Kraxande kråkor

Igår var Tobbe ledig och vi hade planerat för ett besök på Buspalatset. Till Axels stora besvikelse vaknade han med feber och en otäck skrällande hosta varför det efterlängtade besöket till stadens nya palats fick skjutas upp. Detta trots Axels idoga försök att övertyga oss om att han visst var pigg och visst skulle orka busa. Hans matta blick, ynkliga röst och gråtmilda sinnesstämning skvallrade dock om att så inte var fallet. Gårdagen blev därför en innesittardag av stora och tråkiga mått.

Till kvällen kände jag att jag var tvungen att fly sjukstugan och vad passade då bättre än att nappa på bästaste Lenas erbjudande om att hänga med på ett pass Power Yoga där hon var ledare. Mitt första i hela livet. Lena ledde galant det hela och trots att jag var total nybörjare tyckte jag nog att det ändå gick finfint. Men ack vad trött jag blev i armarna! Och idag har jag träningsvärk i muskler jag aldrig haft träningsvärk i förr. Måste betyda att jag aldrig nånsin tränat dessa. Skönt var det i alla fall och jag var trött och nöjd när jag kom hem.

Idag har vi fortfarande haft sjukstuga med hosta, snor, feber och en redig kräka på vardagsrumsmattan. Men efter att idag ha fått reda på att en bekant fått tillbaka sin cancer och beräknas ha ungefär två år kvar att leva känns det som att man ska glädjas åt varenda spya man får möjlighet att torka reda på och att man ska vara oerhört tacksam för det man faktiskt har och tacka för varje dag man får ha tillsammans med sina nära och kära. Allt kan förändras så himla fort och hela livet kan ta en tragisk vändning.

Kramade om mina älskade barn extra mycket ikväll.

Full galopp!

Funderade på en grej häromdagen. Funderingarna handlade om min dolda talang. Jag är nämligen skitduktig på att galoppera! Alltså själv. Utan häst. På alla fyra. Och fort går det dessutom! Har enstaka gånger i det närmaste skrämt livet ur katterna här hemma då jag i vild galopp dundrat fram genom huset. De gånger jag ägnat mig åt detta tidsfördriv har uteslutande varit när min käre sambo triggat mig. "Du har glömt hur man gör!" "Du måste visa Axel!" "Du kan inte längre, du är för gammal!"
Just det där sista argumentet gör att jag absolut måste visa på motsatsen och faller då envist ner på alla fyra och galopperar iväg.

Men, det jag funderade på häromdagen när det gäller min dolda talang var inte huruvida jag galopperar eller inte, utan på att jag galopperar helst och bäst i vänster galopp. Så gör också alla hästar jag nånsin haft i min ägo. Jag är högerhänt, vilket ju är den vanligaste "häntheten" bland folk. Betyder det att mina hästar också är/var högerhänta och att det är därför som de också helst galopperar i vänster galopp?
Eller beror deras val av favoritgalopp på att jag i min vänstergalopperande kroppsliga snedhet inverkar på mina hästar på så sätt att det blir krångligare för dem att galoppera i höger galopp?
Om det skulle vara så, skulle jag då genom att själv träna min högra galopp, kunna underlätta för mina hästar att galoppera i höger galopp?

Ja ni, det är djupa tankegångar som rör sig i min hjärna ibland och jag undrar om inte dessa är ett resultat av att det var alltför länge sedan jag satt på en hästrygg. Vid alltför långa riduppehåll kan det nämligen snurra till rejält i kolan ibland.

Nä, nu måste jag sluta, jag ska öva på galoppombyten!