Helgen har varit lugn. Jag och Ida har varit själva mest hela tiden då Axel följde med sin morfar till stugan och Tobbe har ägnat sig åt att träna isracing.
Vi har tagit det lugn, mycket lugnt. Myst med varandra, läst, glott på TV, åkt lite spark och kramats MASSOR. Hon gillar att pussas och kramas den där lilla gobiten. En sväng tvingade hon mig att spela TV-spel så hon kunde titta. Varje gång min lille Mariogubbe dog så kom hon och tröstade mig med en kram eller med att klappa mig lite på kinden eller på huvudet. Omtänksam liten tjej det där.
I lördags kom farmor och var barnvakt en sväng så jag passade på att mocka och dona i stallet och att städa ordentligt åt hönsen. De har börjat värpa lite igen efter vinteruppehållet och det är helt sjukt var förtjust man känner sig när det ligger nya ägg i redena. Jag vänjer mig liksom aldrig.
På lördagkväll kom nästan hela tjejgänget på besök. Med sig hade de en säck godis och sen satt vi flera timmar och pratade strunt och smaskade karra. Underbart!
Jag har till och med hunnit med att rida lite också. I onsdags blev det ett kortare dressyrpass på ridbanan. Arbetade med galoppfattningar och det gick finfint. Ända till vi trampat upp så pass att isen under började komma fram, då travade och skrittade vi av och gick in. Skönt med belyst ridbana att nyttja när mörkret lagt sig.
På lördagen kom snälla Lena och red ut en sväng på Sagan och på söndagen fick jag möjlighet till att rida i dagsljuset jag också. Igår tömkörde jag tanten på ridbanan och i morgon är planen att jag ska skynda mig hem från jobbet för att hinna rida lite innan det blir alltför mörkt.
I torsdags var jag till ridhuset och hopptränade med Snärten också. Gick bra, även om det var jobbigt. Det gick inte särskilt fort men eftersom Snärten gärna skulle vilja ösa järnet runt banan så får jag jobba så himla mycket mellan sprången att det känns som om hindren kommer skitsnabbt och då blir den slutliga känslan att allt gick med en hiskelig fart. Jag fick dock beröm för att jag lyckades rida honom på ett bra sätt och jag känner själv att jag faktiskt KAN få honom att lugna sig mellan hindren och galoppera på avslappnat i bra tempo. Tummen upp för mig!
Nåt Tanthopp blev det dock inte denna helg. Tydligen var det för få anmälda, så tävlingen blev framskjuten några veckor. Får se om det blir ngn mer träning på Snärten innan eller inte.
När jag nu ridit Snärten några gånger och även sett de andra ridskolehästarna ridas har jag insett att min Saga måste vara oerhört lyhörd och känslig. Eller så tycker jag så bara för att hon och jag genom åren blivit så samspelta. För när jag rider henne behövs det oftast inga större åthävor för att hon direkt ska förstå vad jag menar. Flyttar jag över tyngdpunkten till ett av sittbenen vet hon direkt att hon ska forma sig runt det, och vrider jag samtidigt en aning på axlarna och/eller bäckenet svarar hon direkt med en öppna eller en sluta. Ska jag göra liknande övningar på Snärten så får jag JOBBA och, enligt mitt tycke, vara övertydlig med hjälperna. Men det kanske lätt blir så med en ridskolehäst som får bära så mycket olika ryttare hela tiden. Svårt för honom kanske att veta ifall tyngdpunkten förändras pga att ryttaren vill nåt eller pga att den är ostadig. Nåja, hur en häst uppfattar saker och ting får jag väl aldrig veta, men spåna kan man ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar