Har för länge sedan börjat inse att ju mer jag lär mig att rida, ju mer förstår jag hur lite jag egentligen kan. Jag är ju vid närmare eftertanke faktiskt ganska kass. För så är det, man har hela tiden något att lära sig och det går aldrig att säga att man blir fullärd.
För ett antal år sedan så ansåg jag nog att det här med att rida, det kan jag. Jag kunde ju utföra de flesta moment och jag red skolor till höger och vänster och hoppade banor utan att sulla till det alltför mycket och så vidare. Förstår nu hur lite jag egentligen fattade då eftersom ridning handlar om så mycket mer än krumelurer och att ta sig över hinder. För det spelar ingen roll hur mycket skolor och skänkelvikningar och krusiduller du rider ifall du inte har den rätta takten, balansen, lösgjordheten, framåtbjudningen eller formen med dig så är det egentligen bara pannkaka alltihop. Allt handlar om grunderna. Och för att grunderna ska sitta som de ska måste man jobba med dessa hela hela hela tiden. Så simpla saker som att växla gångart från skritt till trav kräver riktig ridning för att det ska bli en bra övergång. Börja trava kan i princip vilken nybörjare som helst men att göra det med bibehållen takt och balans utan att hästen tappar formen det kräver sin ryttare. Jag tror att det är när man inser det som man börjat lära sig rida på riktigt, för det är först då som förståelsen och känslan börjat komma. Ridning utan känsla går inte. Det är också dessa grunder som proffsryttarna övar hela tiden, nöter och nöter. För utan den där så oerhört viktiga grunden finns ingen korrekt ridning, bara ”framförande av häst”.
Om jag går till min egen ridning och till just min häst så behöver vi jobba ganska hårt med takten och framförallt balansen. Saga är nämligen väldigt lösgjord av naturen och har en inbyggd framåtbjudning och är alltså väldigt formbar och gillar att arba etvilket gör att jag inte behöver jobba lika mycket för att se till att hon är framme för skänklar och till bettet. Däremot vill hon gärna fuska lite genom att slingra sig. Där måste jag vara påpasslig och jobba henne mellan mina hjälper så att hon spårar ordentligt och tar för sig lika mycket med båda bakbenen. Takten sitter som en smäck ungefär hälften av ridturerna, beror på hur taggad tanten är och hur ”med” jag själv är i takten. Vissa dagar bara flyter vi fram och vissa dagar hackar vi oss fram. Det är svårt det här med ridning och jag har slutligen insett att jag är ganska medioker i min ridning men det gör inget. För nu när jag förstått vad jag behöver jobba med kan jag också glädjas åt de små nyanserna i ridningen och det har helt plötsligt blivit roligare. Vi, min tant och jag, jobbar och övar vidare och vissa dagar är lyckan gjord för att vi fixat en eller två perfekta halter eller övergångar. Vissa dagar hade man lika gärna kunnat ta en promenad. Men det är det som gör ridning så underbart. För någon som inte är insatt och som inte förstått exakt hur svårt och invecklat det är att rida kan nog aldrig förstå vad det är som är så fantastiskt med dessa pyttesmå framsteg. Men jag kan numera förstå och det är jag förbaskat glad för, livet och ridningen blir så mycket bättre liksom.
Tror min tant gillar min ridning bättre nu också. Hon är så positiv. Eller ja, positiv på Sagas egna lilla vis, någon direkt solstråle har hon ju aldrig varit och kommer nog aldrig att bli heller. Men förr om åren har hon ibland fått för sig att hon inte vill bli infångad i hagen. Nu står hon ofta vid grinden och väntar på mig när hon ser att jag är i närheten, eller så möter hon mig i hagen med ett mjukt mullrande. Men jag gör mig också vinn om att kräva lagom mycket. Mellan etapperna av samling och korrekt arbete så låter jag henne sträcka ut på långa tyglar och välja sin egen form så att det inte ska bli för mycket på en och samma gång.
Okej, nu har jag svamlat iväg igen och när jag läste igen insåg jag hur jävla svårt det är att förmedla ridningens konst i skrift. Jag vet vad jag menar men det är förbannat svårt att plita ned en känsla i text.
Nu tror kanske folk att jag inbillar mig att jag är världens expert, men nej, verkligen inte. Men stunderna då mitt och hästens samspel ser ut som här nedan, är inte fullt lika frekvent kommande längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar