Hästar, ridning och att springa lagom

Just nu känns det lite frustrerande det här med hästeriet. För hur jag än vrider och vänder på det så verkar det aldrig finnas tillräckligt med tid som jag kan lägga ner på hästarna. Inte ens i sommar när vi haft semester båda jag och Tobbe har jag lyckats få till det med ridningen som jag önskat. Det har varit tokvarmt, ösregn, tappskor, sårskador och en massa annat bös som kommit emellan. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det som jag vill. Det är nästan så att jag ibland funderar på att sluta med hästar helt och hållet och vänta till tiderna blir bättre. Att ständigt vara besviken och frustrerad över att jag aldrig hinner det jag tänkt är så jäkla nedbrytande på nåt vis. Men… om jag slutar med hästar… vem blir jag då? Hästarna är ju liksom en del av mig själv. Nåt jag alltid tänker på och som jag alltid ”drömmer” om. Nåja, bara barna blir äldre så blir det säkert bättre.

I morgon bitti planerar jag dock en ridtur. Ämnar pallra mig upp ur sängen klockan fem så jag kan ta med tanten på en liten kort morgontur innan jobbet. Och till helgen borde jag väl kunna få till en liten tur också va?!

Det jävliga är att jag måste ju ut och springa också. Tjejmilen går av stapeln i början på september och jag har ännu inte sprungit mer än sju kilometer. Måste få till en längre runda i helgen!
I morse var jag uppe tidigt och sprang sex kilometer i alla fall. Och idag kändes det helt okej. De senaste gångerna har jag nämligen känt mig lite smått döende efter nån kilometer. Hela löprundan har således varit en enda lång pina från början till slut och jag har inte kunnat förstå hur det kunna bli så. Tanken på att behöva lida så i en hel mil har gett mig milda känslor av panik. Men i morse kom jag på varför jag lidit så: Jag har sprungit för fort! Idag, när jag drog ner tempot lite så återfick jag den där känslan av att jag hade kunnat springa hur långt som helst. Skönt! Det ger mig lite nytt hopp inför den där milen som snart ska avverkas.

Någon som rider kontinuerligt och tränar var och varannan dag är i alla fall Olina. Hon har tränat upp Garlic riktigt riktigt bra och jag är så himla glad samtidigt som jag är så stolt över min lilla häst!

Film när de hoppar.

Läs mer om deras träningar här:

Olinas blogg