Typiskt!
Bara för att jag skrev som jag gjorde igår så drabbades jag och min kära häst av stora självan i morse när vi var ute på en tidig morgonrunda. I och för sig var det bara lilla självan som drabbade mig men min häst däremot blev verkligen skitskraj!
Mitt emot vårt hus ligger en perfekt klätterstig som bildar en liten lagom sväng innan vi är hemma igen. De tidiga morgonturerna brukar vi ägna oss åt att klättra lite, pållan och jag. Perfekt, lagom träning som inte kräver lång tid då vändan dels är kort och hastigheten aldrig blir snabbare än lugn trav varför jag oftast struntar i att sadla och rider barbacka istället.
Min vana trogen försökte jag att prata på med Saga men jag måste erkänna att så tidigt på morgonen är jag inte sugen på att vare sig prata eller sjunga. Så jag var tyst. Förmodligen FÖR tyst…
För helt plötsligt blev min, annars så kolugna, häst vettskrämd. Det var något bakom oss som gjorde att hela hennes kropp skakade i takt med hennes bultande hjärta. Dessutom hade hon allvarliga planer på att ta till sjappen och skena hemåt. Som tur var lyckades jag hålla henne.
Så har hon aldrig reagerat för nånting tidigare varför jag misstänker att det kanske var en björn som spanade på oss i buskarna. Kan lika gärna ha varit en älg visserligen men älgar har vi sett förr och de brukar inte orsaka sådan panik hos Sagan. Vi läre aldrig få veta…
Nästa morgontur vi tar tror jag vi skippar klätterbacken och rider efter vägen istället…
2 kommentarer:
Och du som hela tiden säger björnarna håller sig borta, och inte är rädd! :-)
Nu lär ju inte en annan våga sig ut i skogen själv på länge!
Det är luuuugnt! Jag var lite för tyst bara... Nästa gång då jäklar ska jag skråla så hela Åsbacka vaknar! Finns inte en björns som inte flyr hals över huvud då!
Skicka en kommentar