Liten Ida har börjat säga saker (förutom mamma och pappa då som hon tjatat i ganska länge) och nåt av det allra första jag förstod att hon sa var KRAM! Hon är en riktig kramis den där flickan och en dag när jag var på väg ut till stallet böjde jag mig ned och bad om en kram. ”Kaam!” sa hon då. Hon lägger också huvudet lätt på sned och utstöter små ljud av välbefinnande. Även sin storebror har hon börjat kramas mycket med den senaste tiden och han spricker upp i ett glatt leende och verkar tycka det känns lika ljuvligt som jag tycker att det ser ut att kännas. Älskade barn!
I lördags kom mina kära föräldrar hit och vaktade de älskade knoddarna medan jag tog med mig mina fyrbenta damer ut på tur. Det är så härligt att komma ut i naturen med mina vackra flickor. Saga är pigg och explosiv och jag gläder mig åt varenda sekund jag kan sitta på hennes rygg. Jag gruvar mig så till den dag då hon börjar kännas gammal. Förhoppningsvis dröjer det så pass länge än att barnen hunnit bli lite större så att jag har bättre möjligheter att hålla igång henne. Vill verkligen inte att hon ska stelna till och bli förverkad i förtid bara för att jag inte har tid att motionera kontinuerligt. En gammal hästs största fara är vila. Då stelnar de gärna till och tappar snabbt muskler. Muskler och mjukhet som det är svårt att få tillbaka. Suck! Önskar att jag kunde dra av tio år på min vackra dams ålder.
Försökte under senaste ridturen att knäppa kort med mobilen där båda brudarna syntes i bild. Det var lättare sagt än gjort, kan jag säga. Hunden fick plötsligt för sig att hon skulle gå bakom hästens rumpa och dessutom var mobilen inte riktigt med på noterna och hängde sig till slut. Det blev inte bättre än att den tog ett mörkt kort på insidan av min ficka. Nåja, denna bild lyckades jag få till i alla fall innan fick-kortet togs.
På söndagen drog fem glada mammor med åtta ännu gladare barn till församlingshemmet. Väl där släppte vi lös de vilda små för att rasa av sig bland kuddar och i bollhavet.
"On my signal, unleash hell!" - ungefär... (De som sett filmen Gladiator kanske känner igen det där.)
Närå... Men stundtals var ljudnivån av den kalibern att vi mammor bara tittade på varann genom oljudet utan att ens försöka kommunicera. Fika försökte vi oss dock på med hedern i behåll. Det gick väl sådär, men det var väl bara vad vi räknat med. Alltid är det nån saftmugg som tippar över ända och nån kaffeskvätt som hamnar på ställen där kaffeskvättar helst inte ska vara. Lika glada var vi ändå och kände oss härligt nöjda när lekstunden var över. Skönt med, av lek, uttröttade barn och skönt för trötta mammor att kunna slappna av med alla ungar på ett ställe där det inte finns nåt som de kan förstöra. (Slappna av är väl i och för sig inte riktigt rätt ord i sammanhanget, för som småbarnsförälder slappnar man väl sällan av när barnen är med, i synnerhet inte när de leker med andra barn, alltid finns det nåt som måste bevakas och styras upp.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar