Kändis?

Nä, nån kändisbloggare blir jag nog aldrig. Faktum är att jag är en riktigt usel bloggare. Inläggen duggar inte tätt direkt och jag vet vad tråkigt det är när man följer nåns blogg och bloggaren ifråga aldrig uppdaterar.

Så förlåt kära vänner, jag är en riktigt trist bloggare, jag erkänner.

Det är bara det (och det är nu bortförklaringarna kommer) att jag sällan har något intressant att dela med mig av, och de gånger jag har det så blir det aldrig av att knappa ner det i alla fall då jag sällan känner att jag har ro till det. Och när den där ron till sist infinner sig, ja då har jag glömt vad det var jag skulle skriva egentligen. Mitt förvirrade och splittrade tillstånd kommer säkert att gå över bara de yngsta familjemedlemmarna växer ur sina respektive tillstånd (spädbarn och trotsig treåring) en smula.

Japp, så blir det!

Nu ska jag smutta på ett glas vitt vin och glo på TV en sväng innan jag hoppar i säng.

Rena rama shortsvädret!

Äntligen lite varmare väder!! Till slut verkar det ändå som om den förlamande iskylan gett med sig och med "bara" sju minusgrader känns det som om det skulle vara töväder ute. Och ute är härligt att vara! Efter så lång tid tryckande inomhus känns det som en verklig befrielse att kunna vara ute som normalt folk igen.
Emma-hund är naturligtvis överlycklig! Den första promenaden i lagom temperatur skuttade hon likt en gasell genom snödrivorna. Jag tänkte jag skulle försöka föreviga hennes vilda framfart och de fladdrande dumbo-öronen med kameran i min mobil. Lättare sagt än gjort.
Nedanstående var det enda kort jag lyckades åstadkomma innan Emma nästintill tacklade omkull mig och jag tappade mobilen i snön.


Och apropå mindre lyckade fotografier.... Här kommer ett vackert kort på vår söta lilla prinsessa Ida:

Tupp, tupp men ingen höna!

Så har det varit lite i vårt hönshus hela tiden vi haft det. Först fick vi fyra kycklingar varav två var tuppar och den ena hönan dog efter ett tag. Av de fyra kycklingar som kläcktes i somras var det bara en som blev en höna. Lite trist med två tuppar per höna liksom.
Men förra veckan förändrades allt då en bekant helt plötsligt bestämde sig för att sluta med höns helt och hållet och erbjöd oss att ta över alla hans fjäderfän. Sagt och gjort! Vi byggde ut hönshuset och ställde i ordning för att hämta hem tio höns (möjligtvis tolv) och en tupp (möjligtvis tre, två av fåglarna är så unga att vi ännu inte kunnat könsbestämma dem). Det innebar för en stund sexton bevingade individer i hönshuset plus Lilla Kanin (som inte är så himla liten när allt kommer omkring).

Igår slaktade vi därför de tre tupparna som kläcktes i somras. Min far kom och visade mig hur man flår och tar ur fåglar så nu har man lärt sig det också. Nu ligger tupparna i frysen och väntar på att få bli middag vad det lider. Känns riktigt bra att kunna ta reda på sina egna djur som man vet har haft ett bra liv innan de blev mat, till skillnad från de industriuppfödda kycklingar man köper i affären. De har säkerligen aldrig ätit ett endaste grässtrå eller sett solen en enda gång under sina korta liv. Det har i alla fall våra tuppar!

För att ta reda på så mycket som möjligt av de döda fåglarna så kokade jag hjärta, lever, njure och muskelmage för att skämma bort hunden med. Men pytt! hon plockade ur alla torrfoder och slök dem, men nosade bara äcklat på fågeldelikatesserna. Kräsmagade hundracka!