Isracing, kaniner och barnkalas

Har haft fullt upp i helgen. Startade lördagen med att låna ut liten Ida till mormor och morfar. Sedan packade resten av familjen, Axeln och mamman och pappan, in sig i bussen tillsammans med farmorn, farfarn och två till entusiaster och styrde kosan mot Eskilstuna och SM-final i isracing. Pappan skulle tävla. Det var långt att åka, trångt i bussen, kallt och mycket väntan innan tävlingarna började. Men sen var det riktigt spännande under tävlingen. Det gick verkligen fort! Pappan höll sig väl på benen och hamnade efter avslutad tävling på åttonde plats. Inte illa pinkat!

Åström till höger

När all anspänning inför tävlingen släppte drabbades den nervklena mamman av världens spänningshuvudvärk och under färden hem trodde hon i varje korsning och varje kurva att hon skulle behöva kräkas. Det ordnade sig dock när hon fick kravla sig upp på sovloftet och vila lite. Sen att kylarvattnet i bussen läckte ut så att det blev så kallt däruppe under taket att nästippen höll på att frysa bort det är en annan historia...

En annan som säkert funderade, i varje korsning och varje kurva, vad tusan som var på gång, var den kaninhona som vi plockade upp i Uppsala på vägen ned. Hon fick en rejäl åktur innan hon till slut installerades i sin nya bur i sitt nya hem. Kaninen är en korsning mellan Gotlandskanin och New Zealand med lite New Zealand Red i sig. (Det finns flera olika sorters New Zealand...) Jättetrevlig och nyfiken liten tjej som ska paras samtidigt som vår Vita Lant paras en andra gång. Hon är lite sotig om näsan så vi kallar henne Sotnos. Visserligen tyckte Axel att hon kunde få heta Axel, eller möjligtvis Margit eller Morfar... Men... nä va?

På söndagen kände jag mig som ett slakt av nåt slag och var tröttare än tröttast. Och när vi skulle åka på barnkalas och hämtade upp dottern hos morfar och mormor och de båda syskonen inom trettio sekunder var så osams att smockan hängde i luften och tårarna sprutade, kändes det som om jag helst vill lämna båda ungarna hos morföräldrarna och åka ensam på kalas. Men, tror att kanske födelsedagsbarnen blivit lite besvikna om det istället för två lekglada ungar bara kom en trött och sliten mamma. Så de fick väl följa med ändå då....

Jag hann som synes inte med att rida en endaste centimeter i helgen men som tur är har jag en ambitiös granne som rastade av Sagan lite på söndagen. Halleluja!