Att rida barbacka

I fredags var jag till ridskolan och på nåt så intressant som en clinic i Working Equitation. WE, som det förkortas, är som en blandning mellan dressyr, western och bruksridning. Moment ska genomföras i form av olika hinder. Det kan vara att rida slalom i begärd gångart, öppna och stänga en grind, backa i L osv. Allt i bra form då poängavdrag sker ifall nåt inte ser bra ut.

Kräver oerhört lydiga och följsamma hästar. Något som jag verkligen tyckte om i detta är att det är saker man enkelt kan öva på hemma. Vet inte hur många gånger jag provat att öppna och stänga in till ridbanan från hästryggen. Oftast går det helt åt helvete så klart, men nån enstaka gång har jag lyckats. Skulle nån bedömt momentet är jag dock säker på att jag skulle fått minuspoäng på allt. Ingen fröjd för ögat där inte!

På väg hem efter clinicen pratade jag och Lena om det här med att rida barbacka och att de på ridskolan verkar vara oerhört rädda för det. Vi kunde inte riktigt förstå varför, för är det nåt som tränar upp balansen och känslan så är det väl att rida utan sadel. Visserligen kan man lättare drulla av men då får man väl anpassa farten och övningarna tills man tränat upp sin balans.

Anpassat farten har aldrig jag och Lena gjort däremot… Under perioder har vi enbart ridit utan sadel. Timvis. Det enda negativa med det är att man blir så full av hästsvett i baken. Vi har aldrig dragit oss för att galoppera trots avsaknaden av sadel och ej heller valt vägar utefter detta. Någon gång har vi givetvis halkat av också men det har oftast skett helt odramatiskt och vanligtvis efter ett ögonblicks miss i koncentrationen.

Kommer aldrig att glömma den gången jag och Lena var ute tillsammans, hon på Tor och jag på Garlic. Barbacka, vår vana trogen. Tror vi travade lite långsamt på en grusväg när Garlic helt plötsligt upptäckte den hästätande vägpinne som han just passerade. Hästkraken gjorde ett jämfotahopp rakt upp i luften och tog sedan ett stort kliv åt sidan. Ungefär samtidigt som Garlic klev åt sidan var jag på nedgång efter jämfotahoppet. Så när jag skulle landa var hästfan inte på plats och jag dråsade i backen. Lena som glatt pladdrat på hela tiden blev jätteförvånad när hon vände sig mot mig och såg att jag helt plötsligt stod bredvid hästen istället för att sitta på.

Eller som den gång vi galopperade i lugn takt bredvid varandra på vintrig skogsväg. Efter ett tag började Tor öka. Garlic var inte sen att följa exemplet, och innan vi visste ordet av så dundrade hästarna fram i fullt sken. När Garlic kände att Tor började dra ifrån började han slå bakut! Jippie! Fullt ös på en sparkande häst…! Det var då jag insåg att nu var nog min sista stund kommen, och samtidigt bubblade skrattet fram. Det där hysteriska som man inte kan hindra och som gör att man blir alldeles kraftlös i hela kroppen. Så satt vi alltså där, sida vid sida, vilt skrattande på två skenande hästar. Våra försök att få hästarna att sakta ner utmynnade sig i lite pipande ljud mellan skrattfrustningarna och vid varje tygeltag hamnade vi på hästarnas mankar.

Det här var en solig vårvinterdag och några soldyrkare hade tagit med sig sina sparkar och parkerat dessa i en glänta på vägen för att njuta av vårsolen. Just när det satt där på sparkarna i solen och skulle dela på det medhavda fikat kom vi framdundrande och skratt-pipande runt kröken. Ögonen blev stora som tefat på dem och de började i vild panik plocka undan fikat igen. De steppade runt sparkarna och jag riktigt såg hur de i sina vettskrämda hjärnor började planera flyktvägen över snöplogkanten och ner i diket.

Ungefär vid den tidpunkten fick våra hästar också syn på sparkfolket, och tvärnitade. Som tur var med nackarna högt varvid jag och Lena dunsade in i våra hästars halsar innan vi landade tillbaka på ryggen igen. Efter några sekunders blickstilla förundran skrittade hästarna framåt. Sparkfolket glodde med skräckslagna ögon och vidöppna munnar på oss när vi skrittade förbi. ”Hej!” sa vi. Utom synhåll började vi givetvis asgarva igen.

Jadu, sådana där vilda ritter brukar jag hålla mig ifrån nu för tiden. Tycker att både jag och häst är för gamla för töcke tokerier. Men, jag kan ändå lite sakna den där känslan. Känslan när man bara ger efter, släpper på tyglarna och ger hästen full förtroende. Vinden piskar i ansiktet, ögonen tåras och glädje, blandat med lite skräck, som bubblar i bröstet. Barbacka på en häst som galopperar allt som går är en ganska märklig känsla. Rytmen är liksom borta och rörelsen i hästen blir istället som en vibration och man sitter inte längre på hästen utan en par centimeter ovanför. Och har man inte då tungan rätt i mun kan man lätt vibrera iväg och halka på sniskan.

I lördags red jag barbacka, dock i lugnt tempo. Det blev en längre runda och tanten var så himla fin hela tiden. Fin kontakt i tyglarna, avslappnad i formen och som vanligt lyhörd och känslig för hjälperna. Gjorde några riktigt fina galoppfattningar åt båda hållen, inget hets och ingen stress. Bästa, finaste Sagan!

Idag blev det också en barbackatur, uppför vår klätterbacke. Dessvärre låg den en hel drös med vindfällen över stigen så det blev väldigt kringelkrokigt och damen fick lyfta rejält på tassarna emellanåt. Blev en bra vända i alla fall.