Dåndimpen

Igår höll vi allihop här hemma på att dö en smula. De flesta av oss av skräck och en av oss genom att ramla i golvet så det dånade i hela huset.

Det var lilla Ida som ramlade ur Axels loftsäng. Tur i oturen så landade flickstackarn på näsan och den brukar tydligen vara rätt mjuk i den åldern. Visserligen blödde hon en hel del och vi blev rejält chockade allihop. Inte minst Axel som såg när det hände och drabbades nog av lite panik för han gallskrek rakt ut och blev jätteledsen.

Jag och Tobbe var på nedervåningen när det hände. Hörde en rejäl duns, gav varandra ett ögonkast och slängde sen allt vi hade för händer och rusade upp på Axels rum. Ida hade då börjat kravla sig upp från golvet med blodet forsande från näsan. Att hon gallskrek kändes som en stor lättnad i sammanhanget. Tobbe plockade upp henne och jag fick ta mig an en skrikande och storgråtande Axel.

Det blev en tur till akuten där de kontrollerade att allt stod rätt till. Läkaren kände på huvud och nacke och kollade ögon och öron och allt såg bra ut. På frågan var hon hade ont nånstans så tryckte Ida, hårt (ajaj!) och bestämt på näsan men nekade att hon skulle ha ont nån annanstans. Läkaren bad oss stanna en timme för att hålla koll på ifall hon skulle börja kräkas eller bli onormalt trött. Men hon mådde varken illa eller blev trött, däremot hade vi fullt sjå att få henne att låta bli att klättra på allt!

Vid läggdags var Ida lite täppt i näsan men annars lika glad och go som vanligt. Axel kände sig lite ledsen när det var dags för honom att klättra upp i sin säng så jag låg däruppe med honom en stund och vi pratade om vad som hänt. Han är så duktig och förståndig vår lille grabb och jag hoppas att han inte tar på sig nåt av olyckan. Både jag och Tobbe har förklarat bestämt för honom att allt var vårt fel och ingen annans.

När jag själv lagt mig kom alla obehagliga ”tänk om”-tankar krypande… Tänk om hon landat på huvudet och inte på näsan. Tänk om hon landat på nån hård och kantig leksak. Tänk om tänk om tänk om…. Hua! Dessutom klandrar jag naturligtvis mig själv för att inte ha förutsett det hela och sett till att hon inte var där uppe. Känner mig som en urusel människa som inte förtjänar att vara mamma. Typ…

Men nu har vi lärt oss nåt. Allihop. Förhoppningsvis även Ida. Vår lilla klätterkusa.

I helgen firade vi Axel som fyllde fem. Trots att han tidigt på lördagmorgon förklarade för oss att han inte ville varken fylla år eller ha presenter eftersom han inte vill bli stor, så verkade han i slutändan inte ha något alls emot tårta och att öppna sina paket. På lördag tog vi med honom på bio och tittade på Bilar 2. Axel blev som väntat alldeles exalterad.

I söndags fixade jag tillslut den sista halvkilometern för att avverka milen. Gick ju bra även om jag efter ungefär halva sträckan kände för att lägga mig ned och sova en skvätt. Jag antar att två dagar med bullar och tårta som huvudsakligt födointag inte är direkt lyckat i träningssammanhang… Men det gick och nu ska jag inte springa så långt nåt mer förrän det är dags för Tjejmilen.

I helgen hade jag dessutom, förutom allt det andra med kalas och springning och grejer, tänkt rida en massa. Men när jag tog in Sagan för en liten tur redan på fredagen så hade damen tappat en sko. Provade rida en liten vända och visst, tanten var taggad som vanligt, men jag kände ändå att hon tappade vänster bak (den skolösa) emellanåt, varför det inte blev mer ridet i helgen, vill inte riskera nåt i onödan. Hade jag kunnat använda ridbanan hade det säkert gått utmärkt men den är alltför hård när det är torrt ute och alltför lös när det är blött. Suck! På onsdag kommer i alla fal hovis så jag hoppas på att kunna rida lite mer till veckan istället.