Mirakulöst

Ett mirakel har skett!!

Pelletsbrännaren har gått och gått och gått i flera dagar! HELT otroligt!

I förrgår stannade jag den för att kunna sota ur så att den inte skulle stanna "när man minst anade det"… Skulle jag aldrig gjort... För sen dess har den inte gått nåt vidare…

Tror faktiskt att den har ett eget liv den där. Och att den verkligen skiftar rejält i humör, för ibland går den som en klocka och när den gjort det ett tag tröttnar den på det och börjar lägga av lite nu och då. Den använder sig av olika bortförklaringar varje gång. "Tändfel" och "bränslefel" är anledningar som åberopas titt som tätt. Lymla latmask!

Veckan utan husbonn i huset har gått förvånansvärt bra. Men det är mycket tack vare Tobbes mamma som kommit två kvällar denna vecka för att ta hand om barnen när jag donat med hästar och höns och lite annat "utegöra". Tack och tack kära svärmor! Dessutom har hon fixat så att Axel fått sin vildvuxna kalufs friserad.

Måste dock säga att jag är djupt imponerad av de föräldrar som är helt ensamstående med barn och dessutom jobbar 100 %. Hur fan pallar de??? Hur fasen hinner de med allt??? Själv tycker jag att de veckor när jag jobbar fulltid är knökfulla med saker att göra. Inte många minuter man har tillgodo för att umgås och kramas med sina barn. Hemma efter jobb och dagishämtning vid fem. Laga mat, äta mat, plocka undan efter mat och sen är det jäklar i mig inte lång tid kvar av kvällen innan barna måste hoppa i säng.

Nåväl, nu är Tobbe hemma igen för denna gång, och efter att ha blivit bjuden av honom på en utsökt middag här hemma, drog jag till skogs med vackraste Saga-flickan. Hur härligt som helst trots snöyran. I helgen ska jag rida mera!! Och dessutom äta gott med mina bästa brudar! Och gå på Mustasch! Tjohoooo!

SEX!

Sex minuter.

Det är så länge som jag har träffat och pratat med min sambo öga mot öga denna vecka.

Fler minuter än så lär det inte bli heller eftersom han drog till Arjeplog idag. Hem kommer han först nästa vecka. Han ska på träningsläger.

Så, nu är jag isracingänka igen. Jag ber till Gud, och alla hans kumpaner, att pelletsbrännaren ska stå mig bi under denna svåra tid. Med min oerhörda tumme med han där ovan, så packar den väl ihop redan ikväll. Pelletsbrännaren alltså.

Dessutom är det inge kul att gå omkring hemmavid och vara konstant orolig heller. Det är ju inte direkt schack han ägnar sig åt...

Tror faktiskt han har lite dåligt samvete för att han lämnar mig "i sticket" också, för när jag kom hem från jobbet idag väntade tio röda rosor på köksbordet. Och pilsner i kylen. Och tre liter Pepsi Max. Och när jag öppnade köksskåpet visste min glädje inga gränser när det låg TVÅ påsar med snacks och väntade på mig! Dessutom har han ombesörjt så att jag nu kan ha varmt vatten i slangen ut i hästhagen. LYCKA!

Dessutom har jag sån tur att nära och kära lovat ställa upp med barnvakteri. Det är mycket välbehövligt när man är ensam hemma med två små barn och dessutom en hel drös med djur som också ska tas om hand. Kan lätt bli lite stressigt annars.

Och vilken tur att jag har min kära Emma-vovve, som med sin ansenliga kroppshydda och sin djupa basröst kan, genom sin blotta närvaro enbart, skrämma bort mina funderingar på obehagliga typer i mörkret.

Ikväll ska det fredagsmysas med barnen! Vi får väl se hur länge de orkar vara vakna. Jag tippar att de somnat båda två innan Idol börjat. Men då får jag väl mysa själv då. Med Pepsi och snacks.

Knyppling

Ibland önskade jag att var intresserad av knyppling istället. Eller nån annan, stillsam, innesittande, inte så arbetskrävande hobby. Att jag aldrig nånsin kommit i närheten av hästar och ridning och alltså aldrig förlorat min själ till hästvärlden. Hade jag inte gjort det hade jag ju kunnat ägna mig åt knyppling med liv lust utan att ha den blekaste aning om vad jag, i min spetsfyllda värld, gick miste om. Det hade liksom varit så mycket enklare att stillsamt sitta och plocka med lite trådar än att i mörker och kyla kånka höbuntar och vattenhinkar och att kämpa med en av skit överfylld skottkärra från hagen och till dynghögen.

Jag hade sluppit mixtra och trixa så förbaskat för att hinna med min stackars hobby. Eller få dåligt samvete över att jag misslyckats med mitt mixtrande nån dag. Knypplingen kan liksom vänta utan att stelna till av för många dagars vila . Inte kommer den att vare sig svälta eller törsta ihjäl heller.

Känner att jag är inne i en svacka nu. Drabbas lätt av handlingsförlamning och ett tänk av ”det är ingen idé”. Det är dumt! Kände av det massor i måndags. Hade tänkt rida på ridbanan efter att ungarna somnat. Men redan innan jag hunnit ta in Saga från hagen skrålade babyvakten och annonserade att Ida var vaken. Efter att ha sprungit in och stoppat om henne igen hade lusten liksom runnit av mig. Det blev ingen ridning. Har ju ingen lust att behöva kuta in och ut som en jädra jojo under ridpasset.

Igår gjorde jag annorlunda! Jag tog mig i kragen och valde att se lösningar istället för att på förhand ge upp. Efter jobbet hämtade jag brorsdottern Matilda som fick passa barnen medan jag red. Det blev en mysig tur i skogen tillsammans med mina fyrbenta flickor. Snön knarrade vintrigt under hästhovarna och träden gnistrade i pannlampans sken. Härligt!!

Blir till att utnyttja mina kära brorsdöttrar lite nu och då de närmaste veckorna. Min stackars kära mamma har ramlat och brutit armen och kommer vara tvungen ha gips ca åtta veckor. Stackars mamsen!!

Hur seriös med Chivhavha...?

Nåt jag gör väldigt ofta, fast jag egentligen inte har någon direkt anledning till det, är att läsa djurannonser. Främst hästannonser så klart och hittar varje dag nån häst som det ”står mitt namn på”…

Djurannonser jag dock ofta hakar upp mig på är hundannonserna. Jag undrar ofta hur seriösa vissa hundfolk egentligen är? För oerhört ofta läser jag om blandisar till salu, ”mixat och klart”. Missförstå mig rätt, jag har verkligen inget emot blandrashundar. Det är blandrashundsaveln jag tycker inte verkar helt genomtänkt alla gånger. Visst, det finns de som råkat ut för misstag, förrymda hundar eller en snabb kärleksstund under ett obevakat ögonblick. Det kan jag köpa. Det finns också de som medvetet blandar (närlbesläktade) raser för att få fram bra hundar till en särskild arbetsuppgift, draghundar exempelvis. Köper jag också.

Däremot verkar det vara oroväckande många som avlar på sina hundar ”bara för att”. Och blandar sorter lika lättvindigt och vårdslöst som en annan blandar grogg, ungefär. Hur många av dessa har egentligen kollat upp den fysiska statusen på sin hund innan parning? Hur många kollar upp att den tilltänkta partnern är uppkollad? Och hur många kollar upp att den egna rasens tillkortakommanden inte är desamma som hos den hundras man valt till pappa/mamma åt de tilltänkta valparna?

Ofta blir valparna helt okej men ofta hade det lika gärna kunnat bli lite hur som helst.

Läser ofta annonser om blandisvalpar till salu där det inte står en stavelse om vilka hundraser som är inblandade. Som hundköpare antar jag att det kan vara rätt relevant om det är Chihuahua-Papillon blandis eller Sankt Bernhard-Leonberger liksom…

Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur engagerad man är som hundägare och uppfödare om man inte kan stava till den egna hundens rasnamn! Chivhavha är bara ett exempel bland många.

Synd att vår Rådesjan Ridchbäck inte har nån livmoder kvar annars kanske man hade skaffat smått. Finns väl nån Jämthund eller nån annan hanhund i grannskapet som är sugen på lite rajraj…

Rådesjan Ridchbäck