En Saga mindre

Jaha, då har min vackra Saga-häst lämnat mig... Jag saknar henne redan!

Som tur är så vet jag att hon kommer få det jättebra! Det är min vän Emma från Fränsta, Ånge som lånat henne på foder ett tag. Och eftersom jag vet att Emma är riktigt mån om sina djur så är jag inte det minsta orolig. Saknaden handlar egentligen bara om min egoism. Jag vill ju ha henne sjääälv!!! Men, som sagt, det är svårt att få ihop tiden till tre hästar när man har små barn och en massa andra djur som ska skötas. Att ha ständigt dåligt samvete för att man försakar än den ena än den andra är inte roligt. Saga är dessutom en häst med mycket kvar att ge att det känts riktigt synd att hon bara gått och drällt i hagen. Nu kommer hon tränas och tävlas och det känns väldigt positivt. Skönt att just du ville ha henne Emma!

Kvar i hagen går grabbarna grus, Tor och Garlic. Försäljningen av Tor blev, som ni säkert redan förstått, aldrig av och lika bra var väl det. Den gigantiska galla han fick tidigare i sommar tyder ju faktiskt på att han börjar bli gammal och då känns det inte riktigt rätt att sälja. Han får gå i hagen och polymasa tillsammans med sin vän och komma ut på regelbundna och lugna kör- och ridturer emellanåt. Passar nog gammelgubben bra!



Nu har jag bara en endaste, liten, ynka arbetsdag kvar innan jag tar ett långt uppehåll för barnafödande och efterföljande skötsel av litet knyte. Ska bli skönt! Även om det inte är nån direkt semester att vara barnledig kommer det i alla fall att vara en lättnad att slippa fundera på jobbet på ett tag.

EN dag kvar! Tjohoooo!!!!

Åren går och går

Tänk, idag fyller Axel tre år! Han blir stora killen och snart är han också storebror. Åren går fort minsann, när man har roligt. Tycker egentligen att det var alldeles igår som Axel bara var en liten lealös bebis, samtidigt som det känns som om Axel alltid har funnits. Jag menar, vad var livet innan han fanns liksom...

Ikväll ska han firas med tårta och presenter. Tobbe har snickrat en sandlåda åt honom som fylldes med finaste sand i går kväll och jag har målat upp en gammal säng åt honom som han ska få istället för spjälsängen. (Hög tid att grabben får en riktig säng!!!) Jag tror nog att båda presenterna blir uppskattade.

Igår fick vi äntligen tillökning i familjen...

Vår stackars, tålmodiga lånehöna har äntligen fått förmånen att bli mamma på riktigt då en liten kyckling kläcktes igår. Hon ruvar fortfarande på ytterligare fyra ägg så nu håller vi tummarna att det blir fler kycklingar av dessa och att de överlever. Försökte titta lite på lillkycklingen i morse men mamma höna burrade upp sig, sa elaka saker till mig och bet mig i fingrarna. Men jag hörde ett litet pip bakom hennes uppspärrade stjärtfjädrar så den lille dunbollen lever i alla fall.

Avslutar med att slänga in en bild som för mig handlar om avslappning:

För att i sakta mak färdas bakom en gigantisk, gungande hästrumpa med häst- och skogsdoft i näsborrarna, fågelsång i öronen och vindens sus i trädkronorna, det är frid i själen det!

Släpp hästarna fria

I morse klockan 06.01 vaknade jag med ett ryck. Jag hörde ljudet av galopperande hästhovar utanför det öppna sovrumsfönstret, och det lät INTE som om det var i hagen de galopperade...

Mycket riktigt! Jag hade tre glada rymmare ute på vift. Och det dundrar rätt bra när tre hästar, varav en av modell större, spränger fram i vild galopp på packat grus.

Så det var bara att gnugga sömnen ur ögonen, slänga på sig paltorna och bege sig ut på hästjakt.

Garlic, den satans uppviglaren, tycker att det är så himla spännande att vara utanför stängslet att han inte kan låta bli att dra iväg som värsta vildhästen på gräsmattor och efter grusvägar. De andra är inte sena att följa efter.

När jag var klädd och klar och stod ute på bron hörde jag ljudet av hovarnas smatter försvinna bortåt efter vägen. Mot grannen, där de går på bete delar av sommaren. In i bilen för att ta upp förföljandet. Som tur var hade de stannat hos grannen och sprang inte som galningar längre.

Förutom att vara en uppviglare är Garlic lustigt nog även den som är lättast att fånga in. Han kommer fram helt självmant och det verkar som att han tycker det är väldans roligt att även matte vill följa med på äventyret. Så även i morse. Och när han väl är infångad följer de andra två nötterna snällt med, så det var bara att stoppa in de i hagen. Dessvärre i hagen hos grannen, där det inte finns el för tillfället, så det var bara att knata tillbaka med hästarna till vinterhagen där det är rejält med ström i staketet.

Det är en bit att gå coh det blir några vändor fram och tillbaka innan alla är på plats. Det gillade inte mina fogar som just nu säger: Aj! och: Gå och lägg dig!! Så nu får vi se hur jag överlever den här dagen. Jag misshandlade de stackars fogarna även igår då jag överskattade min fysiska förmåga och hjälpte till att klippa gräs. Det resulterade i rejäl smärta och mycket svårt att sova. Suck! Tänka att man ska behöva bli halvt invalidiserad bara för att man har en bulle i ugnen.

I kväll bllir det till att laga staket och kolla att strömmen är okej. Vilken tur att jag har en mätare för det ändamålet, Annars hade jag ju fått skicka ut sambon att känna... ;)

Ur led är tiden...

Det har varit en märklig helg. Jag har varit med om nåt som jag inte upplevt på flera år.

Jag har varit ensam hemma! På onsdag kväll drog nämligen övriga familjen till Norge för att fiska och umgås med goda vänner. Kvar blev jag, ensam så när som på djuren. Från början var det meningen att jag skulle följa med också men min jobbsituation ville annorlunda. Det är första gången jag har varit helt ensam så här länge sedan sonen föddes för tre år sen.

Så i hela fyra dar har jag kunnat göra nästintill precis vad som fallit mig in. En mycket märklig känsla... Jag har varit uppe sent, sovit länge, varit ute i skogen med Emma, varit ute och kört Tor, läst böcker, sovit middag, målat lite och helt enkelt rått mig själv. Jag har kommit hem från jobbet och huset har sett ut precis likadant som jag lämnade det. Inga kvarglömda smulor på bordet... Ingen disk som nån glömt att stoppa i diskmaskinen... Det har varit jätteskönt!

Fast igår började längta efter pojkarna i mitt liv. Här var så tyst och tomt och ensamt...

Nu är i alla fall mina pojkar på väg hem så inatt nåt tag har jag åter min familj runt mig. Nu hoppas jag bara på att grabbarna har lite fisk med sig hem också!

Axel prövar fiskelyckan i Eikesdalen, Norge.