Inspirationen till att blogga vill inte riktigt infinna sig känner jag. Inte inspirationen att rida heller. Det senare skrämmer mig lite… Hästar och ridning som vanligtvis brukar uppta så stor del av min tid och mina tankar känns helt plötsligt inte lika viktigt längre. Konstig känsla… Visserligen brukar lusten gå lite upp och ner så det är väl kanske inte så mycket att bekymra sig över. Men ändå… Hästar och ridning har tagit så stor del i mitt liv så länge så jag vet fasen inte riktigt vem jag skulle vara utan den delen. Då återstår väl bara ”den galna fågelkvinnan” och det känns ju lite så där… Hon med trassligt hår som äter fågelfrö till frukost lunch och middag och har huset full med fåglar som skiter hela huset fullt liksom. Jag har nog sett på TV hur de är såna där…
Det kan också vara så att jag drar mig lite för ridning, och därmed också hästar, i och med att jag inte riktigt kan slappna av och njuta av ridturerna längre. Sedan Saga var halt gör jag inget annat än sitter och känner efter om allt är okej. Inbillar mig en massa och tror hela tiden att hon snart kommer bli halt igen. Vid en ridtur för nån vecka sen började tanten helt plötsligt kännas konstig. Ojämn i bakkärran och jo, visst fan haltade hon på höger bak…. Hoppade av och tittade och grejade och hjärtat sjönk som en sten i kroppen när jag såg att hon haltade rejält till och med. Men när jag sent omsider kom på att jag kanske skulle kolla hoven på henne så blev jag så glad att jag skrattade högt. Hon hade en gigantisk sten inkilad i hoven! Inte undra på att hon haltade!. Phu! Men just det där att jag sitter och är orolig hela tiden förtar en massa av glädjen… Vi får väl se hur jag ska komma ifrån det där dumma tänket.
I ankhuset är livet i alla fall som vanligt. Ja, förutom att vi nu har tre ankor. Albert har frisknat på sig och haltar inte ens längre. Pojkarna går därför omkring som de tre musketörerna och kvackar hejvilt. Gubben har till och med tagit med de i koppel och låtit de simma lite i dammen bakom vårt hus. Det var tydligen uppskattat.
Snows kaninungar har växt på sig så pass att de är redo att flytta från mamman. En hona har redan flyttat till Söderala. En hona kommer få vara kvar som avelshona, och, eftersom både jag och maken blivit lite förtjusta i Snows adoptivson (den enda överlevande av Snövits ungar), så har vi bestämt att behålla honom som avelshanne. Han är ju inte besläktad med nån av avelshonorna (Snövit ska vi ju inte ha kvar) och då kan det passa bra att ha honom i reserv ifall Red Fred inte funkar längre. Han börjar ju bli lite till åren vår röde pojk.
Snow är för övrigt omparad och vi förväntar oss Snow-ungar i slutet på augusti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar