Borttappade barn

Inser att jag nästan aldrig har tid att blogga längre. Det finns liksom så himla mycket annat att göra istället. Men nu har jag några minuter över efter att jag gnitt på som ett skållat troll hela eftermiddan. Flytt av hästar, lite hönsskötsel, matlagning, ätning, badning av barn, nattning av barn och så har jag lyckats damma hela huset på det också. Så där under tiden och emellan så att säga. Har man dammvippan under armen går det ju bra att vispa runt lite med den när man förflyttar sig mellan badrum och kök liksom. Inte undra på att jag känner mig trött emellanåt. Nåja, nu sover knoddarna förhoppningsvis och jag har tid att slänga in några rader.

Sägensafarit var i alla fall kanonbra. Lite lagom skumt på kvällskvisten så man hade fullt sjå att kolla på stigen för att inte snubbla och att samtidigt glo inåt skogen efter allt som prasslade och viskade. Vid ett tillfälle blev det så himla spännande att instinkterna slog till och alla i sällskapet utnyttjade säkerheten av att vara i flock. Helt plötsligt hade vi alla gyttrat ihop oss i en klunga med Tobbe i mitten som nån sorts mast att hålla i när stormen går. Skoj! Ett överlevnadscertifikat fick vi också. Eftersom vi överlevde;)

Annars händer det inte så himla mycket just nu. Tobbe och barnen drog till Gotland några dagar och jag var hemma själv. Innan de åkte planerade jag en massa saker som jag tänkte få gjort när jag barnlös skulle ha så mycket tid och ork över. Men hur det nu blev så kändes det som att ligga i hammocken och läsa en bok var viktigare än att måla hyllor, städa hus och sadelkammare och att olja in utemöblerna. Man behöver koppla bort alla måsten emellanåt också. Fast hur härligt det än var att rå sig helt själv så grumlades naturligtvis den frigjorda känslan av att jag längtade efter mina små huliganer. Inte utan att man blivit lite störd i hjärnkontoret efter man fått barn…

Och barn ja… det är ju liksom rart med barn….
Åkte till Valbo och Gävle med barnen och deras mormor i lördags. Jag hade tänkt att jag skulle försöka shoppa några skor på rea till i höst när vi åker till Thailand. Jag hade även intentionerna att jag skulle försöka få tag på en ny bikini. Men det enda som jag kom hem med efter den shoppingrundan var en deodorant och en nagelsax. Det går liksom inte så himla bra att shoppa när barnen inte är det minsta medgörliga. Det som fick droppen att rinna över och lusten att försvinna rakt ner i avloppet var när Axel försvann. När jag skulle betala mina prylar (deodoranten och nagelsaxen) på HM så gick grabbhalvan upp i rök. Medan mor förvarade Ida sprang jag runt i hela butiken och letade. Runt runt. Flera varv. Frågade personalen som inte sett till honom. Började vråla hans namn samtidigt som skräcken grep tag i mig och det enda jag kunde tänka på var boken jag just läst. ”3096 dagar” av Natasha Kampusch. Flickan som kidnappades av en främmande man när hon var tio år och som inte blev fri förrän åtta år senare…. Tidningslöpsedlar om försvunna barn som återfunnits mördade fladdrade också förbi i min panikslagna hjärna.
Då kommer den en pappa förbi med barnvagn och pekar inåt butiken. ”Han gömmer sig där borta.”
Under en klädställning låg Axelpaxel ihopkrupen och fnittrade! Phuuuuuuu!
Han har lovat att han inte ska göra om det mer nånsin…

Älskade lymla pöjk!

Inte nog med att jag tappar bort mina barn heller. I morse tappade jag även bort en av de stora kycklingarna. Räknade in de igår när vi stängde in fjäderfäna för natten och alla var på plats. Men i morse saknades en! Jag letade i hela hönshuset och trodde jag hade blivit galen på nåt vis. Nästan gnuggade mig i ögonen. Nåväl, en höna mer eller mindre är ju ändå ingen större katastrof men konstigt var det. Pallrade mig ut på en löprunda samtidigt som jag funderade på vart i helvete den satans kycklingen tagit vägen. Hemkommen igen gav jag mig fan på att jag skulle hitta den och se, bakom barnkammaren (en låda där höns med nykläckta kycklingar brukar placeras) fanns hon. Men springan är liten och jag kan inte för mitt liv förstå hur hon lyckats trycka in sin kropp där. Nåja, skönt att alla nu är på sina platser, både folk och fä!