Människan är det ondaste av alla djur

Råkade fastna i ett tv-program på tvåan i går kväll, "Ett renrasigt helvete", som handlade om hunduppfödning och att vissa raser blivit så sönderavlade att de har allvarliga hälsoproblem. Programmet var från England ska tilläggas och i många fall är den svenska kennelklubben hårdare i sina regler för hundavel än vad den engelska är, men ändå. I många fall var de här engelska uppfödarna medvetna om de fel som deras prisbelönta avelsdjur nedärvde  men valde att stoppa huvudet i sanden och ignorera problemet. Allt för att kunna fortsätta ställa ut och avla på sin vackra hund och för att kunna fortsätta vinna ära och respekt i utställningsringen och i avelskretsarna. Men vem är det som får betala priset för detta arroganta och själviska handlande? Jo just det, djuren…

För många av dessa raser har fått förödande defekter till följd av de rasideal som människan har bestämt. Som bulldogens eller mopsens extremt korta nos vilket gör att hunden har svårt att få luft och dessutom riskerar att drabbas av värmeslag i betydligt större utsträckning än vad hundar med normal form på nosen har. Eller cavalier king Charles spaniel vars hjärna är för stor för det lilla skallbenet vilket i sin tur gör att hjärnan blir missbildad och till slut trycker sig genom ryggmärgen. Kan orsaka oerhört mycket smärta och lidande. Obotligt, det enda man kan göra är att försöka minska hundens lidande. Eller boxern som riskerar att födas med ett obotligt njurproblem som gör att hunden till slut kommer att dö i förtid, oftast i svåra plågor.

Jag blev riktigt illa berörd av programmet och kände att jag ville gråta för de stackars aningslösa hundarnas skull och jag mådde illa över hur mänskligheten beter sig.

Idag hamnade jag på denna blogg som visar hur näthatet ser ut och jag och blev än mer illamående över hur människor beter sig. De kommentarer som bloggerskan fått är vidriga! Jag blir på allvar mörkrädd och riktigt ledsen med en känsla av vanmakt över att det ser ut på det här sättet. Är det till den här världen jag har satt barn? Hur gör jag för att skydda de från all denna ondska och hur gör jag för att uppfostra de på ett sånt sätt att de inte blir influerade av allt detta hat och blir onda själva? Fy fan, jag vet verkligen inte och det gör mig så himla rädd. Jag kan ju inte hålla de borta från samhället och den verkliga (onda) världen hur mycket jag än skulle vilja det. Hjälp….

Ridningen i helgen bestod i en trevlig tur på lördagen tillsammans med grannen. Lugn och fin tur med skritt och trav. På söndagen tänkte vi ta en till likadan tur, jag och grannen, men snön var kladdig och satte igen på nåt sätt, trots snöklampsulor, så broddarna inte tog ordentligt och det blev fruktansvärt halt. För att hästarna skulle få jobba lite i alla fall så pulsade vi en liten vända i djupsnön och när vi tyckte att det räckte hoppade vi av och ledde hästarna hemåt.

Grannens snälle sambo plogade ridbanan och för att jämna till underlaget roade sig sedan båda våra gubbar med att dra en pall efter fyrhjulingen. Givetvis kan allt arbete göras till förnöjsam lek och de turades, med breda leenden, om att dra varandra på pallen. Boys will be boys… Men ridbanan blev slät och fin och nu ska vi bara vänta på att det fryser till lite så kan vi snart använda den igen. All snö som kom gjorde ju att underlaget inte hann frysa till, fortfarande mjukt och grävvänligt under snön.

Idag har Emma träffat sin doktor. Hon har ett tag varit väldigt halt och stel i ena frambenet när hon legat stilla en stund, men efter lite rörelse har det försvunnit. Det visade sig dock inte vara nåra större fel på damen förutom den där gammeln som de flesta drabbas av efter några år. Kanske att hon hade en liten inflammation i ledkapseln i armbågen. Vila och antiinflammatoriskt några veckor blev ordinationen.

Julen 2011, alla vill sitta i mammas knä...

Apropå onda människor. Idag var jag och gubben och hämtade hö med hjälp av hästtransporten. Underlaget var inte det bästa och lössnön var tjock när vi med finkan full i hö skulle in på macken på hemväg. Vi fastnade tack vare en sullig tant som inte klarade av att hålla sig på sin sida av vägen, tack för det liksom. Ett äkta tack dock till de som hjälpte oss lös. Och till den gubbe i en svart fyrhjulsdriven stor bil som vrålande skällde på oss för att vi var i vägen, vill jag rikta en hård spark i arselet.