Älskade Emma

Det kan inte vara lätt att vara hund i en småbarnsfamilj. Allt de måste stå ut med; barnskrik, barnspring, leksaker i bädden, bollar i huvet och småbarn som klänger. Emma klarar detta med glans. Hennes tålamod är verkligen oändligt och hon är lugn som en filbunke trots att vi i bland har huset fullt av stojande, stimmande barn som springer så fort benen bär dem och skriker för full hals. Vår kloka Emma-hund ligger lugn och fin i sin bädd och lyfter knappt ens på ögonbrynet.

Ibland, när jag tycker synd om henne där hon ligger på golvet omgiven av barn, ett som övar bergsklättring på henne och ett som använder hennes ridge som bilbana, beordrar jag henne att gå och lägga sig i sin bädd. Bädden är hennes frizon och där får inga ungar vara. Men när hon lomar iväg till sin bädd tittar hon på mig med en min full av besvikelse vilket gör att jag får en känsla av att hon gillar att ha barnen omkring sig. Och jag vet att ifall hon tycker barnen blir alltför jobbiga så reser hon sig sonika upp och går. Alternativt att hon slickar dem med en lång blöt tunga i hela ansiktet, då brukar de ihärdiga barnen dra sig undan en smula. Vår älskade, förståndiga vackra vovva!
Tyvärr är hon fortfarande inte helt hundra efter krocken med bildörren och när hon inte kan motionera ordentligt brukar hon bli lite knasig i magen. Hoppas innerligt att hon snart blir så pass bra så vi i alla fall kan börja gå promenader igen.

I kväll är det cruising här i stan och Tobbe har tillbringat de senaste dagarna och kvällarna med att fixa till bubblan. Ännu är inte allt klart men förhoppningsvis så blir det det till ikväll så vi kan ta med oss sonen och "glida" lite. Eller vad det nu kallas i en bubbla...

Sonen är för övrigt djupt förälskad i raggarbilar och förra året när vi tog med honom ner på stan då det var cruising blev han alldeles i extas. Ögonen nästan poppade ur hålorna på honom och så fort han såg en raggarbil utbrast han: Oh, en raggarbil!
Eftersom det en sån kväll är rätt MÅNGA raggarbilar i omlopp sa han det rätt många gånger den kvällen....

"På landet"

Oj oj, dagarna bara rusar förbi och jag hinner knappt reflektera över att det snart är augusti redan och att det snart bara är två månader kvar till jag börjar jobba igen. Usch, när jag tänker på det får jag visst lite ångest... Huga!

Osten blev i vilket fall mycket lyckad, och eftersom det inte var det minsta komplicerat att egenhändigt tillverka ost kommer jag garanterat att fortsätta med detta. Nästa projekt blir att koka messmör av vasslen, vi får se hur det blir. Man skulle blitt bonnmora...
I går skulle vi fått campinggäster, men eftersom de fick förhinder passade vi på att åka till Dåasen istället. Vi lyckades lura med oss vår sommargrannar från Stockholm, Uffe och Inger, för att visa dem vad vi menar med "på landet". För oss innebär "på landet" en stuga i skogen utan vare sig el eller rinnande vatten, och stugan i Dåasen personifierar "på landet"s primitivitet med sitt utedass och murpannan, där vi värmer disk- och tvättvatten. Stadsborna tyckte det var ett riktigt trevligt ställe!
Tobbe, Axel, Uffe och Inger passade på att besöka Loos koboltgruva, vilket är ett utmärkt turistmål! Där får man sig ett stycke historia berättat om upptäckten av nickel, koboltbrytning och om gruvarbete förr i tiden och dessutom en spännande tur ner i den mörka, kalla gruvan. Rekommenderas! Läs mer här:
Loos koboltgruva

Jag har ju varit där nere många gånger varför jag valde att stanna på udden i stugan med farsgubben. Mysigt!

Efter middagen tog vi ekan och for vidare till badplatsen Härnösandsviken. Medan solen gick ned i horisonten badade Axel tills läpparna var blå och hela hans kropp var alldeles knottrig av kylan. Tänk att det kan var så himla roligt med vatten!

När vi for hem tog vi med den plastbåt som Axel fått av min släkt. Båten har tidigare använts i Dåasen men har de senaste åren legat på land då vi haft en annan båt att åka i. Nu har Axel fått plastbåten och tanken är väl att vi ska ta med Axel i den för att fiska.

Idag knatade jag och bästaste Lena och gulligaste Kalleman ner på stan för att kolla på hästparaden. Där såg vi stora ardennrar och små ponnisar, som inte var större än Emma i mankhöjd. En Noriker såg vi också, vilket är en ovanlig hästras i Sverige, men ack så snygg! Jag är ju som sagt en aning svag för kallblod...

Efter en lång, avslappnande dag med Kalle och Lena vankades det räkkryssning på ångbåten Warpen med trevligt sällskap av Uffe och Inger. Vädret var perfekt, räkorna var utsökta, och så även vinet. Ett himla bra avslut på en himla bra dag, med andra ord!

Uffe och Inger

Warpen åker förbi svärfar Rolfs ö

Ost

När vi förra sommaren började på att städa ur mormors hus i Loos så var ett gammalt ostkar en av de saker jag fick med mig hem. Ostkaret är tillverkat av min morfars far Simon nån gång på 60-talet.
Idag får karet åter göra nytta då jag fått för mig att göra äkta, hederlig hemost med mjölk direkt från grannens kossor. Förhoppningsvis blir det så smaskigt att hemost blir ett vanligt förekommande fenomen här hemma. I morrn vet vi svaret.

Häromdagen sprang vår Emma-hund, i ett lekrus tillsammans med en betydligt mindre hund, in i hörnet på en öppen bildörr. Det blev en rejäl smäll och hon haltade några dagar. Det innebar såklart vila. Jag, som är van att alltid ha min hund med mig så fort jag är ute och går eller springer, tyckte det var skit. Var ute och sprang i skogen utan henne och det kändes fruktansvärt onaturligt, ensamt och till och med lite läskigt. Vanligtvis när jag är ute i skogen brukar jag köra med många glada tillrop till min följeslagerska för att försäkra mig om att alla eventuella björnar hör oss lång väg. Det kändes den här gången därför lite märkligt när jag i alla fall körde med glada tillrop för att skrämma bort rovdjur.
Tur att jag inte mötte nån!

Underbara, bara under

Edith, Kalle och Alfred i vattenbrynet på Orbadens strand. Gulliga gofisar!
Jag är så GLAD att solen har lyst över oss så länge och att det verkar som om den tänker fortsätta med det ett tag till. Allt blir så mycket roligare och lättare när det är vackert väder! Sola och bada på Orbaden till exempel...

I går var det dags för en Orbaden-vända igen. Den här gången var tyvärr inte gullungarna ovan med, men älskade AXEL var det! Han har varit borta över en vecka i Dåasen hos sin mormor, morfar, morbror Pär och kusinerna. Han har badat, fiskat och åkt båt hela dagarna och inte längtat hem ett endaste dugg. Fast efter en vecka borta från mamma, pappa och syster yster var det nog skönt att komma hem igen. Tyckte även vi som längtat efter lillgrabben som galningar. Men nu är han hemma och ordningen är återställd. LOVELY!


Härom morgonen vaknade jag med en känsla av Déja Vú. Jag kommer alltför väl ihåg hur det brukade vara förr (nu skulle jag kunna skriva "när jag var ung", men eftersom jag envist vägrar erkänna att jag är en endaste dag över 25 så skiter jag i det) när jag varit på krogen och dagen efter vaknade med en äcklig stank i näsborrarna. Stanken av cigarettrök som pyrt sig in i håret och som sen gnussats in i kudden, täcket och hela förbaskade sängen. Enbart själva lukten gjorde att man ville gå och spy och baksmällan gjorde garanterat inte saken bättre.
Nåja, den här gången rörde det sig inte om cigarettrök (och ingen baksmälla heller, vill jag passa på att tillägga) utan håret, kudden och sängen luktade DYNGA!
I och för sig en lukt jag föredrar framför cigarettlukten, men ändå!

Vi hade varit hos grannarna och grillat kvällen innan och de har åkrar som omger huset på tre sidor. Den där dagen var åkrarna nygödslade och när vi var där på altanen luktade det ungefär som om vi satt i bondens svämtunna och käkade... Fast det var himla trevligt och gott ändå!! Och jag har inga som helst problem med att lukta lite skit! Fast det räcker med lite...

Påminnelse

Vill bara påminna er....

Så här såg det ut i vintras:

Lite svårt att riktigt komma ihåg hur kallt och "vintrigt" det faktiskt var i vintras nu när äkta sommarvärme äntligen slagit till och vi svettas och pustar och svalkar av oss i sjöar och pooler.

Lika svårt som det är att komma ihåg det nu, lika svårt var det att i vintras kunna tänka sig att det nånsin skulle bli plusgrader och gröna gräsmattor i vårt land igen. Eller att isen nånsin skulle försvinna från våra sjöar. Att vi nånsin skulle tina upp från den köldkramp som drabbade oss när det var 20 grader kallt varenda dag och snöandet aldrig tycktes vilja sluta.

Men nu är sommaren verkligen här och jag älskar varenda härliga plusgrad och varenda solstråle.

Sommar och sol, snöbollskrig och kalla fötter

Sommaren är här och det har varit vackert väder länge nu. Jag håller tummarna att vädret håller i sig, efter den här vintern är vi väl förunnade lite sol och värme.

I söndags hade jag det stora nöjet att beskåda Takida på Freluga Trädgårdsscen. Tack vare Anna A hamnade vi längst fram, och att se ett band av den kalibern när man sitter på en filt på första parkett med svensk sommarkväll doftande i näsborrarna var en helt underbar upplevelse. Lite vin och god choklad till gjorde kvällen helt magnifik. När Ångegrabbarna spelat klart var det dags att hoja hem igen, och då... öppnade sig himlen. Det regnade och regnade och när man trodde att det inte kunde regna häftigare då smattrade det på än värre. När vi kom fram till Lena var jag blöt ända in till trosorna.

Blöt och kall åkte jag sen hem och hjälpte Tobbe att packa in det sista i bussen, inklusive barnen, för att styra kosan till Norge. (Eller "Norget", som Axel envisas med att kalla det.) Vi tänkte att det skulle vara lämpligt att åka på natten när barnen sov. Eftersom Tobbe varit ut kvällen innan var det kanske inte så himla lämpligt trots allt. Vi fick stanna otaliga gånger och sova en kvart här och tjugo minuter där. Jag försökte hålla mig vaken för att kunna hjälpa till att hålla Tobbe vaken men det slutade i nackspärr...

Nåja, efter några omtöcknade timmar kom vi till slut fram till vårt mål, campingen Meringdal i Eresfjord. Meringdal camping måste vara den vackraste camping som finns på denna jord. Den ligger intill en sjö av kristallklart fjällvatten omgiven av höga berg. Det är så storslagen natur där att det är svårt att ta till sig hela härligheten.

Matdags i Meringdal
På tur i bergen

Efter några dagar i det vackra Meringdal, där vi tog dagen som den kom, så packade vi ihop oss i bussen igen och for hemöver. Den här gången på dagtid. Turen gick via Trollstigen, Geiranger och Lillehammer. På vindlande, smala, branta vägar, förbi vattenfall, fjällsjöar och utsikter så vackra att man tappar andan. Norge är verkligen förbaskat vackert!!

Håll hårt i grabben!

En lyxkryssare nere i fjorden

Uppe på ett av bergen passade vi på att kasta lite snöboll så där mitt i sommaren och Axel tyckte att det var hur häftigt som helst.

Kalla fötter

Ifredags kväll kom vi hem till Åsbacka igen. Borta bra men hemma bäst!

Wild Cat Bill

Vi saknar vår Vilde-katt!
Han har varit borta i en vecka nu och vi hoppas innerligt att han bara är ute på ett av sina äventyr. Förr i världen (innan han blev snöpt) brukade han kunna överge sitt hem månader i sträck. Efter kastreringen har han brukat vara bättre på att hålla sig på hemmaplan även om han gjort några längre vandringar då och då. Förhoppningsvis kommer han instövlande här endera dagen, obekymrad om den oro han orsakat.

Men tyvärr kan det ju också vara så att han faktiskt försvunnit för gott den här gången. Överkörd, tagen av en räv, adopterad av nån annan, råkat bli instängd nånstans utan mat och vatten... Hemska tanke!

Det är, otrevligt nog, risker man får ta när man väljer att ha sina katter fritt strövande. Det är många som anser att man är djurplågare som riskerar sina katters liv och lem genom att ha det så. Jag anser däremot att frispringande katter är lyckliga katter!
Om man bor så att det är svårt att ha utekatter eller om man har dyra raskatter, vars naturliga instinkter till viss del är bortavlade, förstår jag dock fullt ut att man väljer att ha sina katter som innekatter.

Nåväl, vi saknar vår VildeBill och vill att han ska komma hem NU!!