Två hoppträningar inför Tanthoppet har jag varit med på tillsammans med Snärtstegg. Det har gått betydligt bättre än jag förväntat mig. Han jehuade inte alls så mycket som jag befarade. Vi lyckades faktiskt komma runt den lilla banan i skapligt lugnt tempo. Mycket härlig häst! Snäll och okomplicerad. Stark dock, men vilket kallblod är inte det? Bara man kommit mer underfund med hur han fungerar går det säkert att rida honom utan att få träningsvärk också.
Oerhört nyttigt att rida en helt annan häst än den man är van. Man blir tvungen att anpassa sitt ridande till vad som passar den andra hästen och det kan bara vara positivt att vidga sina vyer.
Dock kändes det väldigt mycket "hemma" när jag red Saga häromdagen. Där vet jag numera precis vart knapparna sitter och hon vet precis (oftast) vad det är jag menar. Älskade tant!
Idag är sista dagen på året. Vi blir hemmavid tillsammans med grannarna, trevligt trevligt.
GOTT NYTT ÅR ALLA!!
lördag 31 december 2011
torsdag 29 december 2011
Jämmer och elände
Ja, så här såg det alltså ut på måndagmorgon. En rektangulär plätt av spån där ligghallen en gång stått och ligghallen som hade vräkt sig över stängslet och ramlat ihop likt ett korthus.
Planerna på en ny ligghall är i full gång. Den här gången ska den bli riktigt riktigt bra och precis som jag vill ha den!!
tisdag 27 december 2011
Förbaskade satkärring!
Snabbar på att blogga lite under lunchen på jobbet, har ju ingen ström hemma…
Julen kom och gick.
Det gjorde Dagmar också… Med sig tog hon strömmen och hästarnas ligghall… Klockan 4 på natten mot måndag vaknade jag av ett brak och förstod genast att nåt hänt ligghallen. Öppnade ögona och såg absolut inte ett smack. Strömavbrott…
Nåja, pallrade mig ut i kolsvarta mörkret med vinden vinande runt skallen och med pannlampa på. Mycket riktigt! Där ligghallen förr stod fanns nu bara en rektangulär plätt med spån kvar. Ligghallen låg i hagen bredvid, i spillror. Till och med några av de gjutna plintarna hade slitits upp ur marken.
Hästarna sprang som galningar och när de såg min pannlampa sprang de än värre. Lyckades dock lugna ned dem och baxa in dem i stallet. De var inte heller det lättaste eftersom det var blankis och Tor fortfarande är barfota. Fick skotta loss lite snö och trampa fast på isen så att stackarn inte skulle halka. Men det gick bra och jag är väldigt glad att ingen av hästarna skadats av omkringflygande prylar.
Utan ligghall blir det till att stalla in hästarna. Det gillas inte. Varken av mig, som helt plötsligt måste börja släppa in, ta ut, mocka och hålla på, eller av Tor som är lurvig som en isbjörn och blir svettig så fort han kommer inomhus. Och att klippa den herrn är inte den lättaste sysslan man kan åta sig.
Idag kommer bästa hovslagarn och skor Tor i alla fall.
Julen kom och gick.
Det gjorde Dagmar också… Med sig tog hon strömmen och hästarnas ligghall… Klockan 4 på natten mot måndag vaknade jag av ett brak och förstod genast att nåt hänt ligghallen. Öppnade ögona och såg absolut inte ett smack. Strömavbrott…
Nåja, pallrade mig ut i kolsvarta mörkret med vinden vinande runt skallen och med pannlampa på. Mycket riktigt! Där ligghallen förr stod fanns nu bara en rektangulär plätt med spån kvar. Ligghallen låg i hagen bredvid, i spillror. Till och med några av de gjutna plintarna hade slitits upp ur marken.
Hästarna sprang som galningar och när de såg min pannlampa sprang de än värre. Lyckades dock lugna ned dem och baxa in dem i stallet. De var inte heller det lättaste eftersom det var blankis och Tor fortfarande är barfota. Fick skotta loss lite snö och trampa fast på isen så att stackarn inte skulle halka. Men det gick bra och jag är väldigt glad att ingen av hästarna skadats av omkringflygande prylar.
Utan ligghall blir det till att stalla in hästarna. Det gillas inte. Varken av mig, som helt plötsligt måste börja släppa in, ta ut, mocka och hålla på, eller av Tor som är lurvig som en isbjörn och blir svettig så fort han kommer inomhus. Och att klippa den herrn är inte den lättaste sysslan man kan åta sig.
Idag kommer bästa hovslagarn och skor Tor i alla fall.
onsdag 21 december 2011
Med blandat resultat
Jodå, nu är det snart jul igen och en hel del att pyssla med innan det smäller till. Full fart på Stenbergskan med julklappsinköp, inslagning av desamma, pyntning och julmatsfix. Blir nog klart till lördan ändå.
Har hunnit med att rida min fina flicka lite också. Både ris och ros på den fronten faktiskt.
Förra onsdagen passade jag på att rida lite på volt på vändplanen i skogen ovanför oss. Hade tänkt jobba lite med tagen bakdel men tji fick jag. Tanten var stretig, ryckig och vägrade i sten att ta stöd på yttertygeln. Jag fick slita som en liten röd gris med mig själv för att göra allt rätt och till slut fick jag hyfsad kontakt med henne. Men då var jag helt slut och dessutom hade mitt självförtroende fått sig en rejäl törn då det kändes som om jag inte kunde rida längre.
Nästa ridtur gjordes därmed barbacka och det blev tre vändor i klätterbacken. Perfekt! Tanta fick arbeta en hel del och jag behövde i stort sett bara åka med.
Men på söndagen när snön lagt sitt vita, luftiga täcke över ridbanan kändes det som att det var dags att ta itu med det riktiga ridandet igen. Maken erbjöd sig att välta ner snön och när barnen lagt sig tassade jag ut och gjorde i ordning pållan och när jag tände ridbanans belysning kan jag ge mig den på att Saga toppade öronen lite extra och längde på stegen.
För att känna ifall hon var med på noterna började vi, efter framskrittning, rida på en liten fyrkant där vi ömsom flyttade fram- och bakdel i hörnen. Det gick som en dans. Fortsatte med trav på volt och min underbara häst tog fint stöd på tyglarna och jag behövde inte jobba nåt nämnvärt alls för att få henne i finfin balans och mellan mina hjälper. Jobbade vidare med skolor och sidvärts, allt gick perfekt. Hon var så lyhörd och fin att vi till och med provade fyrkantsövningen i lite trav, då med flyttad framdel i hörnen, och hon var helt på det klara med vad jag ville hela tiden och jobbade på så himla fint att jag blev alldeles varm i bröstet. Mitt självförtroende kom tillbaka en aning samtidigt som jag ändå måste inse att det är lätt att rida om man har en häst som är lätt att rida. Om ni fattar vad jag menar… Allt hänger ju på min underbara, vackra pålla!
Att hon är så himla lätt att rida på ridbanan måste bero på att hon saknar det där riktiga jobbet. Arbetsnarkoman som hon är så tycker hon väl kanske inte att lulla i skogen är så himla givande jämt, varför arbetet blir så mycket roligare när hon väl får möjlighet.
Idag blev det en liten tur också. Barbackajogg på härlig skogsbilväg med perfekt underlag. Mötte både mjölkbilen och skolbussen och ingen av dem saktade ned nämnvärt men min kloka häst vippade inte ens på öronen av fartvinden och snöröken som blev. Älskade, fina Saga! Gruvar mig så oerhört till den dag då hon inte finns längre. Risken är ju rätt stor att den dagen snart kommer om man säger så… Men än så länge är hon en pantertant, snart 22 år fyllda!
Har hunnit med att rida min fina flicka lite också. Både ris och ros på den fronten faktiskt.
Förra onsdagen passade jag på att rida lite på volt på vändplanen i skogen ovanför oss. Hade tänkt jobba lite med tagen bakdel men tji fick jag. Tanten var stretig, ryckig och vägrade i sten att ta stöd på yttertygeln. Jag fick slita som en liten röd gris med mig själv för att göra allt rätt och till slut fick jag hyfsad kontakt med henne. Men då var jag helt slut och dessutom hade mitt självförtroende fått sig en rejäl törn då det kändes som om jag inte kunde rida längre.
Nästa ridtur gjordes därmed barbacka och det blev tre vändor i klätterbacken. Perfekt! Tanta fick arbeta en hel del och jag behövde i stort sett bara åka med.
Men på söndagen när snön lagt sitt vita, luftiga täcke över ridbanan kändes det som att det var dags att ta itu med det riktiga ridandet igen. Maken erbjöd sig att välta ner snön och när barnen lagt sig tassade jag ut och gjorde i ordning pållan och när jag tände ridbanans belysning kan jag ge mig den på att Saga toppade öronen lite extra och längde på stegen.
För att känna ifall hon var med på noterna började vi, efter framskrittning, rida på en liten fyrkant där vi ömsom flyttade fram- och bakdel i hörnen. Det gick som en dans. Fortsatte med trav på volt och min underbara häst tog fint stöd på tyglarna och jag behövde inte jobba nåt nämnvärt alls för att få henne i finfin balans och mellan mina hjälper. Jobbade vidare med skolor och sidvärts, allt gick perfekt. Hon var så lyhörd och fin att vi till och med provade fyrkantsövningen i lite trav, då med flyttad framdel i hörnen, och hon var helt på det klara med vad jag ville hela tiden och jobbade på så himla fint att jag blev alldeles varm i bröstet. Mitt självförtroende kom tillbaka en aning samtidigt som jag ändå måste inse att det är lätt att rida om man har en häst som är lätt att rida. Om ni fattar vad jag menar… Allt hänger ju på min underbara, vackra pålla!
Att hon är så himla lätt att rida på ridbanan måste bero på att hon saknar det där riktiga jobbet. Arbetsnarkoman som hon är så tycker hon väl kanske inte att lulla i skogen är så himla givande jämt, varför arbetet blir så mycket roligare när hon väl får möjlighet.
Idag blev det en liten tur också. Barbackajogg på härlig skogsbilväg med perfekt underlag. Mötte både mjölkbilen och skolbussen och ingen av dem saktade ned nämnvärt men min kloka häst vippade inte ens på öronen av fartvinden och snöröken som blev. Älskade, fina Saga! Gruvar mig så oerhört till den dag då hon inte finns längre. Risken är ju rätt stor att den dagen snart kommer om man säger så… Men än så länge är hon en pantertant, snart 22 år fyllda!
söndag 11 december 2011
Äntligen vinterföre!
Äntligen har snön kommit och underlaget blivit gångbart igen. Eller MER än gångbart ska man väl säga. Äntligen har jag kunnat rida i en annan gångart än skritt. Blev alltså lite mer arbete gjort. Igår var damen stretig och ryckig och det var svårt att få henne i en stadig och avslappnad form. En hel radda övergångar och tempoväxlingar gjorde dock henne lite mer lyhörd. Helt nöjd var jag dock inte men med tanke på hur lite vi gjort i det senaste så var det ändå acceptabelt.
Idag drog vi till skogs barbacka och med hackamoret. Och idag var hon betydligt trevligare att rida. Hon var inte ens tung i handen vilket hon vanligtvis brukar vara med hacket. Det var bara i början som hon tyngde lite men efter några övergångar halt-trav och trav-halt så var hon helt med på noterna. Underbar!!!
Fotade som synes lite på dem i hagen idag också. Tor har grånat riktigt rejält i pannan, gammelgubben... Men när jag promenerade lite med honom i sommarhagen så visade han att han fortfarande är ungdomlig i sinnet. Han pep, bockade, pruppade och slog bakut. Faktiskt lite smått skräckinjagande när han håller på sådär, stor och rejäl som han är. Man vill liksom inte bli översprungen av en sån. Det är tur att han är snäll.
Idag drog vi till skogs barbacka och med hackamoret. Och idag var hon betydligt trevligare att rida. Hon var inte ens tung i handen vilket hon vanligtvis brukar vara med hacket. Det var bara i början som hon tyngde lite men efter några övergångar halt-trav och trav-halt så var hon helt med på noterna. Underbar!!!
Fotade som synes lite på dem i hagen idag också. Tor har grånat riktigt rejält i pannan, gammelgubben... Men när jag promenerade lite med honom i sommarhagen så visade han att han fortfarande är ungdomlig i sinnet. Han pep, bockade, pruppade och slog bakut. Faktiskt lite smått skräckinjagande när han håller på sådär, stor och rejäl som han är. Man vill liksom inte bli översprungen av en sån. Det är tur att han är snäll.
onsdag 7 december 2011
Höanalys
Provsvaret på analysen av höet kom igår. Lite lågt proteinvärde annars var den hyfsad.
Fnulade lite på foderstater igår för att få ett litet hum om vad som ska till. Eftersom jag bara har ett ungefärligt värde för hur mycket hö de verkligen äter så blir det till att fodra mest med ögat. Lite lusern och soja ska damen få för att reglera proteinkvoten något. Saga är också en sån häst där proteinbrist visar sig rätt snart. Tunnar hon ur efter någon vecka får jag väl pytsa i lite till. Har räknat lite på de olika mängderna och kan känna mig lugn med att mineralerna täcker behovet och att kvoten kalcium/fosfor är okej. Jag behöver därför inte fodra med några extra mineraler.
Tor som inte jobbar och är allmänt opåverkad av aningens för lite protein i fodret kommer få ytterst lite av lusernet och sojan bara för att få trivsamt krubbskrammel. Lika där, faller han ur kommer han få mer.
Phu, så var det gjort!
Idag var hovis hit och verkade Tor och skodde om Saga. Denna gång fick hon sulor på eftersom vi nu förväntar oss snö. Tor fortsätter att gå barfota och vi hoppas att det fortsatt går bra. Blir det ishalka är det väl bara att slå på några vinterskor då.
Önskar att tröttheten som övermannat mig den senaste veckan kunde ge med sig. Men icke. I morrn ska jag försöka få till nog med motivation för att pallra mig ut på en liten ridtur.
Fnulade lite på foderstater igår för att få ett litet hum om vad som ska till. Eftersom jag bara har ett ungefärligt värde för hur mycket hö de verkligen äter så blir det till att fodra mest med ögat. Lite lusern och soja ska damen få för att reglera proteinkvoten något. Saga är också en sån häst där proteinbrist visar sig rätt snart. Tunnar hon ur efter någon vecka får jag väl pytsa i lite till. Har räknat lite på de olika mängderna och kan känna mig lugn med att mineralerna täcker behovet och att kvoten kalcium/fosfor är okej. Jag behöver därför inte fodra med några extra mineraler.
Tor som inte jobbar och är allmänt opåverkad av aningens för lite protein i fodret kommer få ytterst lite av lusernet och sojan bara för att få trivsamt krubbskrammel. Lika där, faller han ur kommer han få mer.
Phu, så var det gjort!
Idag var hovis hit och verkade Tor och skodde om Saga. Denna gång fick hon sulor på eftersom vi nu förväntar oss snö. Tor fortsätter att gå barfota och vi hoppas att det fortsatt går bra. Blir det ishalka är det väl bara att slå på några vinterskor då.
Önskar att tröttheten som övermannat mig den senaste veckan kunde ge med sig. Men icke. I morrn ska jag försöka få till nog med motivation för att pallra mig ut på en liten ridtur.
tisdag 6 december 2011
Emma - konvalescent
Emma fick träffa veterinären idag som ganska snabbt konstaterade att en sena var av i hennes fot. Därav den slappa tån. Det går att operera men eftersom senan sträcker sig hela vägen från armbågen och ner i tån så skulle det bli en ganska omfattande operation.
Det man istället gör är att låta det hela vara. Efter ett tag kommer hon inte längre att känna av detta och kommer fungera som vanligt igen. Däremot kommer tån aldrig mer att bli sig lik.
Veterinären trodde att senan varit försvagad ända sen Emma blev biten i somras och att den nu till slut hade givit upp.
Ordinationen blev strikt vila i tre veckor och därefter försiktig igångsättning. (Eller vad man säger när det handlar om hundar.)
Dessvärre har vi en hund som förutom att hon blir alldeles flamsig och odräglig när hon inte får motionera ordentligt, även blir dålig i magen. Kräks och fiser. Så om nån har nåt bra tips mot sånt så emottages det tacksamt.
Surt också när vi precis kommit igång fullt ut med simträningen igen. Tur ändå att det inte var nåt värre.
Känns lite motigt ändå måste jag säga.
Glad blev jag i alla fall över att veterinären ansåg att Emma var i extremt gott skick för en så pass gammal hund av den rasen. Känns skönt att man gjort nåt rätt i alla fall...
Det man istället gör är att låta det hela vara. Efter ett tag kommer hon inte längre att känna av detta och kommer fungera som vanligt igen. Däremot kommer tån aldrig mer att bli sig lik.
Veterinären trodde att senan varit försvagad ända sen Emma blev biten i somras och att den nu till slut hade givit upp.
Ordinationen blev strikt vila i tre veckor och därefter försiktig igångsättning. (Eller vad man säger när det handlar om hundar.)
Dessvärre har vi en hund som förutom att hon blir alldeles flamsig och odräglig när hon inte får motionera ordentligt, även blir dålig i magen. Kräks och fiser. Så om nån har nåt bra tips mot sånt så emottages det tacksamt.
Surt också när vi precis kommit igång fullt ut med simträningen igen. Tur ändå att det inte var nåt värre.
Känns lite motigt ändå måste jag säga.
Glad blev jag i alla fall över att veterinären ansåg att Emma var i extremt gott skick för en så pass gammal hund av den rasen. Känns skönt att man gjort nåt rätt i alla fall...
måndag 5 december 2011
Simträningen som inte blev av
Nyss hemkommen från Emmas simträning.
...som aldrig blev av... eftersom hennes tå ser ut så här: (andra tån från vänster i bild)
Märkte alldeles innan vi åkte hemifrån att det såg ut på det här sättet, som att hon inte belastar den tån alls. Vi åkte i alla fall iväg för att höra vad hon som har hand om hundsimmet trodde om saken. Hon visste inte men tyckte det var bäst att inte simma idag. Så i morrn blir det ett samtal till veterinären. Igen! Suck. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt allvarligt!
Som grädde på moset så kom jag helt plötsligt ihåg varför jag väntat i 4 år på att försöka skaffa mig ett par nya ridstövlar... Det är nämligen så enkelt att ridstövlar inte är konstruerade för att passa mina muskulösa vader. Bara att skicka tillbaka de snygga stövlarna igen. Suck.
...som aldrig blev av... eftersom hennes tå ser ut så här: (andra tån från vänster i bild)
Märkte alldeles innan vi åkte hemifrån att det såg ut på det här sättet, som att hon inte belastar den tån alls. Vi åkte i alla fall iväg för att höra vad hon som har hand om hundsimmet trodde om saken. Hon visste inte men tyckte det var bäst att inte simma idag. Så i morrn blir det ett samtal till veterinären. Igen! Suck. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt allvarligt!
Som grädde på moset så kom jag helt plötsligt ihåg varför jag väntat i 4 år på att försöka skaffa mig ett par nya ridstövlar... Det är nämligen så enkelt att ridstövlar inte är konstruerade för att passa mina muskulösa vader. Bara att skicka tillbaka de snygga stövlarna igen. Suck.
söndag 4 december 2011
Långa tyglar och pedikyr...
Ikväll har vi återigen ägnat oss åt våra pullor. Förutom att smeta in benen med den tjärdoftande geggan och avlusa dem så passade vi också på att ansa Doris kalufs. Stackarn ser ju inte så bra med alla de där fjädrarna hängande över ögonen varför vi försöker klippa med jämna mellanrum så att hon ska se nåt. Förutom det så klippte vi även klorna på alla fjärfäna.
Och så lärde vi oss nåt nytt....
Nåt som jag mår riktigt dåligt över att vi inte upptäckt tidigare. Men de flesta av hönsen är ärvda och vi vet därför inte hur gamla de är. Att några av dem haft knöliga fötter trodde jag därför berodde på åldern, typ reumatiskt eller nåt. Vet inte riktigt hur jag trodde. Nu märkte vi i alla fall att tydligen kan höns trampa in smuts mellan tårna så att det packas in i simhuden däremellan. Smutset kapslas sen in så det blir stenhårda klumpar. När det blir riktigt mycket blir det knölar på ovansidan... Jag fick använda en spik för att gräva ur lortet på vissa av dem... Urk och blä! Inte luktade det mumma heller.
Jag skäms att jag inte sett detta innan och kunnat åtgärda det tidigare, jag skäms som en hund. Men samtidigt ska jag kanske koncentrera mig på att vara glad över att hönsen till slut blev av med sina lortknölar. Med tanke på hur mycket det rörde sig om är jag alldeles förundrad över att de inte haltat och mått dåligt. Phu! Nu är lortet borta i alla fall och det blir till att kontrollera fötterna med jämna mellanrum.
Har inte mått nåt vidare i helgen pga förkulning/huvudvärk och underlaget har varit stenhårt varför jag tagit det lugnt med Saga. På lördag provade jag på Long Reining, dvs jag har långa tyglar och går bredvid hästen och styr. Lämpligt om man vill SE hur hästen jobbar.
Lite orolig för min säkerhet var jag dock eftersom min madam kan bli mycket upprörd om jag placerar min kropp på "fel" ställe så att jag inverkar "fel". Då slänger hon ibland iväg en kospark. Det här med Long Reining har jag ju aldrig provat innan och i början fattade varken hon eller jag hur vi skulle göra. Hon backade och försökte undkomma min inverkan och jag flamsade väl mest runt för att försöka komma på bästa position. Till slut fick vi dock till det skapligt. Blev en liten promenix och efteråt var jag alldeles färdig.
Idag blev det en lugn skrittur barbacka.
Jag vill ha vinterväglag nu så vi kan börja jobba lite igen.
fredag 2 december 2011
Torsdagsnöje
Ja, det finns olika sätt att roa sig på liksom….
Jag och maken, till exempel, tillbringade torsdag-kväll tillsammans med våra befjädrade vänner. Vi har nämligen insett att de lider av benkvalster, eller kalkben som det också kallas. Det är små, 0,5 mm stora kvalster som borrar sig in under benplåtarna på hönsens ben. Där gräver de gångar, bygger bo och förökar sig. Benplåtarna reser sig då och blir lite vitaktiga. Det är inget livshotande för hönsen men däremot är det så klart inte skönt.
Igår tog vi alltså tag i kvalsterproblemet. Kletade på benen rejält med tjärdoftande hästsalva som enligt säkra tips ska göra susen. Proceduren får upprepas inom några dagar igen för bästa effekt, och kanske en gång till efter det. Kul, då vet vi vad vi kan roa oss med på kvällarna framöver…
Medan vi utförde benkletandet så passade vi också på att kolla igenom fjäderdräkten efter annan ohyra. Gör det emellanåt eftersom ohyra är rätt vanligt hos höns. Tidigare har vi aldrig hittat nåt men den här gången var det några höns som vi hittade några få löss på! Äckelpäckel! Jag mulade de jävlarna med tjärgeggan!
Vanliga kroppslöss på höns lever av hudflagor och fjädrar och är alltså inte heller livsfarliga. Om de inte blir för många så det kryllar på hela hönan och hon tillslut kolavippar av stressen det innebär att aldrig kunna vila.
Så nu planerar jag att spreja lite såpvatten på utsatta ställen på de höns som drabbats och hoppas att lushelvetena döden dör. Annars får vi ta till rejälare grejer!
Phu, det är roligt med djur….
Jag och maken, till exempel, tillbringade torsdag-kväll tillsammans med våra befjädrade vänner. Vi har nämligen insett att de lider av benkvalster, eller kalkben som det också kallas. Det är små, 0,5 mm stora kvalster som borrar sig in under benplåtarna på hönsens ben. Där gräver de gångar, bygger bo och förökar sig. Benplåtarna reser sig då och blir lite vitaktiga. Det är inget livshotande för hönsen men däremot är det så klart inte skönt.
Igår tog vi alltså tag i kvalsterproblemet. Kletade på benen rejält med tjärdoftande hästsalva som enligt säkra tips ska göra susen. Proceduren får upprepas inom några dagar igen för bästa effekt, och kanske en gång till efter det. Kul, då vet vi vad vi kan roa oss med på kvällarna framöver…
Medan vi utförde benkletandet så passade vi också på att kolla igenom fjäderdräkten efter annan ohyra. Gör det emellanåt eftersom ohyra är rätt vanligt hos höns. Tidigare har vi aldrig hittat nåt men den här gången var det några höns som vi hittade några få löss på! Äckelpäckel! Jag mulade de jävlarna med tjärgeggan!
Vanliga kroppslöss på höns lever av hudflagor och fjädrar och är alltså inte heller livsfarliga. Om de inte blir för många så det kryllar på hela hönan och hon tillslut kolavippar av stressen det innebär att aldrig kunna vila.
Så nu planerar jag att spreja lite såpvatten på utsatta ställen på de höns som drabbats och hoppas att lushelvetena döden dör. Annars får vi ta till rejälare grejer!
Phu, det är roligt med djur….
torsdag 1 december 2011
Köpt julklapp...åt mig själv...
Försöker komma på vad mina nära och kära kan tänkas önska sig i julklapp. Men det enda jag kan komma på är saker jag själv vill ha i julklapp. Ego… eller?!
Men det är så himla mycket man vill ha här i världen att det liksom aldrig känns som om man blir nöjd. Och det är värsta i-landsproblemet, jag vet, men ändå!
Nåja, idag skulle jag beställa snösulor åt svarta madam och råkade i samma veva klicka hem ett par snygga ridstövlar till bra pris. De såg lite annorlunda ut och jag hoppas de är lika sköna som jag inbillar mig. Dessutom är jag faktiskt värd ett par ridstövlar! Har inte ägt några sedan jag kastade mina gamla för en sisådär 4 år sedan. Snygga va?!
Igår pallrade jag mig ut på en liten ridtur med Emma-vovve i släptåg. Och det var i alla fall inte stenhårt i backen den här gången. Däremot var det mjukt, lerigt och sörjigt och dessutom svart som i ett sotararsel.
Som grädde på moset bestämde sig batterierna i min pannlampa att ge upp när jag var ca 10 minuter hemifrån. Det blev därför inte mycket trav alls där i sörjan och mörkret men några försiktiga övergångar till trav och skritt och lite tempoväxlingar i trav gjorde vi ändå. Sagan var obalanserad, ryckig och stretig och jag antar att det beror på bristen på riktigt arbete på sista tiden. Nu vill jag ha vinterväglag!
Skickade iväg höprover för analys igår också och jag skäms att jag inte gjort det förr, men bättre sent än aldrig verkar vara mitt nya motto här i livet så så fick det bli. Nu hoppas jag på vettiga värden så jag slipper pytsa med så mycket annat jox. Höet ser och luktar i alla fall riktigt härligt, men hur det ser ut med mineraler och proteiner det kan man aldrig veta utan just en analys. Spännande!
Kom just på att det ska till en hästmänniska för att förstå innebörden av den spänning resultatet av en höanalys kan innebära, he he. Vi är nog lite knäppa!
Kom på en sak till: När vi var på Arlanda och skulle checka in bagaget så var Tobbe iväg och plastade in barnvagnen för att den inte skulle skadas i transporten. Min spontana kommentar när han kom tillbaka med den var: Va, har du ensilerat den?! Ha ha…
Men det är så himla mycket man vill ha här i världen att det liksom aldrig känns som om man blir nöjd. Och det är värsta i-landsproblemet, jag vet, men ändå!
Nåja, idag skulle jag beställa snösulor åt svarta madam och råkade i samma veva klicka hem ett par snygga ridstövlar till bra pris. De såg lite annorlunda ut och jag hoppas de är lika sköna som jag inbillar mig. Dessutom är jag faktiskt värd ett par ridstövlar! Har inte ägt några sedan jag kastade mina gamla för en sisådär 4 år sedan. Snygga va?!
Igår pallrade jag mig ut på en liten ridtur med Emma-vovve i släptåg. Och det var i alla fall inte stenhårt i backen den här gången. Däremot var det mjukt, lerigt och sörjigt och dessutom svart som i ett sotararsel.
Som grädde på moset bestämde sig batterierna i min pannlampa att ge upp när jag var ca 10 minuter hemifrån. Det blev därför inte mycket trav alls där i sörjan och mörkret men några försiktiga övergångar till trav och skritt och lite tempoväxlingar i trav gjorde vi ändå. Sagan var obalanserad, ryckig och stretig och jag antar att det beror på bristen på riktigt arbete på sista tiden. Nu vill jag ha vinterväglag!
Skickade iväg höprover för analys igår också och jag skäms att jag inte gjort det förr, men bättre sent än aldrig verkar vara mitt nya motto här i livet så så fick det bli. Nu hoppas jag på vettiga värden så jag slipper pytsa med så mycket annat jox. Höet ser och luktar i alla fall riktigt härligt, men hur det ser ut med mineraler och proteiner det kan man aldrig veta utan just en analys. Spännande!
Kom just på att det ska till en hästmänniska för att förstå innebörden av den spänning resultatet av en höanalys kan innebära, he he. Vi är nog lite knäppa!
Kom på en sak till: När vi var på Arlanda och skulle checka in bagaget så var Tobbe iväg och plastade in barnvagnen för att den inte skulle skadas i transporten. Min spontana kommentar när han kom tillbaka med den var: Va, har du ensilerat den?! Ha ha…
tisdag 29 november 2011
Stockholm International Horseshow
Hade tänkt skriva detta inlägg igår egentligen men tiden räckte inte till. Var iväg med Emma på veckans simträning ju. Duktig är hon!
En hel helg har i alla fall gått igen och denna helg har varit lite annorlunda må jag säga!
På lördag packade jag och Lena in oss i bilen och for mot den stora staden Stockholm med siktet inställt på att fylla dagarna med hästar, hästar och åter hästar.
När vi packat in våra prylar i den minimala låne-lägenheten tog vi tunnelbanan mot Globen för att avnjuta lördagkvällens show.
Den var magnifik! Förutom att vi trollbands av högt hoppande hästar i världsklass så blev vi förstummade över många av de uppvisningar som gjordes. Hästar med tomtebloss runt benen, vilt dansande julgranar på sina ryggar och en eldsprutande häst/drake! Många gånger funderade jag på hur Tor skulle ha reagerat av att bli utsatt av allt detta. Förmodligen skulle det ha blivit vilt sken och ett Tor-format hål i väggen….
Häst-draken imponerade verkligen stort! Hur fasen får man en häst att acceptera ett drakhuvud placerat över sitt egna huvud som sprutar eld?! Helt ofattbart!
Fransmannen Lorenzos uppvisning med inte mindre än 12 vita camargue-hästar var magisk. Utan nån annan utrustning än två långa spön som han petade på hästarna med emellanåt så fick han dem att förflytta sig precis som han ville. Samtidigt som han stod på två av dem!
Jag skulle vart lycklig utom förstånd om jag lyckades göra på samma sätt med bara en enda häst. Lyckans (fransk)ost!
Efter att ha drullat i säng sent och sen klivit upp tidigt, begav vi oss på söndan iväg igen. Hoppning och dressyr var inbokat för dagen. Däremellan shoppade vi loss på mässan också.
Sent omsider kom vi sen hem efter två helt fantastiskt hästiga och härliga dagar!
I fredags efter jobbet passade jag på att skriva in mig på körskolan. Nu ska BE-kort tas! Presentkort på ett rabattpaket fick jag av min käre make förra julen.
Visserligen kör jag helt lagligt med min nya bil och mitt släp, men högre befogenheter kan vara bra att ha ändå, förutsättningarna kan ju förändras.
Idag fick jag också reda på att Lena anmält mig till den prestigfyllda hopptävlingen Tanthoppet på ridhuset. Den enda kvalifikation man behöver ha är att vara över 26. Det var på håret att jag klarade åldersgränsen! ;)
Dessutom har det lilla livet (Lena alltså) bestämt att jag ska rida på Snärten. Det svarta jehut som jag skrev om i det HÄR inlägget. Vacker som en stjärnklar natt men med en fart under hovarna som kan få den mest våghalsige att blekna. Jag antar att det för min del bara är att be till gud, styra och sen hålla i mig…... gulp....
En hel helg har i alla fall gått igen och denna helg har varit lite annorlunda må jag säga!
På lördag packade jag och Lena in oss i bilen och for mot den stora staden Stockholm med siktet inställt på att fylla dagarna med hästar, hästar och åter hästar.
När vi packat in våra prylar i den minimala låne-lägenheten tog vi tunnelbanan mot Globen för att avnjuta lördagkvällens show.
Den var magnifik! Förutom att vi trollbands av högt hoppande hästar i världsklass så blev vi förstummade över många av de uppvisningar som gjordes. Hästar med tomtebloss runt benen, vilt dansande julgranar på sina ryggar och en eldsprutande häst/drake! Många gånger funderade jag på hur Tor skulle ha reagerat av att bli utsatt av allt detta. Förmodligen skulle det ha blivit vilt sken och ett Tor-format hål i väggen….
Häst-draken imponerade verkligen stort! Hur fasen får man en häst att acceptera ett drakhuvud placerat över sitt egna huvud som sprutar eld?! Helt ofattbart!
Fransmannen Lorenzos uppvisning med inte mindre än 12 vita camargue-hästar var magisk. Utan nån annan utrustning än två långa spön som han petade på hästarna med emellanåt så fick han dem att förflytta sig precis som han ville. Samtidigt som han stod på två av dem!
Jag skulle vart lycklig utom förstånd om jag lyckades göra på samma sätt med bara en enda häst. Lyckans (fransk)ost!
Efter att ha drullat i säng sent och sen klivit upp tidigt, begav vi oss på söndan iväg igen. Hoppning och dressyr var inbokat för dagen. Däremellan shoppade vi loss på mässan också.
Sent omsider kom vi sen hem efter två helt fantastiskt hästiga och härliga dagar!
I fredags efter jobbet passade jag på att skriva in mig på körskolan. Nu ska BE-kort tas! Presentkort på ett rabattpaket fick jag av min käre make förra julen.
Visserligen kör jag helt lagligt med min nya bil och mitt släp, men högre befogenheter kan vara bra att ha ändå, förutsättningarna kan ju förändras.
Idag fick jag också reda på att Lena anmält mig till den prestigfyllda hopptävlingen Tanthoppet på ridhuset. Den enda kvalifikation man behöver ha är att vara över 26. Det var på håret att jag klarade åldersgränsen! ;)
Dessutom har det lilla livet (Lena alltså) bestämt att jag ska rida på Snärten. Det svarta jehut som jag skrev om i det HÄR inlägget. Vacker som en stjärnklar natt men med en fart under hovarna som kan få den mest våghalsige att blekna. Jag antar att det för min del bara är att be till gud, styra och sen hålla i mig…... gulp....
torsdag 24 november 2011
Hårt hårt hårt
Medryttaren kunde inte rida idag varför jag tog en liten sväng istället. Påklädda allehanda reflexer och med Emma-vovve till sällskap, även hon reflexklädd givetvis. Men det är hårt här i världen så det blev endast skritt. Ap-tråkigt men väldigt nyttigt egentligen. Jobbade lite med tempoväxlingar, halter och skolor. Allt i skritt och med fokus på takten. Jodå, gick så där. Men efter ett tag började låren domna bort av kylan och då tappade jag liksom lusten lite. Men skritt på lång tygel och med långa energiska kliv är inte träning att förakta det heller. Dessutom älskar Emma att följa med på ridtur och jag tycker det känns bra att få två av mina skyddslingar motionerade samtidigt.
Igår träffade jag en liten bebis. Alldeles ny i världen och så liten att man inte riktigt kan förstå att folk faktiskt föds i den där minimala storleken. Det var Annas lilla ljuvliga dotter Elsa jag fick förmånen att träffa. Och vips så blev jag bebissugen! Jag vill gärna ha en egen liten bebis igen att snusa på och ligga och titta på när den sover så fridfullt. Men bebisar har en tendens och växa och hur mycket jag än älskar mina egna barn så orkar jag nog inte riktigt med en sån där till. Så det får va, kan låna andras lite istället.
På lördag åker jag och bästaste Lena på hästäventyr. Vi ska till Globen och gå på Stockholm International Horseshow!! JIIIHOOOO!!
Igår träffade jag en liten bebis. Alldeles ny i världen och så liten att man inte riktigt kan förstå att folk faktiskt föds i den där minimala storleken. Det var Annas lilla ljuvliga dotter Elsa jag fick förmånen att träffa. Och vips så blev jag bebissugen! Jag vill gärna ha en egen liten bebis igen att snusa på och ligga och titta på när den sover så fridfullt. Men bebisar har en tendens och växa och hur mycket jag än älskar mina egna barn så orkar jag nog inte riktigt med en sån där till. Så det får va, kan låna andras lite istället.
På lördag åker jag och bästaste Lena på hästäventyr. Vi ska till Globen och gå på Stockholm International Horseshow!! JIIIHOOOO!!
onsdag 23 november 2011
Vilse i pannkakan
Ja lite tokigt blev det allt när jag var ute i skogen och knatade med hunden igår. Det var på eftermiddagen och började skymma så jag skyller på det…
Gick efter den lilla grusvägen ovanför vårt hus. Ovanför den, parallellt, går en annan väg och det är lite skog emellan. Då kom jag på den briljanta idén att traska off road genom skogen till den övre vägen. Brukar göra så ibland när jag vet att riskerna för att hamna långt åt helvete är minimala. Den här gången visste jag att skogen omgärdades på fyra sidor av vägar och stigar, kan ju omöjligt bli fel. Eller…?
Nåväl, drog med mig Emma genom snåret och knatade uppför ett berg, genom en tät skog av smågranar, över mossiga stenar och nedför berget igen. Började inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet då det snabbt blev mörkare och svårt att se, när jag till slut anade vägen bakom träden. Halleluja! Jag hade hittat fram till vägen jag hade i åtanke hela tiden! Men vänta nu… Såg den inte lite annorlunda ut…? Kände nämligen inte riktigt igen den vanligtvis så steniga vägen som nu var slät som ett salsgolv, men tänkte att jag nog bara kommit ut på en annan del av vägen än jag tänkt. Så jag började traska hemåt. Trodde jag….
Hur långt jag än gick efter vägen kom jag liksom aldrig fram till de kännetecken jag spanade efter. Allt såg så främmande och konstigt ut och jag började lite smått undra om jag blivit snurrig. När jag såg ljus från bebyggelse insåg jag mitt misstag… Jag hade gått i halvcirkel i skogen och kommit ut på den väg som jag tidigare avvikit från. Och när jag väl kommit ut på den hade jag såklart gått åt helt fel håll! Snacka om yr i mössan! Emma måste ha trott att jag blivit helt koko… Nåväl det var bara att vända och gå de ca 4 kilometerna hem igen.
Men jag skyller det hela på mörkret. Min vanligtvis så välkända grusväg såg helt annorlunda ut där i skumrasket, och med de bilder jag hade av (den andra) vägen i min hjärna så kände jag inte alls igen mig. För att riktigt ge tyngd åt min bortförklaring att det verkligen var mörkt så måste jag ju även berätta att jag faktiskt lyckades tappa bort Emma också. Hon gick bakom mig men när jag vände mig om såg jag henne inte varför jag började ropa på henne. Döm om min förvåning när jag i samma sekund insåg att en mycket fundersam Emma stod alldeles bredvid mig. Jag riktigt såg hur hon tänkte: ”Men matte, hallå! Jag ÄR ju här! Vad är det MED dig egentligen?!”
Nästa gång jag älgar iväg genom skogen så där ska det vara i fullt dagsljus!
Gick efter den lilla grusvägen ovanför vårt hus. Ovanför den, parallellt, går en annan väg och det är lite skog emellan. Då kom jag på den briljanta idén att traska off road genom skogen till den övre vägen. Brukar göra så ibland när jag vet att riskerna för att hamna långt åt helvete är minimala. Den här gången visste jag att skogen omgärdades på fyra sidor av vägar och stigar, kan ju omöjligt bli fel. Eller…?
Nåväl, drog med mig Emma genom snåret och knatade uppför ett berg, genom en tät skog av smågranar, över mossiga stenar och nedför berget igen. Började inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet då det snabbt blev mörkare och svårt att se, när jag till slut anade vägen bakom träden. Halleluja! Jag hade hittat fram till vägen jag hade i åtanke hela tiden! Men vänta nu… Såg den inte lite annorlunda ut…? Kände nämligen inte riktigt igen den vanligtvis så steniga vägen som nu var slät som ett salsgolv, men tänkte att jag nog bara kommit ut på en annan del av vägen än jag tänkt. Så jag började traska hemåt. Trodde jag….
Hur långt jag än gick efter vägen kom jag liksom aldrig fram till de kännetecken jag spanade efter. Allt såg så främmande och konstigt ut och jag började lite smått undra om jag blivit snurrig. När jag såg ljus från bebyggelse insåg jag mitt misstag… Jag hade gått i halvcirkel i skogen och kommit ut på den väg som jag tidigare avvikit från. Och när jag väl kommit ut på den hade jag såklart gått åt helt fel håll! Snacka om yr i mössan! Emma måste ha trott att jag blivit helt koko… Nåväl det var bara att vända och gå de ca 4 kilometerna hem igen.
Men jag skyller det hela på mörkret. Min vanligtvis så välkända grusväg såg helt annorlunda ut där i skumrasket, och med de bilder jag hade av (den andra) vägen i min hjärna så kände jag inte alls igen mig. För att riktigt ge tyngd åt min bortförklaring att det verkligen var mörkt så måste jag ju även berätta att jag faktiskt lyckades tappa bort Emma också. Hon gick bakom mig men när jag vände mig om såg jag henne inte varför jag började ropa på henne. Döm om min förvåning när jag i samma sekund insåg att en mycket fundersam Emma stod alldeles bredvid mig. Jag riktigt såg hur hon tänkte: ”Men matte, hallå! Jag ÄR ju här! Vad är det MED dig egentligen?!”
Nästa gång jag älgar iväg genom skogen så där ska det vara i fullt dagsljus!
lördag 19 november 2011
Hoppelihopp
Idag har vi hoppat, jag och Sagan.
Mitt emot vårt hus ligger det ett litet berg och bakom det berget går en liten traktorväg. Den är av sand och barr och där är underlaget på en sträcka fortfarande mjukt och fint trots kylan. Där byggde jag och maken sex hinder. Hinder som är lätta att bygga upp och ta ner så att jag kan fixa det samtidigt som jag har pållan med mig. Då kan jag först klättra över berget som uppvärmning, bygga hindren och sen hoppa dem och därefter plocka undan de när jag är klar. Hindren ligger på mellan 40 och 70 cm så det är inga gigantiska hopp vi snackar om.
När Sagan fick syn på hindren idag blev hon taggad av bara den. För är det nåt den där damen gillar så är det att hoppa! Efter att ha hoppat utvalda, enstaka hinder så tog vi banan två gånger. Och fy bövelen vad skojigt det var! Saga flöööög över och tyckte minsann att det var lika lattjolajban hon.
Men tusan vad ringrostig jag var... Det märktes att vi inte hoppat nåt vidare det senaste året. På mig alltså, Sagan var lika fenomenal hopphäst som alltid. Jag däremot behöver verkligen tänka på att vara mer följsam med händerna över hindret och på att räta upp mig och ta tillbaka tempot mellan hindren. Visserligen tror att jag Saga gav blanka fan i hur illa jag red idag, hon var lycklig ändå av hoppandet. Finaste flickan!
Efter ridturen fick båda pållarna stå inne i sina boxar en stund och mumsa lite hö medan jag städade åt kaniner och höns.
Höns ja. En av våra hönor, hönan Agda, är verkligen en riktig liten godbit. Ser inte mycket ut för världen, inge speciell alls, bara svart med svart kam och inga extravaganser, men ack så mysig! Hon gillar nämligen att gosa. Idag satt hon på sin pinne vilket innebär att hon var i ansiktshöjd med mig. Jag pratade lite med henne varvid hon flyttade sig alldeles nära mitt ansikte och när jag började klia henne lite på brösten så sträckte hon upp halsen och bröstade sig lite så jag bättre skulle komma åt. Fina lilla höna. Namnet har hon fått efter Cornelis Wreeswjiks "Hönan Agda" då Kallekanin, när han levde livet i hönsagårn, brukade gnaga av henne stjärtfjädrarna. Av nån anledning var det bara henne han gjorde så på. Märkliga djur man har....
Mitt emot vårt hus ligger det ett litet berg och bakom det berget går en liten traktorväg. Den är av sand och barr och där är underlaget på en sträcka fortfarande mjukt och fint trots kylan. Där byggde jag och maken sex hinder. Hinder som är lätta att bygga upp och ta ner så att jag kan fixa det samtidigt som jag har pållan med mig. Då kan jag först klättra över berget som uppvärmning, bygga hindren och sen hoppa dem och därefter plocka undan de när jag är klar. Hindren ligger på mellan 40 och 70 cm så det är inga gigantiska hopp vi snackar om.
När Sagan fick syn på hindren idag blev hon taggad av bara den. För är det nåt den där damen gillar så är det att hoppa! Efter att ha hoppat utvalda, enstaka hinder så tog vi banan två gånger. Och fy bövelen vad skojigt det var! Saga flöööög över och tyckte minsann att det var lika lattjolajban hon.
Men tusan vad ringrostig jag var... Det märktes att vi inte hoppat nåt vidare det senaste året. På mig alltså, Sagan var lika fenomenal hopphäst som alltid. Jag däremot behöver verkligen tänka på att vara mer följsam med händerna över hindret och på att räta upp mig och ta tillbaka tempot mellan hindren. Visserligen tror att jag Saga gav blanka fan i hur illa jag red idag, hon var lycklig ändå av hoppandet. Finaste flickan!
Efter ridturen fick båda pållarna stå inne i sina boxar en stund och mumsa lite hö medan jag städade åt kaniner och höns.
Höns ja. En av våra hönor, hönan Agda, är verkligen en riktig liten godbit. Ser inte mycket ut för världen, inge speciell alls, bara svart med svart kam och inga extravaganser, men ack så mysig! Hon gillar nämligen att gosa. Idag satt hon på sin pinne vilket innebär att hon var i ansiktshöjd med mig. Jag pratade lite med henne varvid hon flyttade sig alldeles nära mitt ansikte och när jag började klia henne lite på brösten så sträckte hon upp halsen och bröstade sig lite så jag bättre skulle komma åt. Fina lilla höna. Namnet har hon fått efter Cornelis Wreeswjiks "Hönan Agda" då Kallekanin, när han levde livet i hönsagårn, brukade gnaga av henne stjärtfjädrarna. Av nån anledning var det bara henne han gjorde så på. Märkliga djur man har....
onsdag 16 november 2011
Hemkomsten
När vi svängde in på infarten till vårt hus natten mot lördag, lagom trötta och slitna efter den långa resan, tindrade en hel hoper med ljus åt oss längs med infarten. Vackert och stämningsfullt och det gjorde oss lite mindre trötta.Tobbe knatade in i huset först och jag kom efter, bärande på en halvsovande liten tös. Hörde hur min make från köket utbrast: Men va i helvete! Och förstod att den lugna och välkomnande atmosfären utomhus inte riktigt hängde med hela vägen in i huset om man säger…
För där inne hade några lustigkurrar varit så vänliga att möblera om åt oss. Det var rent och städat, men gummistövlar gungade från gardinstängerna, matbordet stod prydligt i köket och upptog i stort sett varenda millimeter av det. I matrummet hade barnens lilla bord och små stolar ställts fram och i vardagsrummet var stolar, lära-gå-vagn och dockvagn staplade i ett högt torn. Spännande!
I sovrummet var det bäddat med ballonger under täcket. Men vad gjorde väl det, ballonger är sååå mycket lättare att sopa undan från lakanet än sand! Trust me! Jag har provat båda…
På sänggaveln stod en flaska bubbel och en skål med godis. Lovely!
Pricken över i:et var när Tobbe skulle tvätta händerna. Med ketchup visade det sig…
Tack mina tokiga vänner för att ni gjorde så att vi fick garva när vi kom hem! He he, ni är allt för härliga!
Vill givetvis också passa på att tacka min underbare far som var så vänlig att bjuda med oss på denna resa. Ett oförglömligt och underbart minne för livet.
Och tack till mamma som så tålmodigt och snällt hjälpt till med våra telningar så vi kunnat smita ut på lite egna äventyr emellanåt.
Broder Pär och brorsdöttrarna Julia och Matilda har inte varit sämre de heller. Hjälpt till med ungarna när de varit trötta och gnälliga och ställt upp och lekt och roat barnen i det oändliga. Guld värt!
Tack också till alla snälla häst-, kanin-, hus-, höns-, katt-, och hundvakter. Utan er hade vi ju varit tvungna att stanna hemma! Pusselipuss!
Nu över till nåt tråkigt…
Vi har förlorat vår Houdan-tupp Houdini.
I måndags kväll när jag räknade in hönsen saknades det två individer: Houdini med frugan Doris. Tog på mig pannlampan och började söka av ägorna i skumrasket. Hittade till slut Doris som satt och kurade på en jordhög, men av Houdini fanns inte ett spår. Inte kom han tillbaka igår heller så vi skyndade oss att leta efter honom medan det fortfarande var ljust. Hittade en hel hög med Houdini-fjädrar i skogsbrynet… Så Houdini verkar ha sett dagens ljus för sista gången och förmodligen går det nu omkring en vädigt mätt och nöjd räv någonstans i skogarna.
Mycket trist! Än mer trist blir det med tanke på att det är förbannat svårt att föda upp renrasiga Houdan-kycklingar med en avelsgrupp som består av en endaste höna… Får se om vi får tag på avelsägg till våren som vi kan lägga under nån av Hedemororna. Kruxet är att Houdan är en rätt ovanlig ras i detta land så det kan visa sig vara lite svårt. Jag håller dock tummarna, gillar ju de där punkarhönsen!
måndag 14 november 2011
Sista dagarna i Thailand
I onsdags fyllde min käre far 70 år och detta var ju också anledningen till resan. Han ville inte vara hemma på dagen D utan ville hellre fira sin dag tillsammans med sin familj i fjärran land.
På kvällen blev det således överraskningsfest med familjen. Hotellrestaurangens personal hade dukat och pyntat så fint i deras spa-avdelning att det kändes alldeles overkligt att sitta där. Sånt där man bara ser på film eller på reklambilder.
Maten var av sånt som kommer från havet: fisk, bläckfisk, krabba och tigerräkor. Underbart gott och väldigt mycket. Det ris de ställde fram tittade vi inte ens åt eftersom vi hade fullt sjå att orka smaka av allt som fanns på tallriken.
En tårta hade de gjort också som var prydd med en elefant. Min far gjorde sig nämligen snabbt ett namn som Mr Chang då han verkligen gillade Chang-ölen vars etikett pryds av två elefanter. Han fick också av personalen en ölsejdel i form av en elefant.
Efter middagen fick vi alla en varsin lyckopåse, Khom Loy, att skicka upp i luften. Mycket vackert!
Efter allt födelsedagsfirande var barnen trötta och vi drullade i säng. Tror även att farsgubben gjorde detsamma, glad och nöjd över sin dag.
Sista dagen innan hemresa var det nån sorts thailändsk festival. Då skulle man äta gott och sända iväg sina gamla bekymmer med hjälp av Khom Loy’s och flytande ”korgar” av bananblad fyllda med blommor och ljus. Mycket vackert och stämningsfullt och en makalös syn att se ett tjugotal upplysta påsar segla iväg över natthimlen. Ett bra avslut på en helt underbar resa.
Nu är vi fortfarande trötta och slitna efter den långa hemresan och efter tidsomställningen. Axel vaknar vid 2, halv 3 på nätterna och är pigg. Men det ordnar sig väl snart.
Var ute på en tur med underbaraste Saga-hästen igår. Barbacka på en lurvig nordis i naturen, det är lycka det! Tyvärr var det fruset och hårt i marken så det blev mest skritt och endast några små korta travvändor där underlaget tillät. Känns härligt att vara hemma med alla djuren igen, även om vi alla så klart saknar Thailand.
Hemkomsten var lite intressant må jag säga…. Men det tar vi en annan gång.
På kvällen blev det således överraskningsfest med familjen. Hotellrestaurangens personal hade dukat och pyntat så fint i deras spa-avdelning att det kändes alldeles overkligt att sitta där. Sånt där man bara ser på film eller på reklambilder.
Maten var av sånt som kommer från havet: fisk, bläckfisk, krabba och tigerräkor. Underbart gott och väldigt mycket. Det ris de ställde fram tittade vi inte ens åt eftersom vi hade fullt sjå att orka smaka av allt som fanns på tallriken.
En tårta hade de gjort också som var prydd med en elefant. Min far gjorde sig nämligen snabbt ett namn som Mr Chang då han verkligen gillade Chang-ölen vars etikett pryds av två elefanter. Han fick också av personalen en ölsejdel i form av en elefant.
Efter middagen fick vi alla en varsin lyckopåse, Khom Loy, att skicka upp i luften. Mycket vackert!
Efter allt födelsedagsfirande var barnen trötta och vi drullade i säng. Tror även att farsgubben gjorde detsamma, glad och nöjd över sin dag.Sista dagen innan hemresa var det nån sorts thailändsk festival. Då skulle man äta gott och sända iväg sina gamla bekymmer med hjälp av Khom Loy’s och flytande ”korgar” av bananblad fyllda med blommor och ljus. Mycket vackert och stämningsfullt och en makalös syn att se ett tjugotal upplysta påsar segla iväg över natthimlen. Ett bra avslut på en helt underbar resa.
Nu är vi fortfarande trötta och slitna efter den långa hemresan och efter tidsomställningen. Axel vaknar vid 2, halv 3 på nätterna och är pigg. Men det ordnar sig väl snart.
Var ute på en tur med underbaraste Saga-hästen igår. Barbacka på en lurvig nordis i naturen, det är lycka det! Tyvärr var det fruset och hårt i marken så det blev mest skritt och endast några små korta travvändor där underlaget tillät. Känns härligt att vara hemma med alla djuren igen, även om vi alla så klart saknar Thailand.
Hemkomsten var lite intressant må jag säga…. Men det tar vi en annan gång.
tisdag 8 november 2011
Jag vill ha en elefant när jag blir stor
Igår tillbringade vi dagen tillsammans med stora fyrfota vänner.
Vi red på elefanter. Och inte nog med det, vi fick också bada med elefanter! En i det närmaste magisk upplevelse tillsammans med flockens yngsta elefant Coco som bara var sju år gammal. Nyfiken och social som hon var så verkade hon tycka att det var riktigt skoj att med snabeln spruta ner oss med vatten och att, likt en gigantisk dammsugare, pussa oss med snabeln på kinden. Hon vältrade sig njutningsfullt i vattnet och lät oss stänka ner henne. Jag blev kär, och vore det inte för att elefanter käkar ca 200 kg mat om dagen och skiter enorma högar ca femton gånger om dagen, skulle jag vilja ha en. De verkade så kloka, vänliga och mysiga!
Idag lämnade jag och Tobbe barnen hemma hos mormor och morfar, hyrde motorcykel och åkte runt ön. Eller runt och runt... Det finns en väg som går från den södra delen av ön till den norra. Vi åkte norrut. Nästan ända fram vid den nordliga udden fick vi punktering. Bara att vända och gå till en verkstad några kilometer tillbaka efter vägen. Varmt och svettigt. På verkstan träffade vi på en cancersjuk, thailändsk transa som berättade sitt levnadsöde för oss. Tidigare hade han jobbat som dansare i Kao Lhak, men nu när han var sjuk var han tvungen att bo med sin mamma i ett litet hus mitt i ingenstans. Tärd av sin sjukdom var han trots allt glad och såg positivt på framtiden.
Efter däckbyte ångade vi norrut igen. Där på en udde på ön står resterna av en hel hoper bungalows som blev förstörda under tsunamin. En kuslig känsla att gå där bland ruinerna och tänka på hur det var när den gigantiska vågen vällde in över stället. Nu finns där en liten restaurang och en oändlig sandstrand som i en udde.
Vi knatade så långt ut på sandudden vi kunde komma och där var så enskilt att vi vågade oss på ett nakendopp.
I morrn fyller farsgubben (och anordnaren av denna Thailandsresa) sjuttio år och det blir ett litet överraskningsparty på stranden.
söndag 6 november 2011
Barracuda och makrill
I fredags var vi ute på fisketur.
Ida och mormor stannade dock på hotellet och badade i poolen.
Fångsten blev en barracuda, en makrill och en smal, långnosad och vasstandad sak som jag inte vet vad den heter. Förutom dessa metade vi upp några småfirrar också.
Vi inte bara fiskade, vi badade och snorklade också. Och när Axel helt plötsligt blev bajsnödig så lade vi bara till på en lång och öde strand. Där, mitt bland buskarna, stod en bambuhydda försedd med både toa och dusch.
På kvällen hade restaurangägaren och tillika fisketursanordnaren Mr Sid, lagat till vår makrill och bjöd på. Hur gott som helst!
En riktigt härlig dag!
Barracuda
Mr Sid visar stolt upp en del av fångsten
Eftersom Axel krävde en heldag i poolen dagen efter, dvs igår, så gjorde vi så. Badade och plaskade till Axels ögon liknade en mörts. Röda och svullna. Nåja, grabben var glad och då var vi också glada.
Jag har till slut förstått finessen med en pool. Annars brukar jag alltid vilja ligga på stranden för att bada i havet och har tyckt att folk som tillbringat sin semester vid poolen varit lite konstiga. Men nu har jag förstått... För har man småbarn och bara tillbringar dagarna på stranden blir man snart lite smått galen. Galen på all jävla SAND som ska följa med och finnas överallt. I vattenflaskan, i håret, mellan skinkorna och i sängen. För är det nåt jag hatar så är det sand i sängen! Fast, det är väl i och för sig smällar man får ta när man är på semester i paradiset.
I går, efter allt badande i poolen, drog vi till grannbyn på marknad. Det var varmt och svettigt och myllrigt. Och helt omöjligt för oss alla nio att hålla ihop. Jag skulle egentligen inte ha nåt men Tobbe skickade iväg mig med en tusing bath (ca 200 SEK) och beordrade mig att
handla. Råkade fingra på en väska och genast började försäljerskan köpslå med mig. Nästan 50 % lyckades jag pruta (för jag hade ju faktiskt inte mer med mig) så nu har jag införskaffat mig en alldeles äkta Dolce Gabbana (eller hur fasen det stavas) för endast 200 riksdaler. Det ni!
Det var på den här marknaden jag gjorde mitt fynd
torsdag 3 november 2011
Badar och äter
Är vad vi gör här.
Ungarna är helt badgalna och igår och idag har vi badat mest hela dagarna. Jag gillar ju att äta... Och här är maten så försvinnande god att jag, så snart jag ätit upp på tallriken, längtar till nästa måltid.
tisdag 1 november 2011
Feber, sol och regn
Vi har det väldans bra!
Börjar slå av på tempot och komma in i den där avslappnade lunken. Äter hur gott som helst och slukar watermelon shakes till hjärnan fryser till is. GOTT!
Första natten drabbades dock Ida av hög feber. Tur vi hade med oss febernedsättande. Efter ett halvt dygn var hon dock sitt vanliga pigga jag igen. Gillar dock inte havet nåt vidare men det gör däremot Axel. Efter varje badning har han säkert ett kilo sand i badbyxorna
Här regnar det en skvätt varje dag men det gör inte ett endaste dugg. Svalkar gott och vi kan med gott samvete vila lite på hotellrummet. Det gör vi just nu, sen blir det lunch. Jag längtar!
Och för de som undrar: Jag heter numera Anna Åström Stenberg.
söndag 30 oktober 2011
Man och hustru...
Men hoppsan hur det blev!
På Arlanda "råkade" vi snava in på kapellet och säga Ja till varann. Vi är således numera man och hustru.
Konstigt, det känns inge annorlunda... Förutom att alla kallar mig "frun" titt som tätt.
Nåja, allt gick väldigt snabbt och smidigt, och det trots att gammelfarmor Astrid svimmade av en sväng på väg till kapellet. Inge mat och dåligt med sömn är inte att leka med!
Barnen skötte sig bra. Axel fick dock för sig att han skulle vara tvungen att gifta sig med Ida, och det förklarade han gråtande att han inte alls hade nån lust till. Ida var hjälpsam och lättade upp den mest känslosamma delen av vigseln, den där man lovar varandra att älska varandra till döden skiljer en åt och så där, genom att tycka att platsen mellan min underklänning och den yttre klänningen var ett bra ställe att gömma sig på.
Resan hit har varit förbaskat lång och rätt jobbig. Ida kräktes ner två omgångar kläder av vad jag antar var enorm trötthet, dåligt med mat och sömnn och en släng åksjuka. (De kör ju dessutom inte som folk, de här Thailändarna!)
Just nu ligger min man (hihihi) och mina barn och sover en skvätt. Vi vuxna hade varit vakna i ett dygn innan vi knoppade in en stund på hotellrummet. En dusch, lite mat i magen och en snabb titt på hotellområdet sen var vi helt färdiga.
Klockan här är nånstans runt två på eftermiddan och nu tror jag minsann inte att min familj får sova nåt längre. Vi måste ju se till att fasa in oss i thailändsk tid!
fredag 28 oktober 2011
Vi är redo!
Allt klart för avresa. Igår ägnade min underbare sambo sig åt att städa ur resten av ligghallen och ströa upp med nytt strö. Eftersom jag jobbat heltid denna vecka var det mycket uppskattat! Att mocka ligghall i svartaste mörkret med hjälp av pannlampa är allt annat än lattjolajban kan jag meddela.
Jag har dessutom städat åt kaninerna. Och hos hönsen fyllt på alla deras olika automater knökfulla och städat bajsbrädan.
(Bajsbrädan, för de som inte vet, är en snillrik sak i form av en skiva som man placerar under hönsens sittpinnar. För det är på nätterna när de sitter på pinnarna som de skiter som allra mest. Skiten hamnar då på bajsbrädan som lätt och snabbt kan städas av. På så sätt behöver man inte städa golvet lika ofta.)
Hunden har förpassats till hundvakt, hus-, höns- och kattvakten har installerats och packningen ligger i väskorna där den ska vara. Pass, pengar och piljett är framlagt. Det är bar’ å åk!
Kan visserligen medge att översvämningarna i Bankok oroat oss en smula, men efter att ha läst rapporter från folk som faktiskt befinner sig i Phuket med omnejd just i detta nu, är jag lugnad. Vädret där är fint, vattennivån normal och det finns än så länge ingen risk att mat, flaskvatten och öl ska ta slut.
See you!
Jag har dessutom städat åt kaninerna. Och hos hönsen fyllt på alla deras olika automater knökfulla och städat bajsbrädan.
(Bajsbrädan, för de som inte vet, är en snillrik sak i form av en skiva som man placerar under hönsens sittpinnar. För det är på nätterna när de sitter på pinnarna som de skiter som allra mest. Skiten hamnar då på bajsbrädan som lätt och snabbt kan städas av. På så sätt behöver man inte städa golvet lika ofta.)
Hunden har förpassats till hundvakt, hus-, höns- och kattvakten har installerats och packningen ligger i väskorna där den ska vara. Pass, pengar och piljett är framlagt. Det är bar’ å åk!
Kan visserligen medge att översvämningarna i Bankok oroat oss en smula, men efter att ha läst rapporter från folk som faktiskt befinner sig i Phuket med omnejd just i detta nu, är jag lugnad. Vädret där är fint, vattennivån normal och det finns än så länge ingen risk att mat, flaskvatten och öl ska ta slut.
See you!
tisdag 25 oktober 2011
Snart
Nu börjar det dra ihop sig! På lördag bär det iväg till ön Koh Kho Khao i Thailand. Två veckor blir vi borta och nästan hela min familj blir med. Ska bli otroligt skönt att komma iväg från vardagen lite. Bara vara och inte behöva bekymra sig över alla måsten. Slippa handla och laga mat, tvätta och städa och ansvara så förbannat. Ta dagen som den kommer och befinna sig i nuet. En andningspaus i vårt annars så fullspäckade och stressiga liv.
Allt är i det närmaste klart med djurhållningen här hemma också. Häst-, kanin-, hund-, höns-, katt- och husvakterna är informerade och instruerade. Och i kväll bubbade jag och Tobbe ut en rundbal med hö i hästhagen och i helgen tätade vi taket på ligghallen. Den är i det närmaste helt urmockad och halva är uppströad med nytt fräscht strö. Ska ströa upp andra halvan nån kväll när jag mockat ur resten, sen så är allt klart! Usch, säkert nåt jag glömt…
Hann med två härliga ridturer i helgen också. Lördagen barbacka-red jag med hackamoret och som vanligt var hon tung i handen på hacket varför jag fick jobba som ett litet djur med sitsen för att få in henne bak och upp i fram. Övade mycket tempoväxlingar för att få henne lyhörd och på hemvägen lossnade det lite så hon kunde bära sig själv istället för att förlita sig på att jag skulle bära. Har rejäl träningsvärk i magen efter det passet!
På söndag knatade vi iväg till en stor vändplan som finns alldeles ovanför vårt hus och red på volt. Vägen går igenom vändplanen varför en väg är hemåt-väg och där vill hon gärna slänga ut ömsom rumpan och ömsom bog. Jobbade därför mycket med att flytta både bog och rumpa inåt och utåt. När det kändes som om jag hade henne fint mellan mina hjälper och hon spårade som folk så fattade vi galopp. Trots att vi sällan jobbar med galoppen på volt så kändes hon förvånansvärt stark och rund åt båda hållen. Hela passet kändes överlag väldigt bra. Hon är så fin att rida min tant bara man kommer över vissa trösklar. Men att behöva jobba lite är väl bara utvecklande!
En händelse under lördagens ridtur gjorde att jag kände mig alldeles varm i bröstet av ömhet och stolthet över min kloka häst. Vi mötte tre fyrhjulingar som kom i relativt hög fart och som låg rätt nära på den smala vägen. Den tredje av fyrhjulingarna brummade så det vibrerade i tyget på min jacka. Saga ägnade de knappt en blick utan lunkade på i lugn och ro. Älskade, trygga Sagan!
Blev för övrigt inget klämmande på spännande sadel i helgen. Tiden räckte helt enkelt inte till och jag har insett att sadelbestyren får vänta till efter semestern.
Simskola gånger två bevistade jag också på söndagen. Axel på badhuset där han visade stor trygghet i vattnet och plaskade på både över och under vattenytan. Emma på Utomskogens Hundcenter där hon fick veckans simträning.
Förutom allt detta ovan hann jag med att gå ut och roa mig också i helgen. Följde med Lena på Bollnäs Ridsällskaps 40-års jubileum. Åt mat, drack vin, dansade och snackade häst. Härligt!
Tänk vad mycket man hinner med på en helg egentligen! Även om det ibland känns som om man bara hann med hälften av vad man tänkt. Helt otroligt. Nu behövs det lite vila i den här stressade kroppen faktiskt…
Allt är i det närmaste klart med djurhållningen här hemma också. Häst-, kanin-, hund-, höns-, katt- och husvakterna är informerade och instruerade. Och i kväll bubbade jag och Tobbe ut en rundbal med hö i hästhagen och i helgen tätade vi taket på ligghallen. Den är i det närmaste helt urmockad och halva är uppströad med nytt fräscht strö. Ska ströa upp andra halvan nån kväll när jag mockat ur resten, sen så är allt klart! Usch, säkert nåt jag glömt…
Hann med två härliga ridturer i helgen också. Lördagen barbacka-red jag med hackamoret och som vanligt var hon tung i handen på hacket varför jag fick jobba som ett litet djur med sitsen för att få in henne bak och upp i fram. Övade mycket tempoväxlingar för att få henne lyhörd och på hemvägen lossnade det lite så hon kunde bära sig själv istället för att förlita sig på att jag skulle bära. Har rejäl träningsvärk i magen efter det passet!
På söndag knatade vi iväg till en stor vändplan som finns alldeles ovanför vårt hus och red på volt. Vägen går igenom vändplanen varför en väg är hemåt-väg och där vill hon gärna slänga ut ömsom rumpan och ömsom bog. Jobbade därför mycket med att flytta både bog och rumpa inåt och utåt. När det kändes som om jag hade henne fint mellan mina hjälper och hon spårade som folk så fattade vi galopp. Trots att vi sällan jobbar med galoppen på volt så kändes hon förvånansvärt stark och rund åt båda hållen. Hela passet kändes överlag väldigt bra. Hon är så fin att rida min tant bara man kommer över vissa trösklar. Men att behöva jobba lite är väl bara utvecklande!
En händelse under lördagens ridtur gjorde att jag kände mig alldeles varm i bröstet av ömhet och stolthet över min kloka häst. Vi mötte tre fyrhjulingar som kom i relativt hög fart och som låg rätt nära på den smala vägen. Den tredje av fyrhjulingarna brummade så det vibrerade i tyget på min jacka. Saga ägnade de knappt en blick utan lunkade på i lugn och ro. Älskade, trygga Sagan!
Blev för övrigt inget klämmande på spännande sadel i helgen. Tiden räckte helt enkelt inte till och jag har insett att sadelbestyren får vänta till efter semestern.
Simskola gånger två bevistade jag också på söndagen. Axel på badhuset där han visade stor trygghet i vattnet och plaskade på både över och under vattenytan. Emma på Utomskogens Hundcenter där hon fick veckans simträning.
Förutom allt detta ovan hann jag med att gå ut och roa mig också i helgen. Följde med Lena på Bollnäs Ridsällskaps 40-års jubileum. Åt mat, drack vin, dansade och snackade häst. Härligt!
Tänk vad mycket man hinner med på en helg egentligen! Även om det ibland känns som om man bara hann med hälften av vad man tänkt. Helt otroligt. Nu behövs det lite vila i den här stressade kroppen faktiskt…
torsdag 20 oktober 2011
Strö...
Idag har jag kravlat runt i hönshuset i ett försök att utvärdera huruvida bränslepellets är ett bra strömedel eller inte. Nu har det bara hunnit ligga där i tre dagar men än så länge så ser det riktigt riktigt lovande ut. Tidigare har jag använt kutterspån och det har liksom halkat omkring (tillsammans med de stackars hönsen) ovanpå golvet.
Bränslepellets-ströet ligger stilla. Så pass stilla att jag ser hönsfotspår i ströet efter pullorna. Det dammar inget än så länge och enligt mig verkar det vara otroligt mer lättstädat än kuttret. Dessutom verkar hönorna gilla att bada i det. Sanden jag ansträngde mig för att hälla dit skiter de i… Bokstavligt alltså!
Tummen upp för träpellets som strö! (So far…)
Knäppte kort gjorde jag också. Houdini och Doris (som är alltför fega för att ens våga sig ut i hönsgår'n för närvarande) fick modella på ströet.
I mina sadelfunderingar har jag lyckats få tag på en kvinna i Edsbyn som äger en Masterback sadel av den modell och storlek jag är sugen på. Till helgen ska jag få komma till henne och titta på den och klämma för att se ifall den infriar mina förväntningar. Masterback är en bomlös sadel och kostar bara 8 900 kr ny. Lite skillnad mot sadlarna jag postade i det HÄR inlägget. Det verkar dessutom inte finnas många såna ute på begagnatmarknaden varför jag inbillar mig att dem är så jäkla bra att ingen nånsin vill skiljas från sin sadel när de väl lagt vantarna på en. Men, som sagt, bäst att titta och känna lite i verkligheten först.
Om 8 dagar åker vi…
Och jag som bekymrat mig över hur vi med vettet i behåll ska lyckas med konststycket att hålla knoddarna lugna under den långa flygresan har kommit på det:
En till transportbur i samma storlek bara så kan vi checka in barnen som bagage. Problemet löst! Eller... så kanske man inte får göra...? Eller.....? Näe...?
Bränslepellets-ströet ligger stilla. Så pass stilla att jag ser hönsfotspår i ströet efter pullorna. Det dammar inget än så länge och enligt mig verkar det vara otroligt mer lättstädat än kuttret. Dessutom verkar hönorna gilla att bada i det. Sanden jag ansträngde mig för att hälla dit skiter de i… Bokstavligt alltså!
Tummen upp för träpellets som strö! (So far…)
Knäppte kort gjorde jag också. Houdini och Doris (som är alltför fega för att ens våga sig ut i hönsgår'n för närvarande) fick modella på ströet.
I mina sadelfunderingar har jag lyckats få tag på en kvinna i Edsbyn som äger en Masterback sadel av den modell och storlek jag är sugen på. Till helgen ska jag få komma till henne och titta på den och klämma för att se ifall den infriar mina förväntningar. Masterback är en bomlös sadel och kostar bara 8 900 kr ny. Lite skillnad mot sadlarna jag postade i det HÄR inlägget. Det verkar dessutom inte finnas många såna ute på begagnatmarknaden varför jag inbillar mig att dem är så jäkla bra att ingen nånsin vill skiljas från sin sadel när de väl lagt vantarna på en. Men, som sagt, bäst att titta och känna lite i verkligheten först.
Om 8 dagar åker vi…
Och jag som bekymrat mig över hur vi med vettet i behåll ska lyckas med konststycket att hålla knoddarna lugna under den långa flygresan har kommit på det:
En till transportbur i samma storlek bara så kan vi checka in barnen som bagage. Problemet löst! Eller... så kanske man inte får göra...? Eller.....? Näe...?
tisdag 18 oktober 2011
Hönsfint
Fortsätter beta av den däringa listan över saker som ska göras innan vintern och innan vi åker på semester:
Så i går storstädade jag hönshuset. Ut med allt gammalt strö, sopade noggrant och dammsög till och med. För satan i gatan vad de dammar de där fjäderfäna! Ungarna var strikt förbjudna att ens gå in i hönshuset under min vilda framfart då det var rena rama Lützen-dimman därinne. Tobbe stack åt mig ett andningskydd efter ett tag vilket förmodligen förlängde mitt liv med några år. Hönsdammlunga är säkert inget man ska se lätt på…
Men efter att ha sopat och dammsugit varenda vrå och varenda hönsnäts-tråd så blev det så fint därinne.
För att se om annat strömedel kan bidra till mindre damm så provade jag nåt nytt: Bränslepellets! Genom att blöta upp det så sväller det till dubbelstorlek och känns, trots den stora mängden vatten, torrt när det väl luckrats upp. Min förhoppning är att pellets-ströet ska ligga lite mer stilla och damma lite mindre. Utvärdering av strömaterialet får göras när det gått ett tag.
I en hörna fick damerna till och med sitt egna lilla SPA. Ett rejält lager med sand där de kan sandbada och sprätta. Sand är dessutom viktigt för hönsens matsmältningsapparat eftersom sanden hjälper till att ”tugga” maten när den kommer ner i muskelmagen. Höns har nämligen inga tänder utan sväljer sin mat hel.
Jag hoppas damerna blir nöjda!
Eftersom vi bara har ett hönshus så var vi också tvungna att släppa ihop våra olika hönsgrupper. Under sommaren har Houdini och Doris med några Hedemora-kompisar bott i ”sommarstugan”, men den är oisolerad, liten och utan belysning varför vi vill ha dem tillsammans med de andra i det riktiga hönshuset. Enligt alla experter i alla hönsforum på nätet, så skulle det vara bara att släppa ihop tupparna och låta de göra upp. Den svagaste ger sig rätt fort och de skadar sällan varandra allvarligt.
Sagt och gjort. Göte och Houdini släpptes ihop och rök sen ihop så dammet yrde (ännu mer damm) och trots att Houdini väger bra mycket mer än Göte och är en bra bit större så var det Göte som avgick med segern. Hade inte väntat mig nåt annat heller, Houdini är en fegis!
Nu hoppas jag att tupparna har kommit till ro och att inga fler bataljer behöver utspelas i hönsagår’n.
Nån ridning har det inte blivit för egen del på ett tag då födelsedagskalas kommit emellan. Skönt då att kunna lämna över motionerandet till medryttaren Emelie! Idag har jag dock trotsat det blöta och huskiga höstvädret och ridit en tur. Tanten var som vanligt på hugget och idag övade vi mycket övergångar. I början slingrade hon sig en hel del och tog minsta lilla drivning som en galoppfattning. Kan visserligen till stor del bero på att vi befann oss i backen där jag brukar öva just fattningar... Men på slutet kändes det betydligt bättre även om jag vet att vi kan ännu bättre. Och trots att jag blev blöt och kall var det riktigt riktigt roligt!
Så i går storstädade jag hönshuset. Ut med allt gammalt strö, sopade noggrant och dammsög till och med. För satan i gatan vad de dammar de där fjäderfäna! Ungarna var strikt förbjudna att ens gå in i hönshuset under min vilda framfart då det var rena rama Lützen-dimman därinne. Tobbe stack åt mig ett andningskydd efter ett tag vilket förmodligen förlängde mitt liv med några år. Hönsdammlunga är säkert inget man ska se lätt på…
Men efter att ha sopat och dammsugit varenda vrå och varenda hönsnäts-tråd så blev det så fint därinne.
För att se om annat strömedel kan bidra till mindre damm så provade jag nåt nytt: Bränslepellets! Genom att blöta upp det så sväller det till dubbelstorlek och känns, trots den stora mängden vatten, torrt när det väl luckrats upp. Min förhoppning är att pellets-ströet ska ligga lite mer stilla och damma lite mindre. Utvärdering av strömaterialet får göras när det gått ett tag.
I en hörna fick damerna till och med sitt egna lilla SPA. Ett rejält lager med sand där de kan sandbada och sprätta. Sand är dessutom viktigt för hönsens matsmältningsapparat eftersom sanden hjälper till att ”tugga” maten när den kommer ner i muskelmagen. Höns har nämligen inga tänder utan sväljer sin mat hel.
Jag hoppas damerna blir nöjda!
Eftersom vi bara har ett hönshus så var vi också tvungna att släppa ihop våra olika hönsgrupper. Under sommaren har Houdini och Doris med några Hedemora-kompisar bott i ”sommarstugan”, men den är oisolerad, liten och utan belysning varför vi vill ha dem tillsammans med de andra i det riktiga hönshuset. Enligt alla experter i alla hönsforum på nätet, så skulle det vara bara att släppa ihop tupparna och låta de göra upp. Den svagaste ger sig rätt fort och de skadar sällan varandra allvarligt.
Sagt och gjort. Göte och Houdini släpptes ihop och rök sen ihop så dammet yrde (ännu mer damm) och trots att Houdini väger bra mycket mer än Göte och är en bra bit större så var det Göte som avgick med segern. Hade inte väntat mig nåt annat heller, Houdini är en fegis!
Nu hoppas jag att tupparna har kommit till ro och att inga fler bataljer behöver utspelas i hönsagår’n.
Nån ridning har det inte blivit för egen del på ett tag då födelsedagskalas kommit emellan. Skönt då att kunna lämna över motionerandet till medryttaren Emelie! Idag har jag dock trotsat det blöta och huskiga höstvädret och ridit en tur. Tanten var som vanligt på hugget och idag övade vi mycket övergångar. I början slingrade hon sig en hel del och tog minsta lilla drivning som en galoppfattning. Kan visserligen till stor del bero på att vi befann oss i backen där jag brukar öva just fattningar... Men på slutet kändes det betydligt bättre även om jag vet att vi kan ännu bättre. Och trots att jag blev blöt och kall var det riktigt riktigt roligt!
söndag 16 oktober 2011
Slow Feeding
Foderhäcken är klar och på plats. Och med tanke på hur vi misshandlade den för att få den dit den nu står, så oroar jag mig inte det minsta för att hästarna kommer demolera den.
Enligt mina önskemål och efter en hel del googlande har min käre sambo snickrat ihop en foderhäck som i mina ögon är HELT perfekt! Stadig, med rejält plåttak och reglar i botten som släpper in luft underifrån. Ena sidan kan fällas ned som en ramp så att det blir lätt att rulla in rundbalar eller fylla på med småbalar. Gångjärnen till rampen är av rejäl modell, likaså låsen.
Den är som sagt, PERFEKT! Tänk en så’n händig karl jag har! <3
Tillsammans med det finmaskiga hönätet blir detta en utmärkt ”slow feeding”-foderplats för mina två tjockisar. De små maskorna i nätet gör att de, trots att de har mat kontinuerligt, inte kan vräka i sig de enorma mängder de med säkerhet skulle göra utan nät. Nu ska tjockisarnas midjemått minska!
I torsdags fick Saga vinterpjucksen påspikade också för snart kommer de att behövas. Tor däremot får gå barfota ett tag till. Om det blir en riktig vinter med kyla och snö bör han klara sig utan skor hela tiden, så en så’n vinter hoppas jag på. Blir det alltför halkigt och eländigt åker givetvis vinterskorna på på momangen!
Hipp hipp hurra! …lite så där i efterskott till min käre sambo som fyllde år i onsdags! Vi firande genom att lämna telningarna hemma med faster Anna som barnpiga och själva bege oss på restaurang. Roma förärades av oss ett besök och bjöd på gudomligt god mat.
Helgen har också gått i födelsedagsfirandets tecken och det har varit fikabröd, tårtor och presentpapper så långt vi skådat. Nu är den biten över och om 12 dagar sticker vi till Thailand!
Enligt mina önskemål och efter en hel del googlande har min käre sambo snickrat ihop en foderhäck som i mina ögon är HELT perfekt! Stadig, med rejält plåttak och reglar i botten som släpper in luft underifrån. Ena sidan kan fällas ned som en ramp så att det blir lätt att rulla in rundbalar eller fylla på med småbalar. Gångjärnen till rampen är av rejäl modell, likaså låsen.
Den är som sagt, PERFEKT! Tänk en så’n händig karl jag har! <3
Tillsammans med det finmaskiga hönätet blir detta en utmärkt ”slow feeding”-foderplats för mina två tjockisar. De små maskorna i nätet gör att de, trots att de har mat kontinuerligt, inte kan vräka i sig de enorma mängder de med säkerhet skulle göra utan nät. Nu ska tjockisarnas midjemått minska!
I torsdags fick Saga vinterpjucksen påspikade också för snart kommer de att behövas. Tor däremot får gå barfota ett tag till. Om det blir en riktig vinter med kyla och snö bör han klara sig utan skor hela tiden, så en så’n vinter hoppas jag på. Blir det alltför halkigt och eländigt åker givetvis vinterskorna på på momangen!
Hipp hipp hurra! …lite så där i efterskott till min käre sambo som fyllde år i onsdags! Vi firande genom att lämna telningarna hemma med faster Anna som barnpiga och själva bege oss på restaurang. Roma förärades av oss ett besök och bjöd på gudomligt god mat.
Helgen har också gått i födelsedagsfirandets tecken och det har varit fikabröd, tårtor och presentpapper så långt vi skådat. Nu är den biten över och om 12 dagar sticker vi till Thailand!
tisdag 11 oktober 2011
Idag är ingen vanlig dag
För idag är det Idas födelsedag!
För två hela år sedan gick det till så här...
Hipp hipp hurra för våran lilla fislisa ida'!
För två hela år sedan gick det till så här...
Hipp hipp hurra för våran lilla fislisa ida'!
Födelsedagsfika i sängen på morron är grejer det! måndag 10 oktober 2011
Phu!
Ibland tycker jag det är lite skönt när arbetsveckan börjar… För då kan jag en hel dag sitta på arslet och göra mitt. Jag blir inte störd och jag kan i lugn och ro sitta och ägna mina tankar åt det jag för tillfället håller på med. Slipper avbryta mina tankegångar genom att hjälpa än den ena än den andra eller för att se till att inte världskrig utbryter hemma. Jag får gå på toa helt själv och kan ägna mig enbart åt min egen mat när det blir dags för lunch. Det är skönt.
Men, sen är det ju så att eftersom jag är på jobbet om dagarna och sitter på arslet och tänker mina hela tankegångar och äter och skiter ostört osv så innebär det automatiskt att jag får så mycket mer att göra när jag väl är hemma. Det är av den anledningen som helgerna blir så förbannat fullspäckade att jag är så himla trött när söndagkvällen gör sitt antågande. Helt slut!
Denna helg har verkligen inte varit nåt undantag. Det har varit fullt ös hela helgen!
Vi har tittat på Axels framtida skola, varit på barnkalas, vuxenkalas och hundsim. Däremellan har jag hunnit (med nöd och näppe) motionerat pållan två gånger, byggt klart vinterhagen och förbättrat stängslingen i ena sommarhagen, städat åt kaninerna, flyttat hem hästarna och handlat. Igår blev det inte ens nån middag för den vuxna delen av hushållet utan vi knaprade i oss lite chips istället.
Inatt vaknade jag av en dunkande huvudvärk som har hållit i sig hela dan och jag har dessutom ont i hela kroppen. Förmodligen träningsvärk efter helgens kroppsarbete. Men snart är allt klart som ska vara klart innan vintern kommer och vi med gott samvete kan åka på semester. Om 18 dagar åker vi!
Men, sen är det ju så att eftersom jag är på jobbet om dagarna och sitter på arslet och tänker mina hela tankegångar och äter och skiter ostört osv så innebär det automatiskt att jag får så mycket mer att göra när jag väl är hemma. Det är av den anledningen som helgerna blir så förbannat fullspäckade att jag är så himla trött när söndagkvällen gör sitt antågande. Helt slut!
Denna helg har verkligen inte varit nåt undantag. Det har varit fullt ös hela helgen!
Vi har tittat på Axels framtida skola, varit på barnkalas, vuxenkalas och hundsim. Däremellan har jag hunnit (med nöd och näppe) motionerat pållan två gånger, byggt klart vinterhagen och förbättrat stängslingen i ena sommarhagen, städat åt kaninerna, flyttat hem hästarna och handlat. Igår blev det inte ens nån middag för den vuxna delen av hushållet utan vi knaprade i oss lite chips istället.
Inatt vaknade jag av en dunkande huvudvärk som har hållit i sig hela dan och jag har dessutom ont i hela kroppen. Förmodligen träningsvärk efter helgens kroppsarbete. Men snart är allt klart som ska vara klart innan vintern kommer och vi med gott samvete kan åka på semester. Om 18 dagar åker vi!
torsdag 6 oktober 2011
Sadlar
Jag har hamnat i sadelfunderingar… Igen… För hundrade gången... Det ger mig huvudvärk!
Det här med sadlar är nämligen inte lätt. Det är en DJUNGEL! Sadlar är som springskor – de måste passa PERFEKT annars blir det skav, felbelastningar och annat otäckt. Vill ju så klart ha det bästa till min fina häst så hon slipper få bekymmer.
Och har man då, som jag, en häst som är breeed så blir det extra svårt. Än svårare blir det när hästen byter skepnad dvs musklar om sig eller blir fetare/tunnare.
Saga har ju fettat på sig lite och den vanliga sadeln med bom hon har funkar inte så bra längre. Den bomlösa sadeln gör att jag sitter som i split med benen och det gillar inte mina höfter nåt vidare. Har därför börjat snegla på lite andra bomlösa modeller och har våta, läderdoftande drömmar om vissa.
Fördelen med en bomlös sadel är att den passar bra på de flesta hästar varför risken att jag måste börja leta sadel igen när jag skaffar ny häst (Saga kan ju inte leva för evigt, tyvärr…) inte är så stor. Och hittar man en sadel man gillar så vill man gärna klamra sig fast vid den så länge det går.
Tyvärr kostar de modeller jag fastnat för en mindre förmögenhet och jag är ju som bekant inte särskilt rik av mig.
Vad sägs om den här:
Fhoenix Vouge till det fina priset av 17 900 kr… som hittat…
Eller den här:
Sensation Ride G4 kostar ”bara” uppemot 14 000 kr…
Eller vad sägs om den här:
Star Trekk Dressyr endast 12 600 kr... suck...
Så hur gör man?? Ska gå igenom vad jag kan sälja av här hemma och förhoppningsvis finns det lite så jag kan finansiera en ny sadel så småningom.
Strax före jul kommer skatteåterbäringen… Prisa gud! Då kanske Anna har råd med en ny sadel…
Just nu försöker jag dock spara pengar så mycket det går (går inte så bra dessvärre…) inför den stundande resan till Thailand!
Det här med sadlar är nämligen inte lätt. Det är en DJUNGEL! Sadlar är som springskor – de måste passa PERFEKT annars blir det skav, felbelastningar och annat otäckt. Vill ju så klart ha det bästa till min fina häst så hon slipper få bekymmer.
Och har man då, som jag, en häst som är breeed så blir det extra svårt. Än svårare blir det när hästen byter skepnad dvs musklar om sig eller blir fetare/tunnare.
Saga har ju fettat på sig lite och den vanliga sadeln med bom hon har funkar inte så bra längre. Den bomlösa sadeln gör att jag sitter som i split med benen och det gillar inte mina höfter nåt vidare. Har därför börjat snegla på lite andra bomlösa modeller och har våta, läderdoftande drömmar om vissa.
Fördelen med en bomlös sadel är att den passar bra på de flesta hästar varför risken att jag måste börja leta sadel igen när jag skaffar ny häst (Saga kan ju inte leva för evigt, tyvärr…) inte är så stor. Och hittar man en sadel man gillar så vill man gärna klamra sig fast vid den så länge det går.
Tyvärr kostar de modeller jag fastnat för en mindre förmögenhet och jag är ju som bekant inte särskilt rik av mig.
Vad sägs om den här:
Fhoenix Vouge till det fina priset av 17 900 kr… som hittat…Eller den här:
Sensation Ride G4 kostar ”bara” uppemot 14 000 kr…Eller vad sägs om den här:
Star Trekk Dressyr endast 12 600 kr... suck...Så hur gör man?? Ska gå igenom vad jag kan sälja av här hemma och förhoppningsvis finns det lite så jag kan finansiera en ny sadel så småningom.
Strax före jul kommer skatteåterbäringen… Prisa gud! Då kanske Anna har råd med en ny sadel…
Just nu försöker jag dock spara pengar så mycket det går (går inte så bra dessvärre…) inför den stundande resan till Thailand!
måndag 3 oktober 2011
Höstsol, rena hästar och äventyr i svampskogen
En till helg som hastigt och lustigt är till ända. Fint väder har det varit och solen har lyst i kapp med de gulnande löven. Vackert höstväder med andra ord.
Även på söndagen hann jag med en liten ridtur. En härlig skogsrunda utan några som helst krav, barbacka och med hackamore. Sagan var under hela turen mjuk och klev på med långa elastiska kliv och jag kan inte annat än älska den där hästen av hela mitt hjärta. Önskade att jag hade mer tid över för henne bara…
Damen kan dessvärre lätt bli lite tung i handen när jag rider med hacket vilket ställer högre krav på mig när det gäller min inverkan med sitsen. Och trots att det var ett kravlöst ridpass så var jag ändå tvungen att prova jobba med formen en liten stund. Gick rätt bra om jag får säga det själv.
Efter ridturen pysslades fröken om med kyllera på benen och lite hovsmörj. Hon har några torrsprickor i hovarna som jag försöker få bort med hjälp av örter. Tycker att det fungerat rätt bra men det är fortfarande några månader kvar till resten av hoven växt ut och sprickorna helt och hållet (förhoppningsvis) försvunnit.
Även Tor fick sin beskärda del av pyssel då det var hans tur att bli shamponerad. Han gillar det INTE! Det syns i ögonen på honom. Men han är så snäll den store farbrorn att han står snällt och stilla och inte rör en fena. Kniper lite extra med svansen bara och kör upp huvudet HÖGT i luften när det är dags att tvätta luggen. Men ren blev han och nu doftar båda hästarna gott och är flygiga och fluffiga i sina manar. Känns skönt att kunna stryka ännu en grej på att-göra-listan inför hösten. Nybadade och rena hästar – check!
Snart kan jag även stryka nya trådar i vinterhagen. Har bara en del kvar nu innan det är nytt och fräscht överallt. Dock ska hagen kortas ned något och nya stolpar ska ner där så det är väl den jobbigaste delen som är kvar. Tur jag är stor och stark och en hejare på att svinga släggan!
Även idag har jag lyckats med konststycket att stryka saker från den där före-hösten-listan då jag sopade ur hela stallet från allt gammalt spån och diverse spindelväv. Ströade sen upp med nytt fräscht spån både i hästarnas boxar och i kaninernas nya burar. Roxy fick till och med flytta in i nya lyan. Nog såg det fint ut alltid men lite ensamt kändes som det blev för henne där när jag väl lämnade henne och stängde dörren... Men i morrn får hon en granne så då blir det nog bättre.
Tidigare på eftermiddagen drog jag med mig ungarna ut i skogen på lite svampjakt. Att gå och plocka svamp med barnen är en både tids- och tålamodskrävande uppgift. Först ska man se till att få med sig båda barnen till stället i skogen där svamparna växer. Alla som vet hur barn är vet också att den oansenligaste sten kan var väldigt intressant att titta lite närmare på...
Och en lika glad äventyrare
Även på söndagen hann jag med en liten ridtur. En härlig skogsrunda utan några som helst krav, barbacka och med hackamore. Sagan var under hela turen mjuk och klev på med långa elastiska kliv och jag kan inte annat än älska den där hästen av hela mitt hjärta. Önskade att jag hade mer tid över för henne bara…
Damen kan dessvärre lätt bli lite tung i handen när jag rider med hacket vilket ställer högre krav på mig när det gäller min inverkan med sitsen. Och trots att det var ett kravlöst ridpass så var jag ändå tvungen att prova jobba med formen en liten stund. Gick rätt bra om jag får säga det själv.
Efter ridturen pysslades fröken om med kyllera på benen och lite hovsmörj. Hon har några torrsprickor i hovarna som jag försöker få bort med hjälp av örter. Tycker att det fungerat rätt bra men det är fortfarande några månader kvar till resten av hoven växt ut och sprickorna helt och hållet (förhoppningsvis) försvunnit.
Även Tor fick sin beskärda del av pyssel då det var hans tur att bli shamponerad. Han gillar det INTE! Det syns i ögonen på honom. Men han är så snäll den store farbrorn att han står snällt och stilla och inte rör en fena. Kniper lite extra med svansen bara och kör upp huvudet HÖGT i luften när det är dags att tvätta luggen. Men ren blev han och nu doftar båda hästarna gott och är flygiga och fluffiga i sina manar. Känns skönt att kunna stryka ännu en grej på att-göra-listan inför hösten. Nybadade och rena hästar – check!
Snart kan jag även stryka nya trådar i vinterhagen. Har bara en del kvar nu innan det är nytt och fräscht överallt. Dock ska hagen kortas ned något och nya stolpar ska ner där så det är väl den jobbigaste delen som är kvar. Tur jag är stor och stark och en hejare på att svinga släggan!Även idag har jag lyckats med konststycket att stryka saker från den där före-hösten-listan då jag sopade ur hela stallet från allt gammalt spån och diverse spindelväv. Ströade sen upp med nytt fräscht spån både i hästarnas boxar och i kaninernas nya burar. Roxy fick till och med flytta in i nya lyan. Nog såg det fint ut alltid men lite ensamt kändes som det blev för henne där när jag väl lämnade henne och stängde dörren... Men i morrn får hon en granne så då blir det nog bättre.
Tidigare på eftermiddagen drog jag med mig ungarna ut i skogen på lite svampjakt. Att gå och plocka svamp med barnen är en både tids- och tålamodskrävande uppgift. Först ska man se till att få med sig båda barnen till stället i skogen där svamparna växer. Alla som vet hur barn är vet också att den oansenligaste sten kan var väldigt intressant att titta lite närmare på...
Den minsta av telningarna var jag dessutom tvungen att försöka få att förstå att i svampkorgen ska vi lägga svamp. Svamp och inget annat. I svampkorgen ska man inte lägga varken stenar kottar eller barkbitar. När tösabiten väl förstått så långt är det dags för nästa etapp i tankegången. Nä, inte en sån svamp! Och inte en sån svamp heller! Nä, absolut inga ruttna svampar! Ja, och så där får man hålla på. Till slut hittade vi rätt sorts svamp och då började kampen med att få henne att förstå att man ska låta bli att kliva på svamparna innan vi lägger de i korgen... Hå hå ja ja... Vi fick i alla fall med oss nästan en hel korg trattisar hem. Och enlång pinne, och en kort. Och fyra kottar. Och två stenar...
En glad äventyrerska
En glad äventyrerska
Och en lika glad äventyrare söndag 2 oktober 2011
Äntligen har jag ridit!
Fick äntligen till en liten ridtur för egen del igår. Vädret var underbart och Saga var lika härlig som vanligt.
Dessvärre har hennes nya, rundare kroppsform ställt till det så att hennes sadel inte riktigt passar längre. Sadlade henne därför med den bomlösa igår. Saga är i vanliga fall väldigt grov och med den bomlösa sadeln blir hon än bredare. Igår kände jag dessutom av hennes fetma varför jag fick känslan av att sitta på en farmartank när jag väl kravlat mig upp. Nåja, jag hoppas att mer frekvent ridning ska göra att hennes normalare kroppsform snart kommer tillbaka.
Efter ridturen igår schamponerade jag henne så nu är hon ren och fin.
Idag blir det nog en barbackatur!
En kroppsform vi saknar...
Dessvärre har hennes nya, rundare kroppsform ställt till det så att hennes sadel inte riktigt passar längre. Sadlade henne därför med den bomlösa igår. Saga är i vanliga fall väldigt grov och med den bomlösa sadeln blir hon än bredare. Igår kände jag dessutom av hennes fetma varför jag fick känslan av att sitta på en farmartank när jag väl kravlat mig upp. Nåja, jag hoppas att mer frekvent ridning ska göra att hennes normalare kroppsform snart kommer tillbaka.
Efter ridturen igår schamponerade jag henne så nu är hon ren och fin.
Idag blir det nog en barbackatur!
En kroppsform vi saknar... onsdag 28 september 2011
Kallblodig mördare?
Blodtörstiga Anna...
Japp, det är jag det!
Reaktionerna när jag berättar om mina kaninslaktarplaner är minst sagt olika. Vissa anser att jag tänker helt rätt. Nån säger med beundran i rösten att jag är häftig. Vissa utstöter nåt sorts mmm-ljud och säger: kanin är gott!
Sen finns det de där andra… De som tittar på mig med en blandning av avsky och förfäran i blicken. Som tycker att jag är grym och att det är hemskt. Dessutom ser jag i deras blickar att de tycker att jag är konstig.
Jag tycker fenomenet är mycket intressant då de flesta av dessa reaktioner har uppstått i lunchrummet på jobbet. De flesta sitter då och smaskar i sig av sina köttfärsbiffar eller ost & skinksallader. När jag lite försiktigt frågar om de inte tycker att det är bättre att äta kött från djur som man vet haft ett gott liv än att äta kött som man köpt i butiken (och åsyftar naturligtvis den animaliska produkt som ligger på skeptikerns egna tallrik) och inte vet ett dugg hur de levt sitt liv så blir svaret: Men kaniner är ju så SÖTA!
Ehhh… jaha..? Och logiken i det är….?
Är det alltså mer legitimt att leva ett gott (och långt) liv om man är söt? Eller är det bara en tankevurpa hos de som uttrycker sig på detta dubbelmoraliska sätt?
Jag hoppas det. På tankevurpa alltså.
Samtidigt är jag ändå rätt övertygad om att detta dubbelsidiga sätt att se på saken kommer att fortsätta. Kommer att spridas ner i generationerna så att folk till slut inte alls kan sätta samman biffen på den egna tallriken med att ett djur fått sätta livet till.
För de som anser att det är hemskt och grymt att döda kaniner för att äta upp dem tycker också att det är hemskt att barn får vetskap om denna grymhet. Men varför då? Det torde inte vara någon hemlighet att naturen och världen ser ut som den gör: Vi äter kött. Kött är djur. Så är det bara.
Då är det väl bättre att barnen får ta del av detta som den naturliga sak det egentligen är. Så här är livet, liksom. Sen är det upp till oss förståndiga (?) vuxna att få barnen att inse att man kan påverka för köttdjurens väl och ve genom att välja att äta upp såna som har haft ett bra liv. Den egna kaninen hemmavid torde, om allt gått rätt till, ha haft det betydligt bättre än ett industriuppfött djur med allt vad det innebär. Trånga ytor, för kraftigt foder vilket ger för kraftig tillväxt där skelett och leder inte orkar med tyngden, djur som aldrig får se solen eller känna gräsets doft. DET tycker jag är grymt! Inte att döda den lyckliga, nöjda, inte ont anande kaninen. som trots sin oerhörda söthet inte lider när den väl är död.
Japp, det är jag det!
Reaktionerna när jag berättar om mina kaninslaktarplaner är minst sagt olika. Vissa anser att jag tänker helt rätt. Nån säger med beundran i rösten att jag är häftig. Vissa utstöter nåt sorts mmm-ljud och säger: kanin är gott!
Sen finns det de där andra… De som tittar på mig med en blandning av avsky och förfäran i blicken. Som tycker att jag är grym och att det är hemskt. Dessutom ser jag i deras blickar att de tycker att jag är konstig.
Jag tycker fenomenet är mycket intressant då de flesta av dessa reaktioner har uppstått i lunchrummet på jobbet. De flesta sitter då och smaskar i sig av sina köttfärsbiffar eller ost & skinksallader. När jag lite försiktigt frågar om de inte tycker att det är bättre att äta kött från djur som man vet haft ett gott liv än att äta kött som man köpt i butiken (och åsyftar naturligtvis den animaliska produkt som ligger på skeptikerns egna tallrik) och inte vet ett dugg hur de levt sitt liv så blir svaret: Men kaniner är ju så SÖTA!
Ehhh… jaha..? Och logiken i det är….?
Är det alltså mer legitimt att leva ett gott (och långt) liv om man är söt? Eller är det bara en tankevurpa hos de som uttrycker sig på detta dubbelmoraliska sätt?
Jag hoppas det. På tankevurpa alltså.
Samtidigt är jag ändå rätt övertygad om att detta dubbelsidiga sätt att se på saken kommer att fortsätta. Kommer att spridas ner i generationerna så att folk till slut inte alls kan sätta samman biffen på den egna tallriken med att ett djur fått sätta livet till.
För de som anser att det är hemskt och grymt att döda kaniner för att äta upp dem tycker också att det är hemskt att barn får vetskap om denna grymhet. Men varför då? Det torde inte vara någon hemlighet att naturen och världen ser ut som den gör: Vi äter kött. Kött är djur. Så är det bara.
Då är det väl bättre att barnen får ta del av detta som den naturliga sak det egentligen är. Så här är livet, liksom. Sen är det upp till oss förståndiga (?) vuxna att få barnen att inse att man kan påverka för köttdjurens väl och ve genom att välja att äta upp såna som har haft ett bra liv. Den egna kaninen hemmavid torde, om allt gått rätt till, ha haft det betydligt bättre än ett industriuppfött djur med allt vad det innebär. Trånga ytor, för kraftigt foder vilket ger för kraftig tillväxt där skelett och leder inte orkar med tyngden, djur som aldrig får se solen eller känna gräsets doft. DET tycker jag är grymt! Inte att döda den lyckliga, nöjda, inte ont anande kaninen. som trots sin oerhörda söthet inte lider när den väl är död.
söndag 25 september 2011
Medryttare och haglyft
Nu har jag vallat alla medryttar-aspiranter klart. Tror Sagan blev lite konfunderad över alla nya ryttare hon blivit presenterad för den senaste tiden. Vissa gillade hon bättre än andra, och visade det med all tydlighet. Naturligtvis lyssnade jag på min tant och valde den som passade både henne och mig bäst. Det visade sig bli en tjej som bara bor en par kilometer bort! Saga verkade gilla henne och jag gillade det faktum att hon tog det väldigt försiktigt när hon red. Provade lite smått liksom och öste inte på i galopp det första hon gjorde. Dessutom är det givetvis ett stort plus att hon bor nära.
Nu hoppas jag att detta fungerar bra så att tant kan få komma ut och röra på sig fyra-fem gånger i veckan. Då slipper hon stelna till och jag slipper gå omkring och ha dåligt samvete för att jag inte hinner med att rida henne.
För övrigt är jag nöjd med helgen då jag för en gångs skull tycker att jag fått mycket gjort. Kaninburarna i stallet är färdigbyggda. (Tack till bästa sambon!) Jag har också påbörjat arbetet med att byta ut trådarna i hästarnas vinterhage och fixa till de stolpar som behöver rättas upp och jag hann med mer än jag räknat med. Hagen kommer bli så fin!
Nu en till jobbarvecka innan det är dags för lite helg igen. Fasen vad veckorna går fort!!
Nu hoppas jag att detta fungerar bra så att tant kan få komma ut och röra på sig fyra-fem gånger i veckan. Då slipper hon stelna till och jag slipper gå omkring och ha dåligt samvete för att jag inte hinner med att rida henne.
För övrigt är jag nöjd med helgen då jag för en gångs skull tycker att jag fått mycket gjort. Kaninburarna i stallet är färdigbyggda. (Tack till bästa sambon!) Jag har också påbörjat arbetet med att byta ut trådarna i hästarnas vinterhage och fixa till de stolpar som behöver rättas upp och jag hann med mer än jag räknat med. Hagen kommer bli så fin!
Nu en till jobbarvecka innan det är dags för lite helg igen. Fasen vad veckorna går fort!!
tisdag 20 september 2011
Tjockis
Fan också!
Jag verkar ha tappat greppet...
För första gången sedan jag köpte Saga har hon blivit fet. Grov har hon varit tidigare men nu ser hon ut som en välfödd julegris. Känns inte bra...
Förra hösten var problemet det motsatta, jag hade svårt att hålla henne i hull. Denna höst är hon alltså en tjockis.
Men, som tur är kommer en lösning på problemet snart. Jag har nämligen annonserat efter medryttare eftersom jag kände att det inte var hållbart i längden att enbart motionera tanten en eller två gånger i veckan. Några svar har jag fått och ikväll var en tjej här och provade och i morrn kommer en annan.
Så snart hoppas jag på att Sagans träning kan komma igång med lite mer kontinuitet och vi slipper stela muskler och en tunnformad kropp.
Jag verkar ha tappat greppet...
För första gången sedan jag köpte Saga har hon blivit fet. Grov har hon varit tidigare men nu ser hon ut som en välfödd julegris. Känns inte bra...
Förra hösten var problemet det motsatta, jag hade svårt att hålla henne i hull. Denna höst är hon alltså en tjockis.
Men, som tur är kommer en lösning på problemet snart. Jag har nämligen annonserat efter medryttare eftersom jag kände att det inte var hållbart i längden att enbart motionera tanten en eller två gånger i veckan. Några svar har jag fått och ikväll var en tjej här och provade och i morrn kommer en annan.
Så snart hoppas jag på att Sagans träning kan komma igång med lite mer kontinuitet och vi slipper stela muskler och en tunnformad kropp.
söndag 11 september 2011
Nytt och gammalt vrålåk
Kors i taket!
Jag har bytt bil….
Efter 12 fina år tillsammans med min underbara Skoda Felicia blev det helt plötsligt dags. Inte för att hon ännu gjort sitt på jorden utan helt enkelt för att Tobbe fick tag på en något bättre bil till ett väldigt bra pris. Och handen på hjärtat så börjar Skoda trots allt att bli lite skamfilad.
Det är inte utan att det känns tungt i hjärttrakten. Hon (för det är en hon!) har skött sig med den äran i så många år. Startat nästan jämt och tuffat på oförtrutet som värsta traktorn. Och trots att många mobbade mig när jag köpte henne, och fortsatte mobba mig genom alla år, har jag aldrig ångrat köpet av min kära Skoda. En mycket bra bil för lite pengar helt enkelt, och billig att underhålla. Men, nu är det alltså slut… Hon är såld.
Jag hoppas han behandlar henne väl...
Nya bilen då? Jo, det är en Audi. Inte lika rostig som Skodan och överlag något fräschare. AC, fönsterhissar och centrallås. Mjuk och trevlig att köra. Bäst av allt är att den har drag och att jag med den får köra min hästtransport på bara B-kort. Äntligen en egen dragbil!
Finns bara en sak som är dåligt med den. Den går alldeles för fort! Det är nästan en omöjlighet att köra i femtio för då känns det som om man står stilla. I åttio känns det som om man kör femtio. Men jag kämpar på och försöker hela tiden tänka på hastigheten, kanske lär mig nåt tag.
Här är en bild på den:
Av förklarliga skäl kallar jag honom för Burken. För att det är en han, det ser man ju!
Jag har bytt bil….
Efter 12 fina år tillsammans med min underbara Skoda Felicia blev det helt plötsligt dags. Inte för att hon ännu gjort sitt på jorden utan helt enkelt för att Tobbe fick tag på en något bättre bil till ett väldigt bra pris. Och handen på hjärtat så börjar Skoda trots allt att bli lite skamfilad.
Det är inte utan att det känns tungt i hjärttrakten. Hon (för det är en hon!) har skött sig med den äran i så många år. Startat nästan jämt och tuffat på oförtrutet som värsta traktorn. Och trots att många mobbade mig när jag köpte henne, och fortsatte mobba mig genom alla år, har jag aldrig ångrat köpet av min kära Skoda. En mycket bra bil för lite pengar helt enkelt, och billig att underhålla. Men, nu är det alltså slut… Hon är såld.
Jag hoppas han behandlar henne väl...
Nya bilen då? Jo, det är en Audi. Inte lika rostig som Skodan och överlag något fräschare. AC, fönsterhissar och centrallås. Mjuk och trevlig att köra. Bäst av allt är att den har drag och att jag med den får köra min hästtransport på bara B-kort. Äntligen en egen dragbil!
Finns bara en sak som är dåligt med den. Den går alldeles för fort! Det är nästan en omöjlighet att köra i femtio för då känns det som om man står stilla. I åttio känns det som om man kör femtio. Men jag kämpar på och försöker hela tiden tänka på hastigheten, kanske lär mig nåt tag.
Här är en bild på den:
Av förklarliga skäl kallar jag honom för Burken. För att det är en han, det ser man ju!
måndag 5 september 2011
Sjumilakliv...
…gjorde jag inga alls i helgen… Däremot älgade jag omkring rätt bra ändå. Var ju äntligen dags för tjejmilen. Redan på fredan så hoppade Lena, Linda, Lotta och jag på bussen för vidare färd till huvudstaden och det väntande hotellrummet. Väl framme skyndade vi oss iväg för att hämta ut vår nummerlappar och efter det passade vi naturligtvis på att shoppa lite. När vi kände oss nöjda med det blev det en snabbvisit på hotellrummet innan vi älgade iväg för att leta nånstans att äta middag. Tyvärr fick vi älga på rätt länge innan vi kom fram varför vi fick äta rätt snabbt för att hinna älga vidare till bion som vi köpt biljetter till. Det blev under dagen ett jäkla springande fram och tillbaka. Och då menar jag inte att vi promenerade i maklig takt utan det var mer i fart av Powerwalk hela tiden. Vi hade därför redan motionerat oss rätt bra när det slutligen blev lördag och dags att gå (jodå vi gick dit också…) till start. Efter loppet gick vi tillbaka… Sen, på kvällen, gick vi ut och letade efter restaurangen vi bokat bord på. Den hade flyttat… Så då fick vi gå lite till… Så förutom själva loppet så fick vi nog någon mil extra i bena denna helg.
Så jag kan nog tala för oss alla när jag säger att vi kände oss rätt möra i våra ben igår. Och fötter. Och höfter. Men själva löpandet gick bra och jag tror att vi alla var nöjda med våra prestationer. För egen del gick jag i mål några minuter snabbare än jag hade räknat med. Hastigheten överlag under loppet var snabbare än vanligt. Det var roligt, och jobbigt och väldigt mycket folk. Under de 10 km som jag sprang spanade jag in otaliga rumpor. Rumpor i alla möjliga former och storlekar gungade förbi, breda, långa, gigantiska, små, fasta, sladdriga, bulliga och en och annan troslös. Mycket underhållande.
I matväg hade vi tur som i dagarna två fick möjlighet att avnjuta delikata måltider. Sushi, pasta, fisk och magnifik efterrätt. Att jag sen fick huvudvärka à la migrän när det vankades drinkar och klubbliv på lördagkväll var ju inte så roligt. Snälla Lena fick eskortera en illamående stackars Anna tillbaka till hotellrummet. Trots en relativt tidig kväll utan stora mängder alkohol och sovmorgon till 9 så hade jag fortfarande huvudvärk på söndagen. Förbaskade skalle!
Nu är helgen över och vi har redan börjat se fram emot nästa Tjejmil. Då ska vi springa ännu snabbare!
Så jag kan nog tala för oss alla när jag säger att vi kände oss rätt möra i våra ben igår. Och fötter. Och höfter. Men själva löpandet gick bra och jag tror att vi alla var nöjda med våra prestationer. För egen del gick jag i mål några minuter snabbare än jag hade räknat med. Hastigheten överlag under loppet var snabbare än vanligt. Det var roligt, och jobbigt och väldigt mycket folk. Under de 10 km som jag sprang spanade jag in otaliga rumpor. Rumpor i alla möjliga former och storlekar gungade förbi, breda, långa, gigantiska, små, fasta, sladdriga, bulliga och en och annan troslös. Mycket underhållande.
I matväg hade vi tur som i dagarna två fick möjlighet att avnjuta delikata måltider. Sushi, pasta, fisk och magnifik efterrätt. Att jag sen fick huvudvärka à la migrän när det vankades drinkar och klubbliv på lördagkväll var ju inte så roligt. Snälla Lena fick eskortera en illamående stackars Anna tillbaka till hotellrummet. Trots en relativt tidig kväll utan stora mängder alkohol och sovmorgon till 9 så hade jag fortfarande huvudvärk på söndagen. Förbaskade skalle!
Nu är helgen över och vi har redan börjat se fram emot nästa Tjejmil. Då ska vi springa ännu snabbare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)