Man och hustru...

Men hoppsan hur det blev!

På Arlanda "råkade" vi snava in på kapellet och säga Ja till varann. Vi är således numera man och hustru.

Konstigt, det känns inge annorlunda... Förutom att alla kallar mig "frun" titt som tätt.

Nåja, allt gick väldigt snabbt och smidigt, och det trots att gammelfarmor Astrid svimmade av en sväng på väg till kapellet. Inge mat och dåligt med sömn är inte att leka med!

Barnen skötte sig bra. Axel fick dock för sig att han skulle vara tvungen att gifta sig med Ida, och det förklarade han gråtande att han inte alls hade nån lust till. Ida var hjälpsam och lättade upp den mest känslosamma delen av vigseln, den där man lovar varandra att älska varandra till döden skiljer en åt och så där, genom att tycka att platsen mellan min underklänning och den yttre klänningen var ett bra ställe att gömma sig på.

Resan hit har varit förbaskat lång och rätt jobbig. Ida kräktes ner två omgångar kläder av vad jag antar var enorm trötthet, dåligt med mat och sömnn och en släng åksjuka. (De kör ju dessutom inte som folk, de här Thailändarna!)

Just nu ligger min man (hihihi) och mina barn och sover en skvätt. Vi vuxna hade varit vakna i ett dygn innan vi knoppade in en stund på hotellrummet. En dusch, lite mat i magen och en snabb titt på hotellområdet sen var vi helt färdiga.

Klockan här är nånstans runt två på eftermiddan och nu tror jag minsann inte att min familj får sova nåt längre. Vi måste ju se till att fasa in oss i thailändsk tid!