Alla hästar är skodda!!

Halleluja!

I vanliga fall brukar väl det faktum att alla hästarna fått skor på sig inte framkalla nån vildare lyckodans, men den här gången gjorde det det! För med tanke på hur Jasmin betedde sig vid förra skoningen så har vi gruvat oss rejält hela bunten. Jag, grannen och inte minst Hovis. För sist när han började spika i sömmen så röck hon åt sig bakbenen och måttade sen rejäla sparkar efter stackars Hovis som den här gången befarade att hans liv skulle hänga på en skör tråd.

Men tänk, vägen till en liten fläckig ponnyhästs bakskor går tydligen genom magen. Så snart Hovis började närma sig bakbenen på Jasmin så matade jag henne med lusern. Pellets per pellets. Och nån liten bit äpple ibland. Så snart Hovis släppte ner benet upphörde godsakerna att strömma till och jag tror att damen till slut insåg sambandet. Hon stod nämligen som ett litet ljus när sömmarna spikades i och nitades. Det gick fort och lätt och inte en gång sparkade hon efter Hovis.

Efteråt var både jag och Hovis (grannen fick inte vara med eftersom hon hade magsjuka) så lättade och glada att vi lovordade vårt teamwork och bestämde att vi, när vi kommit hem till våra respektive hem, skulle ta oss en bärs senare på kvällen och skåla för Jasmins bakskor. Jag drack förvisso ett litet glas vin istället, men skänkte ändå en varm och glad tanke både till Jasmin och till vår snälle Hovis som fixade skoningen så galant.

Halleluja! Alla hästar har vinterskor med snösulor och nu känner vi oss rustade för den kommande vintern. För allvarligt, den skulle väl komma nu?! De gick ju till och med ut med klass 1 varningar häromdan för att det skulle snöa så mycket. Men det bidde bara nån ynka centimeter. Inte mycket att varna för… Mer vill vi ha! (Och bara för det kommer väl snön att vräka ned non-stop till midsommar eller nåt. Den som gapar efter mycket osv…)

Äntligen!

Det har snöat! Det är vitt på backen. Det är ljusare, renare, kallare och leran går inte knädjup längre. Det är underbart! Jag hoppas det håller i sig och att vintern i och med detta har kommit för att stanna.

Helgen gick fort. Men det är ju liksom standard så det är egentligen inget att orda om.

På fredag hade vi middagsgäster och det var mycket trevligt. Börjar bli alltför långt mellan gångerna vi ses, men hur ska man hinna med allt liksom. En trevlig kväll med mat och prat kändes därför som en skänk från ovan.

Lördagen började tidigt för min del. Alltför tidigt. Dotra vaknade 05.12 och ville över till vår säng. Då vaknade mamman i fråga till och tankarna började givetvis snurra. Allt som skulle göras, handlas och kommas ihåg. Stressade upp mig så mycket över det där att jag fann det för gott att kliva upp när jag legat och vänt och vridit mig i en timme. Traskade ner till stallet för att ta ut Svea på en körtur bara det ljusnade. Men jag var tydligen jäkligt tidigt ute för jag hann med att mocka alla tre boxarna, städa åt kaninerna och greja med en hel massa innan jag tyckte att det var ljust nog för att våga mig ut i skogen. Emma-hund fick givetvis följa med och både hon och Svea verkade tycka att det var riktigt skoj. Svea smygökade hela tiden och ville helst trava så jag fick sitta och bromsa och bromsa. Riktigt roligt var det, men det regnade lite smått så innan jag var tillbaka hade jag blivit blöt och så kall att jag huttrade.

Efter frukost begav sig hela familjen iväg för att handla lite viktiga saker. Såsom cykellampor och reflexer att sätta på Sveas rockard. Och present som Axel fick ta med sig på kalas. Lite stearinljus, lite snacks och deodorant. Viktiga saker, alltså. Vi lämnade också iväg dotra till mormorn och morfarn för att hon skulle få lite semester från övriga familjen.

Sen red jag ut på en liten ridtur tillsammans med grannen. Genom en blöt och mörk skog där skogsmaskiner rumlat runt med stigen så den var i det närmaste oigenkännlig. Skönt att komma ut i skogen ändå, det är lyckan med en egen häst, att rida i skogen. Avslutade lördagens hästdag med att avmaska Sagan och Jasmin. Roligt att höra grannens förskräckta utrop när hon såg att jag stoppade in handen i Sagas mun för att ta tag i tungan när jag skulle in med avmaskningssprutan. Ha ha, den förskräckelsen kom verkligen från hjärtat. ”Aldrig att jag frivilligt skulle stoppa in hela handen i käften på den där draken!!” var kommentaren efteråt. Men vaddå då?

I går blev det inte lika tidig morgon och det tackar jag för. Även en mamma behöver sin sömn… Eftersom Ida under sin vistelse hos mormor och morfar blivit dålig och på vägen hem kräktes ned mormorns bil så ville grannen av någon outgrundlig anledning inte träffa mig i går… Jag fick ta en egen ridtur på kvällskvisten tillsammans med Emma. Det hade frusit på så det blev i princip bara skritt och en avslutning i klätterbacken. Väl hemma tvättade jag mugg, vilket det känns som om jag gör mest hela tiden nuförtiden. Tvättar febrilt med Hexocil och smörjer sen med Vegebomssalva. Sveas mugg är i det närmaste borta men Sagas verkar bara bli mer och mer. Jag hoppas att detta till viss del beror på olag i magen på grund av maskarna och att det nu blir bättre i och med avmaskningen. Jag håller tummarna. Hon låter mig i alla fall lyfta alla fyra nu utan de minsta betänkligheter. Min fina fina tant!

Måste bara förklara hur mycket jag älskar henne. Hon må vara en surpuppa av stora mått men det beror bara på att hon är så fruktansvärt bestämd. För när jag närmar mig henne i hagen och hon kommer mot mig med fladdrande näsborrar och mullrar kärleksfullt ända nerifrån magen, då vet jag att hon faktiskt gillar mig. Då blir jag alldeles varm i bröstet och nästan lite pirrig i magen. Min vackra älskade madam.

Ikväll fick jag möjlighet att prova de där cykellamporna i skarpt läge. Var nämligen ute en sväng med Svea och rockarden i mörkret. Lamporna fungerade finfint och gav lite ljus på vår väg. Svea tyckte det var lika kul som vanligt. Verkar som om hon är lite arbetsnarkoman den där damen också. Likt Saga alltså.

Efter körturen med Svea matade jag hästar och passade sen på att plocka av bakskorna på Jasmin. Hovis kommer i morrn och med tanke på hur dåligt det fungerade förra gången ville jag underlätta lite både för Jasmin och för Hovis genom att göra en del av arbetet. Jasmin skötte sig bra när jag söm för söm tog av hennes skor. Hon fick massor av beröm hela tiden. Och äpple. Jag hoppas hon sköter sig i morrn också!

Jag är bekymrad

Över min vackra Saga-madam… Hon har sedan igår helt plötsligt börjat trixa när jag ska lyfta ena bakbenet. När jag kommer med hovkratsen lyfter hon benet och gör sig redo men när jag tar tag i benet ställer hon ned det hårt och bestämt. Inte på ett elakt sätt utan mer som ”men ta inte där!” Vad tusan kan det vara? Hon rör sig som vanligt och jag får klämma och känna överallt på henne utan sura miner (eller ja, det är ju Saga vi pratar om, hon ser ju sur ut nästan jämt, men inte extra sur då). Funderar på om det kan vara muggen som stör henne. För jo, även Saga har fått mugg nu, på tre ben av fyra. Suck, stånk och stön. Jag hoppas att det är muggen som stör henne, för vad det annars skulle kunna vara oroar skiten ur mig. Ger det några dar för att se om det blir bättre.

Riktigt bra kan det väl knappt bli förrän det blivit nån vettig vinter. Det är lerigt som fan i hagen och givetvis som lerigast där de står som mest, vid höhäcken. Finns inte så många fler ställen att ställa höhäcken på heller så det får vara så här tills det fryser på. Som tur är använder de sin torra ligghall frekvent och även den del av hagen där det inte är lera upp över kotorna. Men som sagt, där maten står där ser det inte trevligt ut…

Inatt får de sova inne för att torka upp ordentligt och vi har tvättat flickornas ben ordentligt med Hexocil och hoppas att muggen ska gå tillbaka lite. Sen håller jag tummarna för att det blir minusgrader och snö snart. Ser faktiskt lite lovande ut till månadsskiftet, jag hoppas det inte ändrar sig. Det går ju knappt att rida ordentligt heller. Vår bästa och mest använda ridväg, där det i princip inte är någon trafik alls, är så blöt och vattensjuk att man inte gärna rider i nån snabbare gångart än skritt. Ridbanan är än värre. Tänk att man aldrig blir nöjd! Antingen är det för hårt eller så är det för löst… Snälla vintern, KOM nu!!!

Odlingsåret 2012 (på min egen lilla teg)

Dags att summera hur det gick med mina odlingar under säsongen 2012. Känns lite typiskt att det var sämsta odligssäsongen på mycket länge just det året då jag bestämde mig för att prova för allra första gången. Men så är det. Så förlåt alla andra odlare, att denna säsongen blev skit är förmodligen mitt fel…

Rabarbern växte, på grund av klåfingriga höns, skit och ingenting. Jag tror faktiskt att den till och med gick och dog. Jag ber med knutna händer att den ska piggna på sig till nästa år. Känner mig tveksam.

Äpplena var få och de stackare som ändå tog sig blev prickiga och fula. Det blev alltså ingen syrlig god äppelsaft eller rosa mjukt äppelmos.

Salladen blev angripen av miljarder med sniglar och det var schweizerostliknande sallad vi fick plocka in. Men god var den i alla fall. När vi sköljt bort sniglarna alltså…

Broccolin växte fint och blev mycket krispig och god. Det tyckte tydligen även alla gröna larver som lyckligt huserade på den. Men jag plockade bort alla dessa larver och serverade de till hönsen. De tyckte att larverna var goda. Kommer inte att odla broccoli nåt mer, tror jag. Den tar stor plats och tar lång tid på sig och när det väl blir nåt blir det inte så mycket. Visserligen gillade kaninerna bladen, men ändå.

Hinkpotatisen blev god men jag har insett att jag behöver sätta mera för att få flera. De där stackars hinkarna härbärgerade inte många portioner.

Morötterna skötte sig fint och blev både stora och mycket goda. Nästa år ska jag sätta fler morötter! Mums!

Jordärtskockorna har jag inte skördat några än. Jo, i slutet på sommaren grävde jag upp en som var stor som en vindruva ungefär, inte mycket att stoppa i potatismoset alltså. Jag hoppas de växt på sig lite nu. Ska täcka med lite halm och odlingsväv så att det blir möjligt att skörda även i vinter.

Så där ja. Blev ju ingen vidare skördefest av det där… Men skam den som ger sig! Till nästa år har jag redan satt vitlök och hoppas på en rejäl skörd. Vitlöken ska tydligen gro lite i jorden innan den riktiga vinterkylan kommer för att sen sätta fart när värmen kommer tillbaka igen. Skördedags redan i juli. Ska bli intressant att se hur mycket det blir.

Något som jag också är lite sugen att prova till nästa år är bondbönor. Funderar på om vi inte ska bryta till ett riktigt potatisland nästa vår och låta pärerna samsas med lite bönor. Tror det blir bra. Kruxet är bara att jag vill så himla mycket och hinner så himla lite så vi får väl se hur det blir med den saken.

Bättre kvot

Jihooo! Skickade iväg några tussar av det nya höet på analys. Inte kanonvärden men betydligt bättre än förra lasset. Kvot på 4,4 istället för 2,2. Skönt! Slipper jag ge så satans mycket proteinkoncentrat och då blir det ju dessutom bättre för plånboken också. Härligt!

En mörk helg

I vår bekanstapskrets har två personer lämnat jordelivet denna helg. Båda två i på tok för unga år. En till följd av sjukdom och en på grund av en ofattbar olycka. Det känns fruktansvärt onödigt och ledsamt och jag lider verkligen med deras familjer som fråntagits sina älskade. Man blir verkligen påmind om vad skört livet kan vara och vad snabbt vardagen radikalt kan förändras.


Här hemma i vår lilla enkla vardag har vi lyckats med att städa ladan. Den har efter diverse pannbyten och sadelkammarstädningar blivit belamrad med hur mycket grejer som helst. Vi har knappt tagit oss fram utan att steppa sidvärts liksom. Nu blev det välstädat och så mycket plats att jag med lätthet kan köra in Sveas rockard och faktiskt till och med välja och vraka på vilken plats jag vill parkera den.

Jag har hunnit med att rida Saga både lördag och söndag och underlaget har varit så pass bra att vi kunnat göra även annat än att bara skritta.

I dag invigde jag och Svea hennes nya sele och hennes lilla rockard. Selen passade perfekt. Skacklarna som gubben min förlängt blev perfekta och svängeln fungerade klockrent. Jag är verkligen nöjd! Och jag tror att Svea blev väldigt nöjd över att återigen få dra en vagn. Hon var pigg som en pelikan och ville helst trava hela tiden och helst trava jättefort! Jag ville ta det lite lugnare så jag fick sitta och bromsa nästan hela tiden. Svea är för övrigt lugn med allt och jag tror inte det finns nästan nåt som kan få henne att tappa fattningen. Jag gillar henne mer och mer för varje dag.

Synd att hon har mugg på tre av fyra ben och rätt rejält med mugg på bakbenen. Jag tvättar och smörjer och låter henne stå inne några timmar om dagen för att riktigt få torka upp om benen samtidigt som jag hoppas att det snart ska bli minusgrader och frysa på så att hon slipper all satans lera. Men ser ut som om det ska bli plusgrader ett tag till. Suck.

Selen 

Svängeln

Ida fick följa med efter att jag testat att Svea var lugn att köra

Eftertanke...

Den här dagen har genomsyrats av eftertanke och en påminnelse om att man aldrig ska ta de man älskar för givet. Allt kan förändras så fort. Jag tänder ett ljus ikväll, tänker på de som förlorat någon älskad och känner mig oerhört tacksam att jag har de mina hos mig.

Tankar om döden

Har haft en hästfri dag idag då grannen fixade med pållarna. Det är så skönt att emellanåt slippa tänka på alla måsten i stallet och faktiskt istället kunna ägna sig åt att bara umgås med barnen. Ge de uppmärksamhet och närhet. Att ha tid och diskutera saker och ting med dem och höra vilka funderingar och tankar de har. Barn har ju så härligt sätt att se på saker och ting och genom att få ta del av det känner jag mig lite som ett barn på nytt själv.

Hur barn tänker och uppfattar och bearbetar saker och ting funderade jag rätt mycket på häromdagen. Samtidigt som jag också funderade på ifall jag är onormalt okänslig eller på nåt sätt opsykologisk mot mina barn. Eller om det är andra som krånglar till saker och ting i onödan.

Ämnet som var uppe och snurrade i min hjärna var hur man ska låta barn få lära känna döden. Tänkte på det i och med att jag hörde ett samtal mellan två mammor som medvetet mörkat för barnen att nåt älskat husdjur dött. Mammorna var rädda att barnen skulle bli ledsna och förtvivlade och därför sagt att djuret istället hade flyttat. För mig skulle det inte kännas riktigt okej. Jag vill vara ärlig mot mina barn och jag vill att mina barn ska lära sig att döden är nåt naturligt och en del av livets gång. Leva och dö hör ju trots allt ihop.

Våra båda barn har fått se döda höns, döende höns (skadade och sjuka som vi sedan tagit bort) och de är också väl medvetna om att kaninerna vi föder upp så småningom ska slaktas. För de är det inget konstigt. Vi förklarade för dem varför vi var tvungna att ta bort Tor och om det ansvar man tar på sig när man skaffar djur att man måste se till att djuren får slippa lida när de börjar bli gamla och sjuka. För mig är det oerhört viktigt att mina barn förstår det. Det är en del av ett sunt djurägande, och om mina barn skaffar sig djur när de blir äldre vill jag att det där tänket finns med hela tiden. Döden är inte farlig, ett dött djur lider inte.

Barn är dessutom så öppna i sinnet och har så lätt för att acceptera saker och ting att jag tror att det istället är vi vuxna som gör döden till ett problem genom att mörka, försköna och ljuga. Om vi istället finns där för barnen och visar de att det är okej med smärta, ilska och gråt över den förlust som ett dött älskat husdjur för med sig så tror jag att det kan vara lättare för barnen senare i livet när de lider större och viktigare förluster. Barn är så öppna och så anpassningsbara att jag tror att de har lättare att se naturligt på så svåra saker som döden bara vi vuxna ser till att inte komplicera det hela.

Som i höstas, när tiden för att ta bort Tor började närma sig, och jag lite försiktigt (och lite väl inlindat, det medges) förklarade för Axel att nu är Tor gammal och snart kommer vi vara tvungna att låta honom somna in. Vid de orden tittade Axel förvånat på mig och sa: ”Va, skulle vi inte slakta honom?!” Och jo, det var väl så resonemanget gick, skulle vi skicka honom till slakt eller låta en slaktare komma hem osv. Det hade ju givetvis Axel snappat upp och även accepterat.

Eller som en vän berättat om en pojke som befann sig på sjukhuset där hans farmor just dött. En läkare såg pojken och tänkte ta hand om honom lite extra och gick fram till honom och sa: ”Jag hörde att din farmor just gått bort.” Varvid pojken svarade: ”Gått bort?! Nä, hon dog ju!!”

Vad menar jag i slutändan med mitt infernaliska svammlande då? Jo, jag tror, att bara vi är ärliga med barnen och inte själva gör döden till nåt oförståeligt och hemskt så tror jag att barnen får lättare att förstå och hantera döden. Döden är trots allt nåt naturligt och ju mer vi försöker skydda barnen från att komma i kontakt med den ju jobbigare blir det för dem den dagen de väl gör det.

Tänker jag helt tokigt? Blir mina barn traumatiserade kaninkramare när de blir vuxna? Eller de kanske blir helt normala trots allt? Önskar man hade facit...

Plötsligt händer det!

Ja, tänk hur det kan bli. Efter att i flera veckor ha våndats, dragit mig för och skjutit upp det så gick jag helt plötsligt ut i sadelkammaren igår kväll för att börja städa! Men kors i taket och halleluja!

Och halleluja vad mycket rammel det ryms i en ynka lite sadelkammare! Rensade ur allt rammel och slängde högvis med gamla tyglar, grimmor, sadelgjordar och tomma fodertillskottsburkar. Varför sparar jag på så mycket skit? Fotade det skit som var i lite bättre kvalité och skick och tänker sätta ut på annons, genererar väl alltid nån krona.

Efter att ha rensat ur, kastat, delat upp saker som ska vara kvar, och dammsugit sadelkammaren började jag återigen fylla den. Fast den här gången med saker som kommer att användas. Hann dessvärre inte klart och har fortfarande massor att göra. Ska slå mitt kloka huvud ihop med grannens kloka huvud för att klura ut lite fiffiga extra förvaringslösningar så ska det nog bli riktigt bra det där innan det är färdigt. Före- och efterbilder kommer.

Passade på att tömköra Svea en sväng före middagen igår också. Eftersom det började frysa på blev det bara några få varv. I vänster gick det bara bra men i höger ville hon voltstarta och ställa sig utåt. Jobbade en hel del med att försöka få henne att ställa sig åt rätt håll. Blev marginellt bättre men avslutade när det började lossna lite då jag inte ville traggla för mycket med henne, ovan som hon är vid sånt där ridhästtjafs.

Oooops!

Det visade sig att skacklarna var ca 20 cm för korta så idag har min händige man kapat och svetsat och förlängt och grejat och i morrn är nog rockarden klar. Tänk vilken tur jag har som har en sån händig karl! Blir förmodligen en körtur med lilla Svea till helgen skulle jag tro.

Igår var det stenhårt i backen och jag och grannen var ut på en lång skrittur. Visst kan man jobba hästarna i skritt också men lite trist är det allt.

Idag däremot var det inte lika hårt så idag har jag både travat och galopperat. Grannen var dessvärre sjuk så  det blev bara jag och Sagan idag. Tanten blev taggad som bara tusan så fokus fick ligga på att få henne att varva ner och lugna sig mellan galoppfattningarna. Vilka hon för övrigt tog genom att kasta sig iväg... Blev till att försöka ta det lilla lugna och bättre blev det under turen men inte helt bra. Förståeligt. Klart hon har en hel massa spring i benen efter allt jäkla skrittande.

Före ridturen, inte så taggad här, men efter en galopp då jäklar!

Tidigare idag var jag ut och promenerade med Svea och Emma. Ida fick rida och det gick lika bra som vanligt. Tyvärr upptäckte jag att Svea har mugg. Bara lite på frambenen och lite mer på bakbenen. Kan ju vara därför hon svullnat av och till också. Nu var hon inte svullen men märkbart besvärad av allt mitt pillande. Tvättade därför noga och lät henne stå inne och torka ordentligt några timmar. Nu är det ju lerigt och jävligt i hagarna igen också så det blir ett slit att få bort muggen. Ska inhandla bättre preparat bara så ska vi väl få ordning på det hela.

Vi har för övrigt fått en jäkligt flådig vattentunna åt pållarna också. Det är grannens sambo som snickrat och grejat och nu har hästarna en eluppvärmd vattentunna som är så jäkla snygg att det nästan känns som om det är förskadligt att ställa den ute hos hästarna. Måste knäppa kort nån dag och visa härligheten.

Har slappat ganska mycket i helgen. Kändes som om det behövdes. I fredags firade vi min fars födelsedag och käkade därför middag hos mor och far. Därefter spelade vi spel och drack nån öl med grannarna. I monopol lyckades jag få ihop en rejäl slant men då ville de andra helt plötsligt inte spela längre?! Det var sent och de skulle sova? Ja eller huuur.....!

I lördags somnade jag på vardagsumsgolvet tillsammans med barnen. Aj, det märks att man inte är tjugo längre...

Slapparkväll

Ikväll har jag, tack vare grannen och min man, varit bara hemma och myst med barnen hela långa kvällen. Grannen fixade med hästarna och mannen min ville helt plötsligt åka och simma med Emma i mitt ställe. Inte mig emot. Det var himla mysigt att kunna sitta i soffan och vara nära och kramas med mina underbara ungar en stund.

Nu väntar mera mys i soffan till en film.

Svängel och sele

Sitter i soffan och myser med lite tända ljus. Barnen har lagt sig och så har också tystnaden i detta hus. Skönt.

Skyndade mig hem från jobbet idag för att hinna med en liten ridtur innan det blev alltför mörkt. Sagan och jag tog med oss Emma och nöjde oss med en vända i klätterbacken. Efter den vändan var det mörkt. Jag är så glad att vi har den där backen så himla nära. Den är perfekt om man inte har tid eller ork till en längre ridtur eller ifall det, som nu, är så hårt i backen att något snabbare än skritt inte är att tänka på. En eller ett par vändor i vår underbara klätterbacke och hästen är väl motionerad ändå.

Efter ridturen provade jag selen på Svea. Den ser ut att passa bra och till helgen ska jag prova den tillsammans med rockarden. Då kommer det bättre bilder också.

Förhoppningsvis behöver skacklarna ej förlängas och det enda som behöver göras innan det blir premiärtur med rockarden är att svetsa på svängeln. För min gubbe har tillverkat en sån idag! Titta vilken händig karl jag har!

Undra om han inte ska slå sig på att bli svängel-makare... Nån som vill köpa?

Efter det var klart i stallet hade jag lyxen att få sätta mig vid dukat bord och det visade sig att svänglar inte är det enda min gubbe är en fena på att tillverka. Han bjöd nämligen på en gudomligt god köttfärslimpa. Till och med ungarna åt som små ponnyhästar.

Nåt som jag tänkt på de senaste dagarna är att, trots att jag saknar finaste StorTor enormt mycket, så känns det jättebra i mattehjärtat att han slipper uppleva detta stenhårda och vassa knöggel som nu är i hagen. Jag tvivlar att hans skraltiga ben hade klarat av det så bra. Känns skönt att inte behöva oroa mig över det. Det svåraste beslut att ta är också det mest ansvarsfulla, att se till att ens älskade djur slipper lida på ålderns höst.

Som ett barn på julafton

Så känner jag mig just nu!

För selen har kommit och jag ska just packa upp och inspektera! Spännande!

Gluggeliglugg

Det är inte lätt när tänderna sitter löst och sitter lite huller om buller i munnen. Han säger själv att det är lite besvärligt när han ska äta. Men det hör ju till det där...

Helgen var extra lång för mig den här gången eftersom jag var ledig även på fredag. På nåt konstigt vis var den ändå försvinnande kort. Det går verkligen fort när man har roligt. Har hunnit med en hel del i alla fall och jag känner mig nöjd. Även om det inte blev nån sadelkammarstädning den här helgen heller...

Däremot har jag hunnit med att rida de tre lediga dagarna. Svea har promenerats med och även Emma har fått rejält med motion. Har hämtat spån, mockat ur ligghallen och fyllt den med nytt spån. Kollat på och fotat saluponny åt en vän. Inhandlat betfor och fått bekräftat att det minsann går att lura i en lagran ponnytant maten med hjälp av den. Tur det slipper jag bekymra mig över proteinbrist på lilla Svea. Däremot har jag börjat oroa mig lite över att det återigen är lerigt vid foderhäcken och Sveas ben svullnar lite av och till. Tror egentligen inte att jag behöver bekymra mig så hårt, men ändå. Är väl född sån...

Har även umgåtts med goda vänner och ätit och fikat gott och diskuterat livets väsentligheter och oväsentligheter.

I fredags red jag min fina Saga på ridbanan här hemma. Underlaget funkade så pass bra att jag till och med vågade mig på att öva lite galoppfattningar. Gick hur bra som helst och efter ett tag lyckades jag få min energiska häst att vänta lugnt och sansat på mina hjälper istället för att braka iväg i galopp när hon tyckte det var dags. Hon är så härlig när hon är så där lyhörd!

Nu längtar jag till nästa helg!

Pärer = blä

Saga och Jasmin äter ordentligt sitt nya foder. Svea däremot äter inte sin mat som en duktig flicka… Tydligen tycker hon att potatisproteinet smakar blaj och väljer därför att försiktigt pilla ut lusernpelletsen och lämna resten. Inte bra inte bra. Tänkte att det kanske berodde på att hon hade svårt att få i sig den mängden det blev vid varje fodertillfälle och gav henne därför en halverad giva morse för att se ifall det gick bättre för henne att äta. Med tanke att hon skulle få nästa halverade giva på eftermiddan. Men näe… Hon smaskade ganska bra i början men när väl pelletserna var uppätna så avtog ättakten och till slut stod hon bara och tittade. Suck!

 

Ikväll överlistade jag dock den kräsna lilla tanten när jag rev ett äpple som jag blötlagde tillsammans med käket. Hon smaskade i sig alltihopa utan knot. Funderar därför på att inhandla en säck betfor och blötlägga lite sånt i rikligt med vatten och sen hälla det där vattnet över lusern och potatisprotein. Då borde det väl smaka lite bättre?! Som hästägare har man ständigt nåt att oroa sig över eller fundera på...

 

Svullnaden i hennes ben går upp och ned och jag tror att den uppkommer till största delen på grund av att hon står stilla. Väntar nu med spänning på att selen ska komma, har ju redan väntat i en halv evighet känns det som. När selen kommer ska damen få röra lite mera på sig.

 

Annars är underlaget för ridning minst sagt varierande för tillfället. Slask, glashalt, stenhårt eller en massa snöklamp. Det värsta är snöklampet. Broddar har vi nämligen men inga sulor än och när hästarna bygger snöstyltor under hovarna är det inte roligt att rida. Inte fasen förväntade vi oss en så här tidig vinter inte!