Badrum och björnfrossa

Först vill jag börja med att gratulera min vän Emma och hennes sambo Robert till tillökningen i familjen. Här: http://mahoglunds.blogg.se/ kan ni läsa hennes dråpliga berättelse om hur hon upplevde barnafödandets vedermödor.

Här, i det Åströmska/Stenbergska hushållet har utbyggnaden av vårt badrum nu börjat. Än så länge är det grävning och dränering som gäller. Så samtidigt som våren och all smältande snö sörjar till gårdsplanen för oss så passar även vi själva på att förvärra det hela genom att gräva gropar och att åka runt i en stor maskin med taggiga larvfötter. Hund och katter drar in så mycket lera i huset att vi skulle behöva dammsuga och torka golvet flera gånger om dan. Men roligare saker kan man ha för sig och därför knastrar det fint under fötterna när man förflyttar sig över golven här. Härligt att våren är här!!

Och vår ja... Ja, det är ju då björnarna brukar komma fram ur idet, och det är väl ingen större hemlighet att vi brukar ha ganska många björnar omkringvandrande här i krokarna. Så även i år.
Det blev jag mycket väl medveten om häromkvällen då jag var ute på promenad med Emma-hund. När vi rundade en krök på den ensliga skogsvägen stod det helt plötsligt fyra björnar där! En hona och tre ungar.
Min första tanke var att det var nån som var ute med sina stora, mörka och lösa hundar men i samma ögonblick som jag insåg vad det var som verkligen stod framför mig på vägen, gjorde jag helt om i rasande fart och lyckades väsande (och så högt jag vågade) kalla till mig Emma samtidigt som jag försökte beordra mina ben att inte vara så löjligt spaghetti-aktiga.

När jag gått några meter kom jag på att jag ju var tvungen att dokumentera mitt möte, bildbevis vill man ju ha! Lyckades gräva fram telefonen ur fickan samtidigt som jag vände tillbaka. Björnarna (som aldrig upptäckte vår närvaro) hade då börjat gå åt andra hållet och avståndet emellan oss var inte idealiskt ur fotohänseende. Mina fötter vägrade dock att ta ett steg närmare de lurviga nallarna varför jag sträckte mig så långt min korta kropp tillät men till ingen vidare nytta. När jag stod där och sträckte på mig kom jag på att jag faktiskt har zoom på mobilkameran! Men i mitt nervösa tillstånd lyckades jag istället stänga av kameran två gånger innan jag lyckades få till en bild. Och då hade jag fortfarande inte lyckats zooma pga härdsmältan i hjärnkontoret.
Nåja, här kommer "bildbeviset" i alla fall. Allra lääääängst bort på vägen kan man se fyra små prickar. Om man zoomar vill säga...

Risigt värre

Idag var Axel lite piggare. Det märktes inte minst på att han var sitt vanliga kaxiga jag. Igår, när han hade hög feber kraxade han ynkligt fram det han ville säga och upprepade säkert femton gånger med darrig stämma att han älskade mig. Idag har han stuckit ut tungan, fnyst och varit allmänt trotsig.

Eftersom han var piggare så bestämde jag att vi skulle påskpyssla lite. Tog in påskris igår som med de få fjädrar vi hade hemma såg alltför ynkligt ut, och då hönsen lagt på ett kol när det gäller värpningen av ägg, kändes det som om det skulle passa finfint med några urblåsta, målade ägg att hänga i grenarna. Men attans vad jobbigt det var att blåsa ur våra små, hårda hemägg!! Jag blåste och blåste och blåste och sen blåste jag så det knastrade i huvudet och var ändå tvungen att blåsa mer! Och sen pajade Axel två av de urblåsta äggen när det blev dags för målning, men jag vägrade fan att blåsa ur några fler så vi hängde upp dem i riset ändå.

Idag har jag också passat på att ta mig en liten försiktig joggingtur, den första efter graviditet och förlossning. Inte full så jobbigt som jag hade befarat men ack så skönt det kändes i kroppen efteråt!

Nu är det påskhelg och som motvikt till de hurtigheter jag ägnat mig åt den senaste veckan så ska det ätas godis och mat i massor! Glad Påsk!