Katter och årets slut

I vår familj har vi två katter.
Vi kan kalla dem för Kattskrälle 1 och Kattskrälle 2





Kattskrälle 1 är mycket kinkig med hygienen i och runt sin toalett. Är det det minsta lortigt, ostädat eller illaluktande gör han sitt kisseri bredvid lådan istället för i den.
















Kattskrälle 2 är inte alls lika kinkig, vilket ju är bra. Dessvärre är ju Kattskrälle 2 lite mindre bemedlad i hjärnkontoret och har ibland problem med att gräva över sina högar i lådan. Om det beror på att han helt enkelt struntar i det eller om han verkligen inte klarar av det, det vet jag inte.

Kattskrälle 1 och Kattskrälle 2 under samma tak är därför ingen vidare lyckad kombination. Det blir många pölar utanför lådan... Den senaste tiden har det dessutom blivit pölar trots att jag som en galning rensat kattlådan så fort det hänt några nyheter där. Men eftersom det var ett tag sedan sanden i lådan helt byttes ut så har jag trott att bredvidskvättandet berott på detta. Igår inhandlades därför en helt ny kattlåda, ny matta att ha under kattlådan och ny fräsch sand att hälla i den nya lådan. Nöjd trodde jag att det skulle blidka Kattskrälle 1. Men icke.... En timme efter att den nya lådan stod klar i sitt hörn, skinande ren, så var det en pöl bredvid... Jippie...
Vad jag då kände för att göra med Kattskrälle 1 stämmer väldigt illa överens med bilden av den djurvän jag i själ och hjärta är. Det blir väl till att fortsätta med skurandet...

I dag är det nyårsafton och den har jag och Tobbe valt att fira hemmavid. Detta då vi har en stackars förskräckt hund som är väldigt rädd för raketer och smällare. Hon darrar, dregglar, flåsar och skallrar tänder. Här i urskogen är det lite lugnare med den varan varför det inte känns riktigt rätt att ta med henne nånstans där det smälls mer. Att lämna henne helt ensam hemma en sån kväll är helt uteslutet.
Och även om hästarna klarar smällandet bättre än hundstackarn så känns det ändå bra att vara hemma så jag kan titta till dem. För det har faktiskt hänt ett år att jag dagen efter nyårsfirandet hittade skit i taket i Tors box. Hur den hamnat där kan jag inte riktigt förstå, han måste ha stått på frambenen och bajsat eller nåt.
Jag må därför låta som en sur gammal kärring, men jag önskar faktiskt att smällare och raketer skulle förbjudas helt och hållet. Att många tycker det är roligt kan jag förstå, men det lilla nöje människan ser i detta skulle vi väl kunna ge upp för alla stackars rädda djurs skull.

Hur som, GOTT NYTT ÅR allihopa!

-25

Brrrr, idag visar termometern på -25 grader och med det antar jag att jag får ge upp mina planer på att ta med mig vovvan och prova sparkföret. Är det så här kallt vill man inte vara ute långa stunder i taget och Emma-vovve vill garanterat inte sätta en endaste tass utanför dörren idag. Blir till att tvinga ut henne för att göra sina behov.

Ute i hagen går hästarna med ångande andedräkt och det klirrar i pälsen när Tor rör sig pga istapparna i hans hårrem.
Vattnet i baljan fryser och det går åt en hel del jobb att tina upp och hålla efter så att hästarna hela tiden har möjlighet att dricka. Mycket hö går det åt också när det är så här kallt. Det är mycket jobb med hästar, helt klart.
Efter en titt på höskullen häromdagen var jag dessutom tvungen att fälla några besvikna tårar. Den bedrövligt fuktiga väderleken hela hösten har nämligen gjort att yttersta lagret av allt hö nu är täckt av ett fint vitt ludd. Mögel! Inte ett ord man vill behöva använda i samma mening som hö, men så är det. Förhoppningsvis har höbuntarna under klarat sig och tur i oturen att jag inte fick hem så mycket hö som jag hade tänkt i somras. Brukar vanligtvis täcka över höet med ett rejält lager odlingsväv men i somras var jag gravid och tjock så det blev inte av att täcka över höet på skullen. Som tur är täcktes ett annat parti hö över och har klarat sig från mögel och än så länge äter hästarna av det.

Som grädde på moset har Tor drabbats av mugg pga leran i hagarna. Och med den behåring han har begåvats med på benen är det inte lätt att hålla rent. Funderar på att raka bort alltihop för att bättre komma åt. Men jag antar att Tor inte lättvindigt går med på ett dylikt tilltag. När han blir skraj för nåt tar han nämligen till sjappen. Han springer dock inte, utan går, med långa bestämda kliv och bekymrad blick. Flertalet gånger har han gjort så och i sin (inte så vilda) framfart demolerat både haggrindar och boxdörrar. För när Tor går, då går han...

Nåväl. Senaste tidens elände med hästeriet gör att jag för tillfället allvarligt funderar på att helt och hållet sluta med hästar. Den lilla tid av nöje jag hinner med i form av nån liten ridtur då och då står liksom inte i proportion till allt arbete jag lägger ned. Suck. Fast, känner jag mig själv rätt så försvinner min negativa syn på det hela för en stund igen, bara jag får avnjuta en timme på hästryggen. Brukar vara så.

Luciamorgon

Sitter här i den bistra decembermorgonen. Sonen tittar på barn-TV och dottern befinner sig i babysittern och skrattar åt nåt, åt vad vet bara hon själv. Det är lucia och jag antar att man borde titta på något luciafirande på TV istället för på Musses klubbhus och sånt, men är Axel nöjd så är jag nöjd.
För exakt ett år sedan idag så befann vi oss i Vietnam. Närmare bestämt på ön Phu Quoc där vi på luciadagen låg på den vackra stranden och slappade hela dan. Så där härligt avspända som man bara kan vara när man vet att ens största bekymmer för dagen är att bestämma var man ska äta sin middag och att det är hett åt fötterna i sanden när man ska förflytta sin svettiga lekamen från solsängen till svalkan i det blåa havet. När jag nu tittar ut genom fönstret på det kompakta mörkret utanför och genom en blick på termometern konstaterar att det är -5 ute känns det lite smått overkligt att tänka på faktiskt. Tur det finns bildbevis!

...Och som vanligt när man letar efter nåt så hittar man det inte... Får återanvända en bild då istället... (och fjärrkontrollen till TV:n är också puts väck!)

Föräldraskap

Att vara förälder är fanimej ingen enkel syssla. Det är nog det svåraste åtagande man nånsin kan göra. För trots att man älskar sina barn så att det värker i hela kroppen så räcker det tyvärr inte alltid med bara det. Den senaste tiden har jag nämligen önskat att jag hade begåvats med ett betydligt större tålamod än vad jag i nuläget har. Och då är det inte bebisen i familjen som frestar på tålamodet hos en stackars tvåbarnsmamma. Nä det är treåringen, vars hela väsen genomsyras av trots, som ställer till så att håret grånar.
Det är NEJ och VILL INTE och JO och JAG VILL för hela slanten, beroende på vilken fras som för tillfället bäst går stick i stäv med mina önskemål. Och ju tröttare jag blir på trotset desto intensivare blir trotset. Tillslut känner man sig som en ilsken, eldsprutande drake som bara förbjuder, förmanar, gnatar och hotar hela tiden. Tomten är populär att ta till i dessa tider...

I helgen lånade vi bort det lilla trotsmonstret till dess morföräldrar. Och trots att det ger mig dåligt samvete måste jag erkänna att det var SKÖNT att slippa honom några dagar. Vi kunde pusta ut och känna oss som normalt folk en stund och fick nya krafter att hantera små treåriga trotsmonster.
Tydligen gjorde det både oss och Axel gott att vara ifrån varandra litegrann för när han kom tillbaka var han snäll och kärleksfull och delade glad i hågen ut pussar och kramar i mängder till sina nöjda föräldrar. Då är allt som bortglömt, och man kommer återigen ihåg att barnen är det absolut bästa man har.

Förbaskade latmaskar!

Dessa övergivna trädgårdsstolar var vad jag hittade igår när jag var ute och promenerade med hund och bebis efter en skogsbilväg här i byn. Och på andra sidan av vägen stod ytterligare två stolar och trängdes med granplantorna.

Sånt här gör mig så himla förbannad! Om man nu har tröttnat på sina utemöbler kan man väl, istället för att belasta naturen med dem, sälja dem eller skänka bort dem.
Om nu båda dessa alternativ inte är genomförbara kan jag ändå inte förstå hur man är funtad om man väljer att dumpa prylarna ute i naturen. För om man har energi nog att packa dem i bilen/på släpvagnen för att åka ut i skogen och lasta av dem där, kan man väl lika gärna åka lite längre och lasta av dem på tippen?!

Efter en annan skogsbilväg här i närheten har någon dumpat ett bilbatteri. Vad är det för FEL på folk egentligen???