Jodå, nu är det snart jul igen och en hel del att pyssla med innan det smäller till. Full fart på Stenbergskan med julklappsinköp, inslagning av desamma, pyntning och julmatsfix. Blir nog klart till lördan ändå.
Har hunnit med att rida min fina flicka lite också. Både ris och ros på den fronten faktiskt.
Förra onsdagen passade jag på att rida lite på volt på vändplanen i skogen ovanför oss. Hade tänkt jobba lite med tagen bakdel men tji fick jag. Tanten var stretig, ryckig och vägrade i sten att ta stöd på yttertygeln. Jag fick slita som en liten röd gris med mig själv för att göra allt rätt och till slut fick jag hyfsad kontakt med henne. Men då var jag helt slut och dessutom hade mitt självförtroende fått sig en rejäl törn då det kändes som om jag inte kunde rida längre.
Nästa ridtur gjordes därmed barbacka och det blev tre vändor i klätterbacken. Perfekt! Tanta fick arbeta en hel del och jag behövde i stort sett bara åka med.
Men på söndagen när snön lagt sitt vita, luftiga täcke över ridbanan kändes det som att det var dags att ta itu med det riktiga ridandet igen. Maken erbjöd sig att välta ner snön och när barnen lagt sig tassade jag ut och gjorde i ordning pållan och när jag tände ridbanans belysning kan jag ge mig den på att Saga toppade öronen lite extra och längde på stegen.
För att känna ifall hon var med på noterna började vi, efter framskrittning, rida på en liten fyrkant där vi ömsom flyttade fram- och bakdel i hörnen. Det gick som en dans. Fortsatte med trav på volt och min underbara häst tog fint stöd på tyglarna och jag behövde inte jobba nåt nämnvärt alls för att få henne i finfin balans och mellan mina hjälper. Jobbade vidare med skolor och sidvärts, allt gick perfekt. Hon var så lyhörd och fin att vi till och med provade fyrkantsövningen i lite trav, då med flyttad framdel i hörnen, och hon var helt på det klara med vad jag ville hela tiden och jobbade på så himla fint att jag blev alldeles varm i bröstet. Mitt självförtroende kom tillbaka en aning samtidigt som jag ändå måste inse att det är lätt att rida om man har en häst som är lätt att rida. Om ni fattar vad jag menar… Allt hänger ju på min underbara, vackra pålla!
Att hon är så himla lätt att rida på ridbanan måste bero på att hon saknar det där riktiga jobbet. Arbetsnarkoman som hon är så tycker hon väl kanske inte att lulla i skogen är så himla givande jämt, varför arbetet blir så mycket roligare när hon väl får möjlighet.
Idag blev det en liten tur också. Barbackajogg på härlig skogsbilväg med perfekt underlag. Mötte både mjölkbilen och skolbussen och ingen av dem saktade ned nämnvärt men min kloka häst vippade inte ens på öronen av fartvinden och snöröken som blev. Älskade, fina Saga! Gruvar mig så oerhört till den dag då hon inte finns längre. Risken är ju rätt stor att den dagen snart kommer om man säger så… Men än så länge är hon en pantertant, snart 22 år fyllda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar