Ja lite tokigt blev det allt när jag var ute i skogen och knatade med hunden igår. Det var på eftermiddagen och började skymma så jag skyller på det…
Gick efter den lilla grusvägen ovanför vårt hus. Ovanför den, parallellt, går en annan väg och det är lite skog emellan. Då kom jag på den briljanta idén att traska off road genom skogen till den övre vägen. Brukar göra så ibland när jag vet att riskerna för att hamna långt åt helvete är minimala. Den här gången visste jag att skogen omgärdades på fyra sidor av vägar och stigar, kan ju omöjligt bli fel. Eller…?
Nåväl, drog med mig Emma genom snåret och knatade uppför ett berg, genom en tät skog av smågranar, över mossiga stenar och nedför berget igen. Började inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet då det snabbt blev mörkare och svårt att se, när jag till slut anade vägen bakom träden. Halleluja! Jag hade hittat fram till vägen jag hade i åtanke hela tiden! Men vänta nu… Såg den inte lite annorlunda ut…? Kände nämligen inte riktigt igen den vanligtvis så steniga vägen som nu var slät som ett salsgolv, men tänkte att jag nog bara kommit ut på en annan del av vägen än jag tänkt. Så jag började traska hemåt. Trodde jag….
Hur långt jag än gick efter vägen kom jag liksom aldrig fram till de kännetecken jag spanade efter. Allt såg så främmande och konstigt ut och jag började lite smått undra om jag blivit snurrig. När jag såg ljus från bebyggelse insåg jag mitt misstag… Jag hade gått i halvcirkel i skogen och kommit ut på den väg som jag tidigare avvikit från. Och när jag väl kommit ut på den hade jag såklart gått åt helt fel håll! Snacka om yr i mössan! Emma måste ha trott att jag blivit helt koko… Nåväl det var bara att vända och gå de ca 4 kilometerna hem igen.
Men jag skyller det hela på mörkret. Min vanligtvis så välkända grusväg såg helt annorlunda ut där i skumrasket, och med de bilder jag hade av (den andra) vägen i min hjärna så kände jag inte alls igen mig. För att riktigt ge tyngd åt min bortförklaring att det verkligen var mörkt så måste jag ju även berätta att jag faktiskt lyckades tappa bort Emma också. Hon gick bakom mig men när jag vände mig om såg jag henne inte varför jag började ropa på henne. Döm om min förvåning när jag i samma sekund insåg att en mycket fundersam Emma stod alldeles bredvid mig. Jag riktigt såg hur hon tänkte: ”Men matte, hallå! Jag ÄR ju här! Vad är det MED dig egentligen?!”
Nästa gång jag älgar iväg genom skogen så där ska det vara i fullt dagsljus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar