Knyppling

Ibland önskade jag att var intresserad av knyppling istället. Eller nån annan, stillsam, innesittande, inte så arbetskrävande hobby. Att jag aldrig nånsin kommit i närheten av hästar och ridning och alltså aldrig förlorat min själ till hästvärlden. Hade jag inte gjort det hade jag ju kunnat ägna mig åt knyppling med liv lust utan att ha den blekaste aning om vad jag, i min spetsfyllda värld, gick miste om. Det hade liksom varit så mycket enklare att stillsamt sitta och plocka med lite trådar än att i mörker och kyla kånka höbuntar och vattenhinkar och att kämpa med en av skit överfylld skottkärra från hagen och till dynghögen.

Jag hade sluppit mixtra och trixa så förbaskat för att hinna med min stackars hobby. Eller få dåligt samvete över att jag misslyckats med mitt mixtrande nån dag. Knypplingen kan liksom vänta utan att stelna till av för många dagars vila . Inte kommer den att vare sig svälta eller törsta ihjäl heller.

Känner att jag är inne i en svacka nu. Drabbas lätt av handlingsförlamning och ett tänk av ”det är ingen idé”. Det är dumt! Kände av det massor i måndags. Hade tänkt rida på ridbanan efter att ungarna somnat. Men redan innan jag hunnit ta in Saga från hagen skrålade babyvakten och annonserade att Ida var vaken. Efter att ha sprungit in och stoppat om henne igen hade lusten liksom runnit av mig. Det blev ingen ridning. Har ju ingen lust att behöva kuta in och ut som en jädra jojo under ridpasset.

Igår gjorde jag annorlunda! Jag tog mig i kragen och valde att se lösningar istället för att på förhand ge upp. Efter jobbet hämtade jag brorsdottern Matilda som fick passa barnen medan jag red. Det blev en mysig tur i skogen tillsammans med mina fyrbenta flickor. Snön knarrade vintrigt under hästhovarna och träden gnistrade i pannlampans sken. Härligt!!

Blir till att utnyttja mina kära brorsdöttrar lite nu och då de närmaste veckorna. Min stackars kära mamma har ramlat och brutit armen och kommer vara tvungen ha gips ca åtta veckor. Stackars mamsen!!