Pissblött och snorkallt

I lördags var det dags för familjen Åström/Stenberg att vara lite familjära. Vi följde därför med kyrkans bussresa till Furuvik. Barnen hade varit exalterade i flera dagar och mamman hade med bävan följt väderleksrapporten…

Och nog blev det kallt allt! Och blött! Det regnade rejält hela dagen och gärna på tvären. Furuvik befolkades alltså av slokande, plaskblöta vuxna som febrilt försökte få sina lika plaskblöta, men inte full lika slokande, telningar att inse att karusellåkning inte är särskilt roligt i hällregn och blåst. Det kommer de nog inte att inse förrän de själva blir slokande vuxna…

Djuren var smarta och höll sig inomhus. Lemurerna tryckte ihop sig i ett hörn och glodde förvånat på alla blöta människor som passerade för att få sig en lemur-glimt. Idioter, tänkte de säkert…

Det var en dyster skara regnställsklädda som på eftermiddagen samlades inför hemgång. Som tur var tyckte alla att det var en bra idé att åka hem två timmar innan planerad hemgång. Om det nu var nån som mot förmodan hade velat stanna längre så vågade de säkert inte säga de. Blöta, frusna och trötta människor med gråten i halsen ska man hantera med största försiktighet om man på något sätt är rädd om sig själv.

Väl hemma i vår trygga boning i skogen, skalades alla blöta kläder av, och medan vi väntade på att vattnet skulle fylla badkaret tändes en rejäl brasa. Sen satt vi en lång stund i det varma vattnet och tinade upp våra frusna kroppar och själar.

Söndagen var inte heller en dag man kommer vilja minnas med glädje… Jag vaknade och kände att nåt var knas med hjärtat. Kändes ungefär som om det ”glömde” ett slag emellanåt. Vilade hela dan i hopp om att det skulle försvinna men det gjorde inte det. Åkte därför in till akuten där ett EKG gjordes och jag fick prata med en läkare. EKG-t visade att allt såg normalt ut och läkaren informerade mig om att det jag kände som att hjärtat hoppade över ett slag var egentligen att hjärtat gjorde ett extra slag och därefter tog lite tid på sig till nästa slag. Vidare sa han att det inte var något farligt och när jag kände så där var det bättre att jag tog en promenad eller gjorde nåt annat fysiskt istället för att vila. Oerhört vanligt symptom på stress… Jahaja, så var vi där igen då....med stressymtomen... Jag skulle i alla fall få återkomma och göra ett 24-timmars EKG, allt för att vara på den säkra sidan. på kvällen var jag så himla trött att jag gick och la mig nio och klev inte upp förrän sju på morgonen, 10 timmars sömn! Inte illa!
Idag känner jag fortfarande av det där fladdrandet men som tur är inte lika mycket.

Idag är i alla fall en bra dag! För idag fyller fine Tor 23 år. Hipp hipp Hurra!! Nu ska jag gå ut och bjuda den gamle gossen på lite morot och lite kli på bästa klistället.