippa riskera få stryk av de två rabiata hönsmammorna vi för tillfället har. Så snart nån anka kommit lite för nära de små kycklingarna har de fått sina fiskar varma, stackringarna. Det blev riktigt fint både i ankhus och i hönshus.

Ankhus

Nystädat hönshus

Nog för att ruggande höns brukar kunna se lite jävliga ut, men den här tar nog priset...

Houdanhönan Fröken Fluff, vit och inte godkänd för utställning i Sverige. Ska alltså inte avlas på heller.

 Foderhäcken i hagen flyttade vi till en lite torrare plats och nu hoppas jag på att den platsen inte blir lika sörjig av gegga som den andra. Alla hästarna fick sova inne natten mot söndag för att torka upp ordentligt och på morgonen, innan foderhäcken flyttats, släpptes de ut i en av beteshagarna som inte är lerig. På eftermiddagen fick Svea gå där själv när de andra gick ut i den andra hagen eftersom jag är lite bekymrad över hennes ben. Hon fick dessutom sova inne en extra natt. I går när jag tog in henne var hon som vanligt i frambenen och betydligt mindre svullen i bak. I morse var hon svullen i alla fyra igen, förmodligen för att hon stått stilla hela natten. Suck! Idag har hon fått gå ut i den vanliga hagen får vi se vad hennes ben gillar det. Kan ju vara en kombination av stillastående och lera upp över kotorna som gjort att hon svullnat.

Svea på favoritplatsen

Lervälling...

Kan även vara en reaktion på fodret. Soja kan vara lite osnällt mot magen så därför är jag glad att jag hittat ett nytt fodermedel, potatisprotein. Det innehåller i princip bara protein, mycket protein på liten giva och det ska vara snällt mot magen. Så med potatisprotein, lusern och yttepytte sojamjöl har jag fått till riktigt hyfsade foderstater till alla tre trots det kassa värdet på höet. Återstår också att se ifall hästarna vill äta av det… Ska inhandlas så fort som möjligt. Hittade en återförsäljare i Söderhamn som tagit hem en säck åt mig.

Nu ska jag smaska i mig lite middag innan jag tar Svea-häst, Emma-hund och grann-tant med mig på en liten promenad.

Dagens To-Do

Har varit vaken alldeles för länge redan. Typiskt att ungarna inte har förmåga att skilja på vardag och helg... Mannen har varit på galej och sovit borta så jag hoppas att han ger mig sovmorgon i morrn. Skulle inte förvåna mig om barna sover som klubbade sälar till nio då.

Idag ska jag försöka göra nån ställning med hagen. Det regnar kopiösa mängder och hagen ser ut därefter. En enda sörja bara. Igår var Svea dessutom tjock i alla fyra benen och jag misstänker det har med all jävla gegga att göra. Nåt måste göras. Till att börja med får hästarna sova inne inatt för att torka upp ordentligt. Sen ska antingen foderhäcken flyttas till en torrare plats eller så ska vi fylla upp med nåt på den befintliga platsen. Vad som görs återstår att se. Jag är i alla fall väldigt glad över att ligghallen är torr och fyller sin funktion mycket bra. Ströade lite där igår med kutter och idag ska ytterligare balar kutter inhandlas för att ströa upp ännu mer. Då blir det mjukt och varmt åt pållarna.

I helgen är det också meningen att jag och grannen Madde ska städa upp i sadelkammaren. Där ser ut som sju svåra år och jag har inte gjort nåt åt den sedan Axel föddes. Har helt enkelt inte prioriterat den bland alla andra måsten. Men nu är det banne mig dags. Vi är ju två som ska samsas om utrymmet så en rejäl omorganisation är på sin plats.

Jag saknar Tor. Så fort jag skänker den minsta tanke på hästar, stall eller hage får jag en mörk känsla av sorg och förlust i bröstet och jag kan verkligen inte förstå att jag aldrig mer kommer kunna luta pannan mot hans hals och insupa värmen, doften och lugnet. Han var väldigt bra på det viset Tor. Stod tålmodigt stilla och lät mig hållas när jag ville ha tröst och närhet. Saga däremot, är inte vidare förtjust i sånt där fjolligt kläng utan blir mest irriterad. Hon verkar ha lugnat sig i sin längtan efter Tor i alla fall. Ropar inte längre efter honom och står inte längre och spanar bortåt vägen ifall han skulle dyka upp snart. Men hon ser lite ensam ut. Hon och Tor hängde ju ihop som ler och långhalm. Jag tror också att hon är lite rädd att fler av hennes polare ska försvinna omotiverat då hon ropar som sjutton om man tar ut nån av ponnysarna ur hagen. Det lugnar sig väl det med.

Nä, dags att utfodra huliganerna innan det är dags att bege sig ut till dagens bestyr.

Hipp hipp hurra...

...till vackra Emma som fyller 9 år idag!

Givetvis har det blivit något extra ben och några extra varma kramar från matten.

Han har vandrat vidare...

Så kom då dagen. Den som jag bävat för så länge. Dagen då fine gamle Tor fick lämna jordelivet och fortsätta beta på de evigt gröna ängarna. Han fattas mig. Han fattas Saga. Hon står i hagen och spanar efter sin bäste vän och ropar på honom. Det skär i hjärtat. Och hur jag än tittar ut över hästhagen så ser jag mest bara allt tomrum som blev över efter att Tor försvann.

Jag går sönder litegrann inombords och ifrågasätter mitt val att skaffa djur. Gör så ont när de lämnar mig.

Älskar dig min trogne vän, tack för allt!

Nästa vecka blir det enbart morötter

Känns det som nu i alla fall.... Efter en hel helg med fikabröd som huvudsakligt födointag skulle vi behöva en veckas avgiftning tror jag. Morötter och nån enstaka tomat till middag. Och vatten.

Vi har firat födelsedagsbarn hela helgen. Ida har ju fyllt sina 3 år och så smällde maken i med 35 så det har vankats tårta i flera omgångar. Gott är det men blir lite väl mycket efter ett tag.

Idag var det kalas för barn och eftersom jag tyckte att ponnyridning var det absolut bästa som fanns när jag var liten så ordnade jag givetvis lite ridning för barnen. Svea traskade tålmodigt runt på ridbanan medan barnen turades om att rida. Det syns på Svea att hon har varit med förr, hon visste liksom vad som krävdes av henne. Jag är oerhört nöjd över att ha fått tag på en så utomordentligt trevlig ponny.

Nu ska jag sätta mig i soffan och ta det lite lugnt en stund innan jag höpper i sängen. I morrn är det måndag...

Tiden går fort

Har nyss gjort tårtor. Liten Ida fyller tre år idag. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid sen den här resan. Känns som i går.

Idag fick Ida en ny säng. Hon hade önskat sig en stor säng som Axel har och menade då en hög säng som man kan ha en koja under. Igår kväll fixade jag och T till det och nu har damen en hög säng med koja under. Några till fina och välbehövliga saker till sitt rum fick hon också. I helgen blir det kalas.

På hästfronten är det projekt lära-Jasmin-lyfta-på-bakhovarna som pågår. Det visade sig nämligen att hon inte var den lättaste att sko så igår när hovslagaren var här jobbade han sig blanksvettig och högröd i ansiktet. Tänk att Jasmin, som varit så foglig och lugn hittills kunde hitta på så mycket ofog! Men, hon är säkert inte särskilt van vid att bli skodd och nu är det öva som gäller. Redan igår blev det övning i skarpt läge eftersom hovis med varm hand överlämnade iskruvande av brodd åt mig och grannen. Fram gick det bra men bak blev det lite dragkamp och lite försök till lyft-av-fläckig-ponnyhäst. Men ändå inte på värsta viset och jag tror hon kommer lugna sig bara hon blir mer van. Men dragkampen har satt sina spår i min otränade kropp. Har träningsvärk i stort sett överallt. Hovslagaren var väldigt ofärdig idag när han kom för att sko Saga-tanten....

Ridning hinner jag inte med i nån större utsträckning just nu men som tur är har jag två härliga grannar som gärna tar ut tanten på nån tur då och då. Underbart! Slipper jag ha dåligt samvete för att Sagan får stå och Sagan slipper stelna till. Nån gång lugnare det väl ner sig så jag hinner rida lite mer också...

Hur smakade kaninen då? Jo, den var inte dum. Smaken var inte direkt framträdande, ungefär som kyckling. Men känslan var en rejälare köttigare konsistens. Ser fram emot att prova mig fram med de olika kaninrätterna. Så här såg första rätten ut:

Grym och blodtörstig

Bekymrar mig lite över svaret på träckprovet som kommit. Saga och Jasmin har mask och Svea har det inte. Jaha, får börja i en annan ände med att få tillbaka lite muskler på lilla ponnytanten när avmaskning inte lär hjälpa. Jag hoppas lusern och sojamjöl samt lite bakjäst varje dag ska göra susen. Koll av tänder står väl också på agendan. De andra ska dock avmaskas och jag funderar lite på hur jag ska göra för att mina marker ska återhämta sig från parastittrycket... Det är mycket och tänka på när man är hästägare...


I går blev det dags för första kaninslakten. Egentligen några veckor för sent men dygnet har tyvärr inte mer än 24 timmar så det blev nu. Passade bra då T höll på med pannbyte, Axel tillbringade helgen med morfar och Ida fick vara med mormor.

Känns bra att ha det gjort och nu ligger det fyra kaninstekar i frysen. Den femte ligger i kylen och väntar på att stoppas i grytan. Ska bli spännande att smaka.

Somliga tycker att vi är grymma och blodtörstiga.

Själv tycker jag att vi är djurvänner av stora mått.

Våra kaniner har levt på gräs, hö och säd. De har tillbringat sina dagar utomhus, betat gräs och vilat utsträckta i solen. Vi har plockat grenar, löv och örter till dem. Klappat och hanterat dem varje dag. När domedagen för dem är kommen avlivas de snabbt och det görs av någon som de känner och är vana att hanteras av. De hinner alltså inte bli rädda utan vet absolut ingenting innan livet helt plötsligt är över. En död kanin lider inte.

Om man då jämför det med de kycklingar man kan handla i små behändiga påsar i frysdisken på mataffären… De har levt hela sitt korta liv tillsammans med tusentals andra kycklingar instängda utan tillstymmelse till frisk luft och solstrålar. De växer så oerhört fort att deras kroppstyngd många gånger gör att de får problem med sina leder och en stor del av dem kan till slut inte gå. I Sverige, där djurskyddslagstiftningen är bättre än i övriga världen, får uppfödarna hålla 20 kg kyckling per kvadratmeter yta. Vissa anläggningar får dock ha upp till 36 kg kyckling per kvadratmeter, dock inte mer än 25 djur på samma kvadrat. Det blir nog rätt trångt innan det är färdigt… När det är dags för slakt är det ofta maskiner som plockar djuren och det mesta sker maskinellt. Nog stressas de djuren innan de döden dör allt. Även om man försöker göra det så humant som möjligt så går det inte att frångå att det är en industri vid pratar om. Så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt för att göra det så kostnadseffektivt som möjligt.

Så de som tycker att vi är grymma och blodtörstiga som slaktar och äter våra egenhändigt uppfödda kaniner, men som själva gladeligen går till frysdisken och plockar upp en påse kycklingfiléer från gödkyckling till fredagsmiddag, bör verkligen tänka en vända till.

Ponnyridning

Häromdagen var det premiär för Svea att agera ponnyridningshäst. Sadlade henne med den lilla sadeln jag fått av en snäll arbetskamrat och som passade skapligt på Svea förvånande nog. Dessvärre kommer hon (förhoppningsvis) snart att ha växt ur den… Ja ja..

Sen gick vi ut på ridbanan och Ida fick hoppa upp. Väl där uppe blev min lilla tös helt plötsligt livrädd och började gallskrika. Inte förrän hon fick hålla mig i handen lugnade hon sig och då kunde vi prova på att skritta lite. Gick fina fisken och Svea knatade på så snällt. Efter en stund blev Ida lite modigare och släppte min hand och ville till och med rida fortare. När jag tyckte att det räckte tyckte Ida inte att det räckte och det bådar ju gott inför framtiden. Svea är väldigt lätt att ha att göra med men visar lite ponnytendenser ibland och tycker nog inte att det är alltför roligt med ungar i stallet. Men det är verkligen inte på värsta viset och hon behöver absolut inte stå ut med ungar och ponnyridning för jämnan.

Nu längtar jag efter att selen jag beställt kommer och tills rockarden modifierats lite så jag kan börja köra liten travarponny. Ska bli så himla roligt att köra igen! Det som behöver modifieras på rockarden är en svängel som ska monteras och förmodligen behöver vi förlänga skaklarna en aning. Det är ju en himla tur för mig att jag har en så snäll man som dessutom är svetskunnig!!

Svängel för de som inte vet, är en rörstump som sitter framtill på vagnen mellan skaklarna. Den är fäst i en bult i vagnen, och draglinorna, som går från hästens sele, fästs i svängeln och det är alltså i draglinorna och svängeln som dragandet sker, inte i skaklarna. Svängeln rör sig fram och tillbaka i takt med hästens rörelser vilket gör att vagnen går stadigt. Skulle hästen dra med bara skaklarna så skulle vagnen börja vobbla i takt med hästens rörelser istället. Detta gäller om man har en rockard där skaklarna är fasta i vagnen. Solklar förklaring eller?!

Den här veckan har jag inte hunnit med att rida nåt själv. Som tur är har grannen Madde förbarmat sig över Saga och var ut och rörde lite på henne både i tisdags och idag. Skönt, så jag kan koncentrera mig på lite annat. Tycker det är så jäkla trist nu när det blir mörkt så tidigt, hinner ju inte ett skit innan mörkret faller. Och det satans regnandet gör ju inte saken bättre hellre, ridbanan blir slirig och blöt och någon gångart högre än skritt är inte att tänka på därinne. Dessutom blir det givetvis lerigt och klafsigt i hagen. Och mina gummistövlar är trasiga, som vanligt…. Kan NÅN tala om för mig var jag kan få tag i gummistövlar som håller för daglig användning och som inte kostar skjortan???

Igår när jag slängde en blick genom vardagsrumsfönstret såg jag nåt stort och mörkt på grannens gräsmatta… Saga! Den jäkla kärringen hade tråcklat sig igenom trådarna och stod så nöjt utanför grannens altan och betade. Inga problem att få tag på henne som tur var men elbanden var uttänjda nåt kopiöst så till helgen blir det till att förbättra. Tror dessutom att jag vet var stängslet är svagt och ledningen dålig och den biten ska bytas ut!

Skönt, blev jag inte sysslolös till helgen heller! ;)

Snickrat och ponnyrejsat

Vi har som sagt snickrat i helgen. Som tur är har vi haft hjälp av underbara grannar vilket gjort att det gått snabbt och lätt. Till att börja med delade vi av Tors gamla box för att göra plats för lite kaniner. Svea, som ska ta över boxen efter Tor behöver inte en box på 13 kvadrat varför det passade bra att stoppa in några boxar åt kaninerna också. På så sätt blev Garlics box ledig för Jasmin att flytta in i.

Avdelad box

De två kaninboxarna

Kaninmammas box

  När boxjobbet var klart tog vi oss an hästarnas ligghall. Vi har noterat att den höga takhöjden gjort att det vid dåligt väder regnat in. Inte bra! Därför har vi ägnat oss åt att göra så som jag från början tänkt, byggt igen på framsidan med ingång i varsin ände. Blev skitbra och jag är verkligen supernöjd med hur ligghallen är utformad nu. Torr, luftig, ljus med högt i tak och rejält plåttak. Ingen risk att det blir en pöl på golvet därinne och jag behöver inte oroa mig för att den kommer blåsa bort vid höstens rejälare vindpustar.

Reglat

Väggen på framsidan uppe, vindnät i "fönstren"

Förutom snickring har det blivit lite ridet också. Har i dagarna två följt med grannen och hennes Jasmin på deras första uteritter. Det kan vara bra för en liten femårig ponny att få lite tryggt sällskap på äventyren i form av gammal sansad kallblodstant. Inte för att det verkar behövas, Jasmin är en oerhört lugn ponny trots sin ringa ålder, men ändå.

Och eftersom jag varit lite osäker på ifall Svea blivit riden tidigare var jag givetvis tvungen att prova själv innan jag slängde upp ungarna på hennes rygg. Så på söndag blev det två varv, barbacka på litet Svea-russ. Hon hade gjort det där förr, det märktes. Hon till och med flyttade sig för skänkeln. Men när jag ville rida en volt till höger kom hennes travtakter fram och hon försökte göra en voltstart, ställde sig åt vänster och sladdade inåt med bogen före. Ja det är ju tur att jag inte tänkt ha henne till dressyrponny. Med den lilla ridturen gjord kan jag med gott samvete låta mina barn rida runt lite på henne.

Söta lilla Svea!

Djursamlare...

Tänk hur han är min man! Drar hem djur efter djur och individantalet på farmen ökar i stadig takt.

Närå, i vanliga fall brukar det väl vara jag som släpar hem en massa djur, men den här gången har jag inte haft minsta lilla finger med i spelet. Utan han har helt på eget bevåg hämtat hem dessa:

Löpankorna Albert och Herbert. De bor tillsammans med hönsen och har en egen balja i hönsgår'n att plaska i. Tanken är väl att de ska utökas med en hona till våren, hon lägger i alla fall ägg.

Fick svaret på höanalysen häromdagen... Det blir en dyr vinter... Alla värden var generellt låga vilket egentligen inte bekymrar mig men det som ställer till det är det låga värdet på protein. Vanligtvis vill man att kvoten protein/energi ska ligga på 6. Gärna över om man har lättfödda hästar, vilket jag ju har. Risken med en lägre kvot är feta hästar utan muskler. Kvoten på det hö jag har köpt ligger på 2,2.... Mycket extra proteinfoder blir det...

Helgen ägnas annars åt en hel del snickring. Bilder kommer senare.

Intriger i hästhagen

Ja tänk, det är rena rama dokusåpan i hästhagen just nu. Nån sorts The Bachelor fast med en gammal vallack istället för en eftertraktad ungkarl. Känslorna svallar.

Allt började väl när Jasmin kom. Ung, läcker och full med lust. Svea gillade inte den där ungdomens fräschhet och när Svea och Jasmin fick gå ensamma i en hage gjorde Svea allt som stod i hennes makt för att göra livet surt för Jasmin. Det var Sveas första misstag. Tor, som så snart han såg den underbara uppenbarelsen i en liten fläckig och brunstig ponnyhäst, blev kär och såg med förskräckelse på den omilda behandling som Svea utsatte hans hjärtas flamma med. Och han kunde inte göra nåt! Men när de tillslut fick gå tillsammans allihopa såg Tor sin chans. Svea ska minsann få äta upp att hon någonsin behandlat föremålet för hans kärlek så illa. Han attackerade Svea! Svea skrek som en stucken gris, fast inte av rädsla och skräck, utan av ilska! Sen matade hon sparkar mot Tor så han var tvungen att fly fältet. Det var Sveas misstag nummer två.

Svea hatas nu som pesten av Tor och trots att Jasmin verkar vilja glömma och förlåta det Svea utsatt henne för så visar Tor att han alls inte tänker glömma. Och inte förlåta heller. Så snart Svea kommer ut i hagen till de andra så springer Jasmin närmare för att, som det ser ut i alla fall, prata lite med Svea. Tor ångar efter med mord i blick och skyddar sin lilla ponnytjej med hugg och slag mot lilla Svea som springer. Och de andra springer efter. Jasmin för att få kontakt och Tor för att ge stryk. Saga som tills idag inte verkat fatta vad det är för nåt som alla skubbar bena av sig, har också lagt sig till med ovanan att mobba liten russtant. Och Saga springer fort.

Jag hoppas det lugnar ner sig i hagen snart för jag börjar tycka riktigt synd om den gamla ponnytanten och funderar starkt på att låta henne gå i en egen hage.

För övrig är jag lite bekymrad över Svea. Hon är så himla tanig. Har inte tillstymmelse till ryggmuskler och det enda som växer på henne är kaggen. Det ser ut som om hon fyllts med luft. Ska skicka in träckprov på henne så snart som möjligt och jag hoppas nästan att hon har mask och att det är det som gör att hon ser så jäkla mager ut över ryggen. Mask är lätt åtgärdat. Och så snart svaret på foderanalysen kommer, den skickade jag in i går, så ska jag räkna ut en vettig foderstat och se till att hon får i sig de proteiner hon behöver. Ska bli spännande att se ifall det blir nån skillnad.

Tanig med kagge

Dålig bild, men man kan ana hur ryggraden sticker upp