...satte sina spår.
Det var inte nån enkel match direkt att ta sig till jobbet i morse.
Tittade ut genom köksfönstret det första jag gjorde när jag klivit upp för att se hur mycket snö som egentligen vräkt ner under natten. En enorm snöhög alldeles utanför fönstret gjorde att jag inte såg nåt. Inte nåt mer än snö i alla fall. Då började jag ana oråd..
När jag klev utanför ytterdörren gick snön lårhögt. Ja ja, jag får väl till att skotta lite för att kunna komma iväg, tänkte jag optimistiskt. Så jag klev ut i snömassorna med snöåkan och tog mig an uppgiften. Men bara genom att sätta ner åkan i snön så blev den överfull. Suck!
Bäst jag gick där i snöyret och slet kom grannen förbi med traktorn. Såklart såg han att en stackars kvinna var i nöd och svängde ner och plogade upp gårdsplanen och jag kunde få upp bilen på vägen. Halleluja!
Fast äventyret var ju absolut inte slut där och många gånger efter vägen till Arbrå ångrade jag mig djupt att jag ens startat min vådliga färd. Det hade drivit nåt infernaliskt och flera gånger höll bilen på att gå kurk och vissa sträckor såg jag inte många meter framför mig.
Men till slut kom jag till helskinnad till fortet och kunde parkera min trogna Skoda , som var rätt ensam på parkeringen faktiskt, och konstaterade då att detta var det värsta snöoväder jag nånsin varit med om.
Hade varit betydligt enklare om jag tagit hästen till jobbet i stället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar