"På landet"

Oj oj, dagarna bara rusar förbi och jag hinner knappt reflektera över att det snart är augusti redan och att det snart bara är två månader kvar till jag börjar jobba igen. Usch, när jag tänker på det får jag visst lite ångest... Huga!

Osten blev i vilket fall mycket lyckad, och eftersom det inte var det minsta komplicerat att egenhändigt tillverka ost kommer jag garanterat att fortsätta med detta. Nästa projekt blir att koka messmör av vasslen, vi får se hur det blir. Man skulle blitt bonnmora...
I går skulle vi fått campinggäster, men eftersom de fick förhinder passade vi på att åka till Dåasen istället. Vi lyckades lura med oss vår sommargrannar från Stockholm, Uffe och Inger, för att visa dem vad vi menar med "på landet". För oss innebär "på landet" en stuga i skogen utan vare sig el eller rinnande vatten, och stugan i Dåasen personifierar "på landet"s primitivitet med sitt utedass och murpannan, där vi värmer disk- och tvättvatten. Stadsborna tyckte det var ett riktigt trevligt ställe!
Tobbe, Axel, Uffe och Inger passade på att besöka Loos koboltgruva, vilket är ett utmärkt turistmål! Där får man sig ett stycke historia berättat om upptäckten av nickel, koboltbrytning och om gruvarbete förr i tiden och dessutom en spännande tur ner i den mörka, kalla gruvan. Rekommenderas! Läs mer här:
Loos koboltgruva

Jag har ju varit där nere många gånger varför jag valde att stanna på udden i stugan med farsgubben. Mysigt!

Efter middagen tog vi ekan och for vidare till badplatsen Härnösandsviken. Medan solen gick ned i horisonten badade Axel tills läpparna var blå och hela hans kropp var alldeles knottrig av kylan. Tänk att det kan var så himla roligt med vatten!

När vi for hem tog vi med den plastbåt som Axel fått av min släkt. Båten har tidigare använts i Dåasen men har de senaste åren legat på land då vi haft en annan båt att åka i. Nu har Axel fått plastbåten och tanken är väl att vi ska ta med Axel i den för att fiska.

Idag knatade jag och bästaste Lena och gulligaste Kalleman ner på stan för att kolla på hästparaden. Där såg vi stora ardennrar och små ponnisar, som inte var större än Emma i mankhöjd. En Noriker såg vi också, vilket är en ovanlig hästras i Sverige, men ack så snygg! Jag är ju som sagt en aning svag för kallblod...

Efter en lång, avslappnande dag med Kalle och Lena vankades det räkkryssning på ångbåten Warpen med trevligt sällskap av Uffe och Inger. Vädret var perfekt, räkorna var utsökta, och så även vinet. Ett himla bra avslut på en himla bra dag, med andra ord!

Uffe och Inger

Warpen åker förbi svärfar Rolfs ö