Har haft en hästfri dag idag då grannen fixade med pållarna. Det är så skönt att emellanåt slippa tänka på alla måsten i stallet och faktiskt istället kunna ägna sig åt att bara umgås med barnen. Ge de uppmärksamhet och närhet. Att ha tid och diskutera saker och ting med dem och höra vilka funderingar och tankar de har. Barn har ju så härligt sätt att se på saker och ting och genom att få ta del av det känner jag mig lite som ett barn på nytt själv.
Hur barn tänker och uppfattar och bearbetar saker och ting funderade jag rätt mycket på häromdagen. Samtidigt som jag också funderade på ifall jag är onormalt okänslig eller på nåt sätt opsykologisk mot mina barn. Eller om det är andra som krånglar till saker och ting i onödan.
Ämnet som var uppe och snurrade i min hjärna var hur man ska låta barn få lära känna döden. Tänkte på det i och med att jag hörde ett samtal mellan två mammor som medvetet mörkat för barnen att nåt älskat husdjur dött. Mammorna var rädda att barnen skulle bli ledsna och förtvivlade och därför sagt att djuret istället hade flyttat. För mig skulle det inte kännas riktigt okej. Jag vill vara ärlig mot mina barn och jag vill att mina barn ska lära sig att döden är nåt naturligt och en del av livets gång. Leva och dö hör ju trots allt ihop.
Våra båda barn har fått se döda höns, döende höns (skadade och sjuka som vi sedan tagit bort) och de är också väl medvetna om att kaninerna vi föder upp så småningom ska slaktas. För de är det inget konstigt. Vi förklarade för dem varför vi var tvungna att ta bort Tor och om det ansvar man tar på sig när man skaffar djur att man måste se till att djuren får slippa lida när de börjar bli gamla och sjuka. För mig är det oerhört viktigt att mina barn förstår det. Det är en del av ett sunt djurägande, och om mina barn skaffar sig djur när de blir äldre vill jag att det där tänket finns med hela tiden. Döden är inte farlig, ett dött djur lider inte.
Barn är dessutom så öppna i sinnet och har så lätt för att acceptera saker och ting att jag tror att det istället är vi vuxna som gör döden till ett problem genom att mörka, försköna och ljuga. Om vi istället finns där för barnen och visar de att det är okej med smärta, ilska och gråt över den förlust som ett dött älskat husdjur för med sig så tror jag att det kan vara lättare för barnen senare i livet när de lider större och viktigare förluster. Barn är så öppna och så anpassningsbara att jag tror att de har lättare att se naturligt på så svåra saker som döden bara vi vuxna ser till att inte komplicera det hela.
Som i höstas, när tiden för att ta bort Tor började närma sig, och jag lite försiktigt (och lite väl inlindat, det medges) förklarade för Axel att nu är Tor gammal och snart kommer vi vara tvungna att låta honom somna in. Vid de orden tittade Axel förvånat på mig och sa: ”Va, skulle vi inte slakta honom?!” Och jo, det var väl så resonemanget gick, skulle vi skicka honom till slakt eller låta en slaktare komma hem osv. Det hade ju givetvis Axel snappat upp och även accepterat.
Eller som en vän berättat om en pojke som befann sig på sjukhuset där hans farmor just dött. En läkare såg pojken och tänkte ta hand om honom lite extra och gick fram till honom och sa: ”Jag hörde att din farmor just gått bort.” Varvid pojken svarade: ”Gått bort?! Nä, hon dog ju!!”
Vad menar jag i slutändan med mitt infernaliska svammlande då? Jo, jag tror, att bara vi är ärliga med barnen och inte själva gör döden till nåt oförståeligt och hemskt så tror jag att barnen får lättare att förstå och hantera döden. Döden är trots allt nåt naturligt och ju mer vi försöker skydda barnen från att komma i kontakt med den ju jobbigare blir det för dem den dagen de väl gör det.
Tänker jag helt tokigt? Blir mina barn traumatiserade kaninkramare när de blir vuxna? Eller de kanske blir helt normala trots allt? Önskar man hade facit...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar