Guldmedaljer och solsken

Solen har lyst från en klarblå himmel i helgen. Det har blivit rännilar av smält snö lite här och där. Underbart!

Jag har tillbringat helgen mest i ensamhet då gubben drog till Uppsala för att bevista isracing. Ungarna fick åka till farmorn och kvar blev mamman som ägnat tiden åt promenad i solen, filmtittning, ridning i solen och bokläsning. En skön och väldigt lugn helg med andra ord.

På lördag morgon åkte jag och barna och barnas mormor och morfar till slalombacken. Avslutning på Axels slalomskola. Parveln körde runt portarna så det ven runt slalompjäxorna. Solen sken och det var riktigt varmt och härligt i backen. En guldmedalj fick grabbhalvan med sig hem också. Bra jobbat!

Ida och morfar passade stavarna

Ida och mormor hade roligt

Med tungan rätt i mun

Köttbullsåkning

Hej vad det går!

Hästarna fäller hår som bara den. Det blir en hår över till en halv häst varje gång man borstat lite. Svea blev alldeles svettig mellan bakbenen och frambenen idag när hon fick gå in och äta sitt lusern. Stackars lilla lurv. Hon har äntligen fått lite hull över ryggraden och jag är strålande glad över det.

Det är inte lätt att komma åt att grädda våfflor eller greja på diskbnken när soldyrkaren ligger ivägen...

Både villiga och ovilliga

I helgen parade jag om den där satans Snövit-kaninen igen. Villig var hon minsann så nu hoppas jag på att hon har vett att sköta om de små också. Samma eftermiddag som hon parades hade hon börjat boa. Även denna gång packat in smockfullt med hö i bolådan. Tiden får utvisa om hon ämnar placera ungarna i lådan eller inte. Jag är skeptisk…

Sotnos fick också träffa Red Fred men var inte det minsta varken imponerad eller sugen. Provar en liten stund varje dag, endera dan kanske ljuv musik uppstår.

Lyckades få till två fina ridturer i solen i helgen också. På lördag var min dam pigg som bara den och till och med lite fjantig. Vi red efter byvägen där det finns lite mer hus och liv och rörelse. Det märktes att det var ett tag sedan vi red den vägen för Saga hade mycket att titta på. Men det som var absolut läskigast bland fladdrande presenningar, böljande studsmattor och halvt översnöade bilar var en tallegren som gungade lite i vinden. Ibland undrar man hur det är ställt uppe i den där valnötshjärnan… Ridturen blev således lite av en kamp, hon ville springa betydligt snabbare än vad jag ville och hon ville definitivt inte gå i nån vidare form eller så. Men vi fick sol på oss i alla fall.

På söndag var tanten mycket lugnare och det var väl en jäkla tur det eftersom jag var lite stum i armen efter att ha kört motorsåg och kapat ner några trän på förmiddan. Vi fick till en väldigt trevlig ridtur med fin form, takt och balans. Lite oense blev vi emellanåt över farten på hemvägen, men efter några trav-halt-trav-övergångar så förstod vi varandra igen. Hon är bra fin min tant.

När det gäller Sagas skabb (eller vad det är) så är den lite bättre. Det lossnar inte lika mycket päls längre och krustorna är färre. Jag har varvat mellan att kleta in hela området rejält med matolja några dagar mellan att tvätta ordentligt rent med Hexocil. Jag hoppas att det är det som gör susen och så snart det blir lite varmare ute kommer vi att sanera alla tre hästarnas ben med samma metod. Borstar och tillbehör ska också saneras så hoppas jag vi slipper det där sedan.

Idag ringde gubben min till apoteket för att beställa hem Emmas medicin som börjar ta slut.(Läs mer om den medicinen här.) Förra gången fanns den inte hemma då de inte ens visste om att den fanns, så tänkte det var bäst att ringa i god tid innan den här gången. Men numera har de tagit in den i det vanliga sortimentet eftersom de säljer så mycket av den. Tänk vad en googlande, orolig och pank Emma-matte kan åstadkomma!

Emmas historia

Idag hände nåt jag inte hade räknat med. Jag har ju haft mobilkrasch för en tid sedan och i samband med det försvann alla mina kontakter. Igår satt jag och tittade igenom nummer jag ringt eller som ringt mig som det inte fanns namn på. Hittade ett nummer där namnet jag sökte upp på nätet klingade märkligt välbekant. Kom sen på att det var kvinnan som vi köpte Emma av 2007! UK hade tydligen ringt och sökt mig nån gång i februari! Nåväl, hon ville säkert förhöra sig om hur Emma mådde så jag ringde upp. Har inte pratat med henne sedan strax efter att vi hämtade hem Emma så hade en hel del att berätta om Emmas dåliga rygg, simträningen, hur underbar hon är med våra (och andras) ungar, att hon blivit illa biten och att hennes ena tass till följd av det är nästintill lika platt som en plätt. UK tyckte det värmde hennes hjärta att höra om hur väl Emma passade in hos oss och om hur mycket vi tycker om henne. För egen del var det riktigt roligt att få den bekräftelsen också.

Historien på hur Emma hamnade hos oss började med en olycka där vår tidigare hund, Flajar, förolyckades. Fjalar, som var av rasen Gråhund, var bara fem år gammal när han under jakt följde en älg en tidig morgon i oktober. En tunn isskorpa hade lagt sig över tjärnen som älgen sprang runt. Fjalar försökte springa på isen. Det gick inge vidare….

Eftersom Fjalar var en mycket vänlig, klok och älskvärd hund blev saknaden stor. Så stor att jag tänkte att jag inte ville ha nån ny hund. Skulle kännas orättvist mot den nya hunden att försöka leva upp till Fjalars standard på nåt sätt. Men hur det nu var så kändes vårt hundlösa liv ganska trist och jag började titta på hundannonser. En massa olika raser granskades och togs i beaktande, men eftersom min man och jag hade vitt skilda åsikter om vad för sorts hund vi skulle ha så kunde vi inte bestämma oss. Han var förtjust i terriers men eftersom jag visste att det huvudsakliga ansvaret för hundens motion skulle ligga på mig ville jag ha nåt lite mer lättutröttligt… Jag ville ha en hund av spetstyp men min man gillade inte den burriga pälsen och så höll vi på fram och tillbaka. Tills en vän nämnde rasen Rhodesian Ridgeback. Och DÅ kom jag på att jag en gång i min barndom träffat en oerhört trevlig hund som dessutom var den vackraste jag nånsin sett och att jag då bestämt mig för att en sån skulle jag minsann ha nån gång i livet. Denne hund var givetvis en RR. Så då började jakten… Vi ville ha en vuxen hund då en valp inte passade vår livssituation riktigt men vuxna RR:s för omplacering växte inte på träd direkt. Dessutom visade det sig att de flesta som födde upp rasen ansåg den som så speciell att man skulle ha haft en sådan innan man fick skaffa sig en… Kändes väldigt märkligt alltihopa, nån gång måste man väl få skaffa sig sin första RR annars kan man ju aldrig skaffa sig någon?!

Hittade till slut en annons på vackra Emma, svarade på den och fick svaret att hon redan funnit en ny familj.

Men efter några veckor ringde det och en kvinna i andra ändan av luren började prata om att Emmas nya familj inte ville ha henne kvar då de var intresserade av utställning och Emma led av ett diskvalificerande skönhetsfel, för många virvlar i den ridge som är så karaktäristiskt för RR:s. Vi skulle få träffa Emma och ifall hon gillade oss och vi gillade henne så skulle hon bli vår! Vi åkte till Stockholm en dag i december och träffade vår blivande hund. Hon var vacker som en dag och blev glad av att träffa oss, placerade genast sin stora rumpa i knät på Tobbe och Emma fick följa med oss hem. Dagarna innan resan till Stockholm hade det kommit ett brev… Jaktlaget, där Fjalar jagade när han drunknade, hade skramlat ihop en liten slant åt oss när vi nu skulle skaffa ny hund. Jag lovar att jag blev rörd till tårar.

Emma föddes i Norge 2003-10-19 och hennes korrekta namn är The Ridged Viking Adores Emma. Då hon har fel på ridgen ska hon inte avlas på och kan inte ställas ut. Hon är dessutom alldeles för stor för att vara en rastypisk tik och misstas ofta för en hanne. När hon var valp hamnade hon hos en dam som kanske inte riktigt insett vad mycket hund det är i en RR på 40 kg. Emma lade sig till med den otrevliga ovanan att göra utfall mot andra hundar, matten hanterade det hela genom att springa några varv runt ett träd och linda kopplet runt så snart hon såg en annalkande hund. I den vevan träffade Emmas matte U.K. som var utbildad hundinstruktör. Hon erbjöd sin hjälp och efter en tid beslutades att det bästa för alla inblandade var att Emma omplacerades. U.K. tog sig an både Emma och uppgiften att placera henne hos en lämplig familj. Som till slut visade sig vara här hos oss. Emma gör fortfarande utfall mot andra hundar när hon är kopplad men det har blivit bättre och vi vet hur vi ska hantera det hela utan större dramatik. Annars sköter sig Emma hur bra som helst. Hon är hur snäll och vänlig, älskar alla och går bra ihop med både barnen och övriga djur. Ligger lugnt inne och gör inte mycket väsen av sig alls och följer glatt med på de flesta äventyr när vi är ute. Har inte mycket jakt i sig och äääälskar att följa med på ridtur. Det är inte mycket som oroar Emma, men när åskan går eller fyrverkerierna sprakar på himlen, då vill hon helst gå och gömma sig nånstans och aldrig komma fram mer.

Emma fyller tio till hösten och är man då en RR så är man gammal vid den åldern. Det märks för hörseln har försämrats och hennes ögon är lite grumliga. Men hon är pigg och glad och i kroppslig bra form för sin ålder, rejält med muskler fortfarande och i bra hull. Men på grund av ålder och gamla skador så äter hon tillsvidare (resten av livet förmodligen) smärtstillande. Vi älskar henne högt allihop och hoppas att hon har många friska år kvar att ge oss.

Emma för nån vecka sen

Suck....

Vi fick kaninungar inatt. Sex stycken. Mamman hade spridit ut de lite här och där, tre bredvid bajshörnan, en strax utanför ingången till bolådan och tre i varsitt hörn i bolådan. Iskalla och stendöda allihop. Suck... Var det inte Vita Lantkaniner som var så bra till självförsörjning?! Sunda, friska, lättfödda och med en djupt rotad modersinstinkt?! Näe, verkar fan inte så... Hon får en andra chans att visa vad hon går för. Tänkte prova para henne igen till helgen och då får nyaste honan Sotnos göra ett första försök hon också. Jag håller tummarna att Snövit fixar sin andra kull bättre och att Sotnos är smart nog att ta hand om sin första.

Snövit, värdelös som avelshona?

Solen, ljuset, livet

Det har varit en underbar helg! Solen har strålat från en klarblå himmel och jag har fyllt på energi i massor mest hela tiden. Små vardagliga glädjeämne som gjort att jag fått, inte bara sol i ansiktet, utan även sol i själ och hjärta. Underbart.

Sonen har dock tillbringat flera dagar i Dåasen tillsammans med sin morfar och morbror. Saknaden har varit stor men samtidigt har vi haft möjlighet att ägna oss åt Ida. Hon som lätt hamnar lite i skymundan annars har fått åtnjuta sina föräldrar helt på egen hand. Men, hon längtade väldigt efter brorsan hon också. Nu är pöjken äntligen hemma igen och jag snosar pojknacke för allt jag förmår.

Redan på fredagkväll började helgens trevligheter genom att vi blev bjudna på fredagstacosmys hos familjen Engberg/Nordström.

På lördag morgon var det 21 minusgrader och klart. Så snart solen började värma begav sig jag och Lena, som lånat snälla grannens lilla fläckiga ponny, ut på ridtur i skogen. Det var kallt och varmt och solen sken och fåglarna kvittrade och hästarna var glada och spralliga och Saga tyckte allt var så lattjolajban en stund att hon hoppade på stället. Glädje rakt igenom.

Efter lite korv och fika så sadlade jag Svea (som hade svällt ut så jag knappt fick igen sadelgjorden alls trots att jag använde mig av de yttersta hålen) och hivade upp Ida. Eftersom Svea är så fruktansvärt snäll så fick Ida rida utan ledhjälp och fick därmed prova på att styra, stanna och starta helt själv. Gick som smort och Svea skötte sig exemplariskt hela tiden (som vanligt). Ida fick till och leda Svea ut i hagen igen sen.

Ida och Svea

På kvällskvisten var det meningen att vi skulle bada tunna med grannarna. Premiärdopp i en helt ny iordningställd tank som tidigare använts på mejeriet innan det la ner. Men det tog en evinnerlig tid för vattnet att bli varmt och när klockan var två på natten och vi gick och la oss var temperaturen tydligen badvänlig. Grannarna hade visst suttit ute till 4 på morgonen…

På söndag var det lika strålande soligt väder igen och jag och granne red ut en sväng. Saga var inte lika på tårna det här gången och gick fint och lugnt och travade på i en mycket trevlig form och med riktigt härlig takt utan att jag behövde lägga mig i så mycket. Sånt gillas.

Efter ridtur var det dags att hoppa i grannarnas tunna. Varmt och gött var det och solen sken och utsikten var magnifik. Sämre stunder i livet har man haft!

Tunnan, uppvärmd och klar, med fin fin utsikt i bakgrunden

Jag känner mig lite som en ny människa efter denna härliga helg.

Inga kaninungar har det dock blivit och jag undrar om hon kanske inte är dräktig ändå… Fast hon har boat. Eller boat och boat… Hon har proppad lådan så full med hö att hon själv inte får plats där längre. Om hon inte fått några ungar till helgen blir det parning igen. Och då parar jag Sotnos också så de får ungar ungefär samtidigt. Dä blir bra, så gör vi!

Skabbiga ben

Uppdaterar fruktansvärt dåligt här nuförtiden. Men eftersom ork och lust tryter så går livet lite på sparlåga. Jag anstränger mig liksom så lite som möjligt. Har faktiskt inte ens lust att rida nu förtiden. Jag har väldigt dåligt samvete för det och så längtar jag också lite efter min häst. Konstigt eftersom jag träffar henne varje dag. Men det är kanske den där glädjen jag vanligtvis har över att få rida henne som jag egentligen saknar. Det kommer dock att bli bättre. Våren är på väg, det är ljust på morgnarna och ljust på eftermiddagarna. Finns lite hopp om livet med andra ord.

Igår red jag faktiskt en liten sväng på min svarta madam. Medan det var ljust. En liten tur med mest skritt, lite trav och ytterst lite galopp. Hon tyckte det var roligt och ville helst skippa skritten helt och hållet. Men är man en gammal tant får man banne mig hålla sig lite på mattan när man inte är i full kondition. Känns bra i själ och hjärta att hon är så pigg och frisk trots sin ålder. Jag hoppas att hon håller många år till.

Nåt som däremot bekymrar mig lite är att hon tappar hår på ena benet. Det blir som krustor och som sen lossnar tillsammans med håret. Trodde först att det var rasp, eftersom hon hade mugg i höstas. Men nu börjar jag tro att det kanske aldrig var mugg hon hade utan hovskabb och att det nu vandrat uppåt…. Inte roligt! Eftersom muggen försvann vid behandling med vanlig matolja så sköter jag detta med matolja också. Jag hoppas det fungerar med bara det. Hovskabb är rätt vanligt på hästar med mer hovskägg. Svårt att bli av med då det brukar komma tillbaka. Suck…

I ett försök att ladda lite energi snörade jag idag efter jobbet på mig springskorna. Det sägs ju att fysisk aktivitet gör att man känner sig piggare, dessutom gillar jag ju att springa. Jag gillar i alla fall känslan jag får efteråt. Så jag sprang en liten försiktig vända varvat med en hel del promenad. Det kändes att det var första springturen på väldigt lång tid! Men efteråt kände jag mig rosig och fräsch och väldigt hälsosam. Brare!

Till helgen hoppas att jag vår Vita lant-kanin Snövit kläcker ur sig en hel drös med ungar då det börjar bli dags för det. Hon är tjock, men det var hon redan när hon kom så det kanske bara är vanlig fetma… Återstår att se…