Bra hö!!

Men jäsiken! Skickade in hö för analys häromdagen och fick ett mycket glädjande provsvar. En kvot mellan energi och protein på 6,02!!! Så bra värde har jag aldrig haft på ett hö sen jag började ta analys. 6 är kvoten man strävar efter för att höet ska täcka behoven utan tillskottsfodring av proteinfodermedel. Förra året hade jag 4,4 och en sväng också 2,2. Då blir vintern dyr för då måste man inhandla lusern och potatisprotein för dyra peningar. I år kommer jag inte behöva handla nåt sånt. Kanske lite till gammeltanterna Saga och Svea. Men det märker jag väl.

Dessvärre lyckades jag kryssa i fel ruta när jag lämnade in höprovet så jag har ingen aning om värdet på mineralerna. Klant! Blir väl att skicka in en ny analys då antar jag.

Annars tycker jag vi skaffat oss ett fint nytt husdjur... Den bor alldeles utanför vårt köksfönster.

Ridsuget tillbaka

Men för bövelen vad himla dålig jag har blivit på att uppdatera här! Men lusten att uppdatera infinner sig alltmer sällan och eftersom jag bestämt mig för att bara blogga för mitt egna höga nöjes skull så vägrar jag känna nån press. Försöker vägra i alla fall. Finns ju så många andra måsten som tar tid och energi liksom.

I alla fall har de senaste dagarnas ridande gett mig ett lite uppsving i ridningen. Ridning på ridbanan på en glad och positiv tant varvat med en skogstur innehållande ett litet skutt över ett nedblåst träd verkade göra susen. Min fina flicka susade över trädstammen och spanade efter fler skutt att susa över. Så himla roligt! Och på ridbanan har det gått förträffligt bra också. Vi tar det lite smått och försiktigt och det känns att hon behöver rejält med uppvärmning nu för tiden men jag är inte lika orolig längre över att hon ska gå sönder hur som helst. Jag försöker dock vara väldigt lyhörd och pressar henne inte för mycket. Det känns bra att suget kommit tillbaka.

I lördags red jag även grannens lilla fläckiga. Grannen, som fortfarande är konvalescent i knät, hade beställt hoppuppvisning så vi galopperade över lite bommar och byggde sen ett pyttelitet kryss som vi både travhoppade och galopphoppade över en par gånger. Ponnyn är väl kanske ingen naturbegåvning men hon verkar ändå tycka att det är lite skoj så efter lite övning kanske hon hoppar hur bra som helst. Eftersom ridturen blev det lite schamponering för den fläckiga då den där ponnyn är ganska duktig på att skita sig själv i svansen.

Har problem med tillökningen av höns… Av fyra Houdan kycklingar blev det bara en höna. Tre tuppar ska alltså bort, frågan är vilka och på vilket sätt…

Även bland Isbar och Wyandotte verkar det vara övervägande tuppar men där är jag mer osäker på utfallet och håller mina tummar in i det sista att det ska bli fler äggläggande hönor än två… Men men… Blev det dålig utdelning denna sommar så får vi väl jaga fler ägg/kycklingar nästa vår.

Självklara saker!

För nån vecka sen var lilla Ida och hälsade på en kompis till mig och hennes son. Deras grannar har småhundar av nåt slag som behöver få pälsen trimmad emellanåt. Just den här dagen var en sån dag. En av hundarna stod på ett bord i trädgården och matten trimmade den lilla hunden. Ida ställde sig att titta en stund. Sen vände hon sig till min kompis och sa: ”Den där hunden ska de slakta.” Sen gick hon. Inge mer med det liksom… Avtrubbad hemifrån kanske?

Crazy birdwoman...

Inspirationen till att blogga vill inte riktigt infinna sig känner jag. Inte inspirationen att rida heller. Det senare skrämmer mig lite… Hästar och ridning som vanligtvis brukar uppta så stor del av min tid och mina tankar känns helt plötsligt inte lika viktigt längre. Konstig känsla… Visserligen brukar lusten gå lite upp och ner så det är väl kanske inte så mycket att bekymra sig över. Men ändå… Hästar och ridning har tagit så stor del i mitt liv så länge så jag vet fasen inte riktigt vem jag skulle vara utan den delen. Då återstår väl bara ”den galna fågelkvinnan” och det känns ju lite så där… Hon med trassligt hår som äter fågelfrö till frukost lunch och middag och har huset full med fåglar som skiter hela huset fullt liksom. Jag har nog sett på TV hur de är såna där…

Det kan också vara så att jag drar mig lite för ridning, och därmed också hästar, i och med att jag inte riktigt kan slappna av och njuta av ridturerna längre. Sedan Saga var halt gör jag inget annat än sitter och känner efter om allt är okej. Inbillar mig en massa och tror hela tiden att hon snart kommer bli halt igen. Vid en ridtur för nån vecka sen började tanten helt plötsligt kännas konstig. Ojämn i bakkärran och jo, visst fan haltade hon på höger bak…. Hoppade av och tittade och grejade och hjärtat sjönk som en sten i kroppen när jag såg att hon haltade rejält till och med. Men när jag sent omsider kom på att jag kanske skulle kolla hoven på henne så blev jag så glad att jag skrattade högt. Hon hade en gigantisk sten inkilad i hoven! Inte undra på att hon haltade!. Phu! Men just det där att jag sitter och är orolig hela tiden förtar en massa av glädjen… Vi får väl se hur jag ska komma ifrån det där dumma tänket.

I ankhuset är livet i alla fall som vanligt. Ja, förutom att vi nu har tre ankor. Albert har frisknat på sig och haltar inte ens längre. Pojkarna går därför omkring som de tre musketörerna och kvackar hejvilt. Gubben har till och med tagit med de i koppel och låtit de simma lite i dammen bakom vårt hus. Det var tydligen uppskattat.

Snows kaninungar har växt på sig så pass att de är redo att flytta från mamman. En hona har redan flyttat till Söderala. En hona kommer få vara kvar som avelshona, och, eftersom både jag och maken blivit lite förtjusta i Snows adoptivson (den enda överlevande av Snövits ungar), så har vi bestämt att behålla honom som avelshanne. Han är ju inte besläktad med nån av avelshonorna (Snövit ska vi ju inte ha kvar) och då kan det passa bra att ha honom i reserv ifall Red Fred inte funkar längre. Han börjar ju bli lite till åren vår röde pojk.

Snow är för övrigt omparad och vi förväntar oss Snow-ungar i slutet på augusti.