Stockholm International Horseshow

Hade tänkt skriva detta inlägg igår egentligen men tiden räckte inte till. Var iväg med Emma på veckans simträning ju. Duktig är hon!


En hel helg har i alla fall gått igen och denna helg har varit lite annorlunda må jag säga!

På lördag packade jag och Lena in oss i bilen och for mot den stora staden Stockholm med siktet inställt på att fylla dagarna med hästar, hästar och åter hästar.

När vi packat in våra prylar i den minimala låne-lägenheten tog vi tunnelbanan mot Globen för att avnjuta lördagkvällens show.

Den var magnifik! Förutom att vi trollbands av högt hoppande hästar i världsklass så blev vi förstummade över många av de uppvisningar som gjordes. Hästar med tomtebloss runt benen, vilt dansande julgranar på sina ryggar och en eldsprutande häst/drake! Många gånger funderade jag på hur Tor skulle ha reagerat av att bli utsatt av allt detta. Förmodligen skulle det ha blivit vilt sken och ett Tor-format hål i väggen….

Häst-draken imponerade verkligen stort! Hur fasen får man en häst att acceptera ett drakhuvud placerat över sitt egna huvud som sprutar eld?! Helt ofattbart!

Fransmannen Lorenzos uppvisning med inte mindre än 12 vita camargue-hästar var magisk. Utan nån annan utrustning än två långa spön som han petade på hästarna med emellanåt så fick han dem att förflytta sig precis som han ville. Samtidigt som han stod på två av dem!
Jag skulle vart lycklig utom förstånd om jag lyckades göra på samma sätt med bara en enda häst. Lyckans (fransk)ost!

Efter att ha drullat i säng sent och sen klivit upp tidigt, begav vi oss på söndan iväg igen. Hoppning och dressyr var inbokat för dagen. Däremellan shoppade vi loss på mässan också.

Sent omsider kom vi sen hem efter två helt fantastiskt hästiga och härliga dagar!

I fredags efter jobbet passade jag på att skriva in mig på körskolan. Nu ska BE-kort tas! Presentkort på ett rabattpaket fick jag av min käre make förra julen.
Visserligen kör jag helt lagligt med min nya bil och mitt släp, men högre befogenheter kan vara bra att ha ändå, förutsättningarna kan ju förändras.

Idag fick jag också reda på att Lena anmält mig till den prestigfyllda hopptävlingen Tanthoppet på ridhuset. Den enda kvalifikation man behöver ha är att vara över 26. Det var på håret att jag klarade åldersgränsen! ;)
Dessutom har det lilla livet (Lena alltså) bestämt att jag ska rida på Snärten. Det svarta jehut som jag skrev om i det HÄR inlägget. Vacker som en stjärnklar natt men med en fart under hovarna som kan få den mest våghalsige att blekna. Jag antar att det för min del bara är att be till gud, styra och sen hålla i mig…... gulp....

Hårt hårt hårt

Medryttaren kunde inte rida idag varför jag tog en liten sväng istället. Påklädda allehanda reflexer och med Emma-vovve till sällskap, även hon reflexklädd givetvis. Men det är hårt här i världen så det blev endast skritt. Ap-tråkigt men väldigt nyttigt egentligen. Jobbade lite med tempoväxlingar, halter och skolor. Allt i skritt och med fokus på takten. Jodå, gick så där. Men efter ett tag började låren domna bort av kylan och då tappade jag liksom lusten lite. Men skritt på lång tygel och med långa energiska kliv är inte träning att förakta det heller. Dessutom älskar Emma att följa med på ridtur och jag tycker det känns bra att få två av mina skyddslingar motionerade samtidigt.

Igår träffade jag en liten bebis. Alldeles ny i världen och så liten att man inte riktigt kan förstå att folk faktiskt föds i den där minimala storleken. Det var Annas lilla ljuvliga dotter Elsa jag fick förmånen att träffa. Och vips så blev jag bebissugen! Jag vill gärna ha en egen liten bebis igen att snusa på och ligga och titta på när den sover så fridfullt. Men bebisar har en tendens och växa och hur mycket jag än älskar mina egna barn så orkar jag nog inte riktigt med en sån där till. Så det får va, kan låna andras lite istället.

På lördag åker jag och bästaste Lena på hästäventyr. Vi ska till Globen och gå på Stockholm International Horseshow!! JIIIHOOOO!!

Vilse i pannkakan

Ja lite tokigt blev det allt när jag var ute i skogen och knatade med hunden igår. Det var på eftermiddagen och började skymma så jag skyller på det…

Gick efter den lilla grusvägen ovanför vårt hus. Ovanför den, parallellt, går en annan väg och det är lite skog emellan. Då kom jag på den briljanta idén att traska off road genom skogen till den övre vägen. Brukar göra så ibland när jag vet att riskerna för att hamna långt åt helvete är minimala. Den här gången visste jag att skogen omgärdades på fyra sidor av vägar och stigar, kan ju omöjligt bli fel. Eller…?

Nåväl, drog med mig Emma genom snåret och knatade uppför ett berg, genom en tät skog av smågranar, över mossiga stenar och nedför berget igen. Började inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet då det snabbt blev mörkare och svårt att se, när jag till slut anade vägen bakom träden. Halleluja! Jag hade hittat fram till vägen jag hade i åtanke hela tiden! Men vänta nu… Såg den inte lite annorlunda ut…? Kände nämligen inte riktigt igen den vanligtvis så steniga vägen som nu var slät som ett salsgolv, men tänkte att jag nog bara kommit ut på en annan del av vägen än jag tänkt. Så jag började traska hemåt. Trodde jag….

Hur långt jag än gick efter vägen kom jag liksom aldrig fram till de kännetecken jag spanade efter. Allt såg så främmande och konstigt ut och jag började lite smått undra om jag blivit snurrig. När jag såg ljus från bebyggelse insåg jag mitt misstag… Jag hade gått i halvcirkel i skogen och kommit ut på den väg som jag tidigare avvikit från. Och när jag väl kommit ut på den hade jag såklart gått åt helt fel håll! Snacka om yr i mössan! Emma måste ha trott att jag blivit helt koko… Nåväl det var bara att vända och gå de ca 4 kilometerna hem igen.

Men jag skyller det hela på mörkret. Min vanligtvis så välkända grusväg såg helt annorlunda ut där i skumrasket, och med de bilder jag hade av (den andra) vägen i min hjärna så kände jag inte alls igen mig. För att riktigt ge tyngd åt min bortförklaring att det verkligen var mörkt så måste jag ju även berätta att jag faktiskt lyckades tappa bort Emma också. Hon gick bakom mig men när jag vände mig om såg jag henne inte varför jag började ropa på henne. Döm om min förvåning när jag i samma sekund insåg att en mycket fundersam Emma stod alldeles bredvid mig. Jag riktigt såg hur hon tänkte: ”Men matte, hallå! Jag ÄR ju här! Vad är det MED dig egentligen?!”

Nästa gång jag älgar iväg genom skogen så där ska det vara i fullt dagsljus!

Hoppelihopp

Idag har vi hoppat, jag och Sagan.

Mitt emot vårt hus ligger det ett litet berg och bakom det berget går en liten traktorväg. Den är av sand och barr och där är underlaget på en sträcka fortfarande mjukt och fint trots kylan. Där byggde jag och maken sex hinder. Hinder som är lätta att bygga upp och ta ner så att jag kan fixa det samtidigt som jag har pållan med mig. Då kan jag först klättra över berget som uppvärmning, bygga hindren och sen hoppa dem och därefter plocka undan de när jag är klar. Hindren ligger på mellan 40 och 70 cm så det är inga gigantiska hopp vi snackar om.

När Sagan fick syn på hindren idag blev hon taggad av bara den. För är det nåt den där damen gillar så är det att hoppa! Efter att ha hoppat utvalda, enstaka hinder så tog vi banan två gånger. Och fy bövelen vad skojigt det var! Saga flöööög över och tyckte minsann att det var lika lattjolajban hon.

Men tusan vad ringrostig jag var... Det märktes att vi inte hoppat nåt vidare det senaste året. På mig alltså, Sagan var lika fenomenal hopphäst som alltid. Jag däremot behöver verkligen tänka på att vara mer följsam med händerna över hindret och på att räta upp mig och ta tillbaka tempot mellan hindren. Visserligen tror att jag Saga gav blanka fan i hur illa jag red idag, hon var lycklig ändå av hoppandet. Finaste flickan!

Efter ridturen fick båda pållarna stå inne i sina boxar en stund och mumsa lite hö medan jag städade åt kaniner och höns.

Höns ja. En av våra hönor, hönan Agda, är verkligen en riktig liten godbit. Ser inte mycket ut för världen, inge speciell alls, bara svart med svart kam och inga extravaganser, men ack så mysig! Hon gillar nämligen att gosa. Idag satt hon på sin pinne vilket innebär att hon var i ansiktshöjd med mig. Jag pratade lite med henne varvid hon flyttade sig alldeles nära mitt ansikte och när jag började klia henne lite på brösten så sträckte hon upp halsen och bröstade sig lite så jag bättre skulle komma åt. Fina lilla höna. Namnet har hon fått efter Cornelis Wreeswjiks "Hönan Agda" då Kallekanin, när han levde livet i hönsagårn, brukade gnaga av henne stjärtfjädrarna. Av nån anledning var det bara henne han gjorde så på. Märkliga djur man har....

Hemkomsten

När vi svängde in på infarten till vårt hus natten mot lördag, lagom trötta och slitna efter den långa resan, tindrade en hel hoper med ljus åt oss längs med infarten. Vackert och stämningsfullt och det gjorde oss lite mindre trötta.

Tobbe knatade in i huset först och jag kom efter, bärande på en halvsovande liten tös. Hörde hur min make från köket utbrast: Men va i helvete! Och förstod att den lugna och välkomnande atmosfären utomhus inte riktigt hängde med hela vägen in i huset om man säger…

För där inne hade några lustigkurrar varit så vänliga att möblera om åt oss. Det var rent och städat, men gummistövlar gungade från gardinstängerna, matbordet stod prydligt i köket och upptog i stort sett varenda millimeter av det. I matrummet hade barnens lilla bord och små stolar ställts fram och i vardagsrummet var stolar, lära-gå-vagn och dockvagn staplade i ett högt torn. Spännande!




I sovrummet var det bäddat med ballonger under täcket. Men vad gjorde väl det, ballonger är sååå mycket lättare att sopa undan från lakanet än sand! Trust me! Jag har provat båda…
På sänggaveln stod en flaska bubbel och en skål med godis. Lovely!

Pricken över i:et var när Tobbe skulle tvätta händerna. Med ketchup visade det sig…

Tack mina tokiga vänner för att ni gjorde så att vi fick garva när vi kom hem! He he, ni är allt för härliga!

Vill givetvis också passa på att tacka min underbare far som var så vänlig att bjuda med oss på denna resa. Ett oförglömligt och underbart minne för livet.

Och tack till mamma som så tålmodigt och snällt hjälpt till med våra telningar så vi kunnat smita ut på lite egna äventyr emellanåt.

Broder Pär och brorsdöttrarna Julia och Matilda har inte varit sämre de heller. Hjälpt till med ungarna när de varit trötta och gnälliga och ställt upp och lekt och roat barnen i det oändliga. Guld värt!

Tack också till alla snälla häst-, kanin-, hus-, höns-, katt-, och hundvakter. Utan er hade vi ju varit tvungna att stanna hemma! Pusselipuss!

Nu över till nåt tråkigt…
Vi har förlorat vår Houdan-tupp Houdini.
I måndags kväll när jag räknade in hönsen saknades det två individer: Houdini med frugan Doris. Tog på mig pannlampan och började söka av ägorna i skumrasket. Hittade till slut Doris som satt och kurade på en jordhög, men av Houdini fanns inte ett spår. Inte kom han tillbaka igår heller så vi skyndade oss att leta efter honom medan det fortfarande var ljust. Hittade en hel hög med Houdini-fjädrar i skogsbrynet… Så Houdini verkar ha sett dagens ljus för sista gången och förmodligen går det nu omkring en vädigt mätt och nöjd räv någonstans i skogarna.

Mycket trist! Än mer trist blir det med tanke på att det är förbannat svårt att föda upp renrasiga Houdan-kycklingar med en avelsgrupp som består av en endaste höna… Får se om vi får tag på avelsägg till våren som vi kan lägga under nån av Hedemororna. Kruxet är att Houdan är en rätt ovanlig ras i detta land så det kan visa sig vara lite svårt. Jag håller dock tummarna, gillar ju de där punkarhönsen!

Sista dagarna i Thailand

I onsdags fyllde min käre far 70 år och detta var ju också anledningen till resan. Han ville inte vara hemma på dagen D utan ville hellre fira sin dag tillsammans med sin familj i fjärran land.

På kvällen blev det således överraskningsfest med familjen. Hotellrestaurangens personal hade dukat och pyntat så fint i deras spa-avdelning att det kändes alldeles overkligt att sitta där. Sånt där man bara ser på film eller på reklambilder.

Maten var av sånt som kommer från havet: fisk, bläckfisk, krabba och tigerräkor. Underbart gott och väldigt mycket. Det ris de ställde fram tittade vi inte ens åt eftersom vi hade fullt sjå att orka smaka av allt som fanns på tallriken.

En tårta hade de gjort också som var prydd med en elefant. Min far gjorde sig nämligen snabbt ett namn som Mr Chang då han verkligen gillade Chang-ölen vars etikett pryds av två elefanter. Han fick också av personalen en ölsejdel i form av en elefant.


Efter middagen fick vi alla en varsin lyckopåse, Khom Loy, att skicka upp i luften. Mycket vackert!

Efter allt födelsedagsfirande var barnen trötta och vi drullade i säng. Tror även att farsgubben gjorde detsamma, glad och nöjd över sin dag.

Sista dagen innan hemresa var det nån sorts thailändsk festival. Då skulle man äta gott och sända iväg sina gamla bekymmer med hjälp av Khom Loy’s och flytande ”korgar” av bananblad fyllda med blommor och ljus. Mycket vackert och stämningsfullt och en makalös syn att se ett tjugotal upplysta påsar segla iväg över natthimlen. Ett bra avslut på en helt underbar resa.


Nu är vi fortfarande trötta och slitna efter den långa hemresan och efter tidsomställningen. Axel vaknar vid 2, halv 3 på nätterna och är pigg. Men det ordnar sig väl snart.

Var ute på en tur med underbaraste Saga-hästen igår. Barbacka på en lurvig nordis i naturen, det är lycka det! Tyvärr var det fruset och hårt i marken så det blev mest skritt och endast några små korta travvändor där underlaget tillät. Känns härligt att vara hemma med alla djuren igen, även om vi alla så klart saknar Thailand.

Hemkomsten var lite intressant må jag säga…. Men det tar vi en annan gång.

Jag vill ha en elefant när jag blir stor

Igår tillbringade vi dagen tillsammans med stora fyrfota vänner.

Vi red på elefanter. Och inte nog med det, vi fick också bada med elefanter! En i det närmaste magisk upplevelse tillsammans med flockens yngsta elefant Coco som bara var sju år gammal. Nyfiken och social som hon var så verkade hon tycka att det var riktigt skoj att med snabeln spruta ner oss med vatten och att, likt en gigantisk dammsugare, pussa oss med snabeln på kinden. Hon vältrade sig njutningsfullt i vattnet och lät oss stänka ner henne. Jag blev kär, och vore det inte för att elefanter käkar ca 200 kg mat om dagen och skiter enorma högar ca femton gånger om dagen, skulle jag vilja ha en. De verkade så kloka, vänliga och mysiga!

Idag lämnade jag och Tobbe barnen hemma hos mormor och morfar, hyrde motorcykel och åkte runt ön. Eller runt och runt... Det finns en väg som går från den södra delen av ön till den norra. Vi åkte norrut. Nästan ända fram vid den nordliga udden fick vi punktering. Bara att vända och gå till en verkstad några kilometer tillbaka efter vägen. Varmt och svettigt. På verkstan träffade vi på en cancersjuk, thailändsk transa som berättade sitt levnadsöde för oss. Tidigare hade han jobbat som dansare i Kao Lhak, men nu när han var sjuk var han tvungen att bo med sin mamma i ett litet hus mitt i ingenstans. Tärd av sin sjukdom var han trots allt glad och såg positivt på framtiden.

Efter däckbyte ångade vi norrut igen. Där på en udde på ön står resterna av en hel hoper bungalows som blev förstörda under tsunamin. En kuslig känsla att gå där bland ruinerna och tänka på hur det var när den gigantiska vågen vällde in över stället. Nu finns där en liten restaurang och en oändlig sandstrand som i en udde.

Vi knatade så långt ut på sandudden vi kunde komma och där var så enskilt att vi vågade oss på ett nakendopp.

I morrn fyller farsgubben (och anordnaren av denna Thailandsresa) sjuttio år och det blir ett litet överraskningsparty på stranden.

Barracuda och makrill

I fredags var vi ute på fisketur.

Ida och mormor stannade dock på hotellet och badade i poolen.

Fångsten blev en barracuda, en makrill och en smal, långnosad och vasstandad sak som jag inte vet vad den heter. Förutom dessa metade vi upp några småfirrar också.

Vi inte bara fiskade, vi badade och snorklade också. Och när Axel helt plötsligt blev bajsnödig så lade vi bara till på en lång och öde strand. Där, mitt bland buskarna, stod en bambuhydda försedd med både toa och dusch.

På kvällen hade restaurangägaren och tillika fisketursanordnaren Mr Sid, lagat till vår makrill och bjöd på. Hur gott som helst!

En riktigt härlig dag!

Barracuda

Mr Sid visar stolt upp en del av fångsten

Den vassnosade saken:

Eftersom Axel krävde en heldag i poolen dagen efter, dvs igår, så gjorde vi så. Badade och plaskade till Axels ögon liknade en mörts. Röda och svullna. Nåja, grabben var glad och då var vi också glada.

Jag har till slut förstått finessen med en pool. Annars brukar jag alltid vilja ligga på stranden för att bada i havet och har tyckt att folk som tillbringat sin semester vid poolen varit lite konstiga. Men nu har jag förstått... För har man småbarn och bara tillbringar dagarna på stranden blir man snart lite smått galen. Galen på all jävla SAND som ska följa med och finnas överallt. I vattenflaskan, i håret, mellan skinkorna och i sängen. För är det nåt jag hatar så är det sand i sängen! Fast, det är väl i och för sig smällar man får ta när man är på semester i paradiset.

I går, efter allt badande i poolen, drog vi till grannbyn på marknad. Det var varmt och svettigt och myllrigt. Och helt omöjligt för oss alla nio att hålla ihop. Jag skulle egentligen inte ha nåt men Tobbe skickade iväg mig med en tusing bath (ca 200 SEK) och beordrade mig att

handla. Råkade fingra på en väska och genast började försäljerskan köpslå med mig. Nästan 50 % lyckades jag pruta (för jag hade ju faktiskt inte mer med mig) så nu har jag införskaffat mig en alldeles äkta Dolce Gabbana (eller hur fasen det stavas) för endast 200 riksdaler. Det ni!

Det var på den här marknaden jag gjorde mitt fynd

Badar och äter

Är vad vi gör här.

Ungarna är helt badgalna och igår och idag har vi badat mest hela dagarna. Jag gillar ju att äta... Och här är maten så försvinnande god att jag, så snart jag ätit upp på tallriken, längtar till nästa måltid.

I morrn ska vi iväg på fisketur och se om vi kan få nån barracuda på kroken. Det är restaurangägaren Mr Sid som fixar och donar, och på kvällen är det meningen att han ska laga till vår fångst åt oss.

På väg till bästa lunch-haket.

Som så klart ligger på stranden.

Axel som eremitkräfta.

Badare.

Feber, sol och regn

Vi har det väldans bra!

Börjar slå av på tempot och komma in i den där avslappnade lunken. Äter hur gott som helst och slukar watermelon shakes till hjärnan fryser till is. GOTT!

Första natten drabbades dock Ida av hög feber. Tur vi hade med oss febernedsättande. Efter ett halvt dygn var hon dock sitt vanliga pigga jag igen. Gillar dock inte havet nåt vidare men det gör däremot Axel. Efter varje badning har han säkert ett kilo sand i badbyxorna

Här regnar det en skvätt varje dag men det gör inte ett endaste dugg. Svalkar gott och vi kan med gott samvete vila lite på hotellrummet. Det gör vi just nu, sen blir det lunch. Jag längtar!

Och för de som undrar: Jag heter numera Anna Åström Stenberg.