Tratten och finkel

Ja, Emma med tratten är tillbaka igen.

Några timmar hos veterinären och sju stygn senare kom Emma hem. Lite trött och lite ynklig. Den förhatliga tratten åkte givetvis på direkt.

Veterinär trodde att Emma hade fått in en pinne genom tassen. Förmodligen har hon hoppat över en som stack upp och gick in i tassen och sen drog sönder huden på ovansidan och även stack in en liten bit i en tå. Inga allvarligare skador dock och det vi trodde var benet var i själva verket en sena. Som tur var klarade sig dessa bra och det är vi glada för. Vi vill inte ha några fler sladdertår!

I vanlig ordning fick vi mycket beröm för att Emma var i så otroligt fint skick. Än mer beröm fick vi när vetten fick höra hur pass gammal hon var. Känns ju lite skoj mitt i allt elände.

I natt har Emma varit ynklig. Ylat och gnällt mest hela natten. Nu har hon dock vant sig vid det hela och haltar inte ens.

Lappad och lagad

Det går bra att äta med tratten på också

Olycksfågel

Jaha... Eländet tycks aldrig vilja ta slut...

Just som Emma har fått börja motionera mer som vanlig igen var olyckan givetvis framme ännu en gång. Under en promenad med Tobbe i mörkret så har hon sprungit och skurit upp tassen på nåt. En lång reva på ovansidan där benet i ena tån glipade fram.

Tobbe och Emma är hos veterinären just nu, jag hoppas det går bra.

Tappar man sugen eller tappar man sugen....

Att rida barbacka

I fredags var jag till ridskolan och på nåt så intressant som en clinic i Working Equitation. WE, som det förkortas, är som en blandning mellan dressyr, western och bruksridning. Moment ska genomföras i form av olika hinder. Det kan vara att rida slalom i begärd gångart, öppna och stänga en grind, backa i L osv. Allt i bra form då poängavdrag sker ifall nåt inte ser bra ut.

Kräver oerhört lydiga och följsamma hästar. Något som jag verkligen tyckte om i detta är att det är saker man enkelt kan öva på hemma. Vet inte hur många gånger jag provat att öppna och stänga in till ridbanan från hästryggen. Oftast går det helt åt helvete så klart, men nån enstaka gång har jag lyckats. Skulle nån bedömt momentet är jag dock säker på att jag skulle fått minuspoäng på allt. Ingen fröjd för ögat där inte!

På väg hem efter clinicen pratade jag och Lena om det här med att rida barbacka och att de på ridskolan verkar vara oerhört rädda för det. Vi kunde inte riktigt förstå varför, för är det nåt som tränar upp balansen och känslan så är det väl att rida utan sadel. Visserligen kan man lättare drulla av men då får man väl anpassa farten och övningarna tills man tränat upp sin balans.

Anpassat farten har aldrig jag och Lena gjort däremot… Under perioder har vi enbart ridit utan sadel. Timvis. Det enda negativa med det är att man blir så full av hästsvett i baken. Vi har aldrig dragit oss för att galoppera trots avsaknaden av sadel och ej heller valt vägar utefter detta. Någon gång har vi givetvis halkat av också men det har oftast skett helt odramatiskt och vanligtvis efter ett ögonblicks miss i koncentrationen.

Kommer aldrig att glömma den gången jag och Lena var ute tillsammans, hon på Tor och jag på Garlic. Barbacka, vår vana trogen. Tror vi travade lite långsamt på en grusväg när Garlic helt plötsligt upptäckte den hästätande vägpinne som han just passerade. Hästkraken gjorde ett jämfotahopp rakt upp i luften och tog sedan ett stort kliv åt sidan. Ungefär samtidigt som Garlic klev åt sidan var jag på nedgång efter jämfotahoppet. Så när jag skulle landa var hästfan inte på plats och jag dråsade i backen. Lena som glatt pladdrat på hela tiden blev jätteförvånad när hon vände sig mot mig och såg att jag helt plötsligt stod bredvid hästen istället för att sitta på.

Eller som den gång vi galopperade i lugn takt bredvid varandra på vintrig skogsväg. Efter ett tag började Tor öka. Garlic var inte sen att följa exemplet, och innan vi visste ordet av så dundrade hästarna fram i fullt sken. När Garlic kände att Tor började dra ifrån började han slå bakut! Jippie! Fullt ös på en sparkande häst…! Det var då jag insåg att nu var nog min sista stund kommen, och samtidigt bubblade skrattet fram. Det där hysteriska som man inte kan hindra och som gör att man blir alldeles kraftlös i hela kroppen. Så satt vi alltså där, sida vid sida, vilt skrattande på två skenande hästar. Våra försök att få hästarna att sakta ner utmynnade sig i lite pipande ljud mellan skrattfrustningarna och vid varje tygeltag hamnade vi på hästarnas mankar.

Det här var en solig vårvinterdag och några soldyrkare hade tagit med sig sina sparkar och parkerat dessa i en glänta på vägen för att njuta av vårsolen. Just när det satt där på sparkarna i solen och skulle dela på det medhavda fikat kom vi framdundrande och skratt-pipande runt kröken. Ögonen blev stora som tefat på dem och de började i vild panik plocka undan fikat igen. De steppade runt sparkarna och jag riktigt såg hur de i sina vettskrämda hjärnor började planera flyktvägen över snöplogkanten och ner i diket.

Ungefär vid den tidpunkten fick våra hästar också syn på sparkfolket, och tvärnitade. Som tur var med nackarna högt varvid jag och Lena dunsade in i våra hästars halsar innan vi landade tillbaka på ryggen igen. Efter några sekunders blickstilla förundran skrittade hästarna framåt. Sparkfolket glodde med skräckslagna ögon och vidöppna munnar på oss när vi skrittade förbi. ”Hej!” sa vi. Utom synhåll började vi givetvis asgarva igen.

Jadu, sådana där vilda ritter brukar jag hålla mig ifrån nu för tiden. Tycker att både jag och häst är för gamla för töcke tokerier. Men, jag kan ändå lite sakna den där känslan. Känslan när man bara ger efter, släpper på tyglarna och ger hästen full förtroende. Vinden piskar i ansiktet, ögonen tåras och glädje, blandat med lite skräck, som bubblar i bröstet. Barbacka på en häst som galopperar allt som går är en ganska märklig känsla. Rytmen är liksom borta och rörelsen i hästen blir istället som en vibration och man sitter inte längre på hästen utan en par centimeter ovanför. Och har man inte då tungan rätt i mun kan man lätt vibrera iväg och halka på sniskan.

I lördags red jag barbacka, dock i lugnt tempo. Det blev en längre runda och tanten var så himla fin hela tiden. Fin kontakt i tyglarna, avslappnad i formen och som vanligt lyhörd och känslig för hjälperna. Gjorde några riktigt fina galoppfattningar åt båda hållen, inget hets och ingen stress. Bästa, finaste Sagan!

Idag blev det också en barbackatur, uppför vår klätterbacke. Dessvärre låg den en hel drös med vindfällen över stigen så det blev väldigt kringelkrokigt och damen fick lyfta rejält på tassarna emellanåt. Blev en bra vända i alla fall.

En vecka

En vecka med Balsammetoden.

Tydligen ska hår med självfall bli mer lockigt med denna metod. Än så länge tycker jag inte att jag märker någon skillnad. Däremot har håret blivit mjukt, väldigt mjukt. Nästan lite FÖR mjukt. Det är liksom fjunigt och fluffigt. Vill ju ha lite mer stadga i kalufsen.

Dock tror jag att fluffigheten kan bero på att håret fortfarande är lite torrt och skadat efter alla år av uttorkande produkter.

Jag ger det några veckor till så håret får en möjlighet att återhämta sig så får vi se hur peruken ser ut då.

Stolparna på plats

Nu går det verkligen undan!

Idag har de sex stolparna grävts ned. Tack vare hjälpen från goda grannar och kära vänner.

Då jag satt på jobbet fick jag via mms löpande rapporter om hur arbetet fortskred.

Material till övrigt snickeri är inhandlat och det självbärande plåttaket är beställt.

Stolparna kanske ser lite långa ut, men lugn, de ska kapas till mer normal längd vad det lider.

Jerringpriset och dess efterdyningar

Jerringpriset gick till Rolf-Göran Bengtsson! Är mycket nöjd över detta då jag anser att han gjort en oerhörd bedrift då han numera ligger etta på världsrankingen.
Helt underbart och inte en endaste dag för tidigt att priset äntligen går till någon inom en ridsportgren! För hur det än är så har ridsporten alltid kommit i skymundan för andra sporter. Bandy skrivs det kilometervis om i vår lokala tidning och när det kommer till fotboll, ishockey, friidrott, skidåkning och en herrans massa andra sporter så visas det timvis och åter timvis av detta på TV.

När det handlar om ridsport så får vi hästfantaster nöja oss med en timmes sammandrag. Om vi har tur. Annars så visas det nån snutt mitt i natten.

Jag hoppas därför att Roffes utmärkelse nu gör att mer fokus läggs på ridsporten i våra mediala kanaler, det är vi tamejfasen värda!

Men, jag ägnade mig en liten stund åt att läsa på kvällsblaskornas internetversion vad som står angående detta. Skulle jag väl aldrig gjort. Jag blev båda arg, irriterar och fruktansvärt ledsen. Ska det vara så himla svårt att glädjas med någon som helhjärtat ägnar sig åt sin sport och faktiskt sätter vårt lilla land på världskartan tack vare sina oerhörda insatser, och som hedras med ett pris för det? Ska det vara så himla svårt att faktiskt förstå att ridsporten är en väldigt stor sport i vårt land med många utövare? Och kommentarer som att vi hästfolk på nåt sätt skulle allierat oss i röstningen och på sätt fuskat. Hur då fuskat? Att hästfolk röstar på en man inom den sport man är intresserad av är väl inte så konstigt? Och vad jag vet så är väl även hästfolk folk och då borde väl våra röster vara lika mycket värda som andras? Eller har jag missat nåt här?
För det kan väl ALDRIG vara så att anledningen till ”hatet” är att priset nu gått till en uttalad TJEJSPORT??? Jag hoppas verkligen inte att det är det som är anledningen, men när jag läser vissa uttalanden tror jag tametusan att det trots allt ändå är där skon klämmer. Men varför? Känner sig gammgubbarna hotade på nåt sätt? Hotade för att "småtjejernas" sport kanske i och med detta ska få synas mer i Tv än vad den gjort förut och för att gammgubbarna faktiskt inte fattar ett jota om sporten.
Gammgubbar säger jag för det är inte sällan det är just gammgubbar som utser sig själva till experter och sitter hemma i TV-sofforna och ondgör sig över att inte nån skidåkare eller nån annan, som håller på med ”riktig” sport, fick priset i stället. Dessa tyckare brukar sällan åka skidor eller spela fotboll själva men experter är de likväl. Suttit på nån häst har de heller aldrig gjort men drar sig för den skull inte för att häckla sporten ändå.

”Det är bara tjejer och bögar som håller på med ridning!” är faktiskt nåt jag har hört otaliga gånger. Jovisst, att hantera en levande varelse med egen vilja som dessutom väger flera hundra kilo måste ju bara vara nåt för mesar… Att sparka på en liten boll är bara för riktiga karlakarlar… Eller...hur var det nu…?

”Det är ju hästen som gör allt jobb!” är också nåt sorts argument till varför Roffe inte ska ha priset. Jag kan bara konstatera att de som anser detta aldrig nånsin har ridit ordentligt. Har aldrig hoppat en bana inte ens på låga höjder och skulle garanterat hamna i gruset om hindren låg på den höjden som Roffe hoppar. Hoppa är fan JOBBIGT! För att inte tala om vilken satans teknik som krävs för att nå några höjder. Efter en runda på hoppbanan flåsar jag värre än hästen och efter ett rejält dressyrpass är träningsvärken ett faktum. Dessutom ska man lyckas drilla fram en häst som ska lära sig teknik också. Nån sorts ansträngning kräver det alltså. Mer än att sitta i TV-soffan och vara fotbollssupporter i alla fall…

GRATTIS ROLF-GÖRAN!!

Det rör på sig

Igår kom snickar'n hit och kollade på ligghallsritningen och så snart som det bara är möjligt ska vi sätta igång.

Ligghallen blir 3,5 x 9 meter vilket är klart godkänt för tre fullstora hästar. Lägsta takmått ligger på 3 meter.
Vi ska börja med att lägga markduk över singlet som ligger där nu och som är så fruktansvärt svårt att mocka i. På markduken stenmjöl. Därefter ska 6 rejäla stolpar grävas ned i marken (nu ska det väl faen om det inte skulle stå emot lite blåst).

Ena långsidan blir till och börja med helt öppen, men till våren planerar vi att bygga en liten vägg på mitten av den så att det blir två ingångar.

Nedtill blir det rejäla skivor och upptill vindväv/vindnät. Vindväven silar luft vilket jag hoppas ska göra att det inte blir någon kondens i plåttaket. Samtidigt stoppar vindväven vind och släpper igenom massor med ljus så att ligghallen inte ska bli så dunkel och trist.

Blir nog bra det här bara det blir färdigt!

Avsaknaden av ligghall...

…tär verkligen på mig. Vet inte hur många gånger jag, inför nära och kära, lovordat mitt egna beslut att låta hästarna gå på lösdrift och samtidigt förklarat att utan lösdriften skulle jag aldrig orkat ha hästar nu under småbarnstiden.

Men nu står jag alltså här. Bunden till utsläpp, insläpp och mockning. Vareviga dag. Inget mer somna på soffan på kvällskvisten för att vakna till nog mycket för att kravla mig i säng och fortsätta sova där. Nänä, nu ska hästarna plockas in först!

Inser att jag nog är bortskämd, det finns ju tusentals människor som har sina hästar installade jämt och som inte klagar. Hur fan orkar de?? Men de kanske inte har småbarn och en massa andra djur som också ska skötas.
Tröttsamt är det dock. Jag kan liksom aldrig pusta ut och slappna av. Det här med mockningen sitter som ett kliande, svidande myggbett i min skalle. Inte förrän jag mockat och donat klart i stallet slutar myggbettet att klia och jag kan ta det lugnt en liten stund. Sen börjar kliandet igen när det närmar sig kväll och intag av hästar. Sen börjar det klia så snart jag slår upp ögonlocken på morgonen för då ska minsann hästarna UT! Och det gärna så tidigt som det bara är möjligt, annars vet jag att de står där och skrapar och trampar och längtar ut i hagen. Och skiter…

Tittade på några färdiga lösningar av ligghallar i form av moduler. Men tjena, jag är väl för fasen inte GJORD av pengar!!

Jädra gnällspik!


Men allt är inte elände och misär ändå!

Roar mig för tillfället med lite små förändringar i mitt liv och det råkade bli håret som blev mål för mina arbetsinsatser. Läste nämligen för väldigt många år sedan om balsammetoden som skulle vara så välgörande för håret. Den går ut på att man skippar alla produkter som innehåller ämnen som är skadliga för håret, däribland schampo. Istället för schampo använder man istället balsam till tvätt och väljer då givetvis ett balsam som inte innehåller nåt av alla de skadliga ämnena. Efter balsamtvätten använder man ett annat balsam för att vårda håret också, gärna ett fetare balsam än det som används till tvätt.
Tänkte då, när det nu var jag läste om det hela, att det skulle jag definitivt prova nån gång! Sen glömdes det bort tills min frissa nämnde något om det sist jag var där. Det sådde ett litet frö…

Igår inhandlade jag därför de balsam jag behöver och även ett schampo som är godkänt som ett allra sista schampo. Så nu har jag tvättat mitt hår med schampo en sista gång och vid nästa hårtvätt är det balsam som gäller. Spännande!

Så här såg svallet ut efter den allra sista schamponeringen:

En lugn helg

Helgen har varit lugn. Jag och Ida har varit själva mest hela tiden då Axel följde med sin morfar till stugan och Tobbe har ägnat sig åt att träna isracing.

Vi har tagit det lugn, mycket lugnt. Myst med varandra, läst, glott på TV, åkt lite spark och kramats MASSOR. Hon gillar att pussas och kramas den där lilla gobiten. En sväng tvingade hon mig att spela TV-spel så hon kunde titta. Varje gång min lille Mariogubbe dog så kom hon och tröstade mig med en kram eller med att klappa mig lite på kinden eller på huvudet. Omtänksam liten tjej det där.

I lördags kom farmor och var barnvakt en sväng så jag passade på att mocka och dona i stallet och att städa ordentligt åt hönsen. De har börjat värpa lite igen efter vinteruppehållet och det är helt sjukt var förtjust man känner sig när det ligger nya ägg i redena. Jag vänjer mig liksom aldrig.

På lördagkväll kom nästan hela tjejgänget på besök. Med sig hade de en säck godis och sen satt vi flera timmar och pratade strunt och smaskade karra. Underbart!

Jag har till och med hunnit med att rida lite också. I onsdags blev det ett kortare dressyrpass på ridbanan. Arbetade med galoppfattningar och det gick finfint. Ända till vi trampat upp så pass att isen under började komma fram, då travade och skrittade vi av och gick in. Skönt med belyst ridbana att nyttja när mörkret lagt sig.
På lördagen kom snälla Lena och red ut en sväng på Sagan och på söndagen fick jag möjlighet till att rida i dagsljuset jag också. Igår tömkörde jag tanten på ridbanan och i morgon är planen att jag ska skynda mig hem från jobbet för att hinna rida lite innan det blir alltför mörkt.

I torsdags var jag till ridhuset och hopptränade med Snärten också. Gick bra, även om det var jobbigt. Det gick inte särskilt fort men eftersom Snärten gärna skulle vilja ösa järnet runt banan så får jag jobba så himla mycket mellan sprången att det känns som om hindren kommer skitsnabbt och då blir den slutliga känslan att allt gick med en hiskelig fart. Jag fick dock beröm för att jag lyckades rida honom på ett bra sätt och jag känner själv att jag faktiskt KAN få honom att lugna sig mellan hindren och galoppera på avslappnat i bra tempo. Tummen upp för mig!
Nåt Tanthopp blev det dock inte denna helg. Tydligen var det för få anmälda, så tävlingen blev framskjuten några veckor. Får se om det blir ngn mer träning på Snärten innan eller inte.

När jag nu ridit Snärten några gånger och även sett de andra ridskolehästarna ridas har jag insett att min Saga måste vara oerhört lyhörd och känslig. Eller så tycker jag så bara för att hon och jag genom åren blivit så samspelta. För när jag rider henne behövs det oftast inga större åthävor för att hon direkt ska förstå vad jag menar. Flyttar jag över tyngdpunkten till ett av sittbenen vet hon direkt att hon ska forma sig runt det, och vrider jag samtidigt en aning på axlarna och/eller bäckenet svarar hon direkt med en öppna eller en sluta. Ska jag göra liknande övningar på Snärten så får jag JOBBA och, enligt mitt tycke, vara övertydlig med hjälperna. Men det kanske lätt blir så med en ridskolehäst som får bära så mycket olika ryttare hela tiden. Svårt för honom kanske att veta ifall tyngdpunkten förändras pga att ryttaren vill nåt eller pga att den är ostadig. Nåja, hur en häst uppfattar saker och ting får jag väl aldrig veta, men spåna kan man ju.

Kaninskruttar

Sedan kaninerna flyttade in i stallet har jag fått en djupare relation med dem. Där kan jag sitta med dem långa stunder och bara pilla på dem samtidigt som de klättrar på mig och nosar och har sig. De är riktigt sociala även om ingen av dem direkt älskar att bli upplyfta.

Dessutom brukar jag låta de turas om att vara lösa i stallet när jag mockar och donar. Båda älskar det.
Roxy, som den ungkanin hon är, öser järnet. Skuttar, stampar, hoppar och springer så spånet yr. Ibland ser det nästan ut som om hon springer på spetsen av sina klor när hon lattjar runt. Hon blir dessutom sur som en citron om jag är där och hon INTE får komma ur sin bur.

Kallekanin är lite sävligare av sig. Hoppar runt och kollar lite. Brukar hänga mig i hasorna i hopp om att jag ska ge honom hans älskade pellets. De brukar nämligen bara få ytterst lite pellets och bara en gång om dan då kaniner mår bäst av att äta hö eller gräs som huvudsaklig föda. Pelletsstunden är Kallekanins favoritstund på hela dagen. När han har fått sin pellets kan jag göra nästan vad som helst med honom. Han sitter som i trans och tuggar på sin favoritmat. Jag kan till och med välta omkull honom och klia honom på magen. Måste betyda att vägen till en jättakanins hjärta går genom magen.

Så här fint bor de:

Kallekanin

Roxy

Snart börjar det bli dags för Roxy och Kallekanin att bekanta sig lite närmare med varandra...

Nytt år, nya möjligheter

Jahaja…..Så blev det året…. Det slutade ju rätt kasst om man säger så...

Nu hoppas jag på att det nya börjar bättre.

Annars är det mycket nu. Upp tidigt, ut med hästar, jobba, fixa käk sen mocka och hålla på. Sen sent i säng efter att hästarna plockats in från hagen så sent som möjligt. Denna vecka jobbar jag dessutom full tid vilket innebär att jag är hemma vid 17 på kvällarna. Så om jag hinner med att rida nåt denna vecka återstår att se. Det är så mycket hästtid som går åt till så mycket annat än att rida nu när jag tvunget måste stalla in krakarna på nätterna. Längtar efter en ligghall, hett och intensivt längtar jag… Är liksom så trött. Behöver inte mer ”måsten” att lägga till min redan långa lista.
Igår när jag kom hem från jobbet blev jag dock väldigt glad när det visade sig att maken hade maten färdig på bordet, OCH DESSUTOM HADE HAN MOCKAT ÅT MIG!!! Inte illa va?!

Men, nu var det ju nämligen så också att jag just meddelat barnen att vi ska låna en ponny som de ska få pyssla med och rida lite på. Har hållit det hemligt för dem i det längsta för att verkligen säkerställa att det skulle bli av. Så på julafton fick de en liten korg med små borstar och en ridhjälm som båda kan ha. Samtidigt berättade jag om Harry. De längtar nu efter sin nya kamrat.

Men, eftersom ligghalls-helvetet blåste bort och jag bara har två boxar i nuläget då kaninerna intagit Garlics box, så kan inte lille Harry flytta hem till oss än. Ny ligghall måste upp först.

Dessutom hade jag precis bestämt mig för att köpa en ny sadel. En Masterback bomlös dressyrsadel. Var till Edsbyn och kände och klämde på en livs levande sådan strax före jul. Och denna erfarenhet tillsammans med ägarinnans beskrivning av sadeln gjorde att jag bestämde mig. Så snart pengarna fanns, då jäklar skulle jag beställa en!

Sen blåste ligghalls-helvetet bort och alla pengar jag sparat ihop får läggas på att bygga en ny sån istället. Bye bye sadeln….


Men int' ä' ja' bitter.....