Red, som jag tidigare skrivit, min vackra dam både lördag och söndag i helgen och båda ridturerna var helt underbara! En alert och lyhörd Saga med stadigt mjukt stöd i munnen. Hon läste mina tankar och förstod varje uppdrag med små små hjälper. Det var nästan magiskt. Båda dagarna red jag barbacka.
Det verkar faktiskt som om det bara är när jag rider utan sadel som jag uppnår den där wow-känslan och en upplevelse av att vara ett med min häst. Rider jag med sadel får jag anstränga mig för att få till det och det ger en känsla av... otillfredsställelse... Barbacka är det lätt att rida och min häst gör som jag vill bara jag tänker det.
Det kanske helt enkelt är så att jag inte kan rida med sadel. Trots att min nya sadel är skön på alla sätt och vis och automatiskt ger mig en korrekt sits så känns det som om nåt liksom är vägen... Det som är vägen är ju sadeln. Varför försöker jag då tvinga mig? Till vilken nytta? Även Saga gillar barbackaridningen bättre, hon är aldrig lika stadig i munnen och lyhörd när jag rider med sadel. Kanske lika bra jag skippar det där med sadel ändå. Är ju synd att man blir så svettig i arslet när man rider barbacka bara... Och att man liksom inte ser lika proper ut. Vem å andra sidan, vem fasen skulle se oss ändå, vi är ju mest ute i skogen och lullar. Skulle vara björnarna då.... Nä nu struntar vi i sadel ett tag tror jag bestämt.
Den här veckan har jag det lite glassigt med ridningen. Brukar ju allt som oftast lida av dåligt samvete för att min Saga blir så lite riden i veckorna, men inte nu. Granntjejen Moa har ridit Saga både igår och idag och kommer även att rida henne på torsdag. Moa som ridit här mycket förr på både Garlic, Tor och Saga har lite tid över nu när hon inte studerar längre och ägnar dagarna åt lite ridning istället. Perfekt med ridhjälp för en stressad småbarnsmorsa och jag är oändligt tacksam och glad över att kloka, duktiga Moa tar sig an min vackra dam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar