Är lite sur på kaninmamman Snövit igen... Igår morse när jag kom ut hade hon spridit ut tre av sina ungar utanför det ynkliga lilla boet. Två av dem var fortfarande varma men den tredje var kall men fortfarande vid liv. Jag insåg ganska snart att den varit i kylan lite för länge för att den skulle kunna komma tillbaka till livet så gubben fick ta bort den. I morse låg det ytterligare en utspridd kaninunge men den var redan stendöd när jag hittade den. Suck! Nu har jag förstärkt kaninmammans ynkliga lilla bo lite och hoppas att det inte fryser ihjäl några fler ungar. De verkade dock vara ganska många, nio från början om jag inte räknat fel (lita svårt att räkna när de hoppar som popcorn så fort man närmar sig boet liksom). Sju kvar nudå.
Snow sköter dock sina åtta kaninungar med den äran och jag tror inte att hon förlorat en enda av dem.
Förutom kanindöd har helgen var riktigt härlig. Lång och fylld av solsken. Har ridit min vackra flicka på några små försiktiga ridturer och än så länge känns hon helt som vanligt. Stark, mjuk, pigg och positiv. Igår vågade vi oss till och med på några steg öppna åt båda håll. Hon klev på ordentligt och jag tror jag log under hela ridturen.
Tant Svea har fått på sig en betesreducerare. Tyckte hennes hull steg i en rasande fart och det känns inte så hälsosamt så nu får hon ta det lite lugnare med käket en tid. Hon verkar dock (liksom Jasmin) kvickt ha kommit på knepet hur man får tag i grässtråna i alla fall. Idag stod alla hästarna inne några timmar så jag skulle kunna samla lite bajs och skicka in för maskkontroll. Är väl bara hästägare som har påsar med bajs i kylskåpet kan man förmoda... Vi är lite knasiga...
I går hade jag förmånen att följa med Lena som hinderdomare på terränghoppning på Flackåker. En mycket trevlig dag med övervägande fint väder, vackra hästar och trevligt sällskap. Och massor med spänning! För när hästarna kommer dundrande mot de höga, bastanta hindren och flyger över dem då killar det i magen. Själv skulle jag aldrig i hela helvetet vågat mig på hinder av den karaktären. Stora, mastiga och som inte går att riva! No way!
När vi hindervaktat klart väntade grillmiddag tillsammans med bekanta. Vi satt ute till sent trots att det blev aningen kallt. Det är ju juni, då är det ju sommar, på sommarn ska man sitta ute. Punkt.
Idag har jag mest hängt med familjen. Vi tog en tur med fyrhjuling i hällande regn och när vi tyckte att vi var nog blöta åkte vi hem, gjorde upp en brasa och hade picknick på vardagsrumsbordet. Därefter slocknade de flesta av oss i soffan. Och Ida, stackarn, har slutligen fått sina vattkoppor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar