Åsen Tor

Den där Tor

Åsen Tor
Kallblodstravare
Född: 1989
E: Slogum Tor
U: Spiltlova

Är nummer två in bland mina hästar. Han är egentligen min fars, men hans hästintresse har svalnat vid det här laget och Tor hamnade därvid under mina vingars beskydd.

Jag hade just fått hem Garlic och pappsen ville ha en häst att skogsmulla och rida långritt på. Gärna nåt rejält. Eftersom jag har en viss förkärlek för kallblodstravare föll det sig naturligt att vi letade efter en sådan. Efter att ha kuskat runt i landet och tittat på lite olika kandidater så såg vi helt plötsligt en annons ute i den lokala tidningen på ett kallblodstravarsto. Vi var, pga uppstallningsmöjligheter, enbart ute efter en vallack. Men titta går ju. Far åkte ut till gården och fick se ett magert och ämligt sto som inte såg mycket ut för världen. Bakom henne stod dock en nästan lika mager och ämlig vallack som trots allt såg rätt maffig ut. Och hade snälla ögon. Efter lite övertalning gick ägaren med på att jag skulle få provrida den stora vallacken.

En urgammal militärsadel utan stigbyglar dammades av och sattes på hästens rygg. Farbrorn kastade upp mig och jag fick rida iväg efter skogsbilvägen. Med tanke på hästens magra och tufsiga tillstånd ville jag inte mer än känna lite på lydigheten. Hästkraken tassade försiktigt och mjukt fram och verkade vara snäll, så det blev köp.

De båda hästarna, Tor och hans halvsyster som såldes till en tjej i närheten, fick således lämna gården samtidigt.

Anledningen till hästarnas magra och tufsiga utseende vet jag inte, men jag misstänker att det till viss del kan ha berott på mask för mat tror jag ändå att de fick. Ägaren var en äldre farbror som hållit på med djur och hästar under stor del av sitt liv och han älskade de högt. Jag tror inte att han var riktigt medveten om hur ämliga hästarna verkligen såg ut och jag klandrar honom inte på nåt sätt. Jag är bara glad att hästarna fick möjlighet att bygga upp sina kroppar igen.

Nåja, Tor avmaskades och släpptes i en hage med lite gräs. I början var Tor så försiktig. Han tassade försiktigt fram, kollade av läget innan han gjorde nåt och var inga problem att hantera. Men efterhand som hullet, musklerna och styrkan kom tillbaka blev han en buffel. Sprang gärna över en när det var dags för utsläpp på morgnarna. Så snart boxdörren öppnades för att man skulle på med grimman, drog han ut. Otaliga morgnar ägnade vi oss åt att göra om proceduren tills han lugnt kunde vänta, gör om gör rätt, liksom. Idag är han rätt okomplicerad att hantera och leda, han anpassar farten efter mig och ifall jag stannar så stannar han bakom mig.

I början tränade vi honom mycket från marken bara för att få honom att förstå att han skulle lyssna. Lärde in att ptro betydde stanna osv. Just detta ledde i och för sig senare nästan till en ofrivillig avsittning då jag skulle prova galoppera med Tor första gången. För när Tor började öka ptro:ade jag för att få honom att lugna tempot lite varvid Tor tvärnitade! Duktiga häst!

Som skogsmullehäst har Tor varit perfekt. Han har varit stadig och med alla fyra fötterna på jorden och efter att han kommit över sin rädsla för att hoppa över bäckar och diken har han gått fram överallt. Dock har Tor alltid haft bekymmer med att stå stilla. Det har övats och övats och övats i det oändliga. Men mer än några sekunders stillastående är fasen en omöjlighet.

Tor är stor som ett hus och snäll som en nallebjörn. Dessvärre är han lite harig av sig vilket ibland kan bli lite otäckt när han är så himladens stor. Men som tur är så reagerar Tor vid rädsla oftast med att bara gå sin väg. Han är visserligen ostoppbar men farten är ju låg i alla fall. Och när Tor går då GÅR han! En gång gjorde han kaffeved av boxdörren då han vid intag blev lite småstressad och boxdörren var stängd. Tor gick helt enkelt in till tryggheten i sin box, att dörren var i vägen tog han ingen som helst notis om.

Vi har också kört Tor en del. I början var han rädd för tömmarna vilket en gång orsakade vilt sken (i galopp för ovanlighetens skull) med släde. Framme vid slutdestinationen hos en granne skulle nämligen min far, efter att han klivit ur släden, hänga upp tömmarna på ena lokan. Tor blev rädd för tömmarna och drog iväg med släden slängande efter. Färden gick rakt igenom en snödriva, tänk ett sånt där Kalle Anka-hål som det blir i tecknade filmer, i diket bakom en radda postlådor, innan han kom ut på vägen. Där kom Tor på att han var på väg åt fel håll och saktade av och var lätt att fånga. Idag är Tor INTE rädd för tömmarna.


Redan från början har Tor haft veka kotor, dvs hans kotor har böjt sig onormalt mycket vid belastning och jag har alltid vetat att det är hans ben som skulle vara det första att gå sönder på honom.
Redan när han var 21 började jag märka av att han inte pallade kontinuerlig ridning lika bra längre och idag, vid 23, är Tor sällskapshäst. Nån enstaka skrittur ibland går bra, men blir det mera så blir han oren i gången. I hagen piper han dock runt och bockar ibland så jag är övertygad om att han i nuläget inte lider nåt. Dessvärre har han på senare år också blivit väldigt svår att hålla ett lagom hull på, han blir gärna för fet. Jag gör mitt bästa genom att minimera matintaget men han skulle behövt motionera också, vilket han inte kan. Givetvis belastas också hans ben mer när han är överviktig och allt har hamnat i en nedåtgående spiral. Jag har därför bestämt att Tor efter denna sommar ska få beta vidare på De Evigt Gröna Ängarna.

Tor i vinterskrud

Tor agerar barnponny, notera den exalterade pojken på ryggen

Puss på Tor!

Långritt 2007, Lena på Tor sist i ledet

Och så en bonusbild... Långritt 2004. På morgonen efter övernattning i Lobobnäs. Tor till vänster. Hästarna är på väg att kliva upp, men vad far gör längst till vänster i bild, det vete tusan...

Tor avlivades hemma på gården den 16:e oktober 2012 vid 23 års ålder. Tack för tiden du gav mig, fina älskade Tor!