Samvetet

Är dåligt för tillfället. Orkade inte rida igår, vilket jag hade planerat för, och idag har jag haft varken tid eller ork. Känns inge vidare med tanke på att jag inte kommer vara hemma på hela helgen och alltså inte kommer kunna rida då heller. Men ork och tid tryter och det är liksom så himla mycket annat hela tiden. Denna vecka har jag passat på att ladda inför den där milen som ska avverkas med löparskorna på på lördag, och hästeriet har haft mindre fokus på sig. Om jag försöker lätta min gnagande oro kan jag resonera som så att det säkert bara är bra för tanten att ta en liten mikrovila när hon ändå är så märkbart påverkad av pälssättningen. Jag får nog tänka så och ta nya tag när helgen är slut. Så gör vi!

Jo, Tjejmilen står för dörren och jag gruvar mig utav bara helvete. Har inte förberett mig särskilt bra och just nu känns det som en oöverstiglig uppgift att springa de där 10 kilometrarna. Men det är ju tillåtet att gå också om springandet blir jobbigt. Det är bara det att jag är så förbaskat envis och tjurig att jag väl springer ändå fast det kanske känns som om jag är nära döden. Med invaliditet i höft, knän och hela min gamla jävla lekamen som följd. Eller så får jag se det hela med mer positivt sinne och planera för bättre förberedelse till nästa år.

”NÄSTA ÅR”?! Va f…. har jag redan börjat planera för detta till nästa år?! Man måste vara lite störd på nåt sätt….

Ja ja… Jag ser i alla fall mycket fram emot en trevlig helg i huvudstaden tillsammans med kära vänner, hotellnätter, hotellfrukost och goda middagar. Bara den där jävla milen som är smolket i glädjebägaren… Hmmm…