Ost

När vi förra sommaren började på att städa ur mormors hus i Loos så var ett gammalt ostkar en av de saker jag fick med mig hem. Ostkaret är tillverkat av min morfars far Simon nån gång på 60-talet.
Idag får karet åter göra nytta då jag fått för mig att göra äkta, hederlig hemost med mjölk direkt från grannens kossor. Förhoppningsvis blir det så smaskigt att hemost blir ett vanligt förekommande fenomen här hemma. I morrn vet vi svaret.

Häromdagen sprang vår Emma-hund, i ett lekrus tillsammans med en betydligt mindre hund, in i hörnet på en öppen bildörr. Det blev en rejäl smäll och hon haltade några dagar. Det innebar såklart vila. Jag, som är van att alltid ha min hund med mig så fort jag är ute och går eller springer, tyckte det var skit. Var ute och sprang i skogen utan henne och det kändes fruktansvärt onaturligt, ensamt och till och med lite läskigt. Vanligtvis när jag är ute i skogen brukar jag köra med många glada tillrop till min följeslagerska för att försäkra mig om att alla eventuella björnar hör oss lång väg. Det kändes den här gången därför lite märkligt när jag i alla fall körde med glada tillrop för att skrämma bort rovdjur.
Tur att jag inte mötte nån!